De senaste veckorna har man igen några gånger kunnat se solen med något av en en ljuscirkel omkring, och på båda sidorna av den egentliga solen syns var sin, oftast mindre, reflektion. Det blir en uppenbarelse av tre solar, inte bara en. Och att solarna inte bara äger rum som spektriska fenomen på himlen ser man genom att samtliga ”solar” ofta också reflekteras till exempel i vattenytan, liksom en riktig sol. Fenomenet heter parhelion (också: vädersol) och det har en meteorologisk förklaring.
Men då det här fenomenet syntes på himlen i februari 1461, strax innan yorkisten Edvard skulle mötas i strid mot kung Henrik VI vid Mortimer’s Cross i västra England, fick det en mycket stor betydelse. Många hade sett det och man försökte sig på att tyda meningen med att naturen (eller Gud) visar tre solar i stället för en. (Sannolikt var reflektionerna större och starkare än de vi vanligen brukar se och de jag lyckats få på bild.) Man var då övertygad om att de ”tre solarna” representerade den helige treenigheten, och många ansåg att Gud så visade att han var på den unge Edvards sida. Och visst segrade Edvard och blev strax därpå kung Edvard IV av England.
Det tolkades vidare att de tre solarna också representerade de tre bröderna i familjen York (Edvard och hans yngre bröder George och Rikard), och att släkten York så skulle vinna rosornas krig. Framgången höll inte i sig så länge, men tecknet om ”the three suns/sons of York” lär nog ha hjälpt till seger en tid framöver.
William Shakespeare skriver om det meteorologiska fenomenet över hundra år senare i sin pjäs Konung Henrik den sjätte, tredje delen, då Edvard utropar:
”Hvad ser jag? Trenne solar där på himlen!”
Och den yngsta brodern Rikard svarar:
”Tre klara solar, en och hvar en hel;
Ej sönderskurna utaf lätta strömoln,
Men hvar för sig de stå på ljusblå himmel.
Se, se, de nalkas, kyssas, smälta hop,
Som om hvarann de svuro helig tro,
Och äro blott ett sken, ett ljus, en sol.
Med detta förebådar himlen något.”
(akt II, scen I, sv. övers. C.A. Hagberg, 1848).
Och visst känner historien till tre konungar York: Edvard IV, Edvard V och Rikard III. Trots Edvard IV:s (1461–83) segerrika strid och maktövertag fick han visserligen ge tillbaka tronen för en kort tid till Henrik VI under vintern 1470–71, men för det mesta var hans regi en framgång för landet. Sonen Edvard V (1483) var endast tolv år gammal då han ärvde tronen, och han hann aldrig bli krönt till kung. Trots det finns han med på samtliga förteckningen över engelska regenter. Efter att den unga konungen Edvard V och hans bror, den nioårige prins Rikard flyttat in på fästningen Towern i London och senare år 1483 spårlöst försvunnit, övertog Edvard V:s farbror och förmyndare Rikard av York makten. (Edvard IV:s andra bror George hade omkommit redan år 1478.)
Den yngsta av de tre bröderna York, Rikard, blev därmed kung Rikard III (1483–85) och den tredje ”son of York” på den engelska tronen. Rikard blev efter sitt korta styre ökänd för att ha varit både halt och oformad, och dessutom för att – så har man senare kommit till – fängslat och sedan mördat sina två brorssöner. Det vet dock ingen med säkerhet. Det som man nog vet är att Rikards korta tid vid makten var en tid då utbildning, välfärdsstöd och kyrka utvecklades starkt i England. Detta banade väg för den europeiska renässansen att verkligen blomstra i landet. Trots att dessa tre solar York slocknat skulle arvet efter deras sken med tiden leda upptäcktsresanden och sjöfarare i formandet av ett brittiskt imperium där solen aldrig gick ner.
