Tankar om Webster-Starttons text

Carolyn Webster-Strattons (1992) text är något som alla pedagoger, närvårdare och föräldrar borde läsa. De två första kapitlen handlar om pedagogens växelverkan med föräldrar och barn. Webster-Stratton ger konkreta tips om hur pedagogen kan bygga upp positiva relationer från när barnet börjar i skolan/daghemmet och t.o.m. innan.

Även om Webster-Strattons text är skriven för lärare i skolan, tänkte jag som barnträdgårdslärare från daghemmets synvinkel. På vårt daghem erbjuder vi morgonkaffe några gånger om året, hembesök, föräldrakväll i början av hösten och vi skriver veckobrev åt föräldrarna. Vi ser föräldrarna mycket i vardagen. Ändå ger barnträdgårdslärarutbildningen inga färdigheter för växelverkan med föräldrarna. Jag blev utexaminerad år 2015 och fortfarande känns det spännande att prata med föräldrar. Som Webster-Stratton skrev så förväntas pedagogen vara ”experten” men jag som pedagog får säga till föräldrar att jag vet inte allt och jag har inte tillräckligt med erfarenheter för att kunna ge stöd i allt. Därför har jag kolleger som har mer erfarenhet och som kan ge stöd till mig så att jag kan ge stöd till föräldrar. Missförstånd händer och det kan enligt Webster-Stratton förhindra ett gott samarbete mellan föräldrar och pedagoger. Då gäller det att försöka reda ut vad som gick fel och bygga upp tilliten på nytt.

Som vi redan diskuterade under senaste utbildningsdagen så tar de ”jobbiga” barnen mer tid, ork och rum. När jag läste andra kapitlet började jag tänka på att ”stämpla” barn. Vi människor pratar. När ett barn är jobbigt blir hon/han lätt stämplad som ”den jobbiga” av vuxna och andra barn. Det borde undvikas för barnets skull. För när barnet börjar i en ny barngrupp finns det risken att pedagogen redan bestämt sig i förhand att detta barn kommer att vara jobbigt. Då ger pedagogen ingen chans åt barnet att visa sig själv och sin personlighet. Barn som är jobbigare än andra behöver känna tillit av de vuxna. Därför är det viktigt, enligt Webster-Stratton, att ge också dessa barn ansvarsuppgifter. Alla barn ska få känna sig hörda och sedda.

Som Webster-Stratton skriver i slutet av andra kapitlet, tycker jag också att vi vuxna ska våga vara lekfulla och tassiga framför barnen. ”Lekfulla lådan” med peruker, hattar, glasögon och T-shirts var en god idé. Det är lätt att ta fram lådan och låta fantasin ta över. Lådan är lätt att ta fram vid samlingen med barnen men också kan jag tänka mig i skolklassen.

Wilhelmiina

Tankar om kapitel 1 och 2

Att bemöta barnens föräldrar på rätt sätt är enligt mig nästan det svåraste i mitt arbete och också det man behöver mest träning i. Det är viktigt att vara professionell och inte ta det som föräldrarna säger personligt.
Som Webster-Stratton säger (2011, s.13) är det bättre att använda jag-budskap istället för du-budskap i kommunikationen med föräldrarna. Du-budskap är ofta anklagande och kritiserande medan jag-budskap visar att man bryr sig om barnet och vill göra allt man kan för att hjälpa/stödja barnet.
Man måste också komma ihåg hur viktigt det är att ge positiv feedback om barnet till föräldrarna. Om pedagogen bara tar kontakt med föräldrarna då det har uppstått problem är det svårt att få igång ett bra samarbete (Webster-Stratton, 2011 s. 8). Personligen har jag varit med om när just detta har hänt. Barnets pappa frågade mig rakt ut varför pedagogerna bara kommenterar de dagarna som varit svåra. För mig var detta en bra påminnelse om hur viktigt det är att komma ihåg att också berätta om allt bra/positivt barnet gjort under dagen Webster-Stratton (2011, s.34) ger exempel på hur man kan bygga upp en positiv relation till barnen. Ett av dem är ett ”positivt telegram”. D.v.s. man skriver en lapp åt barnet där man lyfter fram någonting som barnet gjort/lyckats med extra bra. Detta beröm blir för barnet mer konkret än då man ger berömmet bara muntligt och eftersom lappen går hem får också föräldrarna ta del av berömmet. Det här tänker jag ta in i vår verksamhet i förskolan.

Ninnu

Kapitel ett och två

Att läsa kapitlen 1 och 2 i Carolyn Webster-Strattons bok gav mig en påminnelse om hur viktigt det är för oss som arbetar med barn att minnas att varje barn har ett egenvärde. Hen är värdefull precis som han är, med humör, diagnoser och svårigheter. Vi kan inte välja att tycka att ett ”mindre utmanande ” barn skulle vara värdefullare än ett annat.
Vi behöver också se bortom de ”besvärliga” och ibland aggressiva föräldrarna. Bekymmer och oro över hur det egna barnet skall klara sig i livet kan ibland ta sig uttryck som attackerar skolan och läraren. Här behövs empati och förmågan att lyssna.
Det är av oerhörd vikt att som lärare skapa positiva relationer till såväl föräldrar som lärare. Att dagligen hälsa personligen på varje elev och ta sig tid till ”small talk” och skoj betalar sig i längden. Att som lärare ordna roliga träffar för klassens familjer och träffas under friare former är också utmärkta sätt att sätta ”pengar på banken”. Man behöver dessa positiva stunder ”på banken” när det eventuellt blir tråkigare samtal och möten med samma föräldrar.
Att uppmuntra föräldrarna att besöka skolan även utanför utvecklingssamtal visar också att man som lärare vill involvera dem i barnens skolgång. Det är en trygghet för eleven att känna att viktiga vuxna i deras värld samarbetar, diskuterar och drar åt samma håll. Det tidiga mötet mellan lärare och föräldrar är av största vikt enligt Webster- Stratton.
De ungdomar som idag utbildar sig inom dagvård och skola skulle behöva mer utbildning i hur de skall möta just föräldrarna. Att låta föräldrarna tala och verkligen lyssna på dem skapar ett samarbete som är guld värt. Elevernas föräldrar är våra viktigaste samarbetspartners! Varje vuxen, såväl lärare som förälder, behöver känna att de andra vuxna också vill elevens bästa. Det är en trygghet för både hemmet och skolan att alla samarbetar kring barnet.

Susanna

Samarbete med föräldrar och barn

Min första tanke då jag läste de två första kapitlen i Webster-Strattons (1992) bok var att den kändes väldigt amerikansk. Exemplena hon ger om hur man som lärare ger feedback till föräldrar, som t.ex. på s. 38 ” Du verkar inte tycka om ditt barn. Om du gjorde det skulle hon inte ha de här problemen.” känns inte som något jag kunde tänka mig säga. När jag läste vidare undrade jag om exemplena var drivna till sin spets för att tydligt markera rätt och fel sätt och för att få oss läsare att inse skillnaderna.  I båda kapitlena bekräftades i alla fall tanken om hur stor betydelse det har att vi känner barnen och föräldrarna. Då Webster-Stratton(1992)  på s. 42 uppmanar oss till professionalitet och respektfullhet och att lyssna på föräldern samt be om information angående barnet känns det mycket rätt. Att skapa en bra relation till föräldrarna gagnar alltid både det egna arbetet och relationen till barnet. Att det sedan alltid inte alltid inte är så lätt med alla föräldrar är en bit för sig. Jag önskar att Webster-Stratton (1992)hade kommit med förslag hur man tillsammans med kollegor kunnat bearbeta problem och få hjälp därifrån.  I kapitlet om barnen tyckte jag att meningen om att ”se genom det störande beteendet och nå fram till barnet.” s. 49 är essensen i budskapet. Att våga använda leken som ett medel att nå fram till barnet är säkert lättare i daghem än i skola, men som Webster-Stratton (1992) skriver är kreativitet en del av konsten att undervisa.

Jag skulle rekommendera den här boken som studiematerial för såväl närvårdare, barnträdgårdslärare som lärare för som vi konstaterade under en av utbildningsdagarna får vi inte tillräcklig kunskap i samarbetet med föräldrarna under utbildningen.
Sabina