Kapitel 3 och 4 ur Utveckla barns emotionella och sociala kompetens (2004) av Carolyn Webster-Stratton
Efter att ha läst Webster-Strattons kapitel om den proaktiva läraren och att främja positivt beteende får jag en förstärkt tro på berömmets inverkan. Hon lyfter fram de positiva effekter beröm kan ha på så väl enskilda elever som på hela gruppen. Jag upplever det fint Webster-Stratton påpekar att beröm kan ändra andra elevers syn på en mer stökig elev. Då läraren berömmer en elev som oftast brukar få mest negativ uppmärksamhet ser de andra i klassen även de positiva sidorna hos denna elev. Som lärare är det lätt hänt att man hamna i en negativ spiral, att man bara ser det negativa som en mer krävande elev gör, vilket leder till upprepade negativa tillsägelser och negativ uppmärksamhet. Istället borde man försöka se de små framstegen eller det lilla positiva beteendet som kommer fram.
Fint att Webster-Stratton speciellt framhäver att man ska ha elevernas fulla uppmärksamhet innan man ger instruktioner eller beröm så att det man sagt inte blir mindre betydelsefullt och tappar effekt genom att behöva upprepas. Samma sak tycker jag att gäller för det eleverna säger i klassen. Att respektera varandra betyder även att man kan lyssna på sina klasskamrater utan att läraren behöver upprepa det eleven just har sagt.
Jag uppfattar ibland Webster-Stratton som lite för överentusiastisk och kanske lite för amerikansk. Hon lyfter ständigt fram betydelsen av beröm och hur man ska överdriva det positiva beteendet. Jag tror att speciellt vi finländare ofta har en tendens att tona ner framgångar och då kan det kännas främmande att bli så överentusiastisk över ett litet framsteg.
Jag reagerad även på att Webster-Stratton även tycker att man ska kommentera elevernas klädsel och utseende. För mig känns det främmande och en aning ytligt att kommentera elevers utseende.
Efter att ha läst Webster-Strattons tankar om proaktivt arbete i klassen kom jag på en idé för hur jag kunde förbättra ett specifikt beteende tillsammans med hela klassen. Genom att ha veckans mål, ett beteende som vi tillsammans går igenom i början av veckan och som vi alla försöker ge extra mycket uppmärksamhet åt, jobbar vi alla mot samma väldigt specifika mål. Det kan t.ex. vara att räcka upp handen eller säga tack för maten. Både elever och föräldrar blir uppmärksammande på att de inte ska kommentera när någon gör fel utan bara när andra klarar av att t.ex. markera i stället för att ropa ut svaret i klassen. Då får eleverna positiv feedback både av andra elever och av lärare, kanske i bästa fall även hemifrån.
Mirella