Skuggan
Jag sitter på flygfältet i skrivande stund och tänker: antagligen finns här just nu någon som reser sin väg för att slåss i Syrien. Tiotals har redan valt att lämna småregniga, småsura Finland för att ansluta sig till ISIS krig för ett fundamentalistiskt muslimskt kalifat, några har tagit barnen med sig. Jag undrar vad som riktigt rör sig i huvudet på dem. Inte retoriskt eller ironiskt, jag verkligen ville, borde veta det.
I BBC säger en expert att en del lockas av äventyret, ”av att få spela datorspel men på riktigt”. Men hallå. Jag har gjort såpass mycket deltagande närobservationer av datorspelande unga män att jag vet: de kan nog skilja på spel och verklighet., lek och död
Grunden för objektiv nyhetsrapportering är att båda sidor i en konflikt får komma till tals. Den regeln gällde inte för talibanerna eller Al Qaida och nu inte för ISIS. Västerländska media vill undvika att ge dem den betydelse, synlighet och legitimitet de skulle få om de ombads kommentera. Den principen är lätt att omfatta.
Men följden blir att jag överhuvudtaget inte förstår hur de argumenterar. I somras hörde jag intervjuer med yasidier som i tusentals mördats, våldtagits eller flytt upp i bergen för att undkomma ISIS soldater. -Vad behöver ni? frågade journalisten, och jag väntade svaret hämnd, vapen, mat men han svarade kort: -Skugga. Här är 40 grader hett och vi har inget vatten.
Från det ögonblicket har ISIS i min själ framstått som den rena ondskan, djävulen uppstigen. En gammaltestamentlig situation (jaga de otroende, röva bort kvinnorna, halshugg motståndarna offentligt – det enda som ändrats är informationsteknologin) och min gammaltestamentliga reaktion (kan någon utplåna dem, snabbt).
Jag var i tiden emot att bomba Afghanistan, och Irak, för vad blir bättre med vapen? Det är också lätt att i efterhand påpeka vilken sanslös skada just de attackerna lett till, hur de snarast närde hatet mot USAs övermakt och egenmäktighet . Men det är som om jag saknade analytiskt utrymme gentemot ISIS. Vad tänka om en rörelse som Al Qaida anser vara alltför extremistisk? Jag vill glömma hur många civila som nu drabbas av bomberna, hur komplicerad situationen är inom både Syrien och Irak, att också ISIS –krigarna är människor. Jag bara hoppas, mot all logik, att det den här gången skulle lyckas att beslutsamt och snabbt bomba ondskan bort från jordens yta. Utan att den senare återföds i ännu värre form.
Media pratar mycket om vad ISIS ska kallas, men mindre om hur de kan tacklas ideologiskt och sluta attrahera också läskunniga, mätta nordiska ungdomar. Föräldrar till stupade jihadister intervjuas, de har heller ingen aning om hur det hände, att fanatiker på sociala medier kunde mobilisera deras son.
Något i de unga männens liv har lett till att väst stämplats som den absoluta ondskan. Jag är lika obegriplig och motbjudande för dem som de är för mig. Jag sneglar på männen intill mig, Nu boardar vi.
Anna Rotkirch
(Hbl I dag 28.9.2014)
