Månad: april 2017

Läs gärna denna artikel: Näin kasvatat lapsesi itsetuntoa kaiken avain on itsesäätely sanoo psykologi Keijo Tahkokallio. Kommentera om ni vill.

https://www.aamulehti.fi/ihmiset/nain-kasvatat-lapsesi-itsetuntoa-kaiken-avain-on-itsesaately-sanoo-psykologi-keijo-tahkokallio-24370304

Hälsar Ica o. Minna

”Kom ihåg att elever med uppmärksamhetsstörningar, störningar med impulsivitet och aggressivitet har stora brister i sina sociala färdigheter i att hantera sig själva”. Det här påminner Carolyn Webster Stratton oss om i kapitel 7 och jag upplever att det här är kärnan då vi bemöter barn med utagerande beteende. Barn gör så gott de kan, inte mer eller mindre. Men hur kan vi då bemöta de barn som saknar dessa sociala färdigheter och hur kan vi med kärlek och respekt hjälpa och stöda dem att hitta de rätta beteendemönstren?

Webster Stratton menar att belöningar är ett effektivt sätt att motivera barn till önskat beteende. Belöningarna skall fokusera på positiva beteenden , ett eller två i gången . De kan gälla för hela gruppen eller för ett enskilt barn. Var tydlig med att förklara exakt vilket beteende som ger en belöning. Webster Stratton är noga med att belöningen skall ges för exakt rätt beteende, inte ”nästan” för då kommer belöningen att förlora sin betydelse och beteendet kommer inte att förbättras. Vidare är hon tydlig med att belöningarna skall vara intressanta och anpassas enligt barnens ålder – yngre barn kan nöja sig med guldstjärnor och märken medan äldre barn kan tycka att det är mer spännande att få samla på poäng eller biljetter som de sedan kan byta till något från en belöningsmeny.

Jag har märkt att många pedagoger är kritiska till belöningar, de funderar över ifall barnen blir beroende av belöningar för att prestera något över huvudtaget. Webster Stratton tacklar dessa frågor genom att påpeka att konkreta belöningar skall ses som temporära medel för att hjälpa barn utveckla nya beteenden som är särskilt svåra. När barnet lärt sig det nya beteendet kan läraren gradvis trappa ned på de konkreta belöningarna och vidmakthålla beteendet genom sociala förstärkare. Jag vill jämföra det med hur ett barn till exempel lär sig cykla, först behövs en massa träning och uppmuntran men sedan plötsligt har barnet lärt sig cykla och till slut automatiseras färdigheten och man kan cykla utan att behöva fundera på hur man gör det livet ut. Jag tror att man genom träning och upprepning också kan automatisera positiva beteenden.

En mycket viktig aspekt som Webster Stratton påminner oss om är att man skall fokusera på de positiva beteenden man vill uppnå och inte på de negativa beteenden som man vill eliminera. D.v.s ge inte belöningar till ett barn för att det inte har slagits, svurit eller avbrytit under en hel lektion. Ge belöning för att barnet har räckt upp handen, väntat på sin tur, varit uppmärksam och koncentrerad etc.

Ibland räcker det inte med belöningssystem för att motivera barn till positivt beteende. I kapitel 6 behandlar Webster Stratton hur man kan hantera negativt beteende genom ignorerande och omdirigering. Med ignorering menar hon att man helt enkelt ignorerar barnets dåliga beteende genom att inte tala till/svara barnet, inte se på barnet, undvika ögonkontakt, vända sig bort från barnet. Genom att inte ge det dåliga beteendet uppmärksamhet undviker läraren att gå in i en maktkamp med barnet. Ifall ignorerandet används konsekvent kommer barnet att så småningom att sluta med beteendet. Om barnet dessutom får beröm för det motsatta beteendet (dvs. vänta på sin tur, prata artigt, dela med sig) kommer barnet att lära sig att det lönar sig mer att uppföra sig lämpligt än olämpligt.

Det här låter så enkelt och klart men ack så svårt det är – jag har märkt att jag nog är snabb på att förmana och förbjuda dåligt beteende, svara på frågor som ett barn slänger ur sig men som inte har något med mitt lektionsinnehåll att göra. Här har jag nog mycket att lära och bearbeta för de få gånger jag verkligen lyckats ignorera negativt beteende har det visat sig vara ytterst effektivt.

Men sen kommer vi till det sjunde kapitlet, kapitlet som behandlar konsekvenser vid dåligt beteende. Det här är faktiskt det som jag upplever som en av de svåraste bitarna i mitt jobb som specialklasslärare. Jag vill så gärna ge barnen nya chanser trots att de överskridigt gränserna för länge sedan. Jag behöver verkligen lära mig att bli mer konsekvent i mina krav och jag behöver bli mer bekväm med att förverkliga konsekvenser.

Enligt Webster Stratton är konsekvenser ett sätt att hålla barn ansvariga för sitt beteende. För att barnet ska förstå att den negativa konsekvensen är ett direkt resultat av barnets negativa beteende så måste barnet känna till disciplinplanen, dvs vilka beteenden som förväntas av barnet och vilka konsekvenser som väntar ifall barnet väljer att trotsa dessa. Webster Stratton påpekar att då det är möjligt ska konsekvenserna presenteras som ett val barnet gjort: ”Du slog Kalle, du har valt att gå på fem minuters timeout.”

Konsekvenserna bör enligt Webster Stratton vara konsekventa, ges på samma sätt för alla, vara lätta att genomföra, ges så direkt efter det dåliga beteendet som möjligt, presenteras som ett val barnet gjort, vara icke bestraffande och rimligt samt vara relaterat till beteendet. Några exempel: om barnet inte kan prata tyst i biblioteket får barnet gå därifrån, eller om barnet har sönder eller förstör något skall barnet ersätta eller reparera skadan / städa upp efter sig / utföra annan tjänst.

Som lärare bör man undvika att låta sig provoceras ifall barnet agrumenterar våldsamt eller förnekar att hen svurit/betett sig illa. Man bör vara rakt på sak, bestämd gällande konsekvensen samt vara beredd på att fullfölja den. Ibland blir man så arg på barnet att man inte kan komma på någon lämplig konsekvens och då riskerar man att bli alltför sträng. Då rekommenderar Webster Stratton att man väntar med beslutet och istället först lugnar ner sig. Man kan t.ex. säga ”Jag är så arg just nu att jag inte vet vad jag skall göra. Var snäll och sätt dig vid ditt bord tills jag bestämt mig.” Då läraren lugnat sig går hen fram till eleven och säger: ”Klara, jag blir sårad av att kallas dumskalle, du vet att vi inte använder sådant språk i klassen. Är du beredd att börja arbeta nu?” Med detta visar läraren hur man svarar respektfullt samt att man behöver lugna ner sig innan man löser ett problem. Ifall läraren hade hotat Klara eller skickat hem ett meddelande / skickat henne till rektorn hade det antagligen bara förvärrat situationen och gett mer kraft till Klaras negativa beteende.

Sammanfattningsvis påminner Webster Stratton om att: konsekvenser inte behöver vara stränga för att vara effektiva, man bör ha kontroll på sina emotionella reaktioner, konsekvenserna ska aldrig vara fysiskt eller psykiskt skadliga för barnet samt man bör vara beredd på att barnet testar dig då du ignorerar eller delar ut en negativ konsekvens.

/Henna

Målet med de arbetsätt som Webster- Stratton beskriver i boken är att åstadkomma en positiv förändring av elevernas beteende i sociala situationer. För att få eleverna att bli motiverade till en förändring, föreslår Webster-Stratton i första hand belöning som motivation. För att belöningarna ska var effektiva ska läraren vara målinriktad, det vill säga sätta upp ett eller två klart definierade önskade beteenden som belönas antingen individuellt eller i grupp. Hon ger många konkreta råd om hur den enskilde läraren borde genomföra sitt belöningssystem, just med betoning på att det faktiskt ska vara systematiska och genomtänkta belöningar.

Webster-Stratton understryker att det inte är fruktbart att blanda ihop belöningar och bestraffningar i samma system, t ex att förlora införtjänta poäng, så att eleven i värsta fall kan hamna på minus och hela projektet istället stärker elevens självbild som socialt misslyckad individ.

Att ignorera det negativa beteendet om det är ofarligt anser Webster-Stratton vara en effektiv strategi, men endast om ignoreringen sker systematiskt och konsekvent. Att frysa ut en elev fördöms däremot, eftersom själva grundtanken är att få eleven att uppföra sig på ett socialt acceptabelt sätt. Så fort eleven slutar med sitt negativa uppförande, gäller det därför för läraren att försöka omdiregera hen till en aktivitet som kan generera beröm och positivt gensvar.

Om det finns klart uttalade regler för uppförandet och  en elev bryter mot dem, ska det bli konsekvenser för det dåliga beteendet enligt Webster-Stratton. Konsekvenserna ska helst var naturliga och konsekventa. Om en elev glömt läxan, ska den göras på rasten eller om eleven inte äter lunchen, får hen vara hungrig. Konsekvenserna ska vara rimliga och stå så nära överträdelsen tidsmässigt som möjligt för att var effektiva. Webster-Stratton varnar för att utdela eller hota med överdrivna straff, eftersom eleven då inte kan komma till insikt om sambandet mellan förseelsen och konsekvensen. Dessutom underminerar läraren sin trovärdighet, om konsekvenserna inte kan omsättas i praktiken tillräckligt snabbt.

Webster-Stratton betonar att i synnerhet elever med bristande sociala färdigheter behöver ledning och stöd av personalen. Helheten består av proaktiva stategier, omdirigeringar, varningar och konsekvenser. Samtliga elever i gruppen drar nytta av att det skapas klara ramar för uppförandet och lärandet, men ett sådant arbetsätt kräver tilltro till att alla barn kan utveckla sitt sociala och emotionella kapital bara de erbjuds en respektfull och lugn atmosfär.

 

Efter att ha läst kapitel 5,6 och 7 kan jag igen konstatera att Carolyn Webster-Strattons bok Utveckla barns emotionella och sociala kompetens är lätt att läsa. Jag tycker om hennes sätt att skriva och alla de fina exempel och beskrivningar om hur man kan förverkliga de olika metoderna och programmen.
Speciellt tyckte jag om kapitel 5, att andvända belöning för att motivera barn.
Jag har funderat mycket på hur man kan andvända ett belöningsprogram så att man gör det rätt. I detta kapitel fick jag  många goda ideer som jag kan ta i bruk på daghemmet tex. samla klistermärken av ett önskat beteende. Här tycker jag att  Webster-Stratton har mycket tydligt berättat och beskrivit hur man går till väga för att lyckas med ett belöningsprogram, allt som man bör ta i hänsyn.

Att ignorera ett negativt uppförande upplever jag att kan vara svårt. Där har jag något att öva på. Det blir lätt på daghemmet att man tjatar onödigt , tex. i samlingen ”sitt stilla”, ”markera om du vill svara” osv.  Men jag har redan börjat öva på att ignorera och berömma istället de barn som gör rätt, och det har faktiskt fungerat bra. Men viktigt att komma i håg att vissa beteende får inte ignoreras tex. verbal kränkning, ett beteende som kan skada barnet själv eller ett annat barn.

Ibland hamnar man tyvärr  i en situationer då barnet uppför sig illa trots ignorerande, omdirigering, varningar och påminnelser, och man måste behandla det med en negativ konsekvens. Webster-Stratton skriver bra att en konsekvens är ett sätt att hålla barn ansvariga för sitt beteende. Jag jobbar själv i en grupp med fem och sex åringar. Med barn i den åldern tycker jag att det är viktigt att man har tydliga regler och att de är medvetna om konsekvensen då man bryter regeln, att konsekvensen är omedelbar och individuell (inte för hela gruppen).

Gunilla

 

 

Ett blygt barn kan få belöning då hen deltar mera, men också de andra barnen som leker med det blyga barnet får belöning. Sätter fokusen lite bort från det tillbakadragna barnet. Vi använder inte belöningar på vårt daghem. Men jag kom genast på en bra belöning som vi skulle kunna använda vid behov, dvs en extra inne-förmiddag. Det är vad våra barn prioriterar högst av allt just nu.

Som Carolyn Webster-Stratton 2004, också påpekar är det här hur viktigt det är med positiv förväntan till barnen. Även om det inte går så bra som man tänkt sig, ”på frukosten gick det inte så bra att sitta still och ge andra ro, men jag är säker på att på lunchen går det bättre”.

När jag läste om ignorerande i boken, kom jag att tänka på sådana små saker man hör ibland. Tex om en grupp är på väg till parken och någon slöar med kläderna, så kan man höra en pedagog som säger att ”du hinner snart inte med, du får bli på dagis då”.  Det hjälper inte med påklädningen, och barnen vet ju att ingen lämnas på daghemmet.

Ignorerande används till en del hos oss. Ibland tjänar det inget till att tjata på barnen, men det som hjälper är att du lägger din uppmärksamhet på  någon annan som gör något bra. Då vill det andra barnet visa att hen nog också kan vara till lags.

– Titti –