Finlandssvenskt teckenspråk i fokus

 

Sedan början av 2021 bär Helsingfors universitet och Jyväskylä universitet delat ansvar för forskning i finlandssvenskt teckenspråk (läs mer om forskningsansvaret t.ex. i Språkbruk). Som en del av ansvaret arrangerade Helsingfors universitet symposiet Med rätt att teckna (3–4.11.2022), i samarbete med föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf. Det två dagar långa symposiet besöktes av sammanlagt omkring 100 deltagare och i efterhand fick evenemanget särskilt beröm för sitt mångsidiga program och för den varma stämningen som rådde under dagarna.

En bild av fem medlemmar i arrangörskommittén.
Arrangörskommittén bestod av Ella Lindström, Maria Andersson-Koski, Lieselott Nordman, Wilma Jensén, Ida Svartsjö och Magdalena Kintopf-Huuhka (som saknas på bilden). Foto: Janne Kankkonen.

Med på symposiet fanns också tretton kursdeltagare från Nordicas specialkurs Finlandssvenskt teckenspråk som gick höstterminen 2022. Nedan reflekterar kursdeltagarna Sofia Ahläng och Wilma Jensén kring intryck från såväl kursen som symposiet.

En kurs i finlandssvenskt teckenspråk – en ögonöppnande käftsmäll

Något av det första jag fick lära mig om teckenspråk som barn var att det är ”jättepraktiskt, eftersom alla döva i hela världen har samma språk”. Detta berättade alltså min lärare för mig och min klass när vi var typ 9 år. När jag började kursen i finlandssvenskt teckenspråk vid Helsingfors universitet hade jag visserligen förstått att det där med ett enda gemensamt språk inte var sant, men mycket bättre än så var det inte. Jag antog att det svenska och det finlandssvenska teckenspråket skulle vara i princip samma språk, och att det finska och det finlandssvenska teckenspråket skulle vara totalt olika. Precis som de talade språken. Jag antog också att ett tecknat språk alltid motsvarar ett specifikt talat språk. Alltså utgick jag från att ett tecknat språk följer det talade språkets grammatik och ordföljd. Så fel man kan ha!

Det finlandssvenska teckenspråket är ett helt eget språk med en egen struktur. Döva personer som lär sig skriva och läsa svenska lär sig ett främmande språk, oavsett om det är familjens modersmål eller inte. Och i motsats till svenska och finska är det finlandssvenska, finska och svenska teckenspråken nära besläktade språk. Kursen har också gett mig andra insikter, såsom att teckenspråk utnyttjar element som talade språk överhuvudtaget inte kan utnyttja, som till exempel utrymme. Jag hade till exempel aldrig tänkt på att det kan spela en så stor roll hur ett rum är uppbyggt och vilka kläder man har på sig, i och med att det påverkar synligheten. Och tidigare förstod jag inte ens att munrörelser är en del av språket.

Det är någonting med den grundläggande förståelsen för teckenspråk som är helt snedvriden bland den hörande befolkningen, åtminstone var den det för mig. Omedvetet antog jag nog att någon har hittat på teckenspråk för att en hörande och en döv person ska kunna kommunicera. Jag tänkte inte på tecknade språk som något som skapas döva personer emellan. På något sätt antog jag nog alltid att det måste finnas en hörande med i ekvationen för att döva personer ens ska behöva uttrycka sig, dövsamhällen existerade knappt i min verklighetsbild.  Kursen har med andra ord varit otroligt ögonöppnande.

Symposiet gav kunskap och insikt

Mycket har hänt under de senaste åren då det kommer till forskning om finlandssvenskt teckenspråk. Under två dagar, 3–4 november, fick vi kursdeltagare och många fler, ta del av en historisk händelse. För allra första gången ordnades ett forskningssymposium med och på finlandssvenskt teckenspråk. Under de här två dagarna presenterades den mest aktuella forskningen, och bilden av hur mycket som hänt under de senaste tjugo åren blev allt tydligare. Symposiet bjöd oss på många intressanta presentationer och insikter. Allt från den krokiga vägen man måste gå för att bli en finlandssvensk teckenspråkstolk till hur den finlandssvenska teckenspråksgemenskapen såg ut redan på 1800- och 1900-talet. Men också hur man i dag står inför utmaningar att hålla ihop gemenskapen då språkbrukarna till antalet är få och det geografiska området är stort.

Utöver en insyn i forskningen gav symposiet dessutom en inblick i de finlandssvenska teckenspråkigas liv. Hur livet ser ut i praktiken gällande bland annat modersmålsundervisning, tolkbehov och kulturupplevelser. Bland de drygt tjugo föredragshållarna hittade vi riktiga eldsjälar som varje dag jobbar för de finlandssvenska teckenspråkigas rättigheter och revitaliseringen av språket.

Bild av Janne Kankkonen som håller föredrag.
Janne Kankkonen presenterar på symposiet. Foto: Maria Andersson-Koski.

Tolksituationen är ohållbar

Hur viktigt tolk- och översättningsarbetet är för samhället är inget att sticka under stol med. Under hela symposiet jobbade tre tolkar intensivt och utan dem hade arrangemanget varit omöjligt att genomföra. Också under den pågående kursens gång har vi fått ta del av riktigt välfungerande men också mindre fungerande tolksituationer. Vid tre av fyra kurstillfällen har den gästande föreläsaren haft laglig rätt till tolk men ändå inte fått någon. Beskedet har alla gånger kommit i sista minuten vilket tvingat fram snabba schemaändringar och tillfälliga lösningar på kursen. Endast en gång av fyra har tolkbeställningen fungerat problemfritt på en kurs som varit planerad i flera månader. För om tolken får förhinder är det inte bara så där att hitta en ersättare, och den som lider i slutändan är den teckenspråkiga som blir utan tolk.

Nu när jag efter symposiet reflekterar över alla intryck jag tog in så är det en specifik händelse som etsat sig fast i mitt minne.

Hur många har någon gång använt sig av tolk?”

När föredragshållaren ställde frågan räckte uppskattningsvis hälften av alla i rummet upp en hand. Om jag får göra en vild gissning så var majoriteten av dem döva. Det komiska i situationen är att varenda person i salen använde sig av tolk i just den stunden. Att tolksituationen var så osynlig för så många är ju verkligen ironiskt då teckenspråk är ett så visuellt språk. Samtidigt som det här så väl beskriver de teckenspråkigas situation.

Dagligen kämpar de finlandssvenska teckenspråkiga för sina språkliga rättigheter i ett samhälle anpassat efter den hörande befolkningen. Det värsta är kanske inte att hörande har fel gällande vissa saker, utan att man är mer eller mindre omedveten om de finlandssvenska teckenspråkigas existens, de olika språken och dövsamhället. Vid närmare eftertanke var kursen i finlandssvenskt teckenspråk vid Helsingfors universitet, i kombination med symposiet, kanske inte bara ögonöppnande utan också en käftsmäll.

Sofia Ahläng och Wilma Jensén är studerande på magisterprogrammet i nordiska språk. Maria Andersson-Koski ansvarar för inlägget i sin helhet.

SAGALITTERATUREN I GENUSPERSPEKTIV – SYMPOSIUM

Måndagen 21. november 2022
Helsingsfors universitet, Porthania, Suomen laki

14:00 Välkomna v/ Prefekt, universitetslektor Terhi Ainiala 
och symposiets arrangörer, prof.em. Úlfar Bragason &
universitetslektor Reynir Þór Eggertsson

14:10–15:40 Agnes Arnórsdóttir, docent, Aarhus universitet
Kvinder og klerke. Nogle reflektioner over den religiøse middelalderkultur i et kønsperspektiv

Auður Magnúsdóttir, docent, Göteborgs universitet
Den dolda vänskapen. Kvinnliga vänner i den fornnordiska litteraturen

Agneta Ney, docent, Uppsala universitet
Vapen och verbalt vett. Om hjältemyt och manligt ideal

15.40–16.00 Kaffepause

16.00–16.30 Ana Stanićević, doctorand i kulturvitenskap, Islands universitet
Páll Óskar – det islandske homoikonet

16.30 Diskussion/konklusion, prof.em. Úlfar Bragason

17.00 Páll Óskar Hjálmtýsson sångartist och Ásgeir Jón Ásgeirsson gitarist

Stöttet av Helsingfors universitet, Samarbetsnämnen för Nordenundervisning i utlandet, Islands Ambassade i Finland, Letterstedtska föreningen och Brim Seafood

Alla välkomna!

Hanna Lehti-Eklunds avskedsföreläsning

Hanna Lehti-Eklund föreläser om en tvåspråkig gemenskap.


Fredagen den 14 oktober 2022 höll Hanna Lehti-Eklund sin avskedsföreläsning ”Flerspråkighet, språkbruk och språkinlärning i Finland i ett historiskt perspektiv” inför en fullspäckad sal i Forsthuset. Föreläsningen bjöd på insiktsfulla reflektioner kring språkinlärningsprocesser och flerspråkighet utifrån en stimulerande dialog mellan dåtid och nutid. Genom välvalda exempel och genomtänkta kopplingar mellan historiska texter och aktuell språkvetenskaplig forskning reflekterade Hanna på ett mångsidigt sätt kring hur komplext och mångfacetterat det kan vara att lära sig ett nytt språk och vilken kreativ kraft som uppstår när språk möts.

Föreläsningen erbjöd träffsäkra och ställvis underhållande exempel på att det krävs många kommunikativa situationer och mycket tankeverksamhet för att knäcka koden i ett nytt språk. Vi påmindes om att den receptiva flerspråkigheten under medeltiden verkar ha varit mer okomplicerad fram till standardiseringen av språken som användes, och att det var vanligt med kodväxling av funktionella och kommunikativa orsaker redan på 1600-talet. Överlag verkar det gå att i historiska texter finna samma slags utmaningar som andraspråkstalare har i dag.

Ett av de mer dråpliga exemplen handlade om processen bakom hur Erik Gustav Ehrström i början av 1800-talet kom till insikt om att ”Joutila” inte var avsett som ett ortnamn, vilket skulle vara en logisk slutledning utifrån andra finska ortnamn som slutar på -la, utan att ordet som dykt upp regelbundet i olika kommunikativa sammanhang var ”joutilas” (ett inte helt lättöversatt finskt adjektiv, som betyder ’ledig’, ’overksam’ eller ’sysslolös’ men även kan ha betydelsen ’att lata sig’, se Stora finsk-svenska ordboken). I det exemplet ingick även ett för oss nytt uttryck: uti Joutila! ”Uti Joutila” har potential att fylla en lucka i det svenska ordförrådet och bli ett uttryck vi kan ta till när det börjar vara dags för sommarbete, eller när vi av en eller annan orsak behöver släppa krav och kneg för en stund.

Hanna gick i pension i somras och med henne försvinner en otrolig mängd kunskap som det kommer att ta tid att ens försöka börja lappa upp för. Även som emerita har Hanna mycket på gång och ibland hälsar hon på oss i Forsthuset. Nordica framför sitt varma tack till Hanna för hennes insatser som lärare, forskare och ledare.

Sofie Henricson & Jannika Lassus

”Med rätt att teckna” – anmälningstiden förlängs till 21.10!

Glömde du anmäla dig? Ingen fara, vi har förlängt anmälningstiden till 21.10 för symposiet ”Med rätt att teckna – symposium om finlandssvenskt teckenspråk” 3-4.11.2022.
____________________________________________________________
Välkommen på symposiet Med rätt att teckna – symposium om finlandssvenskt teckenspråk som ordnas den 3–4 november 2022 i Helsingfors!

Symposiet arrangeras av ämnet nordiska språk vid Helsingfors universitet i samarbete med Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.

Symposiet är gratis och öppet för alla intresserade, men förutsätter förhandsanmälan senast 21.10.

Anmälningen görs på symposiets webbplats.

Under symposiet presenteras aktuell forskning om finlandssvenskt teckenspråk. Dessutom ger programmet en inblick i hur det är att leva som finlandssvensk teckenspråkig i Finland i dag. Programmet hittar du på symposiets webbplats.

Under symposiet hålls presentationer på svenska, finlandssvenskt teckenspråk och finskt teckenspråk och tolkning görs till svenska och finlandssvenskt teckenspråk.

Välkommen med på innehållsrika dagar om och med finlandssvenskt teckenspråk!

Om du har frågor får du gärna skriva till tsp2022@helsinki.fi eller skicka en tecknad video (Whatsapp) till +358 45 1835 450 (Magdalena Kintopf-Huuhka, FST)

Vänliga hälsningar,
Arrangörskommittén

Med rätt att teckna – symposium om finlandssvenskt teckenspråk

Välkommen på symposiet

Med rätt att teckna – symposium om finlandssvenskt teckenspråk som ordnas den 3–4 november 2022 i Helsingfors!

Symposiet arrangeras av ämnet nordiska språk vid Helsingfors universitet i samarbete med Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.

Symposiet är gratis och öppet för alla intresserade, men förutsätter förhandsanmälan senast 17.10.

Under symposiet presenteras aktuell forskning om finlandssvenskt teckenspråk. Dessutom ger programmet en inblick i hur det är att leva som finlandssvensk teckenspråkig i Finland i dag. Programmet hittar du nedan i det här brevet och på symposiets webbplats.

Under symposiet hålls presentationer på svenska, finlandssvenskt teckenspråk och finskt teckenspråk och tolkning görs till svenska och finlandssvenskt teckenspråk.

Välkommen med på innehållsrika dagar om och med finlandssvenskt teckenspråk!

Om du har frågor får du gärna skriva till tsp2022@helsinki.fi eller skicka en tecknad video (Whatsapp) till +358 45 1835 450 (Magdalena Kintopf-Huuhka, FST)

Vänliga hälsningar,

Arrangörskommittén

Arrangörskommittén: Lieselott Nordman (ordf., Helsingfors universitet), Maria Andersson-Koski (Helsingfors universitet), Magdalena Kintopf-Huuhka (Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.) och konferenssekreterare Ida Svartsjö (Helsingfors universitet)

https://www.helsinki.fi/sv/konferenser/tsp2022

Program (preliminärt)
 
Symposiet arrangeras av ämnet nordiska språk vid Finskugriska och nordiska avdelningen, Helsingfors universitet, i samarbete med Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.
Plats: Helsingfors universitet, Porthania, Universitetsgatan 3
 
Torsdag 3.11
Forskning i finlandssvenskt teckenspråk
Porthania, Helsingfors universitet. Sal Suomen Laki (6. våningen)
 
8.30–9.30 Morgonkaffe och registrering
 
9.30 Symposiet öppnas, arrangörskommitténs välkomstord
 
Lieselott Nordman, Helsingfors universitet och Maria Andersson-Koski, Helsingfors universitet
Magdalena Kintopf-Huuhka Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.
 
Prefektens hälsning: Terhi Ainiala, Finskugriska och nordiska avdelningen, Helsingfors universitet
 
9.45
Från ”minoritetsspråk inom minoritetsspråk” till … ”språk”: Över 20 år av forskning i finlandssvenskt teckenspråk vid Helsingfors universitet
Jan-Ola Östman, Helsingfors universitet
 
10.30
Hur hamnade vi här och vart är vi på väg?
Karin Hoyer, Jyväskylä universitet
 
11.15
En språkminoritet formas – finlandssvensk teckenspråksgemenskap i 1800–1900-talets Finland
Hanna Lindberg, Tammerfors universitet
 
11.45–13.15 Lunch till självkostnadspris
 
13.15
Korpusbaserad forskning om teckenspråk i Norden – en kort historia och en glimt av framtiden.
Tommi Jantunen, Jyväskylä universitet
 
13.45
Finlandssvensk teckenspråkskorpus – hur är den uppbyggd och vad kan man göra med den?
Juhana Salonen, Jyväskylä universitet & Lena Wenman, Jyväskylä universitet
 
14.15
Listkonstruktioner i Teckeneko-videor
Satu Siltaloppi, Helsingfors universitet
 
14.45 Kaffe
 
15.15
Vad revitaliseras? Språkanvändares beskrivning av repertoar och tillhörighet
Maria Andersson-Koski, Helsingfors universitet
 
15.45
Teckenspråksarbete och den finlandssvenska teckenspråksgemenskapen
Arttu Liikamaa, Yrkeshögskolan Humak
 
16.15 Första dagen avslutas
 
 
Fredag 4.11
Att leva som finlandssvensk teckenspråkig 
Porthania, Helsingfors universitet. Sal P674 (6. våningen)
 
9.00 Välkommen till dag 2
 
9.10
Föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga r.f. – för finlandssvensk dövgemenskap i 20 år
Magdalena Kintopf-Huuhka, Föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.
 
Med rätt att teckna: tillgång till sitt eget språk
 
9.30
Juridiska perspektiv på språkliga rättigheter – finlandssvenskt teckenspråk i det språkpolitiska programmet 2022
Corinna Tammenmaa, Justitieministeriet
 
10.00
Finlandssvensk + teckenspråkig = (o)möjlig ekvation? Språkliga rättigheter i praktiken
Pirkko Selin-Grönlund, Finlands Dövas Förbund & Annika Aalto, Finlands Dövas Förbund
 
10.30 Kaffe
 
11.00
VIKKE – stöd och forskning för barns teckenspråksutveckling
Laura Kanto, Jyväskylä universitet
 
11.30
Ytteresse – tecken på distans
Tina Granvik-Storbacka & Ellinor Westerlund & Marika Lassfolk, Ytteresse skola
 
12.00
Titta en saga – Barnprogram på visuella villkor
Janne Kankkonen, Finlands Dövas Förbund
 
12.30–14.00 Lunch till självkostnadspris
 
Tolkning och översättning
 
14.00
Översättning till finlandssvenskt teckenspråk – utmaningar i processen
Lena Wenman & Magdalena Kintopf-Huuhka
 
14.30
Arbetsvardagen som teckenspråkstolk
Jenny Derghokasian, Evantia
 
15:00
Tolkningstjänster ur ett systemperspektiv
Saija Kuronen, Heriot Watt University
 
15.30
Paneldiskussion. Finlandssvenskt teckenspråk i dag och i morgon
Moderator: Annika Aalto, Dövas förbund.
 
Paneldeltagare: Maria Andersson-Koski, Helsingfors universitet, Liisa Halkosaari, Humak, Janne Kankkonen, Dövas förbund, Juhana Salonen, Jyväskylä universitet, NN Finlandssvenska teckenspårkiga r.f.
 
16.45 Symposiet avslutas
 

 

Välkommen till en ny termin!

I detta inlägg finns lite information om terminsstarten på Nordica.

En underbar sommar är förbi och vi står inför en ny termin. Några personalförändringar har skett den första augusti: Inom ämnet nordisk litteratur har professor Kristina Malmio tillträtt sin befattning och inom ämnet nordiska språk har universitetslektor Eeva-Liisa Nyqvist tillträtt sin befattning. Gratulerar och välkommen!

Som områdesansvarig i nordiska språk fortsätter Jannika Lassus och som områdesansvarig i nordisk litteratur Kristina Malmio. Kontakta oss om det är något du undrar över som berör undervisningen och forskningen i nordiska språk eller nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Du hittar all kontaktinformation i universitetets personalkatalog.

Vi väntar med iver på våra nya studerande och på ett läsår då vi förhoppningsvis får ha främst närundervisning. Orienteringsveckan för de nyantagna ordnas 29.8–2.9.2022. Om du under tidigare år har missat orienteringsveckan och t.ex. campusrundvandringen kan du kontakta tutorerna och komma med i år. Följ med ämnesföreningarna Saga och Lycksalighetens Ö i sociala medier så får du aktuell information. Du hittar programmet för orienteringsveckan i Instruktioner för studerande (”studies”), längst ner på sidan finns Nordicas program. Observera att du behöver välja rätt utbildningsprogram: Kandidatprogrammet i finskugriska och nordiska språk och litteraturer.

Period 1 börjar den 5 september. Notera att det ordnas både inskription och öppningskarneval den 5 september, så det är ingen undervisning den eftermiddagen. Kursanmälningarna görs i Sisu och det finns en hel del instruktioner.

Lycka till med terminsstarten, både äldre och nya studerande och kolleger!

 

 

Integration på svenska i Finland

Fredagen den 26 november 2021 ordnade Svenska litteratursällskapet i Finland ett seminarium på plats och online med rubriken Integration på svenska – på vems villkor? En inspelning från seminariet finns att se på Youtube.

Under seminariet dryftades olika aspekter på integration på svenska i Finland. Bland annat diskuterades om inflyttade i Finland ska erbjudas undervisning och integration på svenska och vad man i sådana fall behöver beakta. Dessutom betonades majoritetsbefolkningens ansvar för att inkludera de nyanlända och att även majoritetsbefolkningen kan behöva anpassa sig.

Magdalena Kosová (Åbo Akademi) & Liselott Sundbäck (Åbo Akademi) talade om rapporten Forskning om svensk integration – en kartläggning och röster från fältet. Rapporten är gedigen och visar bland annat att forskningen har koncentrerat sig på skolmiljön, mottagande av flyktingar, språkval och kommunen Närpes. Rapporten har också identifierat ett flertal luckor i forskningen, bland annat saknas forskning om andra generationens invandrare och andra mer longitudinella perspektiv. Det finns också geografiska luckor, dvs. områden i Svenskfinland som forskningen inte omfattar (t.ex. Åbo och Åboland, Norra Österbotten, Östra Nyland).

Solveig Arle (Tammerfors universitet) talade om sin forskning inom projektet Lätt finlandssvenska och belyste vad lätt finlandssvenska kan innebära för integrationsarbetet. Inflyttade i Finland kan också vara en relevant målgrupp för lättlästa texter, men de olika målgrupperna för lättläst kan ha behov av olika slags lättlästa texter.

Tobias Pötzsch (Helsingfors universitet) talade utifrån sin doktorsavhandling Critical Perspectives on Social Inclusion in Integration Education Programs for Adult Migrants. Han menade att vi behöver förhålla oss kritiskt till integration och fråga oss vem som ska integreras, i vad och av vem. Vidare konstaterade han att Finland i alla tider har varit flerspråkigt och mångkulturellt och att landet fortfarande är det.

Liselott Forsman (Åbo Akademi) talade om nyanlända i grundskolan och flerspråkig språkutveckling för lärande och tillhörighet. Hon refererade en rapport om två- och flerspråkighet i de svenskspråkiga skolorna och resultat från projektet MultiPed@Iki.

Dan Sundblom (Åbo Akademi) talade slutligen om integrationsfrågor i Svenskfinland utifrån en kommande rapport som ges ut av Migrationsinstitutet . Rapporten baserar sig på intervjuer med samhällsaktiva och inflytelserika personer på olika håll i Svenskfinland och den identifierar både enighet och oenighet i integrationsfrågorna. I föredraget efterlystes en gemensam vägkarta för migrationsfrågor i Svenskfinland.

Utifrån föredragen och den avslutande paneldebatten kan konstateras att integration på svenska i Finland är en viktig och aktuell fråga, där alla parter behöver få sin röst hörd. Integration på svenska är en god idé men det går inte att förbise att det finns regioner i Finland där kunskaper i finska är nödvändiga för att få ett arbete.

En intressant aspekt som påtalades var att finlandssvenskar är bra på att värna om sina egna svenska rum, men det kan leda till att man utesluter dem som inte behärskar svenska språket fullt ut. Alla behöver naturligtvis få umgås med sin egen trygga grupp, men vi ska inte isolera oss från andra grupper.

För oss som jobbar med språket är det också viktigt att lära ut och själv komma ihåg att använda ett inkluderande språkbruk. Dessutom ska vi inte ta saker och ting i vår omgivning och vardag för givna. Alla läsare och lyssnare har inte samma bakgrundsinformation, kunskaper och erfarenheter. Vi behöver informera, ibland mycket explicit, om vad som gäller och förklara hur saker och ting fungerar. I övrigt är det viktigaste, som i alla sammanhang, att vara en lyhörd medmänniska och medresenär på livets väg.

Her-story & His-story: perspektiv på den glömda och gömda litteraturhistorien

Professor emerita Ebba Witt-Brattströms sammanfattning av sin avskedsföreläsning på symposiet Sagalitteraturen i genusperspektiv.  /2021/11/30/symposiet-sagalitteraturen-i-genusperspektiv/

Föreläsaren argumenterade för att grundmetoden i all litteraturforskning är det historiska perspektivet. En genomgång av de viktigaste feministiska, litteraturteoretiska landvinningarna följde: Simone de Beauvoir, Virginia Woolf, Elaine Moers, Kate Millett, Elaine Showalter, écriture féminine (Irigarya, Cixous, Kristeva), Toril Moi, Sandra Gilbert 6 Susan Gubar, Eve Kosofsky Sedgwick, Judith Butler.

De litterära exemplen var hämtade från den fornnordiska litteraturskatten ”Eddan,” ”Laxdaela Saga”, Wagners ”Niebelungens Ring”, Ovidius ”Metamorfoser”.

Föreläsningen avslutades med en snabb exemplifiering av hur litteraturhistorien kan tjuvkopplas med metoo-vittnesmål av idag.

Från Sonja O. till Oneiron. Spektakulära berättelser om genus i några finländska kvinnliga författares verk 1980–2020

Professor Kristina Malmios föredrag på symposiet Sagalitteraturen i genusperspektiv /2021/11/30/symposiet-sagalitteraturen-i-genusperspektiv/

Det kan kännas som att den finländska samtidslitteraturen har föga gemensamt med de isländska sagorna. Så är det emellertid inte. Vid en närmare granskning visar det sig att teman såsom berättande, makt och våld går igen i dem båda. I mitt föredrag granskar jag skildringar av genus i verk av kvinnliga finländska författare under perioden 1980–2020. ”Saga” betyder både historia och berättelse. Verken jag tar fasta på är sagor i dessa båda betydelser: de är berättelser om kvinnor och som sådana gestaltningar av kvinnohistoria. Motsättningen mellan man och kvinna har enligt den finska litteraturhistorikern Kai Laitinen varit ett av den finska litteraturens bestående teman under hela 1900-talet. Forskningen har visat att ett genusperspektiv fortsättningsvis är ett centralt tema i den finländska samtidslitteraturen.

Sju romaner med kvinnliga huvudpersoner och som gestaltar kvinnornas erfarenheter, ute efter att ge kvinnorna en röst i litteraturen. Iögonenfallande ofta visar verken på sin medvetenhet om aktuell feministisk forskning. Makt och våld är teman som dessutom har varit centrala även i den feministiska forskningen.

Sju verk, skrivna av finländska kvinnliga författare, som gestaltas genus, skrift och kropp på ett nydanande och kritiskt sätt. De är spektakulära: de omvandlar manliga berättelser, genrer och normer på ett sätt som har väckt mycket uppmärksamhet. De har levt vidare och lämnat spår i nya verk. De står för förnyelse: de har ifrågasatt normer anknutna till så kallad kvinnlighet och utmanar den västerländska litteraturens tradition. Maktkritik ingår i dem alla.

Mitt urval börjar med Anja Kauranens roman Sonja O. kävi täällä (1981), som har en sexuellt aktiv ung kvinna som protagonist. Hon är en kvinnlig Don Juan och en pikaresk hjältinna i ständig dialog med såväl manlig som kvinnlig litterär tradition (Lavikainen 2019). Kauranen presenterar en huvudperson som parodierar, utnyttjar och bryter ner de manliga författarnas kvinnobild och omvandlar den manliga utvecklingsromanen.

Medan skrivandet i Sonja O. är ett verktyg för överlevad, hämnd och framtid, är Mariaana Jänttis experimentella roman Amorfiaana (1986) ett verk i vilken skriften skriver fram kroppen. Romanen är ett stycke l’écriture feminine i finsk tappning, skriven enligt den franska feministiska psykoanalytiska teorin. Den testar det sägbaras gränser och bryter ner den manliga ordningen som ligger i grunden för språket. Genom sin poetik som bygger på rytm och det omedvetna skriver den fram konturerna för ett möjligt ”kvinnligt” språk.

Medan kroppen och sexualiteten är i fokus på 1980-talet, representeras 1990-talet i mitt material av två explicit litterära verk som bygger på återvinning av text. Pirkko Lindbergs roman Candida (1995) är en omskrivning av Voltaires satiriska berättelse om den naiva optimisten Candide. Här har hjälten bytt genus och tid men behållit sin orealistiska syn på livet. Lindbergs roman är en dräpande satir över ett samtida EU-Europa som samtidigt går i närkamp med filosofins kvinnoblinda tradition. Monika Fagerholms roman Diva (1998) korrigerar i sin tur ungdomsromanens och flickbokens genrer. Genom att ha en ung flicka i en förort på 70-talet som sin protagonist skriver hon fram ett utopiskt alternativ till J.D. Salingers The Catcher in the Rye. Kaisa Kurikka (2022) visar hur Amorfiaana och Diva ingår i en finländsk feministisk avant-gardetradition som bygger på ett radikalt innovativt berättande.

Medan 1980- och 1990-talens romaner innehåller huvudpersoner som är spektakulära solitärer, har romanerna på 2000-talet ofta haft kvinnliga kollektiv i huvudrollen. Laura Gustafssons Huorasatu (2011) som handlar om våld mot kvinnor i olika tider, skriver om de antika myterna ur ett parodiskt, superpostmodernistiskt perspektiv. Gudarna tar sig till samtidens Helsingfors, träffar de prostituerade huvudpersonerna och förenas i hämnden mot män. Våldet ligger såväl i omständigheterna som i ett fult, groteskt språkbruk. Silvia Hosseini konstaterar i Nuori Voima (2017) att omskrivningar av myter har varit ett populärt ämne under de senaste årtiondena med målet att belysa den västerländska kanoniska litteraturens genus- och etnicitetskonstellationer. Om vi tänker att antikens berättelser är en väsentlig del av den litteratur som format vår syn på litteratur och våra identiteter, kan Huorasatu uppfattas som en frigörelse från en tusenårig  västerländsk tradition. Samtidigt präglas romanen dock starkt av en annan utveckling som beskrivits av Sanna Karkulehto (2013). Hon menar att bilder och språk från pornografin tränger alltmer in i samtidskulturen. Detta är en utveckling som ur ett feministiskt perspektiv är motsägelsefull och problematisk.

Riina Katajavuoris Wenla Männistö (2014) är en adaptation av den finska litteraturens främsta klassiker, Aleksis Kivis roman Seitsemän veljestä (1870). Romanen både hyllar och kritiserar sin föregångare, såsom Kukku Melkas (2020) visar. Den präglas av samma vildhet, humor och talspråklighet som sin föregångare, men bröderna är nu bifigurer och scenen intas av Wenla Männistö, hennes väninna Ansku Seunala och deras mammor. Flickorna karnevaliserar existerande genusbaserade maktförhållanden genom sitt tal och tar rum i romanen. Sexualiteten är ständigt närvarande i språket, men Wenla och Ansku är fria från tidigare normer för flickskap som krävt återhållsamhet. De uttrycker sitt sexuella begär direkt och skriver om normerna för ungdomslitteraturen.

Med den sista romanen i mitt urval, Laura Lindstedts Oneiron. Fantasia kuolemanjälkeisistä sekunneista (2015) kommer vi åter in på romanens utopiska dimension, den som förekommer i Amorfiaana och Diva. Oneiron är ett ord från grekiskan som betyder dröm. Lindstedt skildrar sju kvinnor i ett ”vitt” tillstånd. De är inte längre levande men inte heller ännu döda och de berättar för varandra om sitt liv och sin död. Lindstedt överskrider i sin roman den finländska romanens nationella gränser. Hennes huvudpersoner är inte finländska utan kommer från olika håll i världen. Det de har gemensamt är genus och våldet som riktas mot dem. Enligt en intervju med Anna Dönsberg (2017), ville Lindstedt undersöka vad det betyder för dessa kvinnors samarbete att de inte har ett gemensamt språk. Trots Lindstedts uttalat feministiska anspråk, att skildra sju kvinnor med olika bakgrund, klass, etnicitet och språk, kritiserades hon för att ha skapat stereotypiska representanter för olika kultur- och människogrupper. (Hosseini 2017). Är detta ett tecken på att den feministiska forskningen har splittrats till den grad att den inte längre anknyter till feministiska kvinnliga författares projekt?

Sammanfattningsvis: De kvinnliga gestalterna i romaner håller alla på med litterär återvinning, omskrivning och maktkritik. Utvecklingen verkar ha gått från enskilda finländska individer till kollektiva transnationella huvudpersoner och från en öppen skildring av sexualitet till en vokabulär och ett bildspråk alltmer präglat av pornografin. Miljöerna är många: realistiska, textuella, utopiska. Litteratur och feministisk forskning har länge gått hand i hand, hur det i framtiden blir med detta förbund återstår att se. Men sagor om våld, makt och frigörelse med inslag av humor finns det gott av i finländsk litteratur skriven av kvinnliga författare under perioden 1980–2020.

Källor:

  • Arminen, Elina och Markku Lehtimäki (red.), Matkalaukku ja muistikirja (2020)
  • Hallila, Mika & al. (red.), Suomen nykykirjallisuus 1-2 (2013)
  • Hosseini, Silvi , ”Laylassa puhuu didaktinen kirjailija, Oneiron nojaa stereotypiohin”. Nuori Voima, 2.3.2017.
  • Karkulehto, Sanna, ”Sukupuolisuus, seksuaalisuus, valta”. Suomen nykykirjallisuus 2 (2013)
  • Koivisto, Päivi, ”Naiskirjailija muutoksessa. Anja Kauranen-Snellmanin tuotannon kirjailijanaiset”, i Isomaa & Rossi (2013)
  • Kurikka, Kaisa, ”New. Fantastic. Different.” Mariaana Jäntti’s Amorfiaana (1986) and Monika Fagerholm’s Diva (1998) as feminist experimental prose with avant-garde sensibility.” Benedikt Hjartarson et al. (ed.), A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1975 and after (forthcoming 2022).
  • Lahdenperä, Hanna, ”Det finns miljoner sätt att vara.” Om Monika Fagerholm och den filosofiska läsningen. , Helsingfors 2021.
  • Lavikainen, Sara, Intertekstuaalinen naiskuva Anja Kaurasen romaaneissa Sonja O. kävi täällä ja Tushka, pro gradu, Helsingin yliopisto 2019.
  • Melkas, Kukku, ”Urbanized folk life. Multilingual slang, gender and new voices in Finnish literature”, Heidi Grönstrand et al. (ed.) The aesthetics and politics of linguistic borders. Multilingualism in Northern European Literature,
  • Rossi, Riikka och Saija Isomaa (red.), Kirjallisuuden naiset (2013)

Når en kvinde mister sit navn. Boccaccios Gilletta af Narbon bliver til Bertrams saga greifa

Universitetslektor Reynir Eggertsons föredrag vid symposiet Sagalitteraturen i genusperspektiv

https://blogs.helsinki.fi/nordicahelsingfors/2021/11/30/symposiet-sagalitteraturen-i-genusperspektiv/

I min föreläsning presenterade jag en del av min doktorsavhandling, överföringen av berättelsen om Giletta av Narbon från Italien, genom Tyskland och Danmark, till Island i perioden ca 1500–1900. Berättelsen härstammar från Giovanni Boccaccios pandemiska novellsamling Decamerone, skriven ca 1350 på italienska.

Den blev översatt till tyska i slutet av 1400-talet. Samtidig förlorade titelpersonen sitt namn, och när berättelsen blev översatt till danska i mitten av 1500-talet fick den titeln En Doctors Datter. Fokus flyttas alltså från hennes namn till faderns yrke och status. Samtidigt förlorade personen även en stor del av sin agens, eftersom hon inte mera är den som tar initiativ i början av handlingsförloppet. Nu är det hennes kommande man, grevesonen Bertram, som sätter i gång handlingen, och när berättelsen når till Island i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet, försvinner hon så småningom från titeln, som till sist blir till Bertrams saga greifa (Greve Bertrams saga).

I Tyskland och Danmark blev berättelsen publicerad i den form som senare fick termen Volksbuch och Folkebog, tryckta, billiga böcker, som blev marknadsförda för speciella läsargrupper. Tillsammans med Volksbuch‘en och Folkebogen Griseldis blev Giletta-berättelsen utgivet i alla fall 3 gånger på 1500-talet på tyska och 7 gång på danska under perioden ca 1558–1752, som exemplariska berättelser för ”ærlige Quinder” som ”maa begribe gode lærdom / oc besynderlige at haffue gaat taalmodighed”. Dessa ”kvinnoböcker” presenterade således ett ideal för unga kvinnor, och var mycket didaktiska. Denna didaktiskhet är trots allt kanske huvudorsaken till förändringarna i berättelsens överföring till danska, från Boccaccios varierade, och i alla fall mera manliga, publik, till Folkebogens deciderat kvinnliga läsarskap.

På isländska finns berättelsen endast i 34 handskrivna böcker. Nio av dessa innehåller fyra olika prosaversioner, medan två poetiska versioner, rímur (en lång rimmad berättelse) av poeten Guðmundur Bergþórsson och Bertrams-kvæði greifa, finns i respektive 20 och 5 handskrifter. I de isländska versioner utvecklas beskrivningen av huvudpersonernas kärleksscen med tiden således att båda personers nöje nämns och nya metaforer tilläggs. Denna utökade sexualitet är möjligen påverkan från romantiken, men förklaras kanske också av att litteratur i Island var så att säga gemensam egendom för båda könen, där man satt tillsammans i baðstofan på kvällen och lyssnade till berättelser, medan man gjorde innearbete. Således blev berättelsens publik i Island mera blandad än den kvinnliga danska läsekretsen, och smaken för sexuella tvetydigheter större.