Samarbete med föräldrar och barn

Min första tanke då jag läste de två första kapitlen i Webster-Strattons (1992) bok var att den kändes väldigt amerikansk. Exemplena hon ger om hur man som lärare ger feedback till föräldrar, som t.ex. på s. 38 ” Du verkar inte tycka om ditt barn. Om du gjorde det skulle hon inte ha de här problemen.” känns inte som något jag kunde tänka mig säga. När jag läste vidare undrade jag om exemplena var drivna till sin spets för att tydligt markera rätt och fel sätt och för att få oss läsare att inse skillnaderna.  I båda kapitlena bekräftades i alla fall tanken om hur stor betydelse det har att vi känner barnen och föräldrarna. Då Webster-Stratton(1992)  på s. 42 uppmanar oss till professionalitet och respektfullhet och att lyssna på föräldern samt be om information angående barnet känns det mycket rätt. Att skapa en bra relation till föräldrarna gagnar alltid både det egna arbetet och relationen till barnet. Att det sedan alltid inte alltid inte är så lätt med alla föräldrar är en bit för sig. Jag önskar att Webster-Stratton (1992)hade kommit med förslag hur man tillsammans med kollegor kunnat bearbeta problem och få hjälp därifrån.  I kapitlet om barnen tyckte jag att meningen om att ”se genom det störande beteendet och nå fram till barnet.” s. 49 är essensen i budskapet. Att våga använda leken som ett medel att nå fram till barnet är säkert lättare i daghem än i skola, men som Webster-Stratton (1992) skriver är kreativitet en del av konsten att undervisa.

Jag skulle rekommendera den här boken som studiematerial för såväl närvårdare, barnträdgårdslärare som lärare för som vi konstaterade under en av utbildningsdagarna får vi inte tillräcklig kunskap i samarbetet med föräldrarna under utbildningen.
Sabina

4 reaktioner till “Samarbete med föräldrar och barn”

  1. Hej Sabina! Din kommentar gällande föräldrakontakten och det faktum att det inte alltid är så lätt håller jag helt med om. På samma sätt som vi behöver nå fram till barnet behöver vi ju också nå fram till föräldrarna ifall vi vill ha ett gott samarbete. Vi får komma ihåg våra ”nådefulla ögon” och se barnet och situationen ur föräldrasynvinkel – det är tufft att vara förälder och särskilt då barnet upplevs besvärligt. Ett bra förhållningssätt som hjälpt mig (några gånger) är att komma ihåg att konflikter inte skall ses som personliga påhopp utan som känslor och behov som är missförstådda. /Henna

  2. Hej Sabina. Min tanke var också att det kändes väldigt amerikansk första kapitlet om föräldrakontakten. Men som du sa kom det nog bra fram i boken vikten i att knyta en bra kontakt både till föräldrarna och barnet. Själv tycker jag nog att knyta en kontakt till föräldrarna är lättare på daghemmet , då man träffar föräldrarna oftare.
    Gunilla

  3. Även jag upplevde exemplen med lärares feedback som onödigt hårda. Det känns väldigt främmande för mig att tala så till föräldrar. Precis som det redan kom fram här i kommentarerna är det mycket svårare att uppehålla en bra kontakt till föräldrarna då barnet går i skola. På dagis träffas personal och föräldrar dagligen, medan de i skolan sker betydligt mer sällan. Eleverna går iväg till eftis i slutet av dagen och då är det bara eftispersonalen som träffar föräldrarna. Därför har jag märkt att förutom en positiv kontakt till föräldrar och barn är kontakten och diskussionerna med eftispersonalen oerhört viktig.

  4. Jag håller med de här förra kommentarerna.
    På daghem har vi ju goda förutsättningar i och med att kontakten till familjen börjar med ett hembesök. På deras revir har de lättare att öppna sig för personalen. En bra start är alltså nyckeln till ett gott samarbete.
    Titti

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *