Vår viktiga roll i dagvården och skolan

Webster-Stratton beskriver om den proaktive läraren så här:

”Strukturerar klassrumsmiljön och skoldagen på sätt som minskar risken för att problems beteende ska uppstå.” (W.-S., s. 66) Om jag tänker på dagis, tänker jag våra lekstationer, dagens schema, rutiner, gränssättningar och beteendenormer. Vi vuxna som personal måste berätta för barnen att hur rutiner går, hurdana regler har vi och hur är vi tillsammans på dagis; hur pratar man med kompisen och vuxen. När barnen har klara regler, känner dom sig lugna och trygga. Det är viktigt att uppmärksamma barnen som följer gruppens regler med positive feedback.

Webster-Stratton föreslår 5-7 regler i en grupp. Jag kan plocka den här regeln till vår grupp: ”Sitt på din plats.” (s.67) Matsituation och samling kräver en person som sitter där. Man kan inte när som helst stiga upp utan lov och göra egna saker. Webster-Stratton skriver att man måste hitta på sådan regel som berättar på riktigt att vad man förväntas av barnet. ”Var en god medmänniska.” (s.67) kan inte berätta åt barnen helhet som man önskas. Man diskuterar med barnen om regler. Det borde vara rättighet till varje barn att ha samma regler. Vi vuxna måste berätta åt barnen att vilka är konsekvenser, om man inte följa regler. Barnen borde få känna att hon/han får göra ett val – följa regler eller inte. Det blir alltid konsekvenser, om man inte följer regler. Det är personalens jobb att hålla fast gränser.

Jag har märkt speciellt under det här året att hur viktigt är det att hålla gränser. Vi har haft ganska många trotsiga och svåra barn i den här gruppen. Barnen har testat gränser massor och dom har haft svårt att acceptera att dom inte kan göra alltid, vad dom vill. Som Webster-Stratton skriver, ”elever helt enkelt testar dina regler för att se, om du kommer att vara konsekvent”.

Tydliga uppmaningar är bra för barnen. Webster-Stratton beskriver att barnet vet då att vad man förväntas av henne/honom. tex. Använd båda händerna, när du för mjölkglaset från kärran till bordet. Det är bra att vara nära barnet. Forskning har visat att samarbetet ökar massor, när läraren lyckas få ögonkontakt med elev. Vissa barn har svårt att titta på ögonen, då föreslår Webster-Stratton att tala till öronen.

Vi vuxna kan ha bråttom ibland och kanske dålig tålamod att vänta att följer barnet uppmaningar. Webster-Stratton skriver att 5 sekunder är bra tid att vänta och ge tid till barnet att få visa att barnet kan följa uppmaningar. Den är ganska lång stund. Jag vet inte, hur ofta väntar vi så länge.

”Forskning visar att barn som får beröm av föräldrar och lärare internaliserar det positiva gillandet och utvecklar positivt självförtroende. ” (s.91) Tänk, hur viktiga förebilder är vi. Det är viktigt att vara positiv och säga positiva saker åt barnen. Det var just igår, när nästan 4-åring flicka frågade av mig: ”Är du nu stolt över mig?” Jag svarade: ”jag är stolt över dig.” Jag har haft i närheten vuxna människor som har mått dåligt pga. att föräldrar har aldrig sagt att dom är stolta över dom, fast båda dom här människorna har haft jätte fina jobbkarriär, men ändå så dåliga självförtroende inne i sig. Här har vi alla en sak som vi kan göra att hjälpa framtidens vuxna, fast vi är inte deras föräldrar. Ge komplimanger och låta barnen känna värdefulla och viktiga!!

/Maria

Publicerat av

Deleted User

Special user account.

4 reaktioner till “Vår viktiga roll i dagvården och skolan”

  1. Hej Maria,
    jag jobbar också på dagis och upplever att vi har en mycket strukturerad vardag, men precis som du tror jag att vi kan bli bättre på att förtydliga våra uppmaningar. Det skulle vara viktigt att komma ihåg att berömma barnet individuellt och som Webster-Stratton (2004) skrev barnets resa till bättre beteende, de små stegen på vägen.
    Jag tror också att det är svårt att vänta på att barnet gör det man uppmanat det att göra, att ta de där fem sekunderna och vänta. Åtminstone bland mindre barn tycker jag att de kan börja göra det jag bett dem om först sen när de andra barnen reagerat och t.ex. börjat plocka undan. Har själv märkt att jag uppmanar barnen att ”städa”. För en två-eller treåring kan det bli ganska abstrakt, tänker nu börja säga ”plocka undan bilarna i lådan” eller ” för dynorna till hyllan”.

    hälsn. Sabina

  2. Det stämmer att vi vuxna ofta ainte har tålamod att vänta ut att ett barn väljer det önskade beteendet. Jag prövade ut en variant med 2 minuter (mini timglas) i åk 6 och då eleven fick lite tid att betänka, löpte undervsiningen smidigt och utan större dramatik. Det samma gäller att försöka ge eleven ett alternativ då situationen tillspetsas och att låta hen kommar ur situationen med hedern i behåll.
    Det som jag inte tidigare tänkt på så specifikt är att en elev faktiskt kan välja alternativet att inte följa det godtagbara uppförandet, utan medvetet trotsar eller fortsätter vara olydig, för att testa gränserna och kolla upp om konsekvenserna verkställs.

  3. Tack Maria för din text och dina tankar! Du tog bl.a. upp regler, gränser och gränssättning och jag tror att det är något som många pedagoger glömmer bort eller är rädda för idag. Man är kanske rädd för att verka alltför ”hård” eller otrevlig. Webster poängterar i sin text hur viktigt det är att barnen vet vad som förväntas av dem, att de får tydliga enkla korta instruktioner som de kan följa och positiv respons då de lyckas. Jag tror att man samtidigt kan vara bestämd och kärleksfull. Jag tror att man rentav behöver vara det. Man kan lära sig att sätta gränser utan att vara dömande eller hård. Ibland kan man kanske t.o.m. vara hård med sina regler och krav samtidigt som kroppsspråket är mjukt och välkomnande. Men att hitta på lämpliga konsekvenser för barn som brutit mot överenskomna regler, det tycker jag är en utmaning. Hoppas få lära mig mer!
    /Henna

  4. Att ge eleverna ett val att hålla sig till överenskomna regler var något som jag kanske tidigare också tänkt på, men som jag nu riktigt tagit i bruk i min egen skola helt medvetet. Jag har under den här veckan uttryckligen sagt åt en elev att hen gör ett val om hen vill följa regeln eller inte. Du väljer själv, men ditt val leder till en viss konsekvens som du bör vara medveten om. Eleven gjorde ett val som i mina ögon var det ”sämre” valet, men genom att i ett tidigt stadium ta i bruk den här metoden tror jag den kan vara helt fungerande.
    Det är så oerhört viktig att vara konsekvent och ge gränser som faktiskt kan förverkligas. Att hota med straff som är krångliga, svåra och tidsmässigt omöjliga leder ingen vart. Konsekvenserna till oönskat beteende borde alltid stå i relation till ”brottets” nivå, samt vara en naturlig konsekvens. T.ex. ogjort arbete på lektionen leder till dubbelt mer arbete hemma på eftermiddagen. Här krävs dock att alla vuxna kring barnet drar åt samma håll. De vuxna i skolan kan inte kräva något av barnet som inte stöds av hemmet. Då misslyckas vi i vår uppgift.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *