Teknologi på gymnastiklektioner

Efter att ha läst igenom kommentarer i tidigare inlägg, fastnade jag genast på en kommentar där det togs upp en artikel som publicerats i HS gällande teknologins användning på gymnastiklektioner. I sin korthet gällde det en högstadieskola i Esbo som gått med i Utbildningsstyrelsens Aktivitetsprojekt. Eleverna fick ha på sig en aktivitetsmätare i 3 veckor, som mäter steg mängden för dagen, kvaliteten av motionen, sömnrytmen mm. Gymnastikläraren har satt upp ett mål för eleverna – en och en halv timme motionering per dag.
På gymnastiklektionerna användes bl.a. pulsmätare och alla elevers puls syntes på väggen via en videoprojektor. På detta sätt kan både läraren och eleven själv hålla koll på träningens effektivitet. Målsättningen med användningen dessa aktivitetsmätare är att lära eleverna förstå sin kropp och vad som händer i kroppen då man motionerar.

Men detta handlar om högstadieelever, alltså om 13-15 åringar. Så länge som teknologin används för att motivera eleverna till träning, är det bra. Det nämndes att en av målsättningarna var att nå de som är intresserade av teknologi men inte av idrott, genom att kombinera de två, vilket i försöket även lyckats i viss mån. Jag ser ändå ett problem i att fokusera så mycket på effektivitet i denna ålder. Jag håller nog med om att det är mycket viktigt att man som ung lär sig känna sin kropp och vet hur den fungerar. Men att i skolan sätta så stor tyngd på just effektiviteten av träningen, låter inte bra.
I denna ålder är utseende mycket viktigt för många.  Flickor, speciellt, kan ha lågt självförtroende och ha tankar om att de borde se ut på ett visst sätt. Enligt min erfarenhet har detta för många lett till att de minskat på sitt ätande, ofta har det dessutom blivit en sorts tävling mellan lika tänkande flickor. Vem klarar sig med att äta minst eller vem kan bränna mest kalorier etc. Att sedan på gymnastiklektionen, och även utanför skolan i detta fall, tävla med klasskompisarna om vem som tränar effektivast och bränner mest kalorier, kan leda till problem. Samma kan förstås även hända bland killarna.  Det är ju förstås inte direkt teknologins fel om detta skulle hända, mer en följd av att fokus sätts på kroppens energibränning.

Även lärarna använde sig av teknologi i projektet. Förutom det vanliga att ta tid för t.ex. en konditionscirkel, använde de sig av tablets för att filma elevernas teknik i olika rörelser, och på detta sätt öka effektiviteten i rörelserna.
Är detta verkligen nödvändigt?
Som idrottare själv vet jag hur viktigt det är att känna sin kropp och att göra rörelser rätt, bl.a. för att minska skaderisken. Så jo, åtminstone för elever som är intresserade av idrott och är ivriga på att lära sig använda sin kropp rätt, fungerar säkert videofilmning bra och motiverar för vidare utveckling. Men de som verkligen är intresserade av träning och vill bli bra på någon idrottsgren, håller ju oftast på med den grenen på sin fritid. Där finns tränare som använder sig av liknande metoder. Räcker inte det? Varför ska det koncentreras på detta i skolan, istället för att t.ex. lära ut olika idrottsgrenar och öka allmänbildningen inom idrotten?

En annan användning för teknologin, som togs upp i artikeln, var orienteringen. Läraren gick själv igenom orienteringsrutten och fotade olika ställen eleverna skulle hitta, och laddar upp bilden på en applikation. Eleverna använder sig sen av applikationen och söker, med hjälp av bilderna, karta och koordinater, fram stället på bilden.
Denna idé tycker jag om. Även om detta kräver att åtminstone en del av eleverna har en smarttelefon. I dagens läge finns det nog i de allra flesta klasser så många smarttelefoner att denna orientering skulle fungera.
Själv har jag alltid haft problem med att läsa kartan. Det har aldrig varit så intressant att jag skulle ha orkat koncentrera mig på att lära mig det ordentligt. Bilder och telefon skulle säkert få mig också att gärna delta i orienteringen.

Det finns alltså bra möjligheter att använda teknologin även i gymnastikundervisningen. Men man måste då komma ihåg att det inte är toppidrottare man har att göra med, utan skolelever med olika mycket erfarenhet av och intresse för träning.

Den centrala frågan är ändå ifall det är nödvändigt eller inte?

 

Artikeln: http://www.hs.fi/urheilu/a1401254657255

3 thoughts on “Teknologi på gymnastiklektioner

  1. Ett intressant inlägg som väckte tankar om vad syftet med skolans idrottstimmar skall vara. Jag tycker helt som du Kira att det låter som att man här satt onödigt mycket vikt på själva prestationen. Jag kan tänka mig att många elever känner en viss stress inför idrottstimmarna i skolan. De kan uppleva att de inte har tillräckligt bra kondition eller är lika skickliga som andra. Precis som med annat så utvecklas man ju också fysiskt i olika takt. Att man sedan visar upp hur effektiv de olika elevernas motionering är med hjälp av teknologi kan knappast hjälpa dem som redan känner sig osäkra. Ärligt sagt så tycker jag det låter alldeles hemskt, hade jag utsatts för liknande som 13-15 åring tror jag att jag hade skolkat från gymnastiken.

    Däremot lät det sista alternativet du skrev om roligt. Att tillämpa teknologin på ett lekfullt sätt kan säkert motivera elever till att delta mera aktivt på gymnastiktimmarna. Jag tror det är viktigt att få motion att kännas roligt och spännande. Man kan säkert använda teknologin på ett mera kreativt sätt än det som nämndes i HS-artikeln.

  2. Jag trodde rubriken var ”teknologi på gymnasielektioner” men sen såg jag gymnastik och var att va!? Det låter nog väldigt modernt och nästan för teknologiskt. Att videofilma eleverna tycker jag låter hemskt. Jag skulle inte i alla fall vilja bli filmad själv. Det är en anna sak just om man har idrott som hobby eller tävlar så kan man med video se sina misstag och sen prestera bättre.
    Aktivitetsmätare låter både bra och dåligt. Den är bra om de höjer motivationen och ökar på konditionen, men dålig för att man känner press och sen när mätaren tas bort så tar man det super chill (troligtvis :D) och går tillbaka till sina vanliga vanor (de elever som inte annars sportar alltså).
    Orienteringen låter mer intressant! Det skulle jag gå med på. Kiva att du hade satt med artikeln 🙂

    1. Olen samaa mieltä jo edellä mainituista hyödyistä ja haasteista; on hyvä, että oppilas pystyy hahmottamaan liikeratojaan ja korjaamaan niitä teknologian avulla ja on hienoa, jos tekniikka motivoi liikkumaan, mutta huolestuttavaa, jos uusista apuvälineistä tulee yksi painostava itsetarkkailun ja kilpailun muoto lisää. Tällaisten laitteiden (kuten sykemittarin), joita käytetään esimerkiksi vain muutaman viikon ajan per liikuntaryhmä, hankkiminen voi olla koululle helpompaa, kun niitä voidaan jakaa useiden oppilasryhmien, luokkien ja vaikka koulujenkin välillä. Tämä siis verrattuna siihen, että jokaisella oppilaalla pitäisi olla iPad. Kun koululla on varaa hankkia tekninen apuvälinen oppilailleen, se helpottaa painetta kodin päässä.

      Suunnistaminen QR-koodeja skannaamalla kuulostaa kieltämättä hauskemmalta kuin esimerkiksi meidän yläasteaikana harrastamamme värikynä-suunnistus (jokaisella rastilla oli värikynä, jolla piti värittää rastin kohdalle karttaan). QR-koodin käyttö olisi myös eliminoinut mahdollisuuden huijata, kuten me teimme: jokainen haki yhden rastin ja sitten haettiin jonkun kotoa värikynät ja väriteltiin kaikkien kartat!

Comments are closed.