Tankar kring kapitel 5, 6 och 7: om belöningar, hur hantera negativt beteende samt konsekvenser vid dåligt beteende.

”Kom ihåg att elever med uppmärksamhetsstörningar, störningar med impulsivitet och aggressivitet har stora brister i sina sociala färdigheter i att hantera sig själva”. Det här påminner Carolyn Webster Stratton oss om i kapitel 7 och jag upplever att det här är kärnan då vi bemöter barn med utagerande beteende. Barn gör så gott de kan, inte mer eller mindre. Men hur kan vi då bemöta de barn som saknar dessa sociala färdigheter och hur kan vi med kärlek och respekt hjälpa och stöda dem att hitta de rätta beteendemönstren?

Webster Stratton menar att belöningar är ett effektivt sätt att motivera barn till önskat beteende. Belöningarna skall fokusera på positiva beteenden , ett eller två i gången . De kan gälla för hela gruppen eller för ett enskilt barn. Var tydlig med att förklara exakt vilket beteende som ger en belöning. Webster Stratton är noga med att belöningen skall ges för exakt rätt beteende, inte ”nästan” för då kommer belöningen att förlora sin betydelse och beteendet kommer inte att förbättras. Vidare är hon tydlig med att belöningarna skall vara intressanta och anpassas enligt barnens ålder – yngre barn kan nöja sig med guldstjärnor och märken medan äldre barn kan tycka att det är mer spännande att få samla på poäng eller biljetter som de sedan kan byta till något från en belöningsmeny.

Jag har märkt att många pedagoger är kritiska till belöningar, de funderar över ifall barnen blir beroende av belöningar för att prestera något över huvudtaget. Webster Stratton tacklar dessa frågor genom att påpeka att konkreta belöningar skall ses som temporära medel för att hjälpa barn utveckla nya beteenden som är särskilt svåra. När barnet lärt sig det nya beteendet kan läraren gradvis trappa ned på de konkreta belöningarna och vidmakthålla beteendet genom sociala förstärkare. Jag vill jämföra det med hur ett barn till exempel lär sig cykla, först behövs en massa träning och uppmuntran men sedan plötsligt har barnet lärt sig cykla och till slut automatiseras färdigheten och man kan cykla utan att behöva fundera på hur man gör det livet ut. Jag tror att man genom träning och upprepning också kan automatisera positiva beteenden.

En mycket viktig aspekt som Webster Stratton påminner oss om är att man skall fokusera på de positiva beteenden man vill uppnå och inte på de negativa beteenden som man vill eliminera. D.v.s ge inte belöningar till ett barn för att det inte har slagits, svurit eller avbrytit under en hel lektion. Ge belöning för att barnet har räckt upp handen, väntat på sin tur, varit uppmärksam och koncentrerad etc.

Ibland räcker det inte med belöningssystem för att motivera barn till positivt beteende. I kapitel 6 behandlar Webster Stratton hur man kan hantera negativt beteende genom ignorerande och omdirigering. Med ignorering menar hon att man helt enkelt ignorerar barnets dåliga beteende genom att inte tala till/svara barnet, inte se på barnet, undvika ögonkontakt, vända sig bort från barnet. Genom att inte ge det dåliga beteendet uppmärksamhet undviker läraren att gå in i en maktkamp med barnet. Ifall ignorerandet används konsekvent kommer barnet att så småningom att sluta med beteendet. Om barnet dessutom får beröm för det motsatta beteendet (dvs. vänta på sin tur, prata artigt, dela med sig) kommer barnet att lära sig att det lönar sig mer att uppföra sig lämpligt än olämpligt.

Det här låter så enkelt och klart men ack så svårt det är – jag har märkt att jag nog är snabb på att förmana och förbjuda dåligt beteende, svara på frågor som ett barn slänger ur sig men som inte har något med mitt lektionsinnehåll att göra. Här har jag nog mycket att lära och bearbeta för de få gånger jag verkligen lyckats ignorera negativt beteende har det visat sig vara ytterst effektivt.

Men sen kommer vi till det sjunde kapitlet, kapitlet som behandlar konsekvenser vid dåligt beteende. Det här är faktiskt det som jag upplever som en av de svåraste bitarna i mitt jobb som specialklasslärare. Jag vill så gärna ge barnen nya chanser trots att de överskridigt gränserna för länge sedan. Jag behöver verkligen lära mig att bli mer konsekvent i mina krav och jag behöver bli mer bekväm med att förverkliga konsekvenser.

Enligt Webster Stratton är konsekvenser ett sätt att hålla barn ansvariga för sitt beteende. För att barnet ska förstå att den negativa konsekvensen är ett direkt resultat av barnets negativa beteende så måste barnet känna till disciplinplanen, dvs vilka beteenden som förväntas av barnet och vilka konsekvenser som väntar ifall barnet väljer att trotsa dessa. Webster Stratton påpekar att då det är möjligt ska konsekvenserna presenteras som ett val barnet gjort: ”Du slog Kalle, du har valt att gå på fem minuters timeout.”

Konsekvenserna bör enligt Webster Stratton vara konsekventa, ges på samma sätt för alla, vara lätta att genomföra, ges så direkt efter det dåliga beteendet som möjligt, presenteras som ett val barnet gjort, vara icke bestraffande och rimligt samt vara relaterat till beteendet. Några exempel: om barnet inte kan prata tyst i biblioteket får barnet gå därifrån, eller om barnet har sönder eller förstör något skall barnet ersätta eller reparera skadan / städa upp efter sig / utföra annan tjänst.

Som lärare bör man undvika att låta sig provoceras ifall barnet agrumenterar våldsamt eller förnekar att hen svurit/betett sig illa. Man bör vara rakt på sak, bestämd gällande konsekvensen samt vara beredd på att fullfölja den. Ibland blir man så arg på barnet att man inte kan komma på någon lämplig konsekvens och då riskerar man att bli alltför sträng. Då rekommenderar Webster Stratton att man väntar med beslutet och istället först lugnar ner sig. Man kan t.ex. säga ”Jag är så arg just nu att jag inte vet vad jag skall göra. Var snäll och sätt dig vid ditt bord tills jag bestämt mig.” Då läraren lugnat sig går hen fram till eleven och säger: ”Klara, jag blir sårad av att kallas dumskalle, du vet att vi inte använder sådant språk i klassen. Är du beredd att börja arbeta nu?” Med detta visar läraren hur man svarar respektfullt samt att man behöver lugna ner sig innan man löser ett problem. Ifall läraren hade hotat Klara eller skickat hem ett meddelande / skickat henne till rektorn hade det antagligen bara förvärrat situationen och gett mer kraft till Klaras negativa beteende.

Sammanfattningsvis påminner Webster Stratton om att: konsekvenser inte behöver vara stränga för att vara effektiva, man bör ha kontroll på sina emotionella reaktioner, konsekvenserna ska aldrig vara fysiskt eller psykiskt skadliga för barnet samt man bör vara beredd på att barnet testar dig då du ignorerar eller delar ut en negativ konsekvens.

/Henna

Publicerat av

Deleted User

Special user account.

4 reaktioner till “Tankar kring kapitel 5, 6 och 7: om belöningar, hur hantera negativt beteende samt konsekvenser vid dåligt beteende.”

  1. Hej.
    Att barn alltid gör så gott de kan är någonting som är väldigt viktigt att komma ihåg och jag är glad att jag läst denna bok för att igen bli påmind om detta.
    Belönings systemet använder vi aktivt i förskolan och jag har märkt att det för en del barn kan bli”på” att få en belöning. De kan t.ex. komma till en vuxen och säga; Jag har städat undan jättebra. Får jag ett klistermärke! Alltid då detta händer märker vi att det igen är dags att gå genom varför och hur vi belönar med klistermärken. Jag anser att belönings systemet är sådant som bör användas för att förstärka ett önskat beteende för annars är det lätt att det negativa beteende är det enda som får uppmärksamhet.
    Jag har också lagt märke till att vi oftast använder belönings systemet betydligt mer i början av förskoleåret än i slutet av det. Jag tror att det är just så som du säger att så småningom blir det önskade beteende ”automatiserat” och belönings systemet blir onödigt.
    H: Ninnu

  2. Oj så utförligt och tankeväckande du skrivit, Henna! Jag håller med dig om allt du skrivit och framför allt om hur enkelt det låter men hur svårt det är att verkligen vara konsekvent och tydlig och rättvis. Det är en talang som vissa lärare har, och något som vi vanliga dödliga får jobba med och tänka på dagligen. Man vill ju uppfattas som en rättvis och trygg vuxen som är jämlik och behandlar alla elever lika.
    Att ”på riktigt” bli arg, dvs. bli så känslomässigt berörd av en elevs dåliga uppförande, kräver att man lärt sig hur man kan lugna sig själv. Vi har ju tidigare pratat om att vänta ut ett barn, och det gäller även i situationer som dessa. Räkna till fem eller tio och fortsätt därefter diskussionen med eleven. Att ”hota” med rektorn är som du säger ofta ett knep som förvärrar situationen mera än den förbättrar den.
    Jag har också under kursens gång betydligt oftare än tidigare försökt att fokusera på positivt och förväntat beteende istället för att ta en maktkamp med någon som håller på med oönskat beteende. Det lyckas ofta, men visst kräver det träning! Och belöningen- jo, belöningen blir ju för eleverna i slutändan att de får ett jobb eller en uppgift gjord, vilket är tillfredsställande i sig. Arbetsro i klassen är också en belöning till och med för de elever som har svårt att vara tysta. Även de njuter av lugn och ro!

  3. Hej Henna!

    Jag tycker om Webster-Strattons stil med belöningar. Du nämnar det Henna att W.-S. skriver att man måste vara tydlig och belöningen ger man exakt, när det har hänt önskat beteende. Sådant ger fina ramar för barn och vuxna. Vi som pedagoger måste berätta noggrant
    önskat beteendet och vi ska förvänta att döm följer det.
    Din exempel var fin med cyklande. Jag tror att barnen behöver stöd och när dom är tillräckligt säkra, glömmer dom belöningar.
    Ingnonera dåligt beteende är samtidigt svårt och intressant. Senast hade vi idag situation var barnet trotsade med sina kläder och när vår studerande sade: ”okej jag går och hjälper andra”, hade barnet börja själv klä på sig.
    Det är lätt att förstå att barnen som behöver extra stöd (dina kunder Henna) har svårare än andra barn, och därför vill man ge extra chanser. Kanske där måste man fundera själv.. allt kan inte vara så svartvit.
    Sista delen med din text Henna; ”konsekvenser behöver inte vara stränga att vara effektiva” var bra påminnelse till oss som Webster-Stratton har skrivit. Där är en utmaning till oss. 🙂

    H.Maria

  4. ”… hur kan vi med kärlek och respekt hjälpa och stöda…?”

    Jag läser det du skriver, Henna, så sant, så sant. Det är väl just där vi har kärnan, i kärleken och respekten. Då blir våra val av belöningar, ignoreringar och konsekvenser mest rätt. Jag har funderat så mycket på det där.

    I ljuset av det du skriver så klarnar det för mig. Också det som jag har haft svårast med: konsekvenserna. Ett barn som står mig nära har blivit fel behandlad. En matglad flicka som inte åt upp sin mat, blev utan slickepinnen som hennes pedagog hade köpt som present då hon hade varit på resa. Alla andra fick. En present ska väl vara villkorslös? Inte ska ett barn behöva bli utan sin present? För att just den dagen maten smakade illa i hennes mun. Många år senare minns hon. Och känner sig felbehandlad. Respektlöst behandlad. Kärlekslöst behandlad.

    Konsekvenser är inte fel. Men valet av konsekvens kan bli det. Om vi glömmer kärleken och respekten. Vi har ett ansvar. Ett stort ansvar.

    Tack Henna för din text.

    Mia

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *