Dealing with social sustainability matters in teacher education – Video storytelling as counterpublic

Author: Marianna Vivitsou

The phenomenon-based learning course combines on-site learning on Suomenlinna, hybrid learning for those who cannot attend f2f and synchronous web-conferencing learning for tutorial work and the work in groups. The digital storytelling part of the course uses audio-visual narrative approaches and methods for sustainability-related storytelling from the phenomenon-based point of view on/in teaching and learning. Digital storytelling is based on an audio-visual project and work in groups where students build their stories collaboratively. At a different layer of collaboration, the groups meet with online for more focused discussions on new concepts and topics in teacher-led tutorials.
For the audio-visual project, the groups record, edit and share a story in video format with approximate duration 2-3 minutes. The story needs to present its main metaphors, storyline/plot and characters using audio-visual formats considering the modalities of space and time as well.
Snapshot of the video story depicting an instance of ‘bullying in the corridor’.
Obstructors of Harmony‘ is one such video story that three women students in the course built together in group work. The story is about the phenomenon of marginalization in classrooms and touches upon the area of social sustainability. Social sustainability is concerned with matters of injustice and inequalities. The ‘Obstructors of Harmony’, the main metaphor of the story, refers to the ‘Other’. As the storytellers explain when summarizing the stages and the background of their work, ‘The main idea has … been (that) someone feels different from the group and thus becomes “the Other.”
From the very beginning of the creative process, we all agreed that there would be no dialogue in our film. Our aim was to make the story so obvious that it speaks for itself.

A clear perspective on the chosen theme

‘At first, we had the idea of filming birds but when we decided to focus on the article of Juva et al. (2018) it became clear that it is easier to have living persons to perform’. In these words, the group describes the great distance they ran from more general ideas to more focused ones to address more specifically defined audiences. The story can indeed serve pedagogical purposes and get integrated into classroom time as, for instance, an opportunity for reflection, brainstorming and so on, on the burning theme of otherness. Also, the story is in alignment with the official policies: ‘One of the goals in the Finnish Curriculum is to teach students to value themselves and learn who they really are. Teachers have the task of making all students feel heard, seen and valued (OPH 2014). Teachers should help the pupils to develop to global citizens. … The aim is also to help pupils to be aware of the world outside the known to them. We must teach the pupils already at the early stages how we all are people despite local, national or other differences. We must show the pupils that we all care for global sustainability. (OPH 2021).’ having established the relevance of their story to the educational and pedagogical purposes, the group go on to argue: ‘The film shows what happens when we teachers fail in all the above. Instead of guiding the students to take “the Other” to be a part of the class and supporting “the Other” to be at peace with themselves, the teacher becomes one of the bullies. We chose to show the “otherness” of “the Other” with movement that doesn’t fit in. In our video we won’t specify what the otherness in the person is. The viewer can decide for themselves how to interpret our video. Our aim was also to show how the teacher ignores “the Other” and only tries to make “the Other” to fit in the norm – move like the group or preferably not to move at all.
The story also explores the position of the teacher when marginalization manifests in the classroom.

Why this video story works as counterpublic

Counterpublics are alternative spaces, especially on the modern social media, where users identify and discuss societal problems in order to influence policy-making and political action. Clearly, this story that is theoretically grounded on recent scientific research and uses the filming conventions in an imaginative way challenges the established narrative by bringing forward burning matters that concern the totality of the society. The students-storytellers go bold and display what it looks like to be in the ‘the perimeter of normality’, as students put it.
To illustrate the perimeter, the filming takes place in a corridor, as, the students explain, this ‘was a closed scene and in school life things happen in the corridors’.
In this way, the story sheds light on pressurizing norms and articulates a voice against exclusion and bullying. These norms are upheld when teachers ignore students who they do not perceive as “normal.” This meaning is also conveyed through the sarcasm underlying the ‘obstructor of harmony’ metaphor in the title.
It is as if the title is inviting us to to ask, ‘who is the obstructor?’ and ‘what (or whose) harmony is obstructed?’
Finally, ‘The film does not have a happy ending’, the students admit. In the end, the main character (obstructor) yields to the norms because, in reality, (alas!)* (obeying)** is easier than being excluded.
These tough issues raised by the students of the sustainability course shaped up into a video story that used elements from silent movies with no voices, only the ambient surrounding sounds present. An effort was put so that the actors not be recognized, with the focus being cast on the bodies and movement. In this way, anonymity was also served along with both the aesthetic and embodiment elements that were integrated in the storytelling.
The story was shared through a social media platform as unlisted. The written description on the social media platform gives an account of the background of the story and makes visible the intentions of the storytellers as well as the theoretical grounding of the story. An innovative piece of work that renews the hope that pioneer acting and future teachers as activist-intellectuals (that the society so much needs) actually exist!
‘author’s exclamation
” author’s edit

Pro gradu-avhandling där studerandes perspektiv står i fokus | Master’s thesis in which student perspectives are in focus

Inom SveaSusprojektet har jag (Emma Heikkilä, forskningsassistent inom projektet) jobbat med min pro gradu–avhandling som grundar sig på teorier om transformativt lärande och tidigare forskning i fenomenbaserat lärande. Avhandlingen fördjupar sig i hurdana upplevelser studenterna har haft under den valbara kursen om hållbarhet, fenomenbaserat lärande och världsarv samt hurdana reflektioner som uppstått utgående från upplevelserna. Avhandlingen är en kvalitativ fenomenologisk och hermeneutisk studie. 

I have published a blog text about my thesis in English on the GraduparaatiGraduparaden (The Masters’s Theses Parade) blog the Faculty of Educational Sciences is maintaining for increasing interest and transparency in what kind of theses are produced in the faculty.   

Foto: Emma Heikkilä

Syftet med avhandlingen är att studera hur ett fenomenbaserat synsätt kan väcka kritisk reflektion kring hållbarhet. Genom att använda fenomenbaserat lärande som tillvägagångssätt är syftet med studien att utveckla transformativt lärande om hållbarhet. Hållbarhet som begrepp är komplext och tvärvetenskapligt och kräver en bred och holistisk pedagogik. Transformativt lärande har visat sig vara populärt inom forskning om hållbarhetsutbildning. Hållbarhet är ett värdeladdat ämne, varför transformativt lärande och kritisk reflektion är lämpliga metoder för att ta itu med det. Transformativt lärande är dock utmanande och forskning har visat att lärandet inte alltid lyckas. Fenomenbaserat lärande kunde vara ett adekvat tillvägagångssätt för hållbarhetsutbildning och för transformativt lärande. Det fenomenbaserade lärandet använder sig av kollaborativt lärande, genom vilket den sociala dimensionen ökar möjligheterna till lärande. Tillvägagångssättet är lärandecentrerat, studenternas intressen styr processen och det finns utrymme för reflektion och emotioner.

Den kvalitativa, fenomenologiska och hermeneutiska studien baserar sig fem (N=5) intervjuer med studenter som deltagit i en valfri hybrid universitetskurs om fenomenbaserat lärande, hållbarhet och världsarvsundervisning. Intervjuerna genomfördes online som fenomenologiska intervjuer via Zoom och ägde rum efter avslutad kurs. Materialet analyserades med tolkande fenomenologisk analys, som är en idiografisk och induktiv analysmetod, Den var därför lämplig för att djupet i utforskandet av de studerandes upplevelser. 

Analysen resulterade i sex teman: relationer till naturen, känslor för hållbarhet, kulturell hållbarhet, hållbara studier, fenomenbaserade lärandeprocesser och känslor framkallade av kroppsliga övningar. Även om data inte gav tydliga bevis på det, fanns tecken förändringar i attityder och antaganden som kan tolkas som kritisk reflektion. Onlinedimensionen hade haft en tydlig inverkan upplevelserna flera sätt. Även om kursen väckte starka känslor och den fenomenbaserade lärandeprocessen var utmanande, resulterade det i lärande och acceptans. Resultaten ligger i linje med tidigare forskning och kan användas som stöd i framtida planering och genomförande av fenomenbaserat lärande om transformativt lärande och hållbarhet.


Text och bilder | text and pictures: Emma Heikkilä

Sustainability through a Phenomenon-based learning approach  – A study of student reflections


You can read the thesis here: Heikkilä_Emma_MastersThesis_2022

Hälsningar från Sveaborg-kursen Regards from the Suomenlinna course

Detta blogginlägg kommer att innehålla mera bilder än text för att illustrera hurdan kursen hittills varit. This blog post will contain more pictures than text to illustrate the course this year.  

Den första heldagen inleddes med att studerande fördes till en kroppslig till klippor och öppet hav genom den rosa byggnaden med konstnärsateljéer.  På klipporna fick de ta del av en workshop Andning och rytmer i naturen genom övningar uppleva naturen med hela kroppen. Workshoppen hölls av Kirsi Aarbakke.
The first full day in Suomenlinna started with a walk to the cliffs by the sea through the pink house with artist residences. Through an embodied workshop Breathing and rhythms in the nature they experienced nature by all their bodies. The workshop was held by Kirsi Aarbakke. 

Vyn från klipporna över det öppna havet.
The view from the cliffs over the open sea .  

Sveaborg är fylld med intressant arkitektur från många olika epoker, till exempel från 1700-talet då Finland var en del av Sverige samt från 1800-talet då Sveaborg var ett ryskt storfurstendöme. 
Suomenlinna is full of interesting architecture from many different époques, like from the 18th century when Finland was a part of Sweden, and from the 19th century when Finland was a Grand Duchy within the Russian Empire.  


Kursens studerande och lärare togs på en intressant rundvandring ledd av Minna Hanhivaara trots att det var en väldigt kall dag med hagel. Visste du att den evangeliskt-lutherska kyrkan på Sveaborg även är en fyr och har tidigare varit en Ortodox kyrka? 
The students and teachers participated on an interesting tour guided by Minna Hanhivaara even though it was a quite cold day with hails pouring. Did you know that the Evangelical Lutheran church at Suomenlinna also serves as a light house and has earlier been an Orthodox church?  

Vi fick följa med hur man restaurerar träskepp på Sveaborgs skeppsvarv som varit i bruk sedan 1700-talet. 
We had the chance of watching the ongoing restauration on the shipyard that has been in use since the 18th century.


Rundvandringen fortsatte till många nya ställen som flera personer som varit många gånger tidigare på Sveaborg inte kände till.  
The tour revealed many new places and information many persons who had visited Suomenlinna several times before did not know about.    

Föreläsningarna hålls i ett mycket atmosfäriskt utrymme som heter Smedjesalen. 
The lectures are held in a very atmospheric venue called Pajasali hall.  

Under den andra dagen fick studenterna synliggöra estetiskt hurdan färgpalett man får av naturens färger redan i april. Detta var en övning i en utomhusworkshop om biodiversitet på Sveaborg ledd av Marco Barroca-Paccard, Lili-Ann Wolff och Martina Aaltonen. 
During the second day the students were invited to make the colours of the April-nature visible. This was a task during an outdoors workshop about Biodiversity in Suomenlinna held by Marco Barroca-Paccard, Lili-Ann Wolff and Martina Aaltonen.  

Studenterna fick också gå ut och bonga fåglar. Utanför Smedjesalen kunde man genast få syn på knölsvanar och många fler fågelarter sågs och hördes när studenterna gick ut för att aktivt söka efter dem. Tips för alla fågelskådningsintresserade: du kan ladda ner applikationer till din telefon för att lättare känna igen fåglar baserat på utseende och läten. Applikationerna heter Merlin och BirdNET
The students also watched birds. Outside Pajasali hall one could immediately find mute swans and the students found many more species when they went out to actively look for and listen to them. A tip for all interested in birdwatching: there are adequate applications to be downloaded to your smart phone for recognising the birds and their sounds. The apps are Merlin and BirdNET. 



Trots att vädret varit ganska kallt, har det varit givande och intressanta kursdagar. 
It has been very worthwhile and interesting course days, even though the weather has been cold.  


Text: Emma Heikkilä & Lili-Ann Wolff

Pictures: Emma Heikkilä

Sveaborg kursen aktuellare än någonsin | The Suomenlinna course more current than ever

This is a bilingual text in Swedish and English. For the English version, please scroll down.

SveaSus kursen Fenomenbaserat lärande på Sveaborg: Hållbarhet och världsarv går denna vår av stapeln för tredje gången. Kursen ordnas denna vår i huvudsak på Sveaborg, vilket alla lärare ser fram emot! Kursen har varit populär och är detta år fullsatt. I år arrangeras kursen som tvåspråkig på svenska och engelska.  

Också detta år kommer kursen att innefatta tre hela dagar på Sveaborg samt workshoppar ledda av SveaSus teamet samt gästande lärare från Finland, Australien och Kanada. Workshopparna kommer att handla om improvisation samt den kroppsliga relationen till naturen. För övrigt kommer kursdeltagarna att få ta del i ett audiovisuellt fenomenbaserat projekt som kallas digital storytelling. Deltagarna får då gruppvis utgå från fenomen i anknytning till hållbarhet och världsarv och skapa egna berättelser i audiovisuell form.  

Foto | Photo by Wilhelm Blomberg

Kursen försiggår mestadels utomhus i världsarvet Sveaborg. Orsaken till att Sveaborg ingår i UNESCO:s världsarvslista är att platsen är en av världens största sjöfästningar. De åtta öarna som tillhör Sveaborg kallas också “Nordens Gibraltar” och “Viapori”. Det finska namnet är Suomenlinna. Fästningen har fått världsarvsstatus på grund av sin militärarkitektur och har lytt under tre regimer: Sverige, Ryssland och Finland. Sveaborg är också intressant natur och platsen har bebotts sedan 1700-talet. Där har krig ägt rum, men också sjukdomar, fattigdom och mycket annat har hört till det dagliga människolivet. Det har dessutom varit en plats för kontemplation, skratt, lycka och hopp. I dagens värld där ohållbarhet är ett faktum, och i ett Europa som befinner sig i krig, kan platsen väcka många olika tankar och känslor. Detta gör årets kurs till en utmaning. 

På kursen försöker vi förena historia, nutid och framtid genom ett lärande som förenar kognitiv kunskap med kroppsliga och emotionella erfarenheter. Därför har vi såväl didaktiker med olika ämnesbakgrund som dansare och konstnärer med bland lärarna, och lärandet ses som en gemensam resa både inåt och utåt med målet riktat mot en bättre framtid. 



The SveaSus course Phenomenon-based learning in Suomenlinna: Sustainability and World Heritage will be arranged for the third time this spring. The course takes place IRL in Suomenlinna, which all the teachers are looking forward to. This year the course is bilingual using the languages Swedish and English.  

Also, this year the course includes three whole days in Suomenlinna with workshops by SveaSus teachers and guest teachers from Finland, Australia and Canada. The topics of the workshops are mainly improvisation and embodied nature relations. The students also take part in phenomenon-based digital storytelling projects. The students are divided in groups that choose phenomena related to sustainability and World Heritage. They create audio-visual stories based on the phenomena.  

Foto| Photo by Wilhelm Blomberg

The course takes place mainly outdoors in the Suomenlinna World Heritage Site. The reason to why Suomenlinna is included in the UNESCO’s World Heritage list is because the site is one of the world’s largest sea fortresses. The eight islands that belong to Suomenlinna are also called the “Nordic Gibraltar” and “Viapori”. The Finnish name is Suomenlinna.  The site has been granted World Heritage status due to its military architecture and it has been led by three regimes: the Swedish, the Russian and the Finnish. Suomenlinna with its interesting nature has been inhabited since the 18th century. It has been an area for  wars, but also diseases, poverty and other occurrences that relate to human life. It has also been a place of laughter, happiness and hope. In an unsustainable world of today and a Europe, which once again is a war zone, Suomenlinna can provoke many thoughts and emotions. We have to face new challenges. 

During the course, we try to unite views of history, present time and future through a learning that combines cognitive knowledge with physical and emotional experiences. Therefore, educators with various subject backgrounds as well as dancers and artists are included among the teachers. Thus, learning is seen as a joint journey both inwards and outwards aiming at a better future. 


Emma Heikkilä & Lili-Ann Wolff 


Kirsi Aarbakke 

Oslo-fjorden badade i sitt vackraste höstljus i oktober och bildade en idealisk bakgrund för nordiska forskare, som samlades på en konferens om hållbarhetspedagogiska frågor. Konferensen hölls både fysiskt och digitalt och den gav mångsidiga synvinklar på temat. Konferensen bestod av två keynote-föreläsningar och rikliga mängder av forskningspresentationer och presentationer av utbildningsprojekt i Norden. Också SveaSus- projektet introducerades, digitalt av Lili-Ann Wolff och Birgit Schaffar, och av mig fysiskt på plats på konferensen.

De två konferensdagarna vid Universitetet i Oslo (21 — 22.10. 21) inleddes med huvudföreläsningar. På torsdagen föreläste professor Johan Öhman från Örebro universitet om ”Pluralistisk miljö- och hållbarhetsundervisning – återblick och framtida utmaningar”. I sin intressanta återblick på olika traditioner inom hållbarhetspedagogiken berättade han att miljö- och hållbarhetsundervisningen har dominerats av olika trender. På 80-talet var förmedlingen av fakta centralt, på 90-talet var man mera upptagen av att ändra hållningar, attityder och beteende, och i dag är pluralistisk miljö- och hållbarhetsundervisning speciellt aktuell, vilket betyder fokusering på demokratiska processer och kritiskt granskning av olika alternativ och tankesätt. I undervisning behandlas motsatta intressen och konflikter, man försöker att se problem från flera håll och därmed främja diskussion och förståelse mellan människor. Styrkan i den första traditionen är att den baserar sig på tillitsväckande fakta, den andra traditionen försöker åstadkomma individuella förändringar och styrkan i den tredje är främjandet av demokratisk kompetens. En tydlig strävan efter det sistnämnda kom fram i Linnea Urbergs presentation från Örebro universitet. Hon presenterade sin forskning om ungdomarnas motstånd till klimatfrågor i Norra Sverige. Ungdomarnas hållningar och skeptiska inställning till klimatåtgärder påverkas av stort avstånd till maktcentrum, levnadsförhållanden på landet, klass- och kulturskillnader och dålig tillit till skola och myndigheter i allmänhet.

Det filosofiska “som-om”

Fredagens huvudföredrag ”Det filosofiska ’som-om’. Utdanning for bærekraftige liv?” gav professor Inga Bostad från universitet i Oslo. Hon har varit en stor anhängare av ekofilosof Arne Næss, men har på senare år tagit avstånd från vissa av hans tankar, som den absoluta beundran av den vilda naturen. Hon öppnade med att det finns olika former av kunskap: också inlevelse, förundran och att känna sig själv i världen är kunskap. Att lära sig mycket skapar inte kunskap, utan vi skall dyrka vår förmåga till inlevelse; vi skall reflektera och hitta sådan mening, som har betydelse. Ekosofi är helhetstänkande och tänkandet är alltid kontextuellt. Hon efterlyste ansvar, inlevelse, fantasi och tacksamhet. Känslor är viktiga och vi skall utvidga inlevelsen också till andra människors liv. Konst och fantasi är öppna källor för kunskap. Inga Bostad uppmanade oss att skapa nya livsvärden. Tacksamheten är en livskänsla och vi behöver konst och fantasi. Barnen skall besparas från alltför negativ upplysning om miljöproblem. De skall få älska livet fullt ut! Denna tanke kom på ett fint sätt fram i Helen Hasslöfs (Malmö) och Iann Lundegårds (Stockholm) presentation av deras forskningsprojekt ” Antropocen och utbildning – direkta naturmöten och demokratiska processer”. Under projektet fick barnen vara i naturen och bli uppmärksamma på naturens oändliga under, stora och små. På detta sätt fick de starkare anknytning till sin naturomgivning och intresse för och sympati med naturen.

På konferensen kunde man bara delta i en tredjedel av forskningspresentationerna eftersom tre presentationer löpte parallellt. Man fick ta del i flera intressanta presentationer, men dubbelt så många gick en förbi!

Jag deltog i en givande serie av forskningsprojekt under rubriken ”Utdanning for globalt medborgarskap”. Där presenterades bl.a. en lärarutbildningsinstitution vilka problem, som uppstår vid studentutbyten med låginkomstländer. Vid institutionen hade de kommit fram till att programmen hade en motsatt effekt på studeranden än den som var tänkt och de hade därför slutat med dem. Studenternas fördomar ökade och de kände sig kulturellt överlägsna. Detta berodde exempelvis på att de fått kännedom om allmänt fysiskt straffbruk i några afrikanska skolor, vilket väckte mycket negativa känslor. En konferensdeltagare, som också var antropolog, kommenterade, att det skulle ha varit viktigt att diskutera med studenterna varför våld var så allmänt i skolorna där, vilka uppfattningar och vilken bakgrunden till våldet var, för att de skulle kunna förstå fenomenet.

Brita Phuthi och Judith Klein presenterade sin forskning om skillnader i uppfattningarna om en hållbar utveckling mellan nordiska länder, Tanzania och Syd-Afrika. I sin forskning har de sett ett omfattande förändringspotential i hållbarhetspedagogiken. Till frågan vad man menar med ”Sustainable education” får man i Norge miljösvar, men i Tanzania och Syd-Afrika har man en mera holistisk förståelse av hållbar utveckling. Den sociala utvecklingen och kampen mot ojämlikhet betonas, liksom att man avskaffar exceptionell rikedom. I Syd- Afrika betyder ordet ”Ubunto” gemenskap, ett ”vi-tänkande” i stället för ”jag-tänkande”. Forskarna konstaterade, att vi måste se att människor är lika och dekolonisera vårt tänkande. Det är de rika ländernas ansvar att ändra sig, att avkolonisera tänkandet och närma sig andra kulturer.

Science fiction å folkehelsen

I sin fascinerande presentation ”Hva har science-fiction å gøre med folkehelsen? En case-study av planetary health utdanning” ved UiT Norges universitet i Arktis” berättade Filip Maric från Universitetet i Tromsø om ett konstnärligt projekt inom fysioterapeututbildning. Utbildningen har långa traditioner och studeranden har en tydlig bild om vad fysioterapi är. I projektet ville man bryta upp studerandenas snäva, traditionsbundna uppfattningar och släppa lös deras fantasi och kreativitet i förhållande till deras framtidsmöjligheter i yrket. De fick uppgiften att skriva om framtiden som både utopier och dystopier, inte angående fysioterapi, men i största allmänhet. De fick också göra punkmusik till fysioterapi och producera en musiktidning om temat. Först gjorde studeranden en online komplexitetskarta for att integrera och representera bredare förståelse av hälsa och betona sociala och miljömässiga problem. Målet för hela projektet var att hjälpa studenterna att få en översikt över komplexiteten runt hälsa och ett hållbart liv, samt behovet av integrerade lösningar. På så sätt ville man hjälpa studenterna att utveckla förmågan att föreställa sig nya framtider. Utmaningen var att få studenterna att skriva på ett kreativt sätt, eftersom det verkade diametralt motsatt till det biomedicinska fokuset i hälsopraxis och -utbildning. De fick hjälp av att studera ”future’s literacy” för att bättre kunna skapa framtidsvisioner. Studenternas utvärdering av kursen var mycket positiv. De var nöjda med att visuellt närma sig systemtänkandet och med att de lärde sig genom upplevelser och kreativt skrivande. De fick använda sig av fantasi för att skapa hållbara hälsotjänster. Som nästa steg skall studeranden utveckla genomförbara hållbara projekt i Nord-Norge.


Jag fick introducera SveaSus-projektets plats- och konstbaserat lärande i min presentation. Jag koncentrerade mig på att belysa hur vi tillämpat fenomenbaserat och kroppsligt lärande i våra workshops. Eftersom professor Inga Bostad på sitt morgonföredrag redan hade talat om olika kunskapsformer och betydelsen av inlevelse och fantasi för en hållbar utveckling, så kom hennes presentation att fungera som en filosofisk bakgrund för mitt bidrag. Min presentation väckte en del intresse och en lärare från lärarutbildningen vid Oslo universitet var imponerad över hur systematiskt och ingående vi använder oss av konstbaserade inlärningsmetoder inom SveaSus. Hon berättade, att de har positiv erfarenhet av användningen av bildkonst och drama i sin utbildning, men de använder sig inte av den systematiskt. Desto intressantare var det att få veta att den nya läroplanen i grundskolan i Norge betonar kreativitet, elevernas eget utforskande och skapande, liksom vikten av estetiska ämnen. Den nya läroplanen ökar fokuset på praktiska och estetiska ämnen ”Å erfare og være med på å skape kunstneriske uttrykk kan ha betydning for den enkeltes identitetsutvikling, kunnskapsutvikling og evne til å uttrykke seg. Fagene bidrar til å utvikle en annen type førståelse enn vitenskaplig orienterte fag og gir rom for å utforske og eksperimenter uten at målet er åkomme fram til riktige svar.” (Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, informationsforvaltning, 2015, s. 25.)

Oslo- konferensen gav ett inspirerande intryck av den aktuella forskningen i hållbarhetspedagogik. Fina diskussioner och människomöten kompletterade det officiella programmet. På torsdagskväll fick deltagarna dessutom en rundvandring i Oslos nya bibliotek. Detta gav både tekniskt och funktionellt uttryck för ett framtida hållbart tänkande.


Learning about sustainability and world heritage through a phenomenon-based approach during Covid-19

Wilhelm Blomberg, Marianna Vivitsou, Lili-Ann Wolff

During the spring 2021 the SveaSus team facilitated the course “Phenomena-based learning in Suomenlinna: Sustainability and world heritage learning”. The course was initially planned as a site-specific course at Suomenlinna, but due to COVID-19, we had to adapt the course to an online learning environment via Zoom.

The course is connected to the research project SveaSus and the overall aim of the course is that the students develop an understanding of sustainability pedagogy through a phenomenon-based teaching approach. The theories and methods of phenomenon-based learning are still quite underdeveloped, which urgently calls for both more research and purposeful development of practice.

This spring the course used a multimodal approach for delivery with lectures, seminars, workshops, and tutorials, and encourages expression in various languages (with Swedish being the primary language of instruction). The students were encouraged to think creatively and imaginatively and use their ideas, bodies and technologies for aesthetic and narrative ways of expression.

The course design

The course schedule consisted of a two-hour introduction lecture followed by three seminar days of six-hours each. The first two seminar days were filled with lectures, assignments, and audiovisual-visual storytelling workshops, while the final seminar day was devoted to presentations of the audio-visual group works followed by reflective discussions in break-out rooms on the course themes and methods. Additional to the three seminar days, three one-hour workshops on improvisation in smaller groups took place.

The world heritage site of Suomenlinna was intended as the course’s site-specific learning environment, but we had to be flexible and create another kind of course because of the pandemic situation. However, learning about Suomenlinna is something else than learning in Suomenlinna. We thus had to rethink and design a course that made use of the students’ own local surroundings wherever they lived.

Luckily, the Finnish sauna tradition has lately been added to the UNESCO intangible cultural heritage list. Saunas are easier accessible than Suomenlinna in times of lockdown. They are found in most Finnish households, and most Finns have already a well-established relationship to the sauna. The combination of the sauna culture and the world heritage site Suomenlinna allowed the students to explore and compare a tangible and an intangible heritage.

The lecture topics ranged from sustainability education to world heritage generally as well as Suomenlinna specifically. The distinct themes included biodiversity, co-teaching, multilingual learning, embodiment learning, and the history of bathing and sauna.

A learning dimension that the zoom-environment made possible was the opportunity to invite guest lecturers from near and far. Among the guest lecturers were the environmental educator Riitta Nykänen, and the architect and sauna-entrepreneur Tuomas Toivonen.  The choreographer Veli Lehtovaara, who works with exploring and relating to the environment through corporeal means, held workshops. Likewise, the facilitator and teacher of improvisation Andrew Morrish, joined the course all the way from Australia with a lecture and three workshops on improvisation.

The course assignments consisted of embodied exercises in outdoor environments, a meta-reflective sauna-diary written or audiotaped after bathing, an audio-visual storytelling project performed as a group work and an essay in which the students reflected upon the course topics in relation to educational theories. The biggest assignment during the course was the audiovisual group project on digital storytelling.

The audio-visual project

Group work took place in two main types of arrangement throughout the course. First, the group arrangement involved discussions during the course days where lectures and workshops were delivered via Zoom. Following the lectures and workshops, the students discussed their experiences and other topic-related issues in breakout rooms.

Second, the video stories offered a shared orientation for the work in groups. This means that the groups set up meetings where the members got to know one another, set common goals and committed to fulfil their tasks by sharing roles and responsibilities.

Third, the group work involved tutorial sessions dedicated to the audiovisual storytelling project. The tutorials made it possible for the students to discuss how their stories and their groupwork evolved in small groups (4-5 members). The breakout discussions and tutorials were hosted by both students and teachers.

While it was every group’s responsibility to work collaboratively, set the grounds of the collaboration and choose the phenomenon for storytelling, the students organized independent meetings to evaluate and coordinate the progress of the work. The groups agreed on the purpose of the story and the metaphors that would convey their perspectives. Likewise, the narrative methods and audio-visual techniques made it possible to unfold layers of meanings underlying the selected topic. By use of mainly smartphones, the students shot scenes and weaved with editing software into short stories (2-3 min. long) in video format.

The four videos that resulted from the group work tell stories about world heritage in the Anthropocene, pose questions about access to water, discuss feelings of disconnectedness in a time of limitless connections and point out how a close contact with nature can make people happier. 

Wrapping up

We were quite pleased with how everything on the course turned out despite its alternative format. According to the students’ opinion the course suited the Zoom-platform well, even though the six-hour long days felt exhausting. The students liked the balance between lectures and tasks, and especially the contribution of guest teachers.

Next fall our team will analyze the data collected during this spring and continue developing phenomenon-based learning on the sustainability and world heritage issues. We look forward to realizing the course in Suomenlinna next year!

But more of that in the fall! Now off to a well-deserved summer vacation!