(Texten är baserad på mitt välkomsttal till Sjunde januari soaréen på Riddarhuset i Helsingfors, lördagen den 20 januari 2018.)
Efter att ha lämnat Finlands självständighetsjubileumsår bakom oss, har landet ett annat hundraårsminne framför sig. Året 1918 är betydelsefullt i Finlands historia på många plan, och detta jubileum har också sina mörkare undertoner. En tid på hundra år gör att upplevelser och minnen har övergått i berättelser och historia. Just nu når en av dem oss speciellt nära: flera historieskrivningar tolkar att det var just för hundra år sedan, den 20 januari 1918 som kriget började i Viborg. Bara två veckor tidigare hade det troget hållits ”en musikalisk soirée med bal” i rådhussalen, en (fortfarande pågående) årlig välgörenhets- och kulturtradition. Det var en januarimånad med många olika känslor i Viborg. Året 1918 var på alla sätt ett motsatsernas årtal, ett motparternas och olika synsätts årtal — och framför allt var det ett årtal för olika berättelser. Händelserna i Viborg såväl som på andra håll i det nyligen självständiga Finland har under hundra år berättats från olika synpunkter i historieböcker och inom skönlitteraturen.
Så har historieskrivning alltid fungerat. Ofta har segrarna fått det sista ordet, men olika versioner av samma händelse eller samma historiska person kan ha uppkommit mycket tidigt. Ett bra 1400-talsexempel är den engelska kungen Rikard III (1452–85), som vi idag främst minns för hans vanskapta kropp, hans förlust mot Henrik Tudor i slaget på Bosworth Field samt att han troligen mördade ”prinsarna i Towern”. Under Rikards livstid beskrevs han dock som en ansvarsfull och samvetsgrann regent, och det var först historieskrivningen under Tudor-kungarnas tid som målade upp bilden av den grymma tyrannen. Den nya regimen måste backas upp av falska berättelser. Men ännu över hundra år senare fanns det också de som bar vidare en annan version av historia de ärvt.
Också när det gäller vår egen historia är det viktigt att vi är varsamma med våra berättelser. Vi måste minnas det goda utan att undangömma det onda. Utan det goda mister vi allt det värdefulla i vår historia, men utan det onda lär vi oss inte av våra misstag. Vi Viborgsvänner idag finns till för att hålla berättelsen om Viborg levande, att mötas i nuet för att knyta band mellan historia och framtid. De äldre delar med sig av sina minnen till de yngre, och det är framför allt för de yngre generationerna vi ska bära vårt Viborg vidare. De berättelser vi berättar om historiska händelser formar den bild vi har om varifrån vi kommer och vem vi är. Men framför allt hjälper de oss se mot hurdan framtid vi är på väg. Historia handlar inte bara om gårdagen; den hjälper oss se framåt, göra val och välja riktning. Förhoppningsvis hjälper den oss göra vår värld bättre, vänligare och tryggare.
Kung Rikard III (1452–85), National Portrait Gallery, London.