Tankar om proaktivt lärande

Kapitel 3 och 4 ur Utveckla barns emotionella och sociala kompetens (2004) av Carolyn Webster-Stratton

Efter att ha läst Webster-Strattons kapitel om den proaktiva läraren och att främja positivt beteende får jag en förstärkt tro på berömmets inverkan. Hon lyfter fram de positiva effekter beröm kan ha på så väl enskilda elever som på hela gruppen. Jag upplever det fint Webster-Stratton påpekar att beröm kan ändra andra elevers syn på en mer stökig elev. Då läraren berömmer en elev som oftast brukar få mest negativ uppmärksamhet ser de andra i klassen även de positiva sidorna hos denna elev. Som lärare är det lätt hänt att man hamna i en negativ spiral, att man bara ser det negativa som en mer krävande elev gör, vilket leder till upprepade negativa tillsägelser och negativ uppmärksamhet. Istället borde man försöka se de små framstegen eller det lilla positiva beteendet som kommer fram.

Fint att Webster-Stratton speciellt framhäver att man ska ha elevernas fulla uppmärksamhet innan man ger instruktioner eller beröm så att det man sagt inte blir mindre betydelsefullt och tappar effekt genom att behöva upprepas. Samma sak tycker jag att gäller för det eleverna säger i klassen. Att respektera varandra betyder även att man kan lyssna på sina klasskamrater utan att läraren behöver upprepa det eleven just har sagt.

Jag uppfattar ibland Webster-Stratton som lite för överentusiastisk och kanske lite för amerikansk. Hon lyfter ständigt fram betydelsen av beröm och hur man ska överdriva det positiva beteendet. Jag tror att speciellt vi finländare ofta har en tendens att tona ner framgångar och då kan det kännas främmande att bli så överentusiastisk över ett litet framsteg.

Jag reagerad även på att Webster-Stratton även tycker att man ska kommentera elevernas klädsel och utseende. För mig känns det främmande och en aning ytligt att kommentera elevers utseende.

Efter att ha läst Webster-Strattons tankar om proaktivt arbete i klassen kom jag på en idé för hur jag kunde förbättra ett specifikt beteende tillsammans med hela klassen. Genom att ha veckans mål, ett beteende som vi tillsammans går igenom i början av veckan och som vi alla försöker ge extra mycket uppmärksamhet åt, jobbar vi alla mot samma väldigt specifika mål. Det kan t.ex. vara att räcka upp handen eller säga tack för maten. Både elever och föräldrar blir uppmärksammande på att de inte ska kommentera när någon gör fel utan bara när andra klarar av att t.ex. markera i stället för att ropa ut svaret i klassen. Då får eleverna positiv feedback både av andra elever och av lärare, kanske i bästa fall även hemifrån.

Mirella

Vår viktiga roll i dagvården och skolan

Webster-Stratton beskriver om den proaktive läraren så här:

”Strukturerar klassrumsmiljön och skoldagen på sätt som minskar risken för att problems beteende ska uppstå.” (W.-S., s. 66) Om jag tänker på dagis, tänker jag våra lekstationer, dagens schema, rutiner, gränssättningar och beteendenormer. Vi vuxna som personal måste berätta för barnen att hur rutiner går, hurdana regler har vi och hur är vi tillsammans på dagis; hur pratar man med kompisen och vuxen. När barnen har klara regler, känner dom sig lugna och trygga. Det är viktigt att uppmärksamma barnen som följer gruppens regler med positive feedback.

Webster-Stratton föreslår 5-7 regler i en grupp. Jag kan plocka den här regeln till vår grupp: ”Sitt på din plats.” (s.67) Matsituation och samling kräver en person som sitter där. Man kan inte när som helst stiga upp utan lov och göra egna saker. Webster-Stratton skriver att man måste hitta på sådan regel som berättar på riktigt att vad man förväntas av barnet. ”Var en god medmänniska.” (s.67) kan inte berätta åt barnen helhet som man önskas. Man diskuterar med barnen om regler. Det borde vara rättighet till varje barn att ha samma regler. Vi vuxna måste berätta åt barnen att vilka är konsekvenser, om man inte följa regler. Barnen borde få känna att hon/han får göra ett val – följa regler eller inte. Det blir alltid konsekvenser, om man inte följer regler. Det är personalens jobb att hålla fast gränser.

Jag har märkt speciellt under det här året att hur viktigt är det att hålla gränser. Vi har haft ganska många trotsiga och svåra barn i den här gruppen. Barnen har testat gränser massor och dom har haft svårt att acceptera att dom inte kan göra alltid, vad dom vill. Som Webster-Stratton skriver, ”elever helt enkelt testar dina regler för att se, om du kommer att vara konsekvent”.

Tydliga uppmaningar är bra för barnen. Webster-Stratton beskriver att barnet vet då att vad man förväntas av henne/honom. tex. Använd båda händerna, när du för mjölkglaset från kärran till bordet. Det är bra att vara nära barnet. Forskning har visat att samarbetet ökar massor, när läraren lyckas få ögonkontakt med elev. Vissa barn har svårt att titta på ögonen, då föreslår Webster-Stratton att tala till öronen.

Vi vuxna kan ha bråttom ibland och kanske dålig tålamod att vänta att följer barnet uppmaningar. Webster-Stratton skriver att 5 sekunder är bra tid att vänta och ge tid till barnet att få visa att barnet kan följa uppmaningar. Den är ganska lång stund. Jag vet inte, hur ofta väntar vi så länge.

”Forskning visar att barn som får beröm av föräldrar och lärare internaliserar det positiva gillandet och utvecklar positivt självförtroende. ” (s.91) Tänk, hur viktiga förebilder är vi. Det är viktigt att vara positiv och säga positiva saker åt barnen. Det var just igår, när nästan 4-åring flicka frågade av mig: ”Är du nu stolt över mig?” Jag svarade: ”jag är stolt över dig.” Jag har haft i närheten vuxna människor som har mått dåligt pga. att föräldrar har aldrig sagt att dom är stolta över dom, fast båda dom här människorna har haft jätte fina jobbkarriär, men ändå så dåliga självförtroende inne i sig. Här har vi alla en sak som vi kan göra att hjälpa framtidens vuxna, fast vi är inte deras föräldrar. Ge komplimanger och låta barnen känna värdefulla och viktiga!!

/Maria