Efter att ha läst igenom kommentarer i tidigare inlägg, fastnade jag genast på en kommentar där det togs upp en artikel som publicerats i HS gällande teknologins användning på gymnastiklektioner. I sin korthet gällde det en högstadieskola i Esbo som gått med i Utbildningsstyrelsens Aktivitetsprojekt. Eleverna fick ha på sig en aktivitetsmätare i 3 veckor, som mäter steg mängden för dagen, kvaliteten av motionen, sömnrytmen mm. Gymnastikläraren har satt upp ett mål för eleverna – en och en halv timme motionering per dag.
På gymnastiklektionerna användes bl.a. pulsmätare och alla elevers puls syntes på väggen via en videoprojektor. På detta sätt kan både läraren och eleven själv hålla koll på träningens effektivitet. Målsättningen med användningen dessa aktivitetsmätare är att lära eleverna förstå sin kropp och vad som händer i kroppen då man motionerar.

Men detta handlar om högstadieelever, alltså om 13-15 åringar. Så länge som teknologin används för att motivera eleverna till träning, är det bra. Det nämndes att en av målsättningarna var att nå de som är intresserade av teknologi men inte av idrott, genom att kombinera de två, vilket i försöket även lyckats i viss mån. Jag ser ändå ett problem i att fokusera så mycket på effektivitet i denna ålder. Jag håller nog med om att det är mycket viktigt att man som ung lär sig känna sin kropp och vet hur den fungerar. Men att i skolan sätta så stor tyngd på just effektiviteten av träningen, låter inte bra.
I denna ålder är utseende mycket viktigt för många.  Flickor, speciellt, kan ha lågt självförtroende och ha tankar om att de borde se ut på ett visst sätt. Enligt min erfarenhet har detta för många lett till att de minskat på sitt ätande, ofta har det dessutom blivit en sorts tävling mellan lika tänkande flickor. Vem klarar sig med att äta minst eller vem kan bränna mest kalorier etc. Att sedan på gymnastiklektionen, och även utanför skolan i detta fall, tävla med klasskompisarna om vem som tränar effektivast och bränner mest kalorier, kan leda till problem. Samma kan förstås även hända bland killarna.  Det är ju förstås inte direkt teknologins fel om detta skulle hända, mer en följd av att fokus sätts på kroppens energibränning.

Även lärarna använde sig av teknologi i projektet. Förutom det vanliga att ta tid för t.ex. en konditionscirkel, använde de sig av tablets för att filma elevernas teknik i olika rörelser, och på detta sätt öka effektiviteten i rörelserna.
Är detta verkligen nödvändigt?
Som idrottare själv vet jag hur viktigt det är att känna sin kropp och att göra rörelser rätt, bl.a. för att minska skaderisken. Så jo, åtminstone för elever som är intresserade av idrott och är ivriga på att lära sig använda sin kropp rätt, fungerar säkert videofilmning bra och motiverar för vidare utveckling. Men de som verkligen är intresserade av träning och vill bli bra på någon idrottsgren, håller ju oftast på med den grenen på sin fritid. Där finns tränare som använder sig av liknande metoder. Räcker inte det? Varför ska det koncentreras på detta i skolan, istället för att t.ex. lära ut olika idrottsgrenar och öka allmänbildningen inom idrotten?

En annan användning för teknologin, som togs upp i artikeln, var orienteringen. Läraren gick själv igenom orienteringsrutten och fotade olika ställen eleverna skulle hitta, och laddar upp bilden på en applikation. Eleverna använder sig sen av applikationen och söker, med hjälp av bilderna, karta och koordinater, fram stället på bilden.
Denna idé tycker jag om. Även om detta kräver att åtminstone en del av eleverna har en smarttelefon. I dagens läge finns det nog i de allra flesta klasser så många smarttelefoner att denna orientering skulle fungera.
Själv har jag alltid haft problem med att läsa kartan. Det har aldrig varit så intressant att jag skulle ha orkat koncentrera mig på att lära mig det ordentligt. Bilder och telefon skulle säkert få mig också att gärna delta i orienteringen.

Det finns alltså bra möjligheter att använda teknologin även i gymnastikundervisningen. Men man måste då komma ihåg att det inte är toppidrottare man har att göra med, utan skolelever med olika mycket erfarenhet av och intresse för träning.

Den centrala frågan är ändå ifall det är nödvändigt eller inte?

Artikeln: http://www.hs.fi/urheilu/a1401254657255