Helsingfors universitet
Sedan början av 2021 bär Helsingfors universitet och Jyväskylä universitet delat ansvar för forskning i finlandssvenskt teckenspråk (läs mer om forskningsansvaret t.ex. i Språkbruk). Som en del av ansvaret arrangerade Helsingfors universitet symposiet Med rätt att teckna (3–4.11.2022), i samarbete med föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf. Det två dagar långa symposiet besöktes av sammanlagt omkring 100 deltagare och i efterhand fick evenemanget särskilt beröm för sitt mångsidiga program och för den varma stämningen som rådde under dagarna.
Med på symposiet fanns också tretton kursdeltagare från Nordicas specialkurs Finlandssvenskt teckenspråk som gick höstterminen 2022. Nedan reflekterar kursdeltagarna Sofia Ahläng och Wilma Jensén kring intryck från såväl kursen som symposiet.
En kurs i finlandssvenskt teckenspråk – en ögonöppnande käftsmäll
Något av det första jag fick lära mig om teckenspråk som barn var att det är ”jättepraktiskt, eftersom alla döva i hela världen har samma språk”. Detta berättade alltså min lärare för mig och min klass när vi var typ 9 år. När jag började kursen i finlandssvenskt teckenspråk vid Helsingfors universitet hade jag visserligen förstått att det där med ett enda gemensamt språk inte var sant, men mycket bättre än så var det inte. Jag antog att det svenska och det finlandssvenska teckenspråket skulle vara i princip samma språk, och att det finska och det finlandssvenska teckenspråket skulle vara totalt olika. Precis som de talade språken. Jag antog också att ett tecknat språk alltid motsvarar ett specifikt talat språk. Alltså utgick jag från att ett tecknat språk följer det talade språkets grammatik och ordföljd. Så fel man kan ha!
Det finlandssvenska teckenspråket är ett helt eget språk med en egen struktur. Döva personer som lär sig skriva och läsa svenska lär sig ett främmande språk, oavsett om det är familjens modersmål eller inte. Och i motsats till svenska och finska är det finlandssvenska, finska och svenska teckenspråken nära besläktade språk. Kursen har också gett mig andra insikter, såsom att teckenspråk utnyttjar element som talade språk överhuvudtaget inte kan utnyttja, som till exempel utrymme. Jag hade till exempel aldrig tänkt på att det kan spela en så stor roll hur ett rum är uppbyggt och vilka kläder man har på sig, i och med att det påverkar synligheten. Och tidigare förstod jag inte ens att munrörelser är en del av språket.
Det är någonting med den grundläggande förståelsen för teckenspråk som är helt snedvriden bland den hörande befolkningen, åtminstone var den det för mig. Omedvetet antog jag nog att någon har hittat på teckenspråk för att en hörande och en döv person ska kunna kommunicera. Jag tänkte inte på tecknade språk som något som skapas döva personer emellan. På något sätt antog jag nog alltid att det måste finnas en hörande med i ekvationen för att döva personer ens ska behöva uttrycka sig, dövsamhällen existerade knappt i min verklighetsbild. Kursen har med andra ord varit otroligt ögonöppnande.
Symposiet gav kunskap och insikt
Mycket har hänt under de senaste åren då det kommer till forskning om finlandssvenskt teckenspråk. Under två dagar, 3–4 november, fick vi kursdeltagare och många fler, ta del av en historisk händelse. För allra första gången ordnades ett forskningssymposium med och på finlandssvenskt teckenspråk. Under de här två dagarna presenterades den mest aktuella forskningen, och bilden av hur mycket som hänt under de senaste tjugo åren blev allt tydligare. Symposiet bjöd oss på många intressanta presentationer och insikter. Allt från den krokiga vägen man måste gå för att bli en finlandssvensk teckenspråkstolk till hur den finlandssvenska teckenspråksgemenskapen såg ut redan på 1800- och 1900-talet. Men också hur man i dag står inför utmaningar att hålla ihop gemenskapen då språkbrukarna till antalet är få och det geografiska området är stort.
Utöver en insyn i forskningen gav symposiet dessutom en inblick i de finlandssvenska teckenspråkigas liv. Hur livet ser ut i praktiken gällande bland annat modersmålsundervisning, tolkbehov och kulturupplevelser. Bland de drygt tjugo föredragshållarna hittade vi riktiga eldsjälar som varje dag jobbar för de finlandssvenska teckenspråkigas rättigheter och revitaliseringen av språket.
Tolksituationen är ohållbar
Hur viktigt tolk- och översättningsarbetet är för samhället är inget att sticka under stol med. Under hela symposiet jobbade tre tolkar intensivt och utan dem hade arrangemanget varit omöjligt att genomföra. Också under den pågående kursens gång har vi fått ta del av riktigt välfungerande men också mindre fungerande tolksituationer. Vid tre av fyra kurstillfällen har den gästande föreläsaren haft laglig rätt till tolk men ändå inte fått någon. Beskedet har alla gånger kommit i sista minuten vilket tvingat fram snabba schemaändringar och tillfälliga lösningar på kursen. Endast en gång av fyra har tolkbeställningen fungerat problemfritt på en kurs som varit planerad i flera månader. För om tolken får förhinder är det inte bara så där att hitta en ersättare, och den som lider i slutändan är den teckenspråkiga som blir utan tolk.
Nu när jag efter symposiet reflekterar över alla intryck jag tog in så är det en specifik händelse som etsat sig fast i mitt minne.
”Hur många har någon gång använt sig av tolk?”
När föredragshållaren ställde frågan räckte uppskattningsvis hälften av alla i rummet upp en hand. Om jag får göra en vild gissning så var majoriteten av dem döva. Det komiska i situationen är att varenda person i salen använde sig av tolk i just den stunden. Att tolksituationen var så osynlig för så många är ju verkligen ironiskt då teckenspråk är ett så visuellt språk. Samtidigt som det här så väl beskriver de teckenspråkigas situation.
Dagligen kämpar de finlandssvenska teckenspråkiga för sina språkliga rättigheter i ett samhälle anpassat efter den hörande befolkningen. Det värsta är kanske inte att hörande har fel gällande vissa saker, utan att man är mer eller mindre omedveten om de finlandssvenska teckenspråkigas existens, de olika språken och dövsamhället. Vid närmare eftertanke var kursen i finlandssvenskt teckenspråk vid Helsingfors universitet, i kombination med symposiet, kanske inte bara ögonöppnande utan också en käftsmäll.
Sofia Ahläng och Wilma Jensén är studerande på magisterprogrammet i nordiska språk. Maria Andersson-Koski ansvarar för inlägget i sin helhet.
