Kära digidagbok!
Denna tweet fick mycket spridning igår, av en helsingforsisk mamma
Koulun digiloikka 1/7. Kerron nyt vanhempana koulun digiloikasta. Tiedättekö mikä kuvassa on? Se on sähköinen Ville-oppimisympäristö, jota tokaluokkalainen käyttää koulussa, eikä kuulemma siksi tarvitse juurikaan koulukirjoja. #koulu #opetus #digiloikka #helsinki pic.twitter.com/d87s9Smc3F
— Anna Ruohonen (@RuohonenAnna) September 17, 2018
Diskussionsvågorna går höga och många reagerar med att ta avstånd från allt digitalt. Det är dumt tycker jag. Men håller samtidigt verkligen med om att användarvänligheten i mjukvaran ofta tillåts vara så halvbra. Jag älskar mina genomtänkta verktyg för kommunikation och demokratiska samtal (i bästa fall) som twitter och whatsapp och skype har gjort mitt sociala liv lättare. Men de lokalt producerade plattformarna… varför går det tex inte att plocka bort gamla kurser i moodle? Varför måste man klicka på typ tolv knappar för att få fram en lista på studenter i weboodi? Varför byts system så ofta, optime, sisu osv? Finns det någon på jorden som uppskattar SAP-systemet för reseräkningar?? Jag tillåter mej tvivla.
Jag inser såklart hur det låter att hylla multinationella företags plattformar framför mindre producenters verktyg. På min önskelista står påkostade genomtänkta plattformar som tillåter mej att enkelt forma innehållet som jag själv vill, plocka in bra, lättanvända moduler som aldrig krånglar. Och bra stödtjänster, för studenterna, mina kollegor och mej.
Det ska sägas här att en god orsak till att inte förlita sig bara på jättarnas plattformar är såklart datahanteringen och säkerhet. Jag har ingen google kalender och inga bonuskort för jag avskyr instinktivt tanken att all den info finns sparad om mej. Men ge mej fem år till och så har jag säkert gett upp de principerna också.
Pia