Författare: Lina A Sihvonen

Läs gärna denna artikel: Näin kasvatat lapsesi itsetuntoa kaiken avain on itsesäätely sanoo psykologi Keijo Tahkokallio. Kommentera om ni vill.

https://www.aamulehti.fi/ihmiset/nain-kasvatat-lapsesi-itsetuntoa-kaiken-avain-on-itsesaately-sanoo-psykologi-keijo-tahkokallio-24370304

Hälsar Ica o. Minna

”De barn som mest behöver kärlek, frågar efter den på det minst kärleksfulla sätten…” (Carolyn Webster-Stratton i Utveckla barns emotionella och sociala kompetens, kapitel 4)

De barn som har svårt att svara på de vuxnas förväntningar, ligger mitt hjärta närmast. De barn som kanske har svag impulskontroll, koncentrationssvårigheter och innerst inne en dålig självkänsla, utmanar oss vuxna mest.

Särskilt de barn vilkas självförtroende vacklar, behöver vår hjälp att bygga upp en gott självförtroende och en sund självkänsla. Ett positivt självförtroende gör det enklare att fungera i grupp. De behöver äkta positiv respons, 100 % utan nedlåtande bisatser eller någon som helst form av sarkasm (”beröm och sänkningar”). Webster-Stratton skriver om att proportionerna berömmande/korrigerande uppmaningar behöver vara minst 4:1. För de barn som upplever sig misslyckad behövs ännu mer beröm.

Webster-Stratton skriver om att det gäller att ”fånga dem” då de gör rätt. Ju mer situationer som blir fel för ett barn, desto viktigare är det att de vuxna omkring dem lyckas se varje litet lyckande eller ens varje försök till att göra bra ifrån sig. Kanske vi rent av kan skapa situationer där barnet får lyckas. ”Kan du hjälpa mig med…?”

Den nonverbala biten av den positiva feedbacken tror jag är oerhört viktig. Vi har skoldagar fulla av ord och uttryck. Särskilt de impulsiva barnen och de språksvaga barnen kan missa också berömmet, om det inte är tydligt. Tummen upp, ”high five”, ögonkontakt, en nickning kan ha oväntade effekter. Kontakt och acceptans.

Samtidigt som vi fokuserar på det positiva hos barnen så har de själva en chans att internalisera gillandet och få en positivare bild av sig själva. Vi kan också helt konkret lära ut självberöm, t ex genom kommentarer som ”Du kan vara stolt över dig själv när du…”

Webster-Stratton nämner också det villkorslösa berömmet; leendet och värmen i mötet med barnen. Om vikten av att tilltala eleverna vid deras namn: ”Trevligt att se dej, Lina!”. Jag ska påminna mig själv om detta vid rastövervakningar, ännu oftare ta tillfället i akt att låta barnen känna sig sedda, unika.

När Webster-Strattons bok har översättningen ”beröm”, skulle jag ibland vilja byta ut ordet till positiv återkoppling eller respons. Känns ibland lite onyanserat med ordet beröm i så stor skala. I grund och botten handlar det om samma sak, oberoende av hur vi benämner det.

Social kompetens och förmågan att inhämta ny kunskap går hand i hand. Att trivas och bli trygg i sig själv är grundpelarna i en bra skola. ALLA barn behöver positiv respons. Alla har rätt att få beröm. De blyga, de oroliga, de osäkra behöver lite extra, det är inte bort från de andra. Alla vinner på att leva i en positiv uppmuntrande miljö där den vuxna är en god förebild, som förstärker det unika och kreativa och uppmuntrar vid misslyckanden.

”En del behöver mer för att få lika mycket.”

Mia

Att bemöta barnens föräldrar på rätt sätt är enligt mig nästan det svåraste i mitt arbete och också det man behöver mest träning i. Det är viktigt att vara professionell och inte ta det som föräldrarna säger personligt.
Som Webster-Stratton säger (2011, s.13) är det bättre att använda jag-budskap istället för du-budskap i kommunikationen med föräldrarna. Du-budskap är ofta anklagande och kritiserande medan jag-budskap visar att man bryr sig om barnet och vill göra allt man kan för att hjälpa/stödja barnet.
Man måste också komma ihåg hur viktigt det är att ge positiv feedback om barnet till föräldrarna. Om pedagogen bara tar kontakt med föräldrarna då det har uppstått problem är det svårt att få igång ett bra samarbete (Webster-Stratton, 2011 s. 8). Personligen har jag varit med om när just detta har hänt. Barnets pappa frågade mig rakt ut varför pedagogerna bara kommenterar de dagarna som varit svåra. För mig var detta en bra påminnelse om hur viktigt det är att komma ihåg att också berätta om allt bra/positivt barnet gjort under dagen Webster-Stratton (2011, s.34) ger exempel på hur man kan bygga upp en positiv relation till barnen. Ett av dem är ett ”positivt telegram”. D.v.s. man skriver en lapp åt barnet där man lyfter fram någonting som barnet gjort/lyckats med extra bra. Detta beröm blir för barnet mer konkret än då man ger berömmet bara muntligt och eftersom lappen går hem får också föräldrarna ta del av berömmet. Det här tänker jag ta in i vår verksamhet i förskolan.

Ninnu

Att läsa kapitlen 1 och 2 i Carolyn Webster-Strattons bok gav mig en påminnelse om hur viktigt det är för oss som arbetar med barn att minnas att varje barn har ett egenvärde. Hen är värdefull precis som han är, med humör, diagnoser och svårigheter. Vi kan inte välja att tycka att ett ”mindre utmanande ” barn skulle vara värdefullare än ett annat.
Vi behöver också se bortom de ”besvärliga” och ibland aggressiva föräldrarna. Bekymmer och oro över hur det egna barnet skall klara sig i livet kan ibland ta sig uttryck som attackerar skolan och läraren. Här behövs empati och förmågan att lyssna.
Det är av oerhörd vikt att som lärare skapa positiva relationer till såväl föräldrar som lärare. Att dagligen hälsa personligen på varje elev och ta sig tid till ”small talk” och skoj betalar sig i längden. Att som lärare ordna roliga träffar för klassens familjer och träffas under friare former är också utmärkta sätt att sätta ”pengar på banken”. Man behöver dessa positiva stunder ”på banken” när det eventuellt blir tråkigare samtal och möten med samma föräldrar.
Att uppmuntra föräldrarna att besöka skolan även utanför utvecklingssamtal visar också att man som lärare vill involvera dem i barnens skolgång. Det är en trygghet för eleven att känna att viktiga vuxna i deras värld samarbetar, diskuterar och drar åt samma håll. Det tidiga mötet mellan lärare och föräldrar är av största vikt enligt Webster- Stratton.
De ungdomar som idag utbildar sig inom dagvård och skola skulle behöva mer utbildning i hur de skall möta just föräldrarna. Att låta föräldrarna tala och verkligen lyssna på dem skapar ett samarbete som är guld värt. Elevernas föräldrar är våra viktigaste samarbetspartners! Varje vuxen, såväl lärare som förälder, behöver känna att de andra vuxna också vill elevens bästa. Det är en trygghet för både hemmet och skolan att alla samarbetar kring barnet.

Susanna

Min första tanke då jag läste de två första kapitlen i Webster-Strattons (1992) bok var att den kändes väldigt amerikansk. Exemplena hon ger om hur man som lärare ger feedback till föräldrar, som t.ex. på s. 38 ” Du verkar inte tycka om ditt barn. Om du gjorde det skulle hon inte ha de här problemen.” känns inte som något jag kunde tänka mig säga. När jag läste vidare undrade jag om exemplena var drivna till sin spets för att tydligt markera rätt och fel sätt och för att få oss läsare att inse skillnaderna.  I båda kapitlena bekräftades i alla fall tanken om hur stor betydelse det har att vi känner barnen och föräldrarna. Då Webster-Stratton(1992)  på s. 42 uppmanar oss till professionalitet och respektfullhet och att lyssna på föräldern samt be om information angående barnet känns det mycket rätt. Att skapa en bra relation till föräldrarna gagnar alltid både det egna arbetet och relationen till barnet. Att det sedan alltid inte alltid inte är så lätt med alla föräldrar är en bit för sig. Jag önskar att Webster-Stratton (1992)hade kommit med förslag hur man tillsammans med kollegor kunnat bearbeta problem och få hjälp därifrån.  I kapitlet om barnen tyckte jag att meningen om att ”se genom det störande beteendet och nå fram till barnet.” s. 49 är essensen i budskapet. Att våga använda leken som ett medel att nå fram till barnet är säkert lättare i daghem än i skola, men som Webster-Stratton (1992) skriver är kreativitet en del av konsten att undervisa.

Här nedan kan ni läsa ett exempel på uppbyggnad av ett blogginlägg. Texten är baserad på läsmaterialet till förhandsuppgiften.

Dagens text gav en övergripande bild om hur viktigt det är att i ett så tidigt skede som möjligt kunna stöda och utveckla barns sociala- och emotionella kompetens. Texten baserade sig på en del forskningsresultat vilket genast gav mig ett mervärde att läsa texten eftersom innehållet då kändes mera pålitligt. Texten gav mig inspiration till att verkligen vilja göra en förändring och även tron på att jag som lärare och förälder har ett stort inflytande på barnets sociala- och emotionella utveckling förstärktes rejält. Det är fråga om små förändringar i vardagen, men dessa små förändringar påverkar hela barnets liv, vilket är väldigt betydelsefullt.
Det kom även fram vilka riskfaktorer barnet kan möta under sin uppväxt. Riskfaktorerna som kan framkomma inom familjen kan vara väldigt förödande, exempel på dessa är bl.a. fattigdom, skilsmässa, missbruk eller mentala problem. Därför är det väldigt viktigt att vi som lärare gör vårt yttersta för att stöda barnets utveckling genom att skapa så goda förhållanden till familjen som möjligt. Hade inte insett vikten av familjeförhållandenas betydelse innan jag läste texten, det är i alla fall en sak jag skall sträva efter att jobba mera med i fortsättningen. Härifrån skall det bli spännande att jobba vidare med TCM strategierna och lära mig mera om ämnet längs med utbildningens gång. (212 ord)

Lina Sihvonen