Författare, kvinnosakskvinna och politiker
Alexandra Gripenberg är i dag ett relativt okänt namn för de flesta, men kring sekelskiftet 1900 var hon en av de tongivande kvinnorna inom kvinnosaksrörelsen i Finland. Under många år var hon ordförande i Finsk Kvinnoförening och var också en av de nitton kvinnor som valdes in i lantdagen år 1907 sedan Finland fått allmän rösträtt. Alexandra Gripenberg reste mycket och det internationella samarbetet inom kvinnosaksrörelsen låg henne särskilt varmt om hjärtat. De avgörande kontakterna fick hon som 30-åring under en längre resa till England och USA, och hon kom senare att åka på ett flertal föredragsresor och studieresor runtom Europa.
I hemlandet engagerade Alexandra Gripenberg sig särskilt i utbildningsfrågor och förde under sin tid i politiken aktivt fram kvinnors rättigheter på olika områden i samhället. Som ung hade hon författardrömmar, men övergav senare skönlitteraturen och utgav i stället uttalanden i olika kvinnofrågor, reserapporter och ett större verk om kvinnors rättigheter i olika länder.
Gripenbergs stora insats för kvinnosaksrörelsen ligger ändå främst på ett handlande plan, hon befann sig i centrum av den tidiga kvinnosaksrörelsen såväl i internationellt som nationellt. Genom sina kontakter, sina resor och sitt arbete för kvinnors rättigheter var hon med om att utveckla kvinnosaksrörelsen i en tid då det internationella samarbetet kom i gång på allvar och de politiska klimatet hemma i Finland var minst sagt turbulent.
Forskningsläget
Det finns inte särskilt mycket forskning kring Alexandra Gripenbergs liv och hennes insatser för kvinnosaksrörelsen. Hennes författarskap och internationella kontakter har uppmärksammats i några enstaka studier, medan hennes roll och insatser inom politiken har väckt ett nytt intresse. Det enda större verk som skrivits om Alexandra Gripenbergs liv är Tyyni Tuulios biografi Aleksandra Gripenberg. Kirjailija, taistelija, ihminen (1959), som delar av denna artikel stöder sig på.
Alexandra Gripenbergs stora brevsamling, som omfattar korrespondens med både finska och utländska kvinnosakskvinnor, släkt och vänner, finns i Suomalaisen Kirjallisuuden Seuras arkiv. Därtill kan man hitta hennes alster i ett flertal tidningar, hon publicerade t.ex. resebrev i flera dagstidningar och var redaktör för Finsk Kvinnoförenings tidning Koti ja yhteiskunta under många år. I tidningarna var Gripenbergs känd som preudonymen Aarne, ett namn hon också använde i ett par av sina tidiga böcker. Gripenberg utgav under sitt liv några skönlitterära verk och flera rapporter och andra verk om kvinnors rättigheter.
Barndom och uppväxt
Alexandra Gripenberg föddes den 30 augusti 1857. Hon var nästyngst i en skara på tolv syskon, tre av dem från faderns första äktenskap. Föräldrarna, Maria Lovisa Öhrnberg (1817–1880) och Sebastian Gripenberg (1795–1869), kom att uppfostra en mycket begåvad syskonskara med blivande författare, senatorer, lärarinnor och kvinnosakskvinnor. Sebastian Gripenberg hade bakom sig en bana inom armén och som föreståndare för det kända lantbruksinstitutet Mustiala. Maria Lovisa Öhrnberg var dotter till en sadelmakare i Tammerfors och hon träffade Sebastian Gripenberg när hon kom till hans hemgård Johannisberg i Sääksmäki där hon fått tjänst.
När Alexandra Gripenberg föddes bodde familjen redan sedan många år på Tervus gård i Kurkijoki, som ligger i Ladogakarelen. Sebastian Gripenberg hade flera uppdrag i Helsingfors, bl.a. var han senator, och hans försämrade hälsa gjorde att han år 1863 beslöt lämna Tervus och flytta med sin familj till Majby gård i Kyrkslätt. Sex år senare avled han. Hans änka och stora familj stannade kvar på Majby.
Alexandra Gripenberg var tolv år vid faderns död och vid de tiderna fick hennes äldre systrar ta över ansvaret för sin lillasysters utbildning. Hon fick aldrig någon officiell skolundervisning, utan undervisades som många andra adelsfröknar i hemmet. Hennes två lärarinnor och storasystrar, Maria Furuhjelm (1846–1916) och Elisabeth Stenius (1847–1924), hade däremot båda fått gå i flickskola i S:t Petersburg och kunde undervisa sin lillasyster i allt från språk och aritmetik till musik och dans. Hon fick också lära sig engelska som extra språk, vilket kom att visa sig välbehövligt senare i livet. Att storasystarna var hennes förebilder är det ingen tvekan om, Maria Furuhjelm är känd för sina barnböcker och folkskrifter om uppfostran, medan Maria Stenius tillhörde de aktiva kvinnosaks- och fennomankretsarna. Den tonåriga Alexandra Gripenbergs kunskapshunger var stor, men undervisningen tog slut i och med att systrarna gifte sig och flyttade hemifrån. Även senare i livet verkar det ha grämt henne att hon inte kunde studera vidare och hon ägnade sig mycket åt utbildningsfrågor, och också åt självstudier och egna forskningsprojekt.
Författardrömmar och Kuopiotiden
Alexandra Gripenbergs mor dog år 1880 i Villmanstrand, där familjen bodde sedan något år tillbaka. Den 23-åriga Gripenberg kom efter moderns död att bo en längre tid hos syskon och bekanta. Det visade sig att denna, säkert på många sätt tunga, men också inspirerande period, kom att bli avgörande för hennes framtid.
Redan ett par år tidigare hade Alexandra Gripenberg förmåtts visa några av sina skönlitterära alster för Zachris Topelius, som till hennes stora glädje hjälpte henne att debutera med Berättelser av Ringa år 1878. Hon blev så god vän till familjen att hon i början av 1880-talet fick plats som renskriverska åt den stora författaren och bodde i hans hem på Björkudden något år. Under denna tid blev hon god vän med Topelius dotter Toini Topelius (1854–1910) och tillsammans redigerade de barntidningen Nya Trollsländan åren 1885–1889. Deras vänskap blev livslång och de korresponderade flitigt.
Till denna dynamiska tid i Alexandra Gripenbergs liv hör också vistelsen hos systern Elisabeth Stenius i Kuopio strax efter moderns död. Elisabeth Stenius och hennes man tillhörde de finsknationella kretsarna i Kuopio och i deras hem fick Alexandra Gripenberg träffa författare som Minna Canth och Juhani Aho och många kända fennomaner. Alexandra Gripenbergs levandstecknare Tyyni Tuulio menar att detta blev en avgörande tid för Gripenberg, eftersom hon här kom i kontakt med fennomanin, som skulle bli ett av hennes livsprojekt. Sannolikt var det Elisabeth Stenius som väckte sin lillasysters intresse också för det andra stora livsprojektet, kvinnosaken.
Finsk Kvinnoförening grundades år 1884 och var den första organiserade kvinnosaksföreningen i Finland. Elisabeth Löfgren (1851–1931) valdes till ordförande på det grundande mötet, där Alexandra Gripenbergs goda väninnor Toini Topelius och Lina Arppe deltog. Själv flyttade Gripenberg till Helsingfors med sin yngsta syster samma år och skrev då in sig som medlem, men riktigt ”upptäckt” blev hon egentligen först efter sin långa resa till England och Amerika. År 1884 var hon dessutom upptagen med sitt författarskap, novellsamlingen Strån utkom det året och romanen I tätnande led två år senare. Topelius hade även denna gång hjälpt henne med redigeringen, men till innehållet är de båda böckerna mer självständigt skriva än debutboken. De är till sitt budskap färgade av tidens kvinno- och finsknationella frågor och pseudonymen är utbytt till ”Aarne”.
Ut i världen
Topelius uppmanade Alexandra Gripenberg att fortsätta det skönlitterära skrivandet och hörde till en av dem som uppmuntrade henne att åka utomlands för att studera och få nya intryck. Hösten 1887 åkte Gripenberg och Alli Trygg (1852–1926), lärarinna och aktiv inom nykterhetsrörelsen, till England. Planen var att studera den engelska litteraturen, men de båda damerna kom snart in i de engelska kvinnosakskretsarna och litteraturstudierna hamnade i bakgrunden. I London fick Gripenberg ett brev från Elisabeth Löfgren, som bad henne förlänga sin utlandsvistelse och i Löfgrens ställe åka till USA för att representera Finsk Kvinnoförening vid en internationell kvinnokongress i mars följande år. Alli Trygg hade också möjlighet att åka, vilket betydde att Finland hade hela två representanter på kongressen.
Redan i England hade Gripenberg fått träffa hjärtat i den amerikanska kvinnosaksrörelsen, Elisabeth Cady Stanton (1815–1902), som var en av ledarna för kongressen i Washington och som tillsammans med Susan B. Anthony (1820–1906) grundat National Women Suffrage Association år 1868. Båda var kända också på andra sidan Atlanten och efter sin resa översatte Gripenberg deras tal och artiklar. På kongressen fick hon också träffa andra berömda amerikanska kvinnosakskvinnor som May Wright Sewall och Francis Willard och umgås med de andra representanterna från Skottland, Frankrike, Norge, Tyskland, Irland, Canada och Indien. De frågor som togs upp under kongressen var aktuella ämnen såsom samskolorna i de amerikanska skolorna, nykterhetsarbetet, välgörenhet, sedlighetsfrågan, kvinnor i olika yrken och politiska rättigheter (i praktiken rösträttsfrågan).
Gripenberg stannade kvar i USA ett halvår efter kongressen och reste runt i landet. Det skriver hon om i sin reseskildring Ett halfår i Nya Verlden. Strödda resebilder från Förenta Staterna (1889), som bygger på de resebrev hon sände till olika dagtidningar hemma i Finland. Boken har många typiska amerikamotiv gemensamma med andra amerikaskildringar från samma tid. Det från dagens synpunkt kanske intressantaste kapitlet är det som handlar om de hemmen i den Nya Världen. Här analyserar Gripenberg den amerikanska kvinnan och hennes olika roller på ett sätt som gör hemmet till en nyckel till hela det amerikanska samhället.
Att kongressen blev avgörande för Alexandra Gripenbergs internationella arbete inom kvinnosaksrörelsen är säkert ingen överraskning; hon korresponderade flera år med de kvinnor hon mötte där och under sin resa. Därtill blev hon aktiv i International Council of Women efter resan och var ICWs skattmästare åren 1893–1899 och hedersviceordförande 1893–1913. Hon fortsatte också resa och representerade Finsk Kvinnoförening och ICW på flera föredragsresor och kongresser runtom Europa och var en populär föredragshållare.
Det verkar som om den långa utlandsresan var avgörande inte bara för Alexandra Gripenbergs fortsatta verksamhet inom kvinnosaksrörelsen, utan också för hennes författarskap. Med sin reseskildring, som ju till sin genre placerar sig mellan fakta och fiktion, lämnade hon skönlitteraturen. Främst berodde detta på att hon blivit inspirerad att gå in för det ideella och politiska arbetet, men en annan orsak var språket – som övertygad fennoman tyckte Gripenberg att hon borde skriva på finska, och det räckte hennes språkkunskaper inte till för.
Alexandra Gripenberg började senare stava sitt förnamn på finskt sätt, dvs. Aleksandra med ks, för att markera sin språkpolitiska inriktning.
Ordförande i Finsk Kvinnoförening
Efter Amerikaresan valdes Alexandra Gripenberg till ordförande i Finsk Kvinnoförening i februari 1889. Det var början på ett långt ordförandeskap, år 1904 avgick hon för att återväljas till posten år 1909. Gripenbergs ordförandeskap utmärks dels av hennes stora intresse för den internationella kvinnosakssamarbetet, dels av hennes engagemang för föreningens lokalverksamhet och den finsknationella rörelsen. De många utlandsresorna verkar inte ha skett på bekostnad av arbetet i hemlandet, Gripenberg turnerade flitigt ute i bygderna och under hennes ordförandeskap grundades ett flertal lokalavdelingar runtom landet, speciellt på landsbygden. Precis som i centralförbundet var det bl.a. kurs- och upplysningsverksamhet för arbetarkvinnor och föredragskvällar om kvinnors rättigheter som stod på programmet i lokalavdelningarna.
En gryende osämja inom Finsk Kvinnoförening ledde i början av 1890-talet till att kritiska röster började höjas på allvar. En grupp medlemmar var missnöja med ledningen och efterlyste en mer liberal linje. Missämjan ledde till en öppen konflikt när en rad kritiska medlemmar avsattes. Detta resulterade i att ett flertal medlemmar avgick i protest och grundade Kvinnoförbundet Unionen år 1892. En del har i efterhand menat att missnöjet riktade sig mot Alexandra Gripenberg som ordförande och person. Troligare är att det rörde sig mer om dels olika ståndpunkter i den pågående språkliga polariseringen och den nationella rörelsen i Finland, dels olika åsikter om vilka frågor kvinnosaksrörelsen skulle ägna sig åt. Finsk Kvinnoförening och Alexandra Gripenberg representerade en finsknationell och på många sätt värdekonservativ linje, där det inte fanns rum för mer liberala idéer.
Ett viktigt verksamhetsområde under Alexandra Gripenbergs ordförandetid var den aktiva publikationsverksamheten. Förutom ordförandes egna verk utkom också föredrag i tryck, biografier över berömda utländska kvinnosakskvinnor och kända kvinnor i Finland samt föreningens eget språkrör, tidningen Koti ja yhteiskunta, som Gripeberg själv var redaktör för. Ett intressant projket var den lista på utländsk ungdomslitteratur som Finsk Kvinnoförening tog initiativet till och fick i uppgift att sammanställa inför ett större översättningsprojekt år 1893. Det är Alexandra Gripenbergs förtjänst att amerikansk litteratur kom att introduceras i Finland genom hennes bidrag till boklistan. Finsk Kvinnoförening öppnade också ett ungdomsbibliotek i sina lokaler år 1893.
År 1893 utkom första delen av Reformarbetet till förbättrande af kvinnas ställning, som är Alexandra Gripenbergs största verk och bygger på omfattande studier och studieresor. Verket utkom i tre delar under åren 1893–1903 och handlar om kvinnorörelsens utveckling och kvinnors rättigheter i USA och Europa. Arbetet med boken förde Gripenberg på studie- och föredragsresor från Skandinavien ner till Italien, Grekland och Turkiet.
Alexandra Gripenberg och rösträttsfrågan
Frågan om rösträtt hade funnits på Finsk Kvinnoförenings program ända sedan starten, men först under år 1904 kom frågan om allmänn rösträtt upp på allvar efter att den oroliga politiska situationen och de revolutionära stämningarna i Ryssland fått i gång den nationella mobiliseringen för enkammarlantdag och allmänn rötsrätt i Finland.
Gripenberg reagerade med förvåning och skepsis när lagen om allmän rösträtt gick igenom år 1906. Processen hade gått för fort, tyckte hon, och menade att det finska folket och de finska kvinnorna inte var mogna och upplysta nog för allmän rösträtt. Storfurstendömet Finlands hopp från ståndslantdag till Europas mest demokratiska parlament var onekligen radikalt och för Gripenberg måste själva processen ha tett sig nästan orealistiskt kort i jämförelse med amerikanskornas och engelskornas mångåriga och mödosamma kamp för rätten att rösta. Men den politiska situationen i Finland blev avgörande; även om de politiska partierna hade olika åsikt om hur man bäst skulle hantera förhållandet till Ryssland var alla eniga om att Finlands lantdag måste säkras. I en sådan situation behövdes alla röster, även kvinnornas.
Många finska kvinnosakskvinnor var naturligt nog aktiva i den nationella rörelsen och Gripenberg deltog själv i arbetet med att resa runt och uppmuntra kvinnorna att rösta i valet. Hennes skepsis mot den allmänna rösträtten får tolkas som att den politiska situationen trots allt överskuggade kvinnornas egen kamp för rösträtten, resultatet var mer en seger för den finländska politiken än en seger för kvinnornas rättigheter.
Som lantdagsledamot fick Gripenberg senare se att rösträtten öppnade många dörrar för kvinnor och arbetet för kvinnors rättigheter. Samtidigt fick hon rätt på andra punkter, många andra juridiska rättigheter av vikt för kvinnor lät nämligen vänta på sig. Under sin lantdagstid arbetade Gripenberg t.ex. hårt för att få bort gift kvinnas förmyndarskap under mannen. Denna lag slopades i sin helhet först år 1929, efter Sverige och de andra nordiska länderna.
Efter att rösträtten gått igenom återstod för kvinnorna att organisera sig inom partierna. Alexandra Gripenberg sökte sig naturligen till Finska partiet, det s.k. gammalfinska partiet, och valdes in i lantdagen i mars år 1907 tillsammans med aderton andra kvinnor från fem olika partier. Frågor Gripenberg engagerade sig i under sin lantdagsperiod var bl.a. gifta kvinnors myndighet, sedlighetsfrågor och förbudslagen. De frågor Gripenberg tog upp var inte alltid i linje med åsikterna hos de konservativa herrarna i det gammalfinska partiet. Sedlighetsfrågan, med ämnen som arbetet mot prostitution och dubbelmoral, var en sådan. Gripenberg ville bl.a. få igenom strängare straff för sedlighetsbrott mot unga flickor. Hennes postivia attityd till alkoholförbudslagen vann genklang hos de andra kvinnliga partikamraterna och lantdagsledamötena, men inte inom majoriteten av partiet. Därtill kom hennes problem med rollen som svensk adelskvinna i ett finskspråkigt parti med starka rötter i bondeståndet. Gripenberg fick kämpa hårt med finskan hela sitt aktiva liv inom föreningsverksamheten och politiken. För en övertygad fennoman och ofta anlitad föredragshållare var språkproblemet en känslig sak.
Ett återkommande tema i den äldre Alexandra Gripenbergs arbete som politiker och kvinnosakskvinna är en konflikt mellan det värdekonservativa gammalfinska partiet och den progressiva, ofta liberalt inriktade kvinnosaksrörelsen. Prostitution och andra moralfrågor ansågs uppenbarligen för radikala och icke-passande för kvinnor, och inom politiken hade Gripenberg sålunda många gånger svårt att få stöd. Därtill passade vissa av de mer radikala och liberala delarna av kvinnosaksrörelsen henne illa. Gripenberg var för en slags absolut jämställdhet när det gällde arbetslivet och hade t.ex. ingen förståelse för speciallagar för att skydda kvinnor i arbetslivet. Hon stod också, som många andra samtida kvinnosakskvinnor, främmande inför de kvinnor som kom med någon som helst kritik mot en kristen värdegrund för kvinnosaken, för att inte tala om en mer liberal syn på kvinnors sexualitet eller Ellen Keys visionära budskap om missbrukad kvinnokraft och naturliga arbetsområden för kvinnor.
De sista åren
Redan år 1904 hade Alexandra Gripenberg fått diagnosen diabetes. Motvilligt fick hon ge upp planerna på att kandidera i lantdagsvalet 1909, eftersom läkarna ansåg att hennes hälsotillstånd var för svagt. I stället blev hon återvald till ordförande för Finsk Kvinnoförening och hann ännu vara med och förverkliga en gammal dröm, att få med Finland som representant i International Council of Women.
Själv hade Gripenberg varit aktiv i IWC ända sedan kongressen, men efter år 1893 kunde hon inte längre representera Finland, eftersom IWC införde nya regler och krävde att minst sju nationella kvinnoorganisationer måste ingå i varje lands representation. Försöken att få ihop dessa sju kvinnoorganisationer hade dittills misslyckats, det fanns inte särskilt många kvinnorföreningar i Finland och intresset för internationellt arbete var inte tillräckligt stort. Men under år 1910 lyckades man äntligen samla sju kvinnoorganisationer och kunde grunda Suomen Naisten Kansallisliitto i maj 1911. Det var en stolt Alexandra Gripenberg som i september samma år nu officiellt kunde representera Finland på mötet för IWCs verkställande kommitté i Stockholm.
Alexandra Gripenbergs hälsotillstånd blev allt sämre och större delen av år 1913 tillbringande hon på sjukhem i Sverige. Ännu hösten 1913 ledde hon några möten för Finsk Kvinnoförening, men på julafton 1913 orkade hjärtat inte längre. Efter nyåret fylldes de finska dagstidningarna och utländska kvinnosakstidningarna med nekrologer och minnesskrifter över Alexandra Gripenbergs mångåriga och mångsidiga insatser för kvinnosaken såväl i hemlandet som internationellt.