Kapitel ett och två

Att läsa kapitlen 1 och 2 i Carolyn Webster-Strattons bok gav mig en påminnelse om hur viktigt det är för oss som arbetar med barn att minnas att varje barn har ett egenvärde. Hen är värdefull precis som han är, med humör, diagnoser och svårigheter. Vi kan inte välja att tycka att ett ”mindre utmanande ” barn skulle vara värdefullare än ett annat.
Vi behöver också se bortom de ”besvärliga” och ibland aggressiva föräldrarna. Bekymmer och oro över hur det egna barnet skall klara sig i livet kan ibland ta sig uttryck som attackerar skolan och läraren. Här behövs empati och förmågan att lyssna.
Det är av oerhörd vikt att som lärare skapa positiva relationer till såväl föräldrar som lärare. Att dagligen hälsa personligen på varje elev och ta sig tid till ”small talk” och skoj betalar sig i längden. Att som lärare ordna roliga träffar för klassens familjer och träffas under friare former är också utmärkta sätt att sätta ”pengar på banken”. Man behöver dessa positiva stunder ”på banken” när det eventuellt blir tråkigare samtal och möten med samma föräldrar.
Att uppmuntra föräldrarna att besöka skolan även utanför utvecklingssamtal visar också att man som lärare vill involvera dem i barnens skolgång. Det är en trygghet för eleven att känna att viktiga vuxna i deras värld samarbetar, diskuterar och drar åt samma håll. Det tidiga mötet mellan lärare och föräldrar är av största vikt enligt Webster- Stratton.
De ungdomar som idag utbildar sig inom dagvård och skola skulle behöva mer utbildning i hur de skall möta just föräldrarna. Att låta föräldrarna tala och verkligen lyssna på dem skapar ett samarbete som är guld värt. Elevernas föräldrar är våra viktigaste samarbetspartners! Varje vuxen, såväl lärare som förälder, behöver känna att de andra vuxna också vill elevens bästa. Det är en trygghet för både hemmet och skolan att alla samarbetar kring barnet.

Susanna

Samarbete med föräldrar och barn

Min första tanke då jag läste de två första kapitlen i Webster-Strattons (1992) bok var att den kändes väldigt amerikansk. Exemplena hon ger om hur man som lärare ger feedback till föräldrar, som t.ex. på s. 38 ” Du verkar inte tycka om ditt barn. Om du gjorde det skulle hon inte ha de här problemen.” känns inte som något jag kunde tänka mig säga. När jag läste vidare undrade jag om exemplena var drivna till sin spets för att tydligt markera rätt och fel sätt och för att få oss läsare att inse skillnaderna.  I båda kapitlena bekräftades i alla fall tanken om hur stor betydelse det har att vi känner barnen och föräldrarna. Då Webster-Stratton(1992)  på s. 42 uppmanar oss till professionalitet och respektfullhet och att lyssna på föräldern samt be om information angående barnet känns det mycket rätt. Att skapa en bra relation till föräldrarna gagnar alltid både det egna arbetet och relationen till barnet. Att det sedan alltid inte alltid inte är så lätt med alla föräldrar är en bit för sig. Jag önskar att Webster-Stratton (1992)hade kommit med förslag hur man tillsammans med kollegor kunnat bearbeta problem och få hjälp därifrån.  I kapitlet om barnen tyckte jag att meningen om att ”se genom det störande beteendet och nå fram till barnet.” s. 49 är essensen i budskapet. Att våga använda leken som ett medel att nå fram till barnet är säkert lättare i daghem än i skola, men som Webster-Stratton (1992) skriver är kreativitet en del av konsten att undervisa.

Jag skulle rekommendera den här boken som studiematerial för såväl närvårdare, barnträdgårdslärare som lärare för som vi konstaterade under en av utbildningsdagarna får vi inte tillräcklig kunskap i samarbetet med föräldrarna under utbildningen.
Sabina