Lycklig, älskad, rik?
För femhundratusen år sedan satt någon på stranden och ristade i en snäcka med en hajtand. Det blev ett sicksack, snyggt i vitt mot musslans brunsvarta skal.
Skalet hamnade långt senare i en arkeologisk samling, fraktades från Indonesien till Holland och samlade damm i en låda tills det upptäcktes av en slump.
Paleoantropologen Wil Roebroeks publicerade nyligen resultaten i tidskriften Nature och gästföreläser i Helsingfors om några månader. Ristningarna är det äldsta exemplet på ett abstrakt mönster, betonar Roebroeks, och gjordes av vår avlägsna släkting homo erectus.
Erectus-människan utvecklades för knappa två miljoner år sedan och var den första som migrerade från Afrika till Asien. Dess hjärna var dubbelt större än chimpansernas, ändå klart mindre än både neandertalarnas och den moderna människans. Under den här perioden levde en mängd människoarter. Flera av dem, också erectus, levde en tid sida vid sida med oss. (Vilket föder den kvistiga frågan vilkendera du hellre skulle träffa, dem eller rymdvarelser?)
Likheterna mellan de olika människoarterna blir hela tiden fler. Länge trodde man att inte ens neandertalarna förstod sig på estetik och konst. Det har visat sig vara fel; de prydde sig med både färg och fjädrar. Och nu vet vi alltså att till och med erectus, med sin 40% mindre hjärna, hade det hand- och sinnelag som krävs för att dekorera. Något chimpanser totalt saknar.
I en smäcker och spännande ny bok, Human evolution, frågar sig primatologen Robin Dunbar vad som egentligen hände under de där två miljoner åren. Varför överlevde varken erectus, neandertalarna, eller någon av de andra människoarterna? Och varför utvecklades just människorna, i alla varianter, i en så speciell riktning?
Forntidsforskning har ofta koncentrerat sig på stenar och skelett. Dunbar är mest fascinerad av människans sociala liv. Att gå på två ben eller börja odla är inte nödvändigtvis så märkvärdigt, menar han, jämfört med att klara av den stress och de faror som följer med fast bosättning i stora grupper (villkoret för att senare börja odla). Hur lyckades människorna med det? Hur räckte dygnets timmar till för att både skaffa tillräckligt energi för våra allt större hjärnor och leva i allt större grupper?
Dunbar ser i de unikt mänskliga dragen – typ matlagning, skratt, musik, konst och religion – olika svar på den här övergripande frågan. Kokt mat förbättrar energiupptagningen. Den är också förbunden med social värme och trygghet, precis som musiken och skrattet är. Människor behöver inte krafsa varandra i ryggen för jämnan som de andra aporna gör. Vi har uppfunnit mindre tidskrävande sätt att känna gemenskap på.
Till nyåret stöper vi lyckor, granskar deras skuggor mot väggen och undrar: blir jag lycklig, älskad, rik? Handen som vrider på lyckan, förväntan inför våren är kanske inte så olik varelsen med snäckan på stranden för en halv miljon år sedan.
Anna Rotkirch
organiserar en konferens om mänskligt beteende och evolution i mars
