Kapitel 5, 6 och 7 om belöningar, ignorerande och omdirigering samt konsekvenser

Målet med de arbetsätt som Webster- Stratton beskriver i boken är att åstadkomma en positiv förändring av elevernas beteende i sociala situationer. För att få eleverna att bli motiverade till en förändring, föreslår Webster-Stratton i första hand belöning som motivation. För att belöningarna ska var effektiva ska läraren vara målinriktad, det vill säga sätta upp ett eller två klart definierade önskade beteenden som belönas antingen individuellt eller i grupp. Hon ger många konkreta råd om hur den enskilde läraren borde genomföra sitt belöningssystem, just med betoning på att det faktiskt ska vara systematiska och genomtänkta belöningar.

Webster-Stratton understryker att det inte är fruktbart att blanda ihop belöningar och bestraffningar i samma system, t ex att förlora införtjänta poäng, så att eleven i värsta fall kan hamna på minus och hela projektet istället stärker elevens självbild som socialt misslyckad individ.

Att ignorera det negativa beteendet om det är ofarligt anser Webster-Stratton vara en effektiv strategi, men endast om ignoreringen sker systematiskt och konsekvent. Att frysa ut en elev fördöms däremot, eftersom själva grundtanken är att få eleven att uppföra sig på ett socialt acceptabelt sätt. Så fort eleven slutar med sitt negativa uppförande, gäller det därför för läraren att försöka omdiregera hen till en aktivitet som kan generera beröm och positivt gensvar.

Om det finns klart uttalade regler för uppförandet och  en elev bryter mot dem, ska det bli konsekvenser för det dåliga beteendet enligt Webster-Stratton. Konsekvenserna ska helst var naturliga och konsekventa. Om en elev glömt läxan, ska den göras på rasten eller om eleven inte äter lunchen, får hen vara hungrig. Konsekvenserna ska vara rimliga och stå så nära överträdelsen tidsmässigt som möjligt för att var effektiva. Webster-Stratton varnar för att utdela eller hota med överdrivna straff, eftersom eleven då inte kan komma till insikt om sambandet mellan förseelsen och konsekvensen. Dessutom underminerar läraren sin trovärdighet, om konsekvenserna inte kan omsättas i praktiken tillräckligt snabbt.

Webster-Stratton betonar att i synnerhet elever med bristande sociala färdigheter behöver ledning och stöd av personalen. Helheten består av proaktiva stategier, omdirigeringar, varningar och konsekvenser. Samtliga elever i gruppen drar nytta av att det skapas klara ramar för uppförandet och lärandet, men ett sådant arbetsätt kräver tilltro till att alla barn kan utveckla sitt sociala och emotionella kapital bara de erbjuds en respektfull och lugn atmosfär.

 

Publicerat av

Deleted User

Special user account.

3 reaktioner till “Kapitel 5, 6 och 7 om belöningar, ignorerande och omdirigering samt konsekvenser”

  1. Hej Birgitta!

    Som du skriver, är lärarens engagemang mycket viktigt för att få ett välfungerande belöningssystem i barngruppen. Målen ska vara tydliga och inte för svåra för barnen att uppnå. Dessutom ska läraren komma ihåg att det får inte finnas för många mål. Lite åt gången. Motivation och belöning går hand i hand och som Webster-Stratton skriver måste belöningen vara tillräckligt ”speciell” för att motivera barnen att förbättra sitt beteende. Dock får man inte muta med belöningen.
    Webster-Stratton ger flera goda och konkreta exempel på hur ett välfungerande belöningssystem funkar. Allt från klistermärken och fester, till ett ”Hemligt pris” som läggs i ett dekorerat kuvert.
    Som du Birgitta själv skriver, finns det en skillnad mellan att ignorera ett ofarligt negativt beteende och att frysa ut ett barn. Medvetet ignorera ett negativt beteende fungerar bra men då måste den vuxna komma ihåg att vara konsekvent och genast ge uppmärksamhet när det negativa beteende slutar. Tålamod måste alla vuxna i gruppen ha. Som Webster-Stratton skriver i boken blir oftast det negativa beteendet först värre. Kommunikationen mellan de vuxna i gruppen är viktig så att alla vet att ignorera det negativa beteende.
    Om en tydlig regel bryts eller ett barn skadar någon, räcker det inte att ignorera. Det behövs konsekvenser som ska vara effektiva och passliga för barnet.
    Som du Birgitta nämner är proaktiva strategier viktiga i vardagen. Vi vuxna måste kunna ”läsa av” barnen. I leken kan vi se om ett barns beteende börjar vända till det negativa och då stöda barnet när det behövs.

  2. Det stämmer som du skriver att läraren måste vara väldigt tydlig i sitt arbete när hon klargör för vilka (få) regler hon absolut vill att klassen följer. Det är, som du säger, väldigt viktigt att det inte finns för många och för flummiga regler.
    Att uppmuntra och berömma det önskade beteendet hos elever får en positiv effekt också hos de elever som inte följt överenskomna regler. Däremot kan det vara en bra tankeställare åtminstone för mej själv att minnas att inte blanda ihop belöning och konsekvenser i samma system. Hur det går till i praktiken är kanske svårare. Om eleverna inte ger tillräcklig arbetsro så att vi hinner byta platser (belöning) så blir det inget platsbyte (konsekvens). Kanske hon här ändå menar system med poängräkning snarare än direkta belöningar och konsekvenser?
    Webster-Strattons tankar om ignorering är intressanta och tankeväckande för mig. Jag håller med om att ignorering av oönskat beteende är en effektiv metod till en viss gräns, men då måste man ha klart för sig på vilka barn det systemet kan användas. Det är naturligtvis också viktigt att barnet så fort som möjligt får en positiv feedback och en varm känsla av den vuxna som utfärdat ignoreringen. Jag märker att jag inte helt och hållet har bearbetat filmsnutten som vi såg förra gången om ignorering… den stör mig lite ännu, men det är ju bara bra att den fick min hjärna på alerten! 🙂 Och jag är övertygad om att Webster-Stratton är en klok kvinna som vet precis vad hon sysslar med! 🙂

  3. Hej!
    Precis som du tagit upp är det viktigt att komma ihåg att inte ta för många saker på en gång som ska förändras. Om målen är för många går de inte att uppnå, belöningen uteblir och det blir en negativ spiral.
    Jag har aktivt med en elev försökt arbeta bort pratande under lektionen, i matkön, ”flaxande omkring” och allmän stökighet. Jag tänkte att vi tar en sak i taget och ger en lite belöning då hen klarar av att gå in i klassen och tyst sätta sig på sin plats. Problemet var att hen var samarbetsvillig, ville ha belöning men att hen bara inte kom längre än till tröskeln och så gick munnen igen. Belöningen uteblev allt för ofta och jag måste tänka om…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *