Tankar om belöning, ignorerande och konsekvenser

Efter att ha läst kapitel 5,6 och 7 kan jag igen konstatera att Carolyn Webster-Strattons bok Utveckla barns emotionella och sociala kompetens är lätt att läsa. Jag tycker om hennes sätt att skriva och alla de fina exempel och beskrivningar om hur man kan förverkliga de olika metoderna och programmen.
Speciellt tyckte jag om kapitel 5, att andvända belöning för att motivera barn.
Jag har funderat mycket på hur man kan andvända ett belöningsprogram så att man gör det rätt. I detta kapitel fick jag  många goda ideer som jag kan ta i bruk på daghemmet tex. samla klistermärken av ett önskat beteende. Här tycker jag att  Webster-Stratton har mycket tydligt berättat och beskrivit hur man går till väga för att lyckas med ett belöningsprogram, allt som man bör ta i hänsyn.

Att ignorera ett negativt uppförande upplever jag att kan vara svårt. Där har jag något att öva på. Det blir lätt på daghemmet att man tjatar onödigt , tex. i samlingen ”sitt stilla”, ”markera om du vill svara” osv.  Men jag har redan börjat öva på att ignorera och berömma istället de barn som gör rätt, och det har faktiskt fungerat bra. Men viktigt att komma i håg att vissa beteende får inte ignoreras tex. verbal kränkning, ett beteende som kan skada barnet själv eller ett annat barn.

Ibland hamnar man tyvärr  i en situationer då barnet uppför sig illa trots ignorerande, omdirigering, varningar och påminnelser, och man måste behandla det med en negativ konsekvens. Webster-Stratton skriver bra att en konsekvens är ett sätt att hålla barn ansvariga för sitt beteende. Jag jobbar själv i en grupp med fem och sex åringar. Med barn i den åldern tycker jag att det är viktigt att man har tydliga regler och att de är medvetna om konsekvensen då man bryter regeln, att konsekvensen är omedelbar och individuell (inte för hela gruppen).

Gunilla

 

 

Publicerat av

Deleted User

Special user account.

5 reaktioner till “Tankar om belöning, ignorerande och konsekvenser”

  1. Hej Gunilla!

    Jag är av samma åsikt som du, att Carolyn Webster-Strattons bok är lättläst och ett bra stöd i vardagen. Hennes råd och exempel är konkreta. Dessutom är exemplen i boken enkla att anpassa också till daghemsgrupper. Belöningar med klistermärken, pennor, pårlor, sportskort och ”hemliga priset” fungerar bra i barngrupper. Det är lätt att ha ett belöningssystem t.ex. vid övergångssituationer.

    Jag håller med dig att det är svårt ibland att ignorera ett negativt beteende. Speciellt om jag råkar vara ensam i gruppen och tyvärr kan jag inte gå i tu. Tuffast är det, som du skriver, när barnet beter sig dåligt trots varningar och all ignorering. Det är dock sant som Webster-Stratton skriver. När man börjar med att ignorera negativt beteende, blir beteendet först värre. Sedan börjar det och fungera.
    Det måste finnas tydliga regler i barngruppen som alla är medvetna om. Därmed måste det finnas konsekvenser. Som du Gunilla själv skriver, måste konsekvenserna vara individuella och effektiva. Man får inte straffa hela gruppen för något som ett barn gjort.

  2. Hej Gunilla!
    Eftersom jag jobbar med 1-3 åringar så använder jag mig inte av belöningar i form av saker, men nog av att berömma barn som gör något bra. T.ex.då någon klär på sig utekläderna ”wow, så bra du kunde klä på dig!” eller vid samlingen ”tänk att du kunde sitta så där fint på din plats!” På småbarnssidan får man också lära 3-åringarna att ignorera 1-åringens beteende ibland ”ni vet att han är så liten, han kan ännu inte sitta så fint som ni kan” Det är jätte-intressant att kunna påverka barns beteende till det positiva genom positiva kommentarer. Om man sen har väldigt utmanande barn i gruppen får alla pedagoger tillsammans slå sina kloka huvuden ihop och fundera på vilka system man kan använda för att få barnet/gruppen att fungera. Webster-Stratton ger i alla fall oss en hel del verktyg till det.
    Sabina

  3. Hej!
    Som du skriver i din text att du fått fina exempel av användandet av belöning som man kan ta i bruk på dagis, fick jag lite av samma upplevelse. Den tanken som ännu förstärktes hos mig var att hur man för dagis barn förklarar det här med belöning. Att det finns klara regler och att man är konsekvent när belöning nås.
    Ignorerin av ett negativt uppförande har jag försökt jobba med och berömma de gånger barnen gör rätt. Men jag upplever att det är inte så lätt alla gånger då det lätt förekommer situationer som kan bli farlig för barnet eller någon annan.
    Tänk vilka fina erfarenheter de här barnen vi jobbar just nu med får av oss vuxna via Webster-Stratton metoderna. Jag försöker ta in av det vi lär oss i mån av möjlighet till gruppen.
    Tua

  4. Hej.
    Att ignorera ett oönskat beteende är någonting som jag upplever att är väldigt svårt. Jag finner mig också ofta i situationer då jag märker att jag tjatar på barnet om oönskat beteende istället för att ignorera det. Jag hoppas att jag blir bättre på det om jag bara övar:)
    En gång lyckades jag faktiskt riktigt bra med min barngrupps hjälp och detta tror jag att är det man måste göra, be de andra barnen om stöd. Ett barn hade mycket svårt i matsituationen, talade fult till oss andra och gjorde allt han kunde komma på för att få de andra barnen med sig och/eller skratta. Då bad jag om de andra barnens hjälp att ignorera detta beteende och vi fick alla sedan äta under lugna och meningsfulla matdiskussioner. Detta barn lugnade ner sig och deltog sedan aktivt och på ett positivt sätt i våra diskussioner.
    H: Ninnu

  5. Hej Gunilla!!

    Belöningar: Bra påminnelse av Webster-Stratton: man måste komma ihåg att småbarn kan inte vänta för länge belöningar. Och om man lovar något tex. med många biljetter, går det inte låta dom vänta länge med dom. (att det händer något roligt). Gunilla, fantastisk att du hittade många tipsar av boken om belöningar!
    Vad roligt att höra att du har börjat ignorera dåligt beteende i samlingen. (och sådana som har varit fint, får beröm) Jag vill jättegärna testa på samma på fredag!!
    Regler är viktiga för alla ålder. Dom varierar bara lite beroende om ålder. Vi som pedagoger funderar regler och tar med barnen så att dom kan också fungera inom gränser. Här är viktigt förståss att alla vuxna har samma regler och att man håller samma linje. Jag tycker att barnen börjar vara omöjliga, om dom inte känner trygga regler.
    Gunilla, dina barn är så gamla att dom vet att vad gör dom. Då kan man kräva mera av dom, som du säkert gör! <3 Men ibland barnen är omöjliga och då måste pedagogen bita läppar och räkna till tio. (eller åtminstone jag 😀 )

    H.Maria

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *