Praktiska perspektiv på pojkproblematik

Forskartenten är över och kursen lider mot sitt slut.

Vi har under hösten fått både frustreras och förundras över fenomen i den pedagogiska forskningens värld, som för de flesta av oss var outforskat område tills nu. Att få ta del av Harry Lunabbas forskning och experimentera med sätt att se på den har varit givande och vi Lost Boys har nog lärt oss en hel del i processen. I mig personligen har ett litet intressefrö börjat gro för forskning överlag, vilket jag ett halvår sedan nog inte trodde jag någonsin skulle säga.

Vi har under kursens gång lärt oss mycket om vad forskning ska innehålla och vad den ska kunna stå till svars för. Dessa faktorer samverkar och är alla viktiga, men jag tycker ändå att en av de mest centrala egenskaperna hos en forskning är att den ska ha ett syfte och gärna konkret nytta, och därför uppskattar jag att vi i våra möten med Harry Lunabba fått en inblick i den aspekten av hans forskning.

För att repetera lite: Lunabba har kommit fram till tre kategorier av skolpojkar vars möten med vuxna i skolan karaktäriseras av problematiska sociala band: 1. pojkar som inte tas på allvar, 2. pojkar som väcker negativa känslor och 3. pojkar som inte väcker några känslor alls. Dessa pojkar har antingen för lösa eller för spända band till skolpersonalen. Lunabba hoppas att med sin forskning kunna sprida kunskap om hurdana problem som kan uppstå i mötena, och på så vis förhindra att de uppstår. Man kan förstås fråga sig om det vore lättare att tillämpa resultaten praktiskt om forskningen också forskat i fungerande sociala band. När vi träffade Harry Lunabba första gången ställde vi honom frågan om hans forskning har lett till något konkret. Han svarade att han hoppas det, och berättade att han har föreläst mycket för skolpersonal. Det finns en plan och en modell som skolor kan använda sig av för att tillämpa hans forskningsresultat. Främst hoppas han just på att kunna stöda förebyggande arbete i skolor, och lösa problemen innan de uppstår. Han nämnde också att han hoppas på att det ska utvecklas en applikation av modellen i framtiden.

I forskartenten fördjupade Lunabba ännu sina praktiska idéer för oss och talade om möjligheten att utse någon i skolans personal som medvetet tar till sig att bygga upp en positiv relation till en vill skolpojke. Om det är någon elev som många lärare har svårt att få en god relation till är det väldigt viktigt att ens en person försöker nå denna elev på ett positivt sätt, och skapa ett lagom elastiskt socialt band.

Lunabba talade i tenten också om det feministiska perspektivet i forksningen. Han menar att det är viktigt att kasta ljus på det faktum att de flesta pojkar inte tillhör den mest omtalade gruppen pojkar (pojkarna som inte tas på allvar eller ger upphov till negativa känslor, dvs. stereotypt sett pojkar med ”typiskt extrovert, maskulint pojkbeteende”), utan de flesta egentligen tillhör dem som inte för något väsen om sig eller ens läggs märke till i en klassrumssituation. Han anser att relations- och emotionsperspektivet erbjuder nya perspektiv på hur “pojkproblematiken” i skolan och samhället kan tolkas.

Att uppmärksamma och ge utrymme för detta ger pojkar flera sätt att positionera sig inom sitt kön – det finns fler än ett sätt att vara pojke. Vi kan ju hoppas på att också framtida genusforskning ska studera maskulinitet som ett mera vidgat begrepp.

Tack så mycket Harry, och alla andra forskare vars forskningar vi kikat in på! Det har varit intressant.

Linda Helaskoski/Lost Boys

4,393 thoughts on “Praktiska perspektiv på pojkproblematik”