Text: Hannah Kaihovirta & Marjo Savijärvi
Fenomenbaserat lärande i SveaSus
Fenomenbaserat lärande är ett begrepp som de senaste åren blivit allt vanligare i utbildningssammanhang. Fenomenbaserat lärande är en didaktisk design som utmanar användandet av traditionell ämnesundervisning till förmån för en sammanhängande, horisontell undervisning där lärande- och kunskapsmål prövas tillsammans med elever och studenter. Det handlar om att tillgängliggöra lärande och ett kritiskt förhållningssätt till aktuella livs- och samhällsfrågor som tar i beaktande alla elever utgående från kreativa och systematiska lärprocesser.
I forsknings- och utvecklingsprojektet SveaSus vid Pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet arbetar universitetslektorer, sakkunniga inom olika områden och studenter tillsammans fram samtida didaktisk design för fenomenbaserat lärande med hållbarhet som mål. En central lärmiljö i projektet är Sveaborg. Sveaborg består av 8 öar utanför Helsingfors och är ett fort som började byggas på 1700-talet.
Världsarv, värden och världen
Sveaborg värderas som en kulturskatt och är idag ett av Finlands sju världsarvsobjekt. Sveaborg har en historia som ett strategiskt försvars- och skeppsindustriområde och beskrivs som en historiskt autentisk miljö. Det är en spännande miljö som erbjuder många infallsvinklar till att utforska plats, tid, värdegrund och lärande.
Hur fenomenet världsarv uppkommit och vilka olika former av världsarv som finns etablerade världen över har intresserat oss genom hela projektet. Fenomenet världsarv etablerades i inledningen av 1970-talet genom ett UNESCO-program för att bevara betydelsefulla kultur- och naturmiljöer runtom i världen. Ambitionen med världsarvsprogrammet är gränsöverskridande trots att flera världsarv kan ses som historiskt politiskt meningsbärande eller nationsspecifika (Svels, 2017). Programmet har under 2000-talet utvidgats till att omfatta även immateriella världsarvsobjekt som omfattar fenomen, språk, seder och bruk som ses värda att uppmärksammas. Immateriella världsarv är på ett annat sätt i ständig förändring än natur- och kulturarv.
SveaSus riktar in sig på att utveckla och forska kring de möjligheter och utmaningar som ett världsarvsobjekt som lärmiljö erbjuder och forskningsintresset omfattar också frågor om hur den specifika lärmiljön står i relation till omvärlden. Framför allt har SveaSus intresserat sig för hållbarhetsfrågor som anknyter till Agenda 2030 https://um.fi/agenda-2030-de-globala-malen-for-hallbar-utveckling
Därför var det intressant att delta i forskarutbytet där forskare från SveaSus deltog i seminarierna Sustainability Education: Transformative and Phenomenon-based Approaches to Green Transitions som ordnades vid Universitetet i Stavanger 19-21.10 2022. Seminarierna är en del av universitetets Greenhouse satsning https://www.uis.no/en/greenhouse I samband med forskarutbytet tog vi oss även tid att besöka Norska Oljemuseet som presenterade ett industriellt arv (Industrial Heritage) https://www.norskolje.museum.no/
Green washing, Culture washing?
Ett fenomen som alltmer stigit till ytan i forskningsarbetet i SveaSus är frågan om så kallad washing. Begreppet kopplas ihop med företeelser som visar sig kontraproduktiva i relation till en verksamhets inledande intention eller syfte. Det har till en början använts för att kritisera och synliggöra hur till exempel företag eller organisationer skapar en bild av att de är miljö- och kulturvänliga, samtidigt som åtgärderna de gör är verkningslösa, eller åtminstone obetydliga. Begreppet har blivit så etablerat i människors språk att det även används i vardagsspråk om människors individuella val. När vi talar om washing som verksamhet är det klart att det handlar om språket – hur man konstruerar verksamheten med ord.
I projektet SveaSus utmanar begrepp som green washing och culture washing oss hela tiden. Vi ställs inför frågor som handlar om olika fenomen och förändring. I projektet rör vi oss till exmpel på en axel mellan att förvalta eller att förändra traditioner.Det här blir synligt där frågor vi ställs inför kan visa sig komplexa och det kan uppstå friktion mellan olika värdestrukturer, åsikter och argument. Att vi samtidigt möter frågorna från en pedagogisk värdegrund där mångfald, flerspråkighet och social rättvisa sätts i fokus genererar möjligheter till att överskrida även förväntade forsknings- och utvecklingsresultat.
Stretcha den kritiska tanken genom samtal
Här följer ett återkopplande samtal om frågor som väcktes under vårt utbyte i Stavanger. Vi tänker att samtalet kan inspirera till ett fortsatt utforskande förhållningssätt till aktuella frågor om utbildning, forskning, hållbarhet, samarbete, fred och demokrati.
Hannah: Besöket till Norges oljemuseum var en ögonöppnare. Jag insåg att jag hade en föråldrad bild av vad oljeindustri är, min bild av samtida oljeindustri visade sig vara det som museet visade på som ett arv och som historia. Det var intressant att inse hur man i Norge idag har förutsättningar och kompetens för att gå i bräschen och vara förebilder för en hållbar oljeindustri och för nya alternativa energiformer för att vardag och samhällen ska fungera tryggt och demokratiskt.
Marjo: Ekologi och ekonomi har samma inledning och grundförutsättningar. Men resultatet av ekologisk och ekonomisk verksamhet kan se olika ut. Det betyder ändå inte att de skulle vara oberoende av varandra. Till exempel måste man ha resurser för att kunna utveckla hållbara lösningar för framtiden. I Norge är det olja som har möjliggjort landets ”klassresa”. Om de frångår att använda olja som resurs så behöver de skapa nya lösningar för att utveckla hållbar framtid.
Military Heritage och fredsfostran
Hannah: Det blev också tydligt hur viktigt det är att vi har ett sensitivt förhållningssätt till naturresurser, humana värderingar och mänskliga resurser då vi bygger utbildning kring de här frågorna. Då vi speglade vårt arbete i projektet kring världsarvet Sveaborg mot det industriella arvet i Stavanger blev fartygsindustri och militärhistoria på Sveaborg synligt på ett nytt sätt. Genom besöket främmandegjordes det bekanta och jag började fundera på hur vi egentligen pratar om saker och ting. Och varför väljer vi att prata om det vi pratar om?
Marjo: Är det inte så att man konstruerar verkligheten med språket? Som exempel kan jag ta vår hemresa från Stavanger som vi började redan klockan fem på morgonen för att hinna hem i god tid på lördagen. Vi satt redan i flygplanet som var på väg att lyfta mot Köpenhamn, utan försening. Då hörde jag dig säga att vårt flygbolag kommer nog att såsa till det här än och vi kommer att missa vårt nästa flyg och hamna att resa hela dagen. Som svar på din kommentar fick vi höra att planet har något tekniskt fel. Vi fick stiga av och vänta så länge att vi missade vårt följande flyg. Det blev just som du hade sagt. Vi kom hem först till kvällen. Så det här är ju direkt bevis på att verkligheten (re)konstruerades genom dina ord 😊
Hannah: Jo jag lyckades konstruera vår lördag 😊 Förresten, under seminarierna i Stavanger dök begreppet The Green Trojan Horse upp som en möjlig strategi för att föra in hållbara och ekologiska värderingar i lärarutbildning och utbildning i stort. Begreppet var för mig en trigger. Direkt steg myten om den trojanska hästen som krigsstrategi upp som tankebild. En överdimensionerad trähäst som överräcks som en krigstrofé och sedan visar sig vara fullastad med en armé. Det blev en oväntad och ny intertextuell referens i sammanhanget.
Marjo: Det är intressant hur du lyfter fram den intertextuella referensen här. Jag kommer på något helt annat som har att göra med återanvändning, det vill säga recycling. Inom naturvetenskaperna och också i vardagsspråket är vi ju vana vid att begreppet syftar till återanvändning av varor för att spara energi. Inom språkforskningen, till exempel i interaktionell lingvistik som är min forskningsbakgrund, syftar återanvändning till språkliga ord och uttryck. Det är något som alltid händer då vi samtalar med varandra. Språkforskaren Jan Anward (2004) har lagt fram att återanvändning och modifiering av det som sagts just inför nästa taltur är en grundläggande metod för turkonstruktion i samtal. På sätt och vis sparar vi ju också energi, då vi inte behöver hitta på alla ord, uttryck, grammatiska konstruktioner och så vidare då vi kommunicerar med varandra. Det här hänger också ihop med intertextualitet, då vi använder ord och uttryck som använts i olika kontexter. Centralt är att uttrycken ändå bär något av den ursprungliga betydelsen med sig. Och här kommer vi tillbaka till den trojanska hästen som du tog upp.
Hannah: Ja. Det är viktigt att i utbildning skapa rum och tid för att reflektera över och föra kritiskt samtala om vilket förhållningssätt, vilken kunskapssyn och vilken retorik vi använder då vi arbetar för ett paradigmskifte för hållbara, undersökande och fenomenbaserade lärmiljöer. Vi måste gå på både djup och bredd, ge flera infallsvinklar plats att höras, då det kommer till att skapa förutsättningar för lärande. Ju fler röster som vill delta i samtalet desto mer mångfald.
Avslutningsvis kan vi säga att utbildning inte kan vara en trojan som utger sig för att vara något annat än det är. Deltagandet i seminarierna i Stavanger var en berikande plattform för att levandegöra ett möte där intryck, synpunkter och samtal genererade ett utmärkt underlag för fortsatt utbyte kring forskning, utvecklingsarbete och förändring.
Anward, Jan (2004): Lexeme recycled. How categories emerge from interaction. – Logos and language 2, 1–38
Svels, Kristina (2017): World Heritage management and Tourism development: A study of public participation and contested ambitions in the World Heritage Kvarken Archipelago. Vasa: Åbo Akademi University Press. (Diss.)