Några länkar som inspiration

http://m.iltalehti.fi/perhe/201611232200030386_pr.shtml

http://www.family-lab.se/berom_ditt_barn_paa_ratt_satt.asp

http://www.hs.fi/elama/art-2000002889160.html

https://svenska.yle.fi/artikel/2016/06/13/vitsorden-stiger-nar-man-fokuserar-pa-det-positiva

http://www.ulapland.fi/news/Vaitos-Hyvinvointi-ja-kouluilo-kulkevat-kasi-kadessa-/gu3y14s0/6c41a576-ddee-4493-b702-c4ed9fa81ea7

Läs gärna igenom och kommentera fritt. Ni får gärna dela änkarna med t.ex. kollegor eller föräldrar.

Vi ses nästa vecka,

Minna

Tankar kring kapitel 5, 6 och 7: om belöningar, hur hantera negativt beteende samt konsekvenser vid dåligt beteende.

”Kom ihåg att elever med uppmärksamhetsstörningar, störningar med impulsivitet och aggressivitet har stora brister i sina sociala färdigheter i att hantera sig själva”. Det här påminner Carolyn Webster Stratton oss om i kapitel 7 och jag upplever att det här är kärnan då vi bemöter barn med utagerande beteende. Barn gör så gott de kan, inte mer eller mindre. Men hur kan vi då bemöta de barn som saknar dessa sociala färdigheter och hur kan vi med kärlek och respekt hjälpa och stöda dem att hitta de rätta beteendemönstren?

Webster Stratton menar att belöningar är ett effektivt sätt att motivera barn till önskat beteende. Belöningarna skall fokusera på positiva beteenden , ett eller två i gången . De kan gälla för hela gruppen eller för ett enskilt barn. Var tydlig med att förklara exakt vilket beteende som ger en belöning. Webster Stratton är noga med att belöningen skall ges för exakt rätt beteende, inte ”nästan” för då kommer belöningen att förlora sin betydelse och beteendet kommer inte att förbättras. Vidare är hon tydlig med att belöningarna skall vara intressanta och anpassas enligt barnens ålder – yngre barn kan nöja sig med guldstjärnor och märken medan äldre barn kan tycka att det är mer spännande att få samla på poäng eller biljetter som de sedan kan byta till något från en belöningsmeny.

Jag har märkt att många pedagoger är kritiska till belöningar, de funderar över ifall barnen blir beroende av belöningar för att prestera något över huvudtaget. Webster Stratton tacklar dessa frågor genom att påpeka att konkreta belöningar skall ses som temporära medel för att hjälpa barn utveckla nya beteenden som är särskilt svåra. När barnet lärt sig det nya beteendet kan läraren gradvis trappa ned på de konkreta belöningarna och vidmakthålla beteendet genom sociala förstärkare. Jag vill jämföra det med hur ett barn till exempel lär sig cykla, först behövs en massa träning och uppmuntran men sedan plötsligt har barnet lärt sig cykla och till slut automatiseras färdigheten och man kan cykla utan att behöva fundera på hur man gör det livet ut. Jag tror att man genom träning och upprepning också kan automatisera positiva beteenden.

En mycket viktig aspekt som Webster Stratton påminner oss om är att man skall fokusera på de positiva beteenden man vill uppnå och inte på de negativa beteenden som man vill eliminera. D.v.s ge inte belöningar till ett barn för att det inte har slagits, svurit eller avbrytit under en hel lektion. Ge belöning för att barnet har räckt upp handen, väntat på sin tur, varit uppmärksam och koncentrerad etc.

Ibland räcker det inte med belöningssystem för att motivera barn till positivt beteende. I kapitel 6 behandlar Webster Stratton hur man kan hantera negativt beteende genom ignorerande och omdirigering. Med ignorering menar hon att man helt enkelt ignorerar barnets dåliga beteende genom att inte tala till/svara barnet, inte se på barnet, undvika ögonkontakt, vända sig bort från barnet. Genom att inte ge det dåliga beteendet uppmärksamhet undviker läraren att gå in i en maktkamp med barnet. Ifall ignorerandet används konsekvent kommer barnet att så småningom att sluta med beteendet. Om barnet dessutom får beröm för det motsatta beteendet (dvs. vänta på sin tur, prata artigt, dela med sig) kommer barnet att lära sig att det lönar sig mer att uppföra sig lämpligt än olämpligt.

Det här låter så enkelt och klart men ack så svårt det är – jag har märkt att jag nog är snabb på att förmana och förbjuda dåligt beteende, svara på frågor som ett barn slänger ur sig men som inte har något med mitt lektionsinnehåll att göra. Här har jag nog mycket att lära och bearbeta för de få gånger jag verkligen lyckats ignorera negativt beteende har det visat sig vara ytterst effektivt.

Men sen kommer vi till det sjunde kapitlet, kapitlet som behandlar konsekvenser vid dåligt beteende. Det här är faktiskt det som jag upplever som en av de svåraste bitarna i mitt jobb som specialklasslärare. Jag vill så gärna ge barnen nya chanser trots att de överskridigt gränserna för länge sedan. Jag behöver verkligen lära mig att bli mer konsekvent i mina krav och jag behöver bli mer bekväm med att förverkliga konsekvenser.

Enligt Webster Stratton är konsekvenser ett sätt att hålla barn ansvariga för sitt beteende. För att barnet ska förstå att den negativa konsekvensen är ett direkt resultat av barnets negativa beteende så måste barnet känna till disciplinplanen, dvs vilka beteenden som förväntas av barnet och vilka konsekvenser som väntar ifall barnet väljer att trotsa dessa. Webster Stratton påpekar att då det är möjligt ska konsekvenserna presenteras som ett val barnet gjort: ”Du slog Kalle, du har valt att gå på fem minuters timeout.”

Konsekvenserna bör enligt Webster Stratton vara konsekventa, ges på samma sätt för alla, vara lätta att genomföra, ges så direkt efter det dåliga beteendet som möjligt, presenteras som ett val barnet gjort, vara icke bestraffande och rimligt samt vara relaterat till beteendet. Några exempel: om barnet inte kan prata tyst i biblioteket får barnet gå därifrån, eller om barnet har sönder eller förstör något skall barnet ersätta eller reparera skadan / städa upp efter sig / utföra annan tjänst.

Som lärare bör man undvika att låta sig provoceras ifall barnet agrumenterar våldsamt eller förnekar att hen svurit/betett sig illa. Man bör vara rakt på sak, bestämd gällande konsekvensen samt vara beredd på att fullfölja den. Ibland blir man så arg på barnet att man inte kan komma på någon lämplig konsekvens och då riskerar man att bli alltför sträng. Då rekommenderar Webster Stratton att man väntar med beslutet och istället först lugnar ner sig. Man kan t.ex. säga ”Jag är så arg just nu att jag inte vet vad jag skall göra. Var snäll och sätt dig vid ditt bord tills jag bestämt mig.” Då läraren lugnat sig går hen fram till eleven och säger: ”Klara, jag blir sårad av att kallas dumskalle, du vet att vi inte använder sådant språk i klassen. Är du beredd att börja arbeta nu?” Med detta visar läraren hur man svarar respektfullt samt att man behöver lugna ner sig innan man löser ett problem. Ifall läraren hade hotat Klara eller skickat hem ett meddelande / skickat henne till rektorn hade det antagligen bara förvärrat situationen och gett mer kraft till Klaras negativa beteende.

Sammanfattningsvis påminner Webster Stratton om att: konsekvenser inte behöver vara stränga för att vara effektiva, man bör ha kontroll på sina emotionella reaktioner, konsekvenserna ska aldrig vara fysiskt eller psykiskt skadliga för barnet samt man bör vara beredd på att barnet testar dig då du ignorerar eller delar ut en negativ konsekvens.

/Henna

Kapitel 5, 6 och 7 om belöningar, ignorerande och omdirigering samt konsekvenser

Målet med de arbetsätt som Webster- Stratton beskriver i boken är att åstadkomma en positiv förändring av elevernas beteende i sociala situationer. För att få eleverna att bli motiverade till en förändring, föreslår Webster-Stratton i första hand belöning som motivation. För att belöningarna ska var effektiva ska läraren vara målinriktad, det vill säga sätta upp ett eller två klart definierade önskade beteenden som belönas antingen individuellt eller i grupp. Hon ger många konkreta råd om hur den enskilde läraren borde genomföra sitt belöningssystem, just med betoning på att det faktiskt ska vara systematiska och genomtänkta belöningar.

Webster-Stratton understryker att det inte är fruktbart att blanda ihop belöningar och bestraffningar i samma system, t ex att förlora införtjänta poäng, så att eleven i värsta fall kan hamna på minus och hela projektet istället stärker elevens självbild som socialt misslyckad individ.

Att ignorera det negativa beteendet om det är ofarligt anser Webster-Stratton vara en effektiv strategi, men endast om ignoreringen sker systematiskt och konsekvent. Att frysa ut en elev fördöms däremot, eftersom själva grundtanken är att få eleven att uppföra sig på ett socialt acceptabelt sätt. Så fort eleven slutar med sitt negativa uppförande, gäller det därför för läraren att försöka omdiregera hen till en aktivitet som kan generera beröm och positivt gensvar.

Om det finns klart uttalade regler för uppförandet och  en elev bryter mot dem, ska det bli konsekvenser för det dåliga beteendet enligt Webster-Stratton. Konsekvenserna ska helst var naturliga och konsekventa. Om en elev glömt läxan, ska den göras på rasten eller om eleven inte äter lunchen, får hen vara hungrig. Konsekvenserna ska vara rimliga och stå så nära överträdelsen tidsmässigt som möjligt för att var effektiva. Webster-Stratton varnar för att utdela eller hota med överdrivna straff, eftersom eleven då inte kan komma till insikt om sambandet mellan förseelsen och konsekvensen. Dessutom underminerar läraren sin trovärdighet, om konsekvenserna inte kan omsättas i praktiken tillräckligt snabbt.

Webster-Stratton betonar att i synnerhet elever med bristande sociala färdigheter behöver ledning och stöd av personalen. Helheten består av proaktiva stategier, omdirigeringar, varningar och konsekvenser. Samtliga elever i gruppen drar nytta av att det skapas klara ramar för uppförandet och lärandet, men ett sådant arbetsätt kräver tilltro till att alla barn kan utveckla sitt sociala och emotionella kapital bara de erbjuds en respektfull och lugn atmosfär.

 

Tankar om belöning, ignorerande och konsekvenser

Efter att ha läst kapitel 5,6 och 7 kan jag igen konstatera att Carolyn Webster-Strattons bok Utveckla barns emotionella och sociala kompetens är lätt att läsa. Jag tycker om hennes sätt att skriva och alla de fina exempel och beskrivningar om hur man kan förverkliga de olika metoderna och programmen.
Speciellt tyckte jag om kapitel 5, att andvända belöning för att motivera barn.
Jag har funderat mycket på hur man kan andvända ett belöningsprogram så att man gör det rätt. I detta kapitel fick jag  många goda ideer som jag kan ta i bruk på daghemmet tex. samla klistermärken av ett önskat beteende. Här tycker jag att  Webster-Stratton har mycket tydligt berättat och beskrivit hur man går till väga för att lyckas med ett belöningsprogram, allt som man bör ta i hänsyn.

Att ignorera ett negativt uppförande upplever jag att kan vara svårt. Där har jag något att öva på. Det blir lätt på daghemmet att man tjatar onödigt , tex. i samlingen ”sitt stilla”, ”markera om du vill svara” osv.  Men jag har redan börjat öva på att ignorera och berömma istället de barn som gör rätt, och det har faktiskt fungerat bra. Men viktigt att komma i håg att vissa beteende får inte ignoreras tex. verbal kränkning, ett beteende som kan skada barnet själv eller ett annat barn.

Ibland hamnar man tyvärr  i en situationer då barnet uppför sig illa trots ignorerande, omdirigering, varningar och påminnelser, och man måste behandla det med en negativ konsekvens. Webster-Stratton skriver bra att en konsekvens är ett sätt att hålla barn ansvariga för sitt beteende. Jag jobbar själv i en grupp med fem och sex åringar. Med barn i den åldern tycker jag att det är viktigt att man har tydliga regler och att de är medvetna om konsekvensen då man bryter regeln, att konsekvensen är omedelbar och individuell (inte för hela gruppen).

Gunilla

 

 

Kapitel 5, 6 och 7. Belöningar, negativt beteende och konsekvenser. Carolyn Webster-Stratton

Ett blygt barn kan få belöning då hen deltar mera, men också de andra barnen som leker med det blyga barnet får belöning. Sätter fokusen lite bort från det tillbakadragna barnet. Vi använder inte belöningar på vårt daghem. Men jag kom genast på en bra belöning som vi skulle kunna använda vid behov, dvs en extra inne-förmiddag. Det är vad våra barn prioriterar högst av allt just nu.

Som Carolyn Webster-Stratton 2004, också påpekar är det här hur viktigt det är med positiv förväntan till barnen. Även om det inte går så bra som man tänkt sig, ”på frukosten gick det inte så bra att sitta still och ge andra ro, men jag är säker på att på lunchen går det bättre”.

När jag läste om ignorerande i boken, kom jag att tänka på sådana små saker man hör ibland. Tex om en grupp är på väg till parken och någon slöar med kläderna, så kan man höra en pedagog som säger att ”du hinner snart inte med, du får bli på dagis då”.  Det hjälper inte med påklädningen, och barnen vet ju att ingen lämnas på daghemmet.

Ignorerande används till en del hos oss. Ibland tjänar det inget till att tjata på barnen, men det som hjälper är att du lägger din uppmärksamhet på  någon annan som gör något bra. Då vill det andra barnet visa att hen nog också kan vara till lags.

– Titti –

Tankar om proaktivt lärande

Kapitel 3 och 4 ur Utveckla barns emotionella och sociala kompetens (2004) av Carolyn Webster-Stratton

Efter att ha läst Webster-Strattons kapitel om den proaktiva läraren och att främja positivt beteende får jag en förstärkt tro på berömmets inverkan. Hon lyfter fram de positiva effekter beröm kan ha på så väl enskilda elever som på hela gruppen. Jag upplever det fint Webster-Stratton påpekar att beröm kan ändra andra elevers syn på en mer stökig elev. Då läraren berömmer en elev som oftast brukar få mest negativ uppmärksamhet ser de andra i klassen även de positiva sidorna hos denna elev. Som lärare är det lätt hänt att man hamna i en negativ spiral, att man bara ser det negativa som en mer krävande elev gör, vilket leder till upprepade negativa tillsägelser och negativ uppmärksamhet. Istället borde man försöka se de små framstegen eller det lilla positiva beteendet som kommer fram.

Fint att Webster-Stratton speciellt framhäver att man ska ha elevernas fulla uppmärksamhet innan man ger instruktioner eller beröm så att det man sagt inte blir mindre betydelsefullt och tappar effekt genom att behöva upprepas. Samma sak tycker jag att gäller för det eleverna säger i klassen. Att respektera varandra betyder även att man kan lyssna på sina klasskamrater utan att läraren behöver upprepa det eleven just har sagt.

Jag uppfattar ibland Webster-Stratton som lite för överentusiastisk och kanske lite för amerikansk. Hon lyfter ständigt fram betydelsen av beröm och hur man ska överdriva det positiva beteendet. Jag tror att speciellt vi finländare ofta har en tendens att tona ner framgångar och då kan det kännas främmande att bli så överentusiastisk över ett litet framsteg.

Jag reagerad även på att Webster-Stratton även tycker att man ska kommentera elevernas klädsel och utseende. För mig känns det främmande och en aning ytligt att kommentera elevers utseende.

Efter att ha läst Webster-Strattons tankar om proaktivt arbete i klassen kom jag på en idé för hur jag kunde förbättra ett specifikt beteende tillsammans med hela klassen. Genom att ha veckans mål, ett beteende som vi tillsammans går igenom i början av veckan och som vi alla försöker ge extra mycket uppmärksamhet åt, jobbar vi alla mot samma väldigt specifika mål. Det kan t.ex. vara att räcka upp handen eller säga tack för maten. Både elever och föräldrar blir uppmärksammande på att de inte ska kommentera när någon gör fel utan bara när andra klarar av att t.ex. markera i stället för att ropa ut svaret i klassen. Då får eleverna positiv feedback både av andra elever och av lärare, kanske i bästa fall även hemifrån.

Mirella

Vår viktiga roll i dagvården och skolan

Webster-Stratton beskriver om den proaktive läraren så här:

”Strukturerar klassrumsmiljön och skoldagen på sätt som minskar risken för att problems beteende ska uppstå.” (W.-S., s. 66) Om jag tänker på dagis, tänker jag våra lekstationer, dagens schema, rutiner, gränssättningar och beteendenormer. Vi vuxna som personal måste berätta för barnen att hur rutiner går, hurdana regler har vi och hur är vi tillsammans på dagis; hur pratar man med kompisen och vuxen. När barnen har klara regler, känner dom sig lugna och trygga. Det är viktigt att uppmärksamma barnen som följer gruppens regler med positive feedback.

Webster-Stratton föreslår 5-7 regler i en grupp. Jag kan plocka den här regeln till vår grupp: ”Sitt på din plats.” (s.67) Matsituation och samling kräver en person som sitter där. Man kan inte när som helst stiga upp utan lov och göra egna saker. Webster-Stratton skriver att man måste hitta på sådan regel som berättar på riktigt att vad man förväntas av barnet. ”Var en god medmänniska.” (s.67) kan inte berätta åt barnen helhet som man önskas. Man diskuterar med barnen om regler. Det borde vara rättighet till varje barn att ha samma regler. Vi vuxna måste berätta åt barnen att vilka är konsekvenser, om man inte följa regler. Barnen borde få känna att hon/han får göra ett val – följa regler eller inte. Det blir alltid konsekvenser, om man inte följer regler. Det är personalens jobb att hålla fast gränser.

Jag har märkt speciellt under det här året att hur viktigt är det att hålla gränser. Vi har haft ganska många trotsiga och svåra barn i den här gruppen. Barnen har testat gränser massor och dom har haft svårt att acceptera att dom inte kan göra alltid, vad dom vill. Som Webster-Stratton skriver, ”elever helt enkelt testar dina regler för att se, om du kommer att vara konsekvent”.

Tydliga uppmaningar är bra för barnen. Webster-Stratton beskriver att barnet vet då att vad man förväntas av henne/honom. tex. Använd båda händerna, när du för mjölkglaset från kärran till bordet. Det är bra att vara nära barnet. Forskning har visat att samarbetet ökar massor, när läraren lyckas få ögonkontakt med elev. Vissa barn har svårt att titta på ögonen, då föreslår Webster-Stratton att tala till öronen.

Vi vuxna kan ha bråttom ibland och kanske dålig tålamod att vänta att följer barnet uppmaningar. Webster-Stratton skriver att 5 sekunder är bra tid att vänta och ge tid till barnet att få visa att barnet kan följa uppmaningar. Den är ganska lång stund. Jag vet inte, hur ofta väntar vi så länge.

”Forskning visar att barn som får beröm av föräldrar och lärare internaliserar det positiva gillandet och utvecklar positivt självförtroende. ” (s.91) Tänk, hur viktiga förebilder är vi. Det är viktigt att vara positiv och säga positiva saker åt barnen. Det var just igår, när nästan 4-åring flicka frågade av mig: ”Är du nu stolt över mig?” Jag svarade: ”jag är stolt över dig.” Jag har haft i närheten vuxna människor som har mått dåligt pga. att föräldrar har aldrig sagt att dom är stolta över dom, fast båda dom här människorna har haft jätte fina jobbkarriär, men ändå så dåliga självförtroende inne i sig. Här har vi alla en sak som vi kan göra att hjälpa framtidens vuxna, fast vi är inte deras föräldrar. Ge komplimanger och låta barnen känna värdefulla och viktiga!!

/Maria

Tydlig och positiv

Webster-Stratton nämner att den proaktive läraren strukturerar klassrums miljön och skoldagen för att minska risken för att problem beteenden skall uppstå. Nu flyttar jag situationen till daghemmet och konstaterar att vi har rutiner genast från morgonen fram till det att barnen går hem. Vi i personalen känner nog av om vi har avvikande dagsschema för de barnen som behöver rutiner. Tryggheten har varit avbruten.

Jag föll för tydliga uppmaningar som Webster-Stratton skriver hur barn kan ha svårt att förstå vad vi vuxna menar. Jag reagerar själv att man många gånger säger ex. akta glaset , gå försiktigt. Webster-Stratton skriver: Håll mjölkglaset med båda händerna, ställ glaset längre upp på bordet. Dessa två budskap är tydliga och positiva till barnen. Såna här och även andra budskap har jag tänkt mycket på ,nu skall jag försöka ännu starkare få uppmaningarna tydliga och positiva! Samt att de är kortfattade och sakliga.

Barn som har ett svårhanterligt beteende får mindre beröm. Här måste vi bara försöka hitta det positiva och inte lämna dessa barn till slumpen. Eftersom det kanske finns få stunder av gott beteende. Glömmer vi lätt att berömma och ge positiv respons till dessa barn då deras negativa beteende tar mycket energi av oss vuxna.   Och här måste vi även komma ihåg att inte glömma det icke krävande och blyga barnet som oftast är osynliga i gruppen. Dessa barn behöver uppmärksamhet i samband med sin vänlighet och hjälpsamhet. Det lilla ordet Tack skall vi även komma ihåg att säga till barnen då de hjälpt oss med något ”vuxet jobb”.

Webster-Stratton skriver att då det gäller yngre barn är det viktigt att berömma sociala färdigheter som att lyssna, samarbeta, dela med sig fråga och svara eftersom det utgör grunden för skolarbetet. Och just nu har vi en sådan grupp med 3-5 åringar som vi lite mer övar just detta, då vi märkte att det finns brister just i det sociala färdigheterna bland barnen.

 

Tua

 

Tankar om Webster-Starttons text

Carolyn Webster-Strattons (1992) text är något som alla pedagoger, närvårdare och föräldrar borde läsa. De två första kapitlen handlar om pedagogens växelverkan med föräldrar och barn. Webster-Stratton ger konkreta tips om hur pedagogen kan bygga upp positiva relationer från när barnet börjar i skolan/daghemmet och t.o.m. innan.

Även om Webster-Strattons text är skriven för lärare i skolan, tänkte jag som barnträdgårdslärare från daghemmets synvinkel. På vårt daghem erbjuder vi morgonkaffe några gånger om året, hembesök, föräldrakväll i början av hösten och vi skriver veckobrev åt föräldrarna. Vi ser föräldrarna mycket i vardagen. Ändå ger barnträdgårdslärarutbildningen inga färdigheter för växelverkan med föräldrarna. Jag blev utexaminerad år 2015 och fortfarande känns det spännande att prata med föräldrar. Som Webster-Stratton skrev så förväntas pedagogen vara ”experten” men jag som pedagog får säga till föräldrar att jag vet inte allt och jag har inte tillräckligt med erfarenheter för att kunna ge stöd i allt. Därför har jag kolleger som har mer erfarenhet och som kan ge stöd till mig så att jag kan ge stöd till föräldrar. Missförstånd händer och det kan enligt Webster-Stratton förhindra ett gott samarbete mellan föräldrar och pedagoger. Då gäller det att försöka reda ut vad som gick fel och bygga upp tilliten på nytt.

Som vi redan diskuterade under senaste utbildningsdagen så tar de ”jobbiga” barnen mer tid, ork och rum. När jag läste andra kapitlet började jag tänka på att ”stämpla” barn. Vi människor pratar. När ett barn är jobbigt blir hon/han lätt stämplad som ”den jobbiga” av vuxna och andra barn. Det borde undvikas för barnets skull. För när barnet börjar i en ny barngrupp finns det risken att pedagogen redan bestämt sig i förhand att detta barn kommer att vara jobbigt. Då ger pedagogen ingen chans åt barnet att visa sig själv och sin personlighet. Barn som är jobbigare än andra behöver känna tillit av de vuxna. Därför är det viktigt, enligt Webster-Stratton, att ge också dessa barn ansvarsuppgifter. Alla barn ska få känna sig hörda och sedda.

Som Webster-Stratton skriver i slutet av andra kapitlet, tycker jag också att vi vuxna ska våga vara lekfulla och tassiga framför barnen. ”Lekfulla lådan” med peruker, hattar, glasögon och T-shirts var en god idé. Det är lätt att ta fram lådan och låta fantasin ta över. Lådan är lätt att ta fram vid samlingen med barnen men också kan jag tänka mig i skolklassen.

Wilhelmiina