Rättighet vs fyllnadsgrad 0-1

(publicerad i Hbl 25.9 http://hbl.fi/opinion/i-dag/2013-09-24/503646/rattighet-vs-fyllnadsgrad-0-1)

Det är sällan ett land kan stoltsera med världshistoriskt unika, kvinnovänliga uppfinningar. Finland har en handfull.

Allmän rösträtt. Torkskåpet! Hormonspiralen. Lilla My…

Och den subjektiva rätten till dagvård, introducerad på 1990-talet.

Rangordningen beror förstås på vem man frågar. Men reser du utomlands, är det i dag den subjektiva rätten som får motparten att sucka av beundran och stirra upp mot det mytiska Norden med sängkammarblick. Dagvårdplats inom fyra månader efter att du sagt dig behöva den? Att den inte kostar hälften av din bruttolön? Och maten ingår?

När politikerna efterlyser wow-faktorer och en attraktiv Finlandsbränd underskattas vår familjepolitik. Vi innehar på global medaljplats i generösa och mångsidiga förmåner. Tyskland, som desperat försökt få barntalet att öka, har de senaste åren direkt kopierat den finska modellen. Både subjektiv rätt till dagvård och hemvårdsstöd ska erbjudas till allt fler tyska småbarnsfamiljer.

Vad gör vi då? Skär i båda.

Gällande hemvårdsstödet kan jag åtminstone förstå vad politikerna är efter, fast jag inte vet om det funkar: fler mammor ska arbeta. Men vad är poängen med att begränsa den subjektiva rätten på ett krångligt och småsint vis?

Det föreslås som känt att en förälder som är på föräldra- eller vårdledighet inte ska få ha ett barn på heltid i dagvård.  Ifall man inte har särskilt vägande skäl.

Just så, instämmer de moraliskt indignerade. Bort med alla slappa föräldrar som låter barnen tyna på dagis medan de gosar med babyn!

I själva verket är väldigt få barn i den här situationen: tre procent av dem som nu är heltid på dagis. 5000 familjer, med alla sina olika orsaker. Någon har anställt en barnvårdare med hemvårdsstödet, någon vidareutbildar sig, någon är ensamförsörjare, någon utbränd. Jag avundas inte den byråkrat som ska avgöra vilket skäl som är giltigt.

Men låt oss anta att alla dessa femtusen lydigt övergår till halvtidsdagis.

Vad har vi då vunnit? Cirka 40 miljoner euro, årligen.

Det kan låta som en stor summa. Men det är en dryg procent av de 3,3 miljarder som dagvården kostar.

Den subjektiva rätten inskränks inte av kostnadsskäl, skyndar man sig att betona på finansministeriet.

Varför vill man då avvika från regeringsprogrammet, som lovade behålla den?

För också om begränsningen inte är drastisk, kan man inte ha en subjektiv rättighet som gäller vissa mera än andra.

Nå, svarar tjänstemannen, vi vill lätta på det tryck på dagvårdsplatser som uppstår när man begränsar hemvårdsstödet.

Där har vi det verkliga priset för att skadskjuta en unik innovation.  Inte ens pengar, utan en beräkning av fyllnadsgraden. Som kan slå fel, ifall mammorna som nu sköter barnen hemma blir arbetslösa och fortsätter ha barnen hemma.

Det är sällan man vet exakt till vilket pris ett land vill urholka en världshistoriskt unik, kvinnovänlig uppfinning. Den här gången vet vi, och det är alltför futtigt.

Anna Rotkirch

är familjeforskare på Väestöliitto