NORDISK FORSKNINGSKONFERANSE OM BÆREKRAFT I UTDANNING

Kirsi Aarbakke 

Oslo-fjorden badade i sitt vackraste höstljus i oktober och bildade en idealisk bakgrund för nordiska forskare, som samlades på en konferens om hållbarhetspedagogiska frågor. Konferensen hölls både fysiskt och digitalt och den gav mångsidiga synvinklar på temat. Konferensen bestod av två keynote-föreläsningar och rikliga mängder av forskningspresentationer och presentationer av utbildningsprojekt i Norden. Också SveaSus- projektet introducerades, digitalt av Lili-Ann Wolff och Birgit Schaffar, och av mig fysiskt på plats på konferensen.

De två konferensdagarna vid Universitetet i Oslo (21 — 22.10. 21) inleddes med huvudföreläsningar. På torsdagen föreläste professor Johan Öhman från Örebro universitet om ”Pluralistisk miljö- och hållbarhetsundervisning – återblick och framtida utmaningar”. I sin intressanta återblick på olika traditioner inom hållbarhetspedagogiken berättade han att miljö- och hållbarhetsundervisningen har dominerats av olika trender. På 80-talet var förmedlingen av fakta centralt, på 90-talet var man mera upptagen av att ändra hållningar, attityder och beteende, och i dag är pluralistisk miljö- och hållbarhetsundervisning speciellt aktuell, vilket betyder fokusering på demokratiska processer och kritiskt granskning av olika alternativ och tankesätt. I undervisning behandlas motsatta intressen och konflikter, man försöker att se problem från flera håll och därmed främja diskussion och förståelse mellan människor. Styrkan i den första traditionen är att den baserar sig på tillitsväckande fakta, den andra traditionen försöker åstadkomma individuella förändringar och styrkan i den tredje är främjandet av demokratisk kompetens. En tydlig strävan efter det sistnämnda kom fram i Linnea Urbergs presentation från Örebro universitet. Hon presenterade sin forskning om ungdomarnas motstånd till klimatfrågor i Norra Sverige. Ungdomarnas hållningar och skeptiska inställning till klimatåtgärder påverkas av stort avstånd till maktcentrum, levnadsförhållanden på landet, klass- och kulturskillnader och dålig tillit till skola och myndigheter i allmänhet.

Det filosofiska “som-om”

Fredagens huvudföredrag ”Det filosofiska ’som-om’. Utdanning for bærekraftige liv?” gav professor Inga Bostad från universitet i Oslo. Hon har varit en stor anhängare av ekofilosof Arne Næss, men har på senare år tagit avstånd från vissa av hans tankar, som den absoluta beundran av den vilda naturen. Hon öppnade med att det finns olika former av kunskap: också inlevelse, förundran och att känna sig själv i världen är kunskap. Att lära sig mycket skapar inte kunskap, utan vi skall dyrka vår förmåga till inlevelse; vi skall reflektera och hitta sådan mening, som har betydelse. Ekosofi är helhetstänkande och tänkandet är alltid kontextuellt. Hon efterlyste ansvar, inlevelse, fantasi och tacksamhet. Känslor är viktiga och vi skall utvidga inlevelsen också till andra människors liv. Konst och fantasi är öppna källor för kunskap. Inga Bostad uppmanade oss att skapa nya livsvärden. Tacksamheten är en livskänsla och vi behöver konst och fantasi. Barnen skall besparas från alltför negativ upplysning om miljöproblem. De skall få älska livet fullt ut! Denna tanke kom på ett fint sätt fram i Helen Hasslöfs (Malmö) och Iann Lundegårds (Stockholm) presentation av deras forskningsprojekt ” Antropocen och utbildning – direkta naturmöten och demokratiska processer”. Under projektet fick barnen vara i naturen och bli uppmärksamma på naturens oändliga under, stora och små. På detta sätt fick de starkare anknytning till sin naturomgivning och intresse för och sympati med naturen.

På konferensen kunde man bara delta i en tredjedel av forskningspresentationerna eftersom tre presentationer löpte parallellt. Man fick ta del i flera intressanta presentationer, men dubbelt så många gick en förbi!

Jag deltog i en givande serie av forskningsprojekt under rubriken ”Utdanning for globalt medborgarskap”. Där presenterades bl.a. en lärarutbildningsinstitution vilka problem, som uppstår vid studentutbyten med låginkomstländer. Vid institutionen hade de kommit fram till att programmen hade en motsatt effekt på studeranden än den som var tänkt och de hade därför slutat med dem. Studenternas fördomar ökade och de kände sig kulturellt överlägsna. Detta berodde exempelvis på att de fått kännedom om allmänt fysiskt straffbruk i några afrikanska skolor, vilket väckte mycket negativa känslor. En konferensdeltagare, som också var antropolog, kommenterade, att det skulle ha varit viktigt att diskutera med studenterna varför våld var så allmänt i skolorna där, vilka uppfattningar och vilken bakgrunden till våldet var, för att de skulle kunna förstå fenomenet.

Brita Phuthi och Judith Klein presenterade sin forskning om skillnader i uppfattningarna om en hållbar utveckling mellan nordiska länder, Tanzania och Syd-Afrika. I sin forskning har de sett ett omfattande förändringspotential i hållbarhetspedagogiken. Till frågan vad man menar med ”Sustainable education” får man i Norge miljösvar, men i Tanzania och Syd-Afrika har man en mera holistisk förståelse av hållbar utveckling. Den sociala utvecklingen och kampen mot ojämlikhet betonas, liksom att man avskaffar exceptionell rikedom. I Syd- Afrika betyder ordet ”Ubunto” gemenskap, ett ”vi-tänkande” i stället för ”jag-tänkande”. Forskarna konstaterade, att vi måste se att människor är lika och dekolonisera vårt tänkande. Det är de rika ländernas ansvar att ändra sig, att avkolonisera tänkandet och närma sig andra kulturer.

Science fiction å folkehelsen

I sin fascinerande presentation ”Hva har science-fiction å gøre med folkehelsen? En case-study av planetary health utdanning” ved UiT Norges universitet i Arktis” berättade Filip Maric från Universitetet i Tromsø om ett konstnärligt projekt inom fysioterapeututbildning. Utbildningen har långa traditioner och studeranden har en tydlig bild om vad fysioterapi är. I projektet ville man bryta upp studerandenas snäva, traditionsbundna uppfattningar och släppa lös deras fantasi och kreativitet i förhållande till deras framtidsmöjligheter i yrket. De fick uppgiften att skriva om framtiden som både utopier och dystopier, inte angående fysioterapi, men i största allmänhet. De fick också göra punkmusik till fysioterapi och producera en musiktidning om temat. Först gjorde studeranden en online komplexitetskarta for att integrera och representera bredare förståelse av hälsa och betona sociala och miljömässiga problem. Målet för hela projektet var att hjälpa studenterna att få en översikt över komplexiteten runt hälsa och ett hållbart liv, samt behovet av integrerade lösningar. På så sätt ville man hjälpa studenterna att utveckla förmågan att föreställa sig nya framtider. Utmaningen var att få studenterna att skriva på ett kreativt sätt, eftersom det verkade diametralt motsatt till det biomedicinska fokuset i hälsopraxis och -utbildning. De fick hjälp av att studera ”future’s literacy” för att bättre kunna skapa framtidsvisioner. Studenternas utvärdering av kursen var mycket positiv. De var nöjda med att visuellt närma sig systemtänkandet och med att de lärde sig genom upplevelser och kreativt skrivande. De fick använda sig av fantasi för att skapa hållbara hälsotjänster. Som nästa steg skall studeranden utveckla genomförbara hållbara projekt i Nord-Norge.

SveaSus

Jag fick introducera SveaSus-projektets plats- och konstbaserat lärande i min presentation. Jag koncentrerade mig på att belysa hur vi tillämpat fenomenbaserat och kroppsligt lärande i våra workshops. Eftersom professor Inga Bostad på sitt morgonföredrag redan hade talat om olika kunskapsformer och betydelsen av inlevelse och fantasi för en hållbar utveckling, så kom hennes presentation att fungera som en filosofisk bakgrund för mitt bidrag. Min presentation väckte en del intresse och en lärare från lärarutbildningen vid Oslo universitet var imponerad över hur systematiskt och ingående vi använder oss av konstbaserade inlärningsmetoder inom SveaSus. Hon berättade, att de har positiv erfarenhet av användningen av bildkonst och drama i sin utbildning, men de använder sig inte av den systematiskt. Desto intressantare var det att få veta att den nya läroplanen i grundskolan i Norge betonar kreativitet, elevernas eget utforskande och skapande, liksom vikten av estetiska ämnen. Den nya läroplanen ökar fokuset på praktiska och estetiska ämnen ”Å erfare og være med på å skape kunstneriske uttrykk kan ha betydning for den enkeltes identitetsutvikling, kunnskapsutvikling og evne til å uttrykke seg. Fagene bidrar til å utvikle en annen type førståelse enn vitenskaplig orienterte fag og gir rom for å utforske og eksperimenter uten at målet er åkomme fram til riktige svar.” (Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, informationsforvaltning, 2015, s. 25.)

Oslo- konferensen gav ett inspirerande intryck av den aktuella forskningen i hållbarhetspedagogik. Fina diskussioner och människomöten kompletterade det officiella programmet. På torsdagskväll fick deltagarna dessutom en rundvandring i Oslos nya bibliotek. Detta gav både tekniskt och funktionellt uttryck för ett framtida hållbart tänkande.

 

Learning about sustainability and world heritage through a phenomenon-based approach during Covid-19

Wilhelm Blomberg, Marianna Vivitsou, Lili-Ann Wolff

During the spring 2021 the SveaSus team facilitated the course “Phenomena-based learning in Suomenlinna: Sustainability and world heritage learning”. The course was initially planned as a site-specific course at Suomenlinna, but due to COVID-19, we had to adapt the course to an online learning environment via Zoom.

The course is connected to the research project SveaSus and the overall aim of the course is that the students develop an understanding of sustainability pedagogy through a phenomenon-based teaching approach. The theories and methods of phenomenon-based learning are still quite underdeveloped, which urgently calls for both more research and purposeful development of practice.

This spring the course used a multimodal approach for delivery with lectures, seminars, workshops, and tutorials, and encourages expression in various languages (with Swedish being the primary language of instruction). The students were encouraged to think creatively and imaginatively and use their ideas, bodies and technologies for aesthetic and narrative ways of expression.

The course design

The course schedule consisted of a two-hour introduction lecture followed by three seminar days of six-hours each. The first two seminar days were filled with lectures, assignments, and audiovisual-visual storytelling workshops, while the final seminar day was devoted to presentations of the audio-visual group works followed by reflective discussions in break-out rooms on the course themes and methods. Additional to the three seminar days, three one-hour workshops on improvisation in smaller groups took place.

The world heritage site of Suomenlinna was intended as the course’s site-specific learning environment, but we had to be flexible and create another kind of course because of the pandemic situation. However, learning about Suomenlinna is something else than learning in Suomenlinna. We thus had to rethink and design a course that made use of the students’ own local surroundings wherever they lived.

Luckily, the Finnish sauna tradition has lately been added to the UNESCO intangible cultural heritage list. Saunas are easier accessible than Suomenlinna in times of lockdown. They are found in most Finnish households, and most Finns have already a well-established relationship to the sauna. The combination of the sauna culture and the world heritage site Suomenlinna allowed the students to explore and compare a tangible and an intangible heritage.

The lecture topics ranged from sustainability education to world heritage generally as well as Suomenlinna specifically. The distinct themes included biodiversity, co-teaching, multilingual learning, embodiment learning, and the history of bathing and sauna.

A learning dimension that the zoom-environment made possible was the opportunity to invite guest lecturers from near and far. Among the guest lecturers were the environmental educator Riitta Nykänen, and the architect and sauna-entrepreneur Tuomas Toivonen.  The choreographer Veli Lehtovaara, who works with exploring and relating to the environment through corporeal means, held workshops. Likewise, the facilitator and teacher of improvisation Andrew Morrish, joined the course all the way from Australia with a lecture and three workshops on improvisation.

The course assignments consisted of embodied exercises in outdoor environments, a meta-reflective sauna-diary written or audiotaped after bathing, an audio-visual storytelling project performed as a group work and an essay in which the students reflected upon the course topics in relation to educational theories. The biggest assignment during the course was the audiovisual group project on digital storytelling.

The audio-visual project

Group work took place in two main types of arrangement throughout the course. First, the group arrangement involved discussions during the course days where lectures and workshops were delivered via Zoom. Following the lectures and workshops, the students discussed their experiences and other topic-related issues in breakout rooms.

Second, the video stories offered a shared orientation for the work in groups. This means that the groups set up meetings where the members got to know one another, set common goals and committed to fulfil their tasks by sharing roles and responsibilities.

Third, the group work involved tutorial sessions dedicated to the audiovisual storytelling project. The tutorials made it possible for the students to discuss how their stories and their groupwork evolved in small groups (4-5 members). The breakout discussions and tutorials were hosted by both students and teachers.

While it was every group’s responsibility to work collaboratively, set the grounds of the collaboration and choose the phenomenon for storytelling, the students organized independent meetings to evaluate and coordinate the progress of the work. The groups agreed on the purpose of the story and the metaphors that would convey their perspectives. Likewise, the narrative methods and audio-visual techniques made it possible to unfold layers of meanings underlying the selected topic. By use of mainly smartphones, the students shot scenes and weaved with editing software into short stories (2-3 min. long) in video format.

The four videos that resulted from the group work tell stories about world heritage in the Anthropocene, pose questions about access to water, discuss feelings of disconnectedness in a time of limitless connections and point out how a close contact with nature can make people happier. 

Wrapping up

We were quite pleased with how everything on the course turned out despite its alternative format. According to the students’ opinion the course suited the Zoom-platform well, even though the six-hour long days felt exhausting. The students liked the balance between lectures and tasks, and especially the contribution of guest teachers.

Next fall our team will analyze the data collected during this spring and continue developing phenomenon-based learning on the sustainability and world heritage issues. We look forward to realizing the course in Suomenlinna next year!

But more of that in the fall! Now off to a well-deserved summer vacation!