Kapitel ett och två

Att läsa kapitlen 1 och 2 i Carolyn Webster-Strattons bok gav mig en påminnelse om hur viktigt det är för oss som arbetar med barn att minnas att varje barn har ett egenvärde. Hen är värdefull precis som han är, med humör, diagnoser och svårigheter. Vi kan inte välja att tycka att ett ”mindre utmanande ” barn skulle vara värdefullare än ett annat.
Vi behöver också se bortom de ”besvärliga” och ibland aggressiva föräldrarna. Bekymmer och oro över hur det egna barnet skall klara sig i livet kan ibland ta sig uttryck som attackerar skolan och läraren. Här behövs empati och förmågan att lyssna.
Det är av oerhörd vikt att som lärare skapa positiva relationer till såväl föräldrar som lärare. Att dagligen hälsa personligen på varje elev och ta sig tid till ”small talk” och skoj betalar sig i längden. Att som lärare ordna roliga träffar för klassens familjer och träffas under friare former är också utmärkta sätt att sätta ”pengar på banken”. Man behöver dessa positiva stunder ”på banken” när det eventuellt blir tråkigare samtal och möten med samma föräldrar.
Att uppmuntra föräldrarna att besöka skolan även utanför utvecklingssamtal visar också att man som lärare vill involvera dem i barnens skolgång. Det är en trygghet för eleven att känna att viktiga vuxna i deras värld samarbetar, diskuterar och drar åt samma håll. Det tidiga mötet mellan lärare och föräldrar är av största vikt enligt Webster- Stratton.
De ungdomar som idag utbildar sig inom dagvård och skola skulle behöva mer utbildning i hur de skall möta just föräldrarna. Att låta föräldrarna tala och verkligen lyssna på dem skapar ett samarbete som är guld värt. Elevernas föräldrar är våra viktigaste samarbetspartners! Varje vuxen, såväl lärare som förälder, behöver känna att de andra vuxna också vill elevens bästa. Det är en trygghet för både hemmet och skolan att alla samarbetar kring barnet.

Susanna

3 reaktioner till “Kapitel ett och två”

  1. Ordet professionalitet sammanfattar det där du Susanna skriver om. Det är bra att ofta påminna sig själv om att olika människor har olika förutsättningar, och detta gäller inte bara barnen utan också deras föräldrar. Vi som professionella får tänka ur ett vidgat perspektiv och, också (eller särskilt) då det känns som en stor utmaning att kunna förstå och stöda, får vi göra det helhjärtat. Och som du skriver, liksom barnen behöver känna sig sedda så behöver även de vuxna känna sig sedda. Att bygga upp ett förtroende med både barnen och deras egna vuxna, är en av grundstenarna – den viktiga investeringen som du skriver om.
    – Mia

  2. Susanna din text gör mig lite rörd. Du har just fått med det jag har funderat på både i mitt jobb och privat. Att alla barn är lika värdefulla oberoende mindre eller mer utmanande . Du beskriver även så fint om hur läraren även måste skapa positiva relationer till föräldrarna och det budskapet skulle jag önska att fler lärare skulle ta till sig. Som förälder känns nog samarbetet lättare om man känner sig trygg med läraren. Och som Webster Stratton skriver att det tidiga möte mellan lärare och förälder är av största betydelse kan jag bara hålla med! Samt att så nämner du ännu hur viktigt samarbetet mellan oss alla vuxna är.
    Tua

  3. Vad fint att du tar upp elevers lika värde oberoende av diagnoser och svårigheter. Även om det borde vara en självklarhet kan det i vissa stunder vara svårt att minnas att ett utmanade, besvärligt eller aggressivt beteende kan vara ett uttryck på någon bakom liggande orsak, så som rädsla, oro eller frustration. Det gäller såväl elevers som föräldrars beteende. Som professionell är det viktigt att komma ihåg att vara ödmjuk, att visa att man vill förstå, hjälpa och samarbeta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *