De mest omhändertagna

Finland har största andelen omhändertagna barn i hela Norden. Skillnaderna är särskilt stora bland 0–6-åringarna. Och de är dramatiska.

Island har så få omhändertagna barn i den åldern att de inte ens utgör en promille av den befolkningsgruppen, Sverige, Norge och Danmark grupperar sig kring 4–5 promille, Finland är över 7 promille.

En orsak, kanske den största, är att vi under de senaste decennierna haft så många föräldrar som är långtidsarbetslösa och lever på utkomststöd. En del av dem glider in i missbruk och familjevåld och klarar inte av att sköta barnen.
Men samtidigt har vårt system snedvridits, så att tvångsomhändertagandena – de mest drastiska och dyraste – blir allt fler medan andra åtgärder skärs ned. Andelen familjer som får hemhjälp har minskat i samma takt som omhändertagandena ökat.

Det talas mycket om ”förebyggande” stöd, men resurserna är få och socialvårdarna så utarbetade att det inte kan förverkligas. Barnombudsmannen avgick i protest, Mannerheims barnskyddsförbunds Mirjam Kalland har länge påtalat bristerna, desperata föräldrar lägger ut inspelningar på nätet av hur polisen för bort deras vilt protesterande barn. Men situationen fortsätter.
Heikki Hiilamo gjorde i tiden en undersökning där han visade vad som skedde med mödrarna till omhändertagna barn. Jag har sällan sett en så hjärtskärande statistisk tabell. Alltför många tappade slutgiltigt fotfästet.
Det är klart att barnets bästa går framför föräldrarnas bästa, men kunde vi inte stöda båda?
Helsingin Sanomat ville för en tid sedan lyfta fram de gånger barnavården verkligen lyckats, och lät socialarbetarna ge egna exempel. Ett av dem gällde en mamma som var hysteriskt rädd för att misslyckas med moderskapet. Föräldrarna hade mentala problem och grälade mycket. Familjen gavs handledning och hemtjänst. Situationen lugnade sig, babyn lever med föräldrarna, som fortsätter med mentalvård.
Och? Vad är det för konstigt med den historien?
Det att den lyfts fram som ett ovanligt lyckat exempel. Familjen behövde nämligen inte flytta bort de månader som barnskyddsvärderingen genomfördes. Var alltså utgångspunkten att grälande, sjuka, oroliga föräldrar med en liten baby ska flytta hemifrån? Babyn skildes inte från mamman. Ett bättre sätt att kväva moderskärleken finns inte heller.
Borde det här inte vara självklarheter?

Människan är en art med gemensam fostran. Det betyder att ingen är gjord för att klara av föräldraskapet helt på egen hand. Också den mest välmående, stabila familj behöver trygghet, stöd och hjälp av andra vuxna.

En klok barnmorska upplyste mig en gång om att mammor är gjorda för att ligga på sängen och äta choklad. Det stämmer på fullaste allvar: samhället kan inte göra något som skulle skämma bort mammorna för mycket. När mammor får stöd och hjälp, mår resten av familjen bra.
Det är tragiskt om barnet måste vara nära att omhändertas före det förverkligas. Ännu värre om det inte ens sker då.

Anna Rotkirch är forskningsprofessor på Befolkningsförbundet och har
utkommit med boken Tillsammans: Familjelivets härlighet och svårighet.

Publicerad: 25.02.2014 06.01, Hbl Idag

 

Published by

rotkirch

Anna Rotkirch is a family sociologist at Väestöliitto and a Docent at the University of Helsinki. Her current research focuses on siblings, grandparents, and friendship. She also writes for several newspapers in Finnish and Swedish.