Att läsa kapitlen 1 och 2 i Carolyn Webster-Strattons bok gav mig en påminnelse om hur viktigt det är för oss som arbetar med barn att minnas att varje barn har ett egenvärde. Hen är värdefull precis som han är, med humör, diagnoser och svårigheter. Vi kan inte välja att tycka att ett ”mindre utmanande ” barn skulle vara värdefullare än ett annat.
Vi behöver också se bortom de ”besvärliga” och ibland aggressiva föräldrarna. Bekymmer och oro över hur det egna barnet skall klara sig i livet kan ibland ta sig uttryck som attackerar skolan och läraren. Här behövs empati och förmågan att lyssna.
Det är av oerhörd vikt att som lärare skapa positiva relationer till såväl föräldrar som lärare. Att dagligen hälsa personligen på varje elev och ta sig tid till ”small talk” och skoj betalar sig i längden. Att som lärare ordna roliga träffar för klassens familjer och träffas under friare former är också utmärkta sätt att sätta ”pengar på banken”. Man behöver dessa positiva stunder ”på banken” när det eventuellt blir tråkigare samtal och möten med samma föräldrar.
Att uppmuntra föräldrarna att besöka skolan även utanför utvecklingssamtal visar också att man som lärare vill involvera dem i barnens skolgång. Det är en trygghet för eleven att känna att viktiga vuxna i deras värld samarbetar, diskuterar och drar åt samma håll. Det tidiga mötet mellan lärare och föräldrar är av största vikt enligt Webster- Stratton.
De ungdomar som idag utbildar sig inom dagvård och skola skulle behöva mer utbildning i hur de skall möta just föräldrarna. Att låta föräldrarna tala och verkligen lyssna på dem skapar ett samarbete som är guld värt. Elevernas föräldrar är våra viktigaste samarbetspartners! Varje vuxen, såväl lärare som förälder, behöver känna att de andra vuxna också vill elevens bästa. Det är en trygghet för både hemmet och skolan att alla samarbetar kring barnet.
Susanna