Kapitel 3 och 4 ur Utveckla barns emotionella och sociala kompetens (2004) av Carolyn Webster-Stratton
Efter att ha läst Webster-Strattons kapitel om den proaktiva läraren och att främja positivt beteende får jag en förstärkt tro på berömmets inverkan. Hon lyfter fram de positiva effekter beröm kan ha på så väl enskilda elever som på hela gruppen. Jag upplever det fint Webster-Stratton påpekar att beröm kan ändra andra elevers syn på en mer stökig elev. Då läraren berömmer en elev som oftast brukar få mest negativ uppmärksamhet ser de andra i klassen även de positiva sidorna hos denna elev. Som lärare är det lätt hänt att man hamna i en negativ spiral, att man bara ser det negativa som en mer krävande elev gör, vilket leder till upprepade negativa tillsägelser och negativ uppmärksamhet. Istället borde man försöka se de små framstegen eller det lilla positiva beteendet som kommer fram.
Fint att Webster-Stratton speciellt framhäver att man ska ha elevernas fulla uppmärksamhet innan man ger instruktioner eller beröm så att det man sagt inte blir mindre betydelsefullt och tappar effekt genom att behöva upprepas. Samma sak tycker jag att gäller för det eleverna säger i klassen. Att respektera varandra betyder även att man kan lyssna på sina klasskamrater utan att läraren behöver upprepa det eleven just har sagt.
Jag uppfattar ibland Webster-Stratton som lite för överentusiastisk och kanske lite för amerikansk. Hon lyfter ständigt fram betydelsen av beröm och hur man ska överdriva det positiva beteendet. Jag tror att speciellt vi finländare ofta har en tendens att tona ner framgångar och då kan det kännas främmande att bli så överentusiastisk över ett litet framsteg.
Jag reagerad även på att Webster-Stratton även tycker att man ska kommentera elevernas klädsel och utseende. För mig känns det främmande och en aning ytligt att kommentera elevers utseende.
Efter att ha läst Webster-Strattons tankar om proaktivt arbete i klassen kom jag på en idé för hur jag kunde förbättra ett specifikt beteende tillsammans med hela klassen. Genom att ha veckans mål, ett beteende som vi tillsammans går igenom i början av veckan och som vi alla försöker ge extra mycket uppmärksamhet åt, jobbar vi alla mot samma väldigt specifika mål. Det kan t.ex. vara att räcka upp handen eller säga tack för maten. Både elever och föräldrar blir uppmärksammande på att de inte ska kommentera när någon gör fel utan bara när andra klarar av att t.ex. markera i stället för att ropa ut svaret i klassen. Då får eleverna positiv feedback både av andra elever och av lärare, kanske i bästa fall även hemifrån.
Mirella
Jag reagerade också på det lite i mina ögon överdrivet positiva för små saker, men det är säkert lättare att hitta fler tillfällen att vara vänlig mot varandra om även småsaker förtjänar en positiv kommentar.
Jag håller med att det känns tvetydigt att kommentera en elevs utseende eller klädsel. Vi har tjatat om utebyxor halva vintern, men när jag medvetet har börjat berömma hur praktiska, snygga, tunna, varma, många reflexer, sköna hängslen etc barnens byxor har, så ser jag nästan bara glada miner då eleverna ska ut på rast, och tjatet har minskat och stämningen blivit positivare. Och jo, jag drar själv nu på mig utebyxor om jag är rastvakt, det blir så mycket lättare att motivera eleverna när de har vuxna modeller. Så Stratton-Webster tycks ha rätt!
Hej Mirella
Jag håller med dig att det känns väldigt främmande att berömma något barns utseende eller kläder men jag har också använt det ibland. Vi hamnar ständigt tjata om regnkläder men efter att jag några gånger berömt en del barn för sina snygga och tjusiga regnbyxor så har jag tjatat betydligt mindre på alla barn i gruppen.
Att berömma ett barn för också de små sakerna är någonting som jag nu jobbar mycket med. Denna metod har också redan gett bra resultat. Jag har märkt att ett förskolebarn i min grupp nu har mer motivation att försöka följa våra regler än tidigare. Min egen inställning till detta barns beteende har också förbättras.
Det var en fin idé att jobba mot ett gemensamt tydligt mål i veckan. Målet är så konkret så att barnen har lätt att förstå det och det ger säkert en känsla av samhörighet att alla strävar mot samma mål.
H: Ninnu
Hej Mirella
Jag är helt av samma åsikt som du och har fått även en förstärt tro på berömmets inverkan. Jag har under de senaste veckorna jobbat mycket med att försöka ge extra mycket beröm. Jag märker redan nu att det har inverkat positivt på barnen i gruppen. Speciellt har jag varit uppmärksam i att komma i håg att berömma de barn som oftast är duktiga och sköter sig, och de som man hamnar ge negativ uppmärksamhet åt.
Rolig ide´du kom på att ha veckans mål i klassen. Hoppas det har fungerat !
Gunilla
I daghemsvärlden tycker jag inte att vi tonar ner barnens lyckanden. Tvärtom så blir det ibland både ”bravo” och lite klapp i händerna för att få barnen igång. Att få dem att inse att det här kan jag. Men visst är det ju ett fenomen som avtar i skolan då de är lite äldre.
Veckans mål låter intressant! Vi kör med ”vårens mål” i vår grupp, ”svårigheter” som vi medvetet jobbar med och vill få en ändring på, men det blir ju lite diffust ibland då terminen är så lång.
– Titti