Vikingen med barnvagnen

Hur komma till Norden, och hålla sig där?

Det är frågan. Åtminstone enligt affärstidningen The Economist, som nyligen hade ett specialreportage om de nordiska länderna. Vi är framtiden, får man lära sig, här bjuds jämlikhet och uppfinningsrikedom utan att staten blandar sig i för mycket. (Hbl kolumn 20.2.13 http://hbl.fi/i-dag/2013-02-20/383056/vikingen-med-barnvagnen)

Ingen borde klandra Barack Obama om USA vill efterlikna Sverige, lovordar tidskriften, för det ska vi alla göra. Norden lyckas undvika både högerns och väns­terns misstag och pragmatiskt utveckla en hållbar välfärdsstat. Statens del av bnp kan snart vara mindre i Sverige än i Storbritannien.

När reportern extatiskt summerar sina upplevelser är det en bild som särskilt fastnat på näthinnan: svenska pappor på kafé med barnvagnar.

Finland blir lite i skuggan. Vi stoltserar med Pisaresultaten, Angry birds, och… och… ööö… ”riskkapital för att främja innovation och företagsamhet”, vad det nu sen ska betyda. Stödpaketen för de tusentals som tvingades lämna Nokia?

Trendiga män på pappaledighet dräller det i alla fall inte av på den här sidan Bottniska viken. I Sverige håller papporna en femtedel av föräldraledigheten, på Island en tredjedel. I Finland ligger vi långt under tio procent.

Under 2000-talet skedde ett dramatiskt uppsving i pappaledigheter i de flesta nordiska länderna, medan vi närmast stampat på ställe.

Det är en god början – fast försenad och försiktig – att finska män nu har dryga två månader av föräldraledigheten reserverade just för sig. Det behövs nämligen tre ingredienser för att pappaledigheter ska fungera.

Ett: en ordentlig bit öronmärkt för pappan. Då känns det i familjen inte som att han ”tar” något från mamman. Att hålla en vecka här och en annan där kan också bli plottrigt.

Tänker man på barnet, är det just en längre tid med pappan som verkar leda till närmare kontakter längre fram i livet. Två månader är antagligen i knappaste laget …

Mera bonus av en egen pappadel: arbetsgivarna har mindre att invända när pappaledigt är normen, inte en möjlighet. Risken att bli utkonkurrerad av andra män som inte stannar hemma minskar också. Forskningen visar att långa ledigheter varken skadar pappornas eller mammornas karriär, men – och här finns ett men – då ska en stor del av det egna könet ta dem.

Två: betala tillräckligt. Det är lättare att locka pappor att ta föräldraledigt, där förmånen är bunden till lönen, än att göra dem vårdlediga där ersättningen räknas i hundralappar.

Tre: det ska vara flexibelt. Gör det lätt och kombinera hans ledigheter med hennes ledigheter och bådas jobb.

Gällande familjepolitiskt flexande är Finland sämst i Norden. Den nya lagen låter pappan ta sina månader tills barnet fyller två. Varför inte tre år? Då kunde pappaledigheten tas i slutet av vårdledigheterna. I Sverige kan ledigheterna användas tills ungen börjar skolan.

Vänner i Stockholm hade en amerikansk gäst. Han undrade över mängden ”gay nannies” som han sett på stan. Det föll honom inte in att de snygga männen i rosa skjortor kunde vara bebisarnas egna pappor: Hagbard Handfaste med barnvagn.

Anna Rotkirch är familjeforskare på befolkningsförbundet Väestöliitto.

 

Published by

rotkirch

Anna Rotkirch is a family sociologist at Väestöliitto and a Docent at the University of Helsinki. Her current research focuses on siblings, grandparents, and friendship. She also writes for several newspapers in Finnish and Swedish.