Frihet är att glömma tyrannens namn, skrev poeten Joseph Brodsky under sovjettiden.
Med den måttstocken har friheten minskat drastiskt för oss alla de senaste veckorna, vare sig man tycker tyrannen heter Vladimir Putin eller Nato.
”Jag har aldrig vetat att Putin kan le!” kommenterar min åttaåring. Hon inspekterar ännu en löpsedel som lovar avslöja de innersta tankarna hos härskaren med den grå blicken. De lär reta lärarna i skolan genom att kalla dem Putin. HBL rapporterar om finländska barn som säger upp Facebook-vänskaper till klasskamrater med ryska som modersmål.

Det är svårt att se något gott komma ur Krim-krisen, inte ens för mannen som nu framstår som segrare.
Liksom bland annat forskaren Paul Goble betonat, stärks inte Ryssland av att västländernas uppfattning om landet drastiskt försämrats.
Dessutom betonar Putin nu det etniskt ryska, russkii till skillnad från rossiiskii; det är samma skillnad som mellan orden finsk och finländsk. Både Sovjetunionen och det nya Ryssland har tidigare försökt tilltala medborgarna på en bredare grund, som gemensamma intressen, erfarenheter och ideologi. Att nu begränsa sig till det etniskt ryska är just det, en begränsning.

Rysk nationalism påverkar alla de ryska medborgare som inte talar ryska. Den kan också försämra de ryskspråkigas ställning i grannstaterna. Vad har Ryssland nu att invända mot ukrainska nationalister?
Blod har just inte spillts, men skiftningarna i förtroende, tillit och identifiering är djupa. Som min vän i S:t Petersburg skrev på Facebook dagen efter att Krim införlivats med Ryssland: ”Vi kommer inte att vara desamma som tidigare. Det kommer ingen. Inte den som i dag saluterar paraden, inte den som känner en outhärdlig skam.”
Samma vän märkte en morgon att nätkontakten inte fungerade. ”Nu har kriget börjat”, var hennes första tanke. Myndigheterna stängde flera politikers och mediers nätsidor före folkomröstningen på Krim. För min vän är det självklart att de stänger av nätet och de sociala medierna ifall Ryssland invaderar östra Ukraina.

Frihet är att inte misstänka myndigheterna då du inte kan koppla upp dig.
Tröst kan däremot vara att höra en god ledares röst.
Den trösten har jag saknat. För första gången längtade jag efter en tydlig EU-reaktion, förgäves. Då krisen bröt ut visade medierna endast politiker från USA. Jag försökte febrilt hitta något som EU-ledarna hade sagt. I bästa fall hette det att de skulle hålla möten.
Är inte EU framför allt ett fredsprojekt? Vad säger det projektet när krig hotar i Europa?
Jag förstår att EU måste diskutera, kompromissa och tänka på ekonomin. Men det borde inte utesluta symboliska reflexioner, kloka uttalanden, ett kollektivt uttryck för den nya europeiska beklämningen och sorgen. De kunde ha getts av Herman Van Rompuy, Catherine Ashton eller fast någon utnämnd EU-skald, jag struntar i vem. Faktum är att ingen sade något. Att Carl Bildt och Alexander Stubb twittrar aktivt räcker liksom inte.
Ukraina stympades för att en del av landet längtade till EU, men detta EU saknar ord för vad som hänt.

Anna Rotkirch är  är forskningsprofessor på Befolkningsförbundet.

25.03.2014 06.01, Hbl Idag