Att bemöta barnens föräldrar på rätt sätt är enligt mig nästan det svåraste i mitt arbete och också det man behöver mest träning i. Det är viktigt att vara professionell och inte ta det som föräldrarna säger personligt.
Som Webster-Stratton säger (2011, s.13) är det bättre att använda jag-budskap istället för du-budskap i kommunikationen med föräldrarna. Du-budskap är ofta anklagande och kritiserande medan jag-budskap visar att man bryr sig om barnet och vill göra allt man kan för att hjälpa/stödja barnet.
Man måste också komma ihåg hur viktigt det är att ge positiv feedback om barnet till föräldrarna. Om pedagogen bara tar kontakt med föräldrarna då det har uppstått problem är det svårt att få igång ett bra samarbete (Webster-Stratton, 2011 s. 8). Personligen har jag varit med om när just detta har hänt. Barnets pappa frågade mig rakt ut varför pedagogerna bara kommenterar de dagarna som varit svåra. För mig var detta en bra påminnelse om hur viktigt det är att komma ihåg att också berätta om allt bra/positivt barnet gjort under dagen Webster-Stratton (2011, s.34) ger exempel på hur man kan bygga upp en positiv relation till barnen. Ett av dem är ett ”positivt telegram”. D.v.s. man skriver en lapp åt barnet där man lyfter fram någonting som barnet gjort/lyckats med extra bra. Detta beröm blir för barnet mer konkret än då man ger berömmet bara muntligt och eftersom lappen går hem får också föräldrarna ta del av berömmet. Det här tänker jag ta in i vår verksamhet i förskolan.
Ninnu