Carolyn Webster-Strattons (1992) text är något som alla pedagoger, närvårdare och föräldrar borde läsa. De två första kapitlen handlar om pedagogens växelverkan med föräldrar och barn. Webster-Stratton ger konkreta tips om hur pedagogen kan bygga upp positiva relationer från när barnet börjar i skolan/daghemmet och t.o.m. innan.
Även om Webster-Strattons text är skriven för lärare i skolan, tänkte jag som barnträdgårdslärare från daghemmets synvinkel. På vårt daghem erbjuder vi morgonkaffe några gånger om året, hembesök, föräldrakväll i början av hösten och vi skriver veckobrev åt föräldrarna. Vi ser föräldrarna mycket i vardagen. Ändå ger barnträdgårdslärarutbildningen inga färdigheter för växelverkan med föräldrarna. Jag blev utexaminerad år 2015 och fortfarande känns det spännande att prata med föräldrar. Som Webster-Stratton skrev så förväntas pedagogen vara ”experten” men jag som pedagog får säga till föräldrar att jag vet inte allt och jag har inte tillräckligt med erfarenheter för att kunna ge stöd i allt. Därför har jag kolleger som har mer erfarenhet och som kan ge stöd till mig så att jag kan ge stöd till föräldrar. Missförstånd händer och det kan enligt Webster-Stratton förhindra ett gott samarbete mellan föräldrar och pedagoger. Då gäller det att försöka reda ut vad som gick fel och bygga upp tilliten på nytt.
Som vi redan diskuterade under senaste utbildningsdagen så tar de ”jobbiga” barnen mer tid, ork och rum. När jag läste andra kapitlet började jag tänka på att ”stämpla” barn. Vi människor pratar. När ett barn är jobbigt blir hon/han lätt stämplad som ”den jobbiga” av vuxna och andra barn. Det borde undvikas för barnets skull. För när barnet börjar i en ny barngrupp finns det risken att pedagogen redan bestämt sig i förhand att detta barn kommer att vara jobbigt. Då ger pedagogen ingen chans åt barnet att visa sig själv och sin personlighet. Barn som är jobbigare än andra behöver känna tillit av de vuxna. Därför är det viktigt, enligt Webster-Stratton, att ge också dessa barn ansvarsuppgifter. Alla barn ska få känna sig hörda och sedda.
Som Webster-Stratton skriver i slutet av andra kapitlet, tycker jag också att vi vuxna ska våga vara lekfulla och tassiga framför barnen. ”Lekfulla lådan” med peruker, hattar, glasögon och T-shirts var en god idé. Det är lätt att ta fram lådan och låta fantasin ta över. Lådan är lätt att ta fram vid samlingen med barnen men också kan jag tänka mig i skolklassen.
Wilhelmiina