“Vaggad till ro…” — om körsång i pandemitiden

Kören sitter utspridd i det stora, höga kyrkorummet. Vi sitter inte bredvid varandra, vi rör inte vid varandra. Med munskydd och social distans försöker vi skydda oss själva och varandra. Ändå ger körsången en social närvaro som inte kan raderas av ett undangömt leende eller av tomma stolar och bänkrader mellan oss. Det är annorlunda än förr, men också lika. Akustiken i kyrkan gör att vi hör varandra ändå, kan sjunga tillsammans ändå, kan göra gemensam musik ändå.

Men jag hör också mig själv lite mera nu, på gott och ont. Jag får lov att jobba lite mera. Jag är mera lyhörd att korrigera — en ton, ett intervall, en fras. Tyget framför ansiktet följer mina andetag, och jag är mer uppmärksam på när och hur jag andas inom sångens rytm.

Jag koncentrerar mig också mera på texten nu. Jag hör mitt uttal, hur vokalen låter, var konsonanten i slutet av frasen ska placeras. Texten kryper närmare, betydelsen markeras, orden vaknar till liv.

Tiden stannar upp lite då. Jag hinner urskilja detaljer i musiken, lägga märke till tonspråk, dröja kvar vid en språkbild. Körövningen blir till en meditation av text och ton. Musiken vilar i ett fermat, stämmorna möts på ett ackord, bildar en gemensam klang men förverkligar ändå varje enskild föreställning om sången.

Jag kommer att tänka på den engelska poeten John Keats (1795–1821) som i sin “Ode till en grekisk urna” (1819) beskriver föremålets skönhet och betydelse. Keats fascineras av hur bilden på den grekiska urnan för alltid stannat i stunden och aldrig kan förintas. “En ohörd melodi mer skönhet har / än den vi kan förnimma”, skriver Keats och uppmuntrar musikanterna på urnans blanka yta: “spela på, / o stumma flöjt, en sång så underbar / av tystnad, som blott själen kan förstå”. Trots att körsången i kyrkan inte är stum, känner jag att den är på samma sätt utspänd i tid och rum, och alla klockorna har stannat.

Det är annorlunda att sjunga i kör i pandemitiden, speciellt nu i väntan på julen när så mycket av det traditionella firandet också kommer att se annorlunda ut. Hela världen rör sig lite långsammare, lite försiktigare. Vi är oroliga, kanske rädda. Då är det skönt att kunna vila i musiken, sakta ner i den trygga enskildhet som uppstår i den delade tonen och texten. Gemenskapen är annorlunda — och ändå så lika.

Melodin ljuder kvar inom mig när jag går hem, en fras följer mina steg och upprepas om och om igen i den mörka kvällen. ”…att den största kärlek vi skåda må.”

* John Keats, “Ode till en grekisk urna” (“Ode on a Grecian Urn”, raderna 11–14, svensk översättning av Gunnar Harding, ur Texter: från Sapfo till Strindberg, 2006, red. Claésson, Fyhr & Hansson, Lund: Studentlitteratur, s. 912).

Leave a Reply

Your email address will not be published.