Monthly Archives: September 2014

Blogging it!

Hej igen, hoppas ni hade ett skönt veckoslut, vi satt ner och fundera på denhär bloggen och vilken betydelse skriven text har i vårt land.

images

Jenny: Vetdu Veronika, jag läste vår forskares Marianne Teräs artikel om papprets betydelse i Finland och började själv fundera på hur mycket värde vi sätter på skriven text i vårt samhälle.

Veronika: Ja, bra point om man tänker på vår grundutbildning så har man alltid måsta skriva mycket mera texter än diskutera under kursen

Jenny:Kan det hända att vi finländare är ganska försiktiga i tal på grund av någon sorts blyghet och att vi därför hellre utrycker oss i text?

Veronika: Det är ju vissa nyanser som går förlorat i text som man bara kan få fram i tal, typ sarkasm.

Jenny: Och dessutom när människor väljer att kommunicera genom text så har de mera kontroll över bilden de ger av sig själva, mera tid att reflektera över vad man vill säga. Både i gott och ont.

Veronika:På tal om att kommunicera genom text, vad tycker du om konceptet blogg? Jag har faktiskt aldrig orkat följa en blogg.

imagesCA0ZICWC

Jenny:Jag har faktiskt ett ganska tudelat förhållande till bloggar. Har svårt att förstå varför människor skriver bloggar, speciellt i dagboksformat, men kan läsa vissa bloggar som har ett budskap.

Veronika:Jag undar just vad det är för mening att skriva blogg i denhär kursen istället för att sitta och diskutera dessa frågor face to face?

Jenny: Kanske det är ett sätt att locka oss till en mer uttänkt och medveten diskussion om kursens ämnen på våra egna villkor.

Veronika:Ja, det är säkert sant. Känner i alla fall att det är ett ganska innovativt sätt att närma sig saker och ting på en kurs.

Anser ni andra att skriven text värdesätts mycket i vårt land? Vad tycker ni om bloggar i allmänhet? Varför tror ni att människor bloggar? Är bloggen ett effektivt kommunikationsmedel?

Joina gärna vår dialog. Tillåtet att kommentera på alla språk 😉

Vi ses på onsdagen!

Puss&Kram

Jenny och Veronika

Fler jobb åt invandrare!

06-24-maahanmuuttajia

Hej! Här kommer mitt blogginlägg och jag fortsätter med temat om invandrare. Det skall specifikt handla om arbete och arbetslöshet. Det har uppstått fina blogginlägg och jag hoppas att det jag skriver om också skall väcka tankar och åsikter J

Hur skulle det kännas för dig om du hade gått en fin utbildning på universitet (t.ex. det vi studerar nu) och sedan bestämmer du dig att du vill flytta utomlands och i det landet lyckas du INTE få jobb till det du studerat till utan du hamnar jobba med något helt annat som du inte nödvändigtvis gillar och dessutom får du sämre lön? Eller så får du inget jobb alls.

Här kommer en artikel som behandlar detta ämne. Det som slog mig var denna mening: ’’Hän ajaa Helsingissä öistä linjaa, vaik lääkäriksi luki aikanaan’’. Min första tanke var att det är fel. Visst har invandrarna svårt att få jobb då de inte kan språket, men det måste väl finnas en lösning till detta dilemma. Ett sorts arbetsträningsprogram kanske. Där de lär sig essentiella delar av språket som behövs i arbetet. Med små förändingar kan man komma långt. I vissa arbeten kan man väl klara sig helt på engelska också. På något sätt skulle det ju vara bra att få mera människor in i arbetslivet så de drar sitt strå till stacken, vilket hjälper samhället och att de inte typ hamnar bo på gatan och ställa sig i brödkön. Speciellt nu när Finland är ett rätt så dyrt land att bo i så är detta förstås inte idealt. Arbetsgivarna borde ha en mer öppen attityd gentemot invandrare som faktiskt skulle vara lika potentiella som vi finländare. http://www.uralehti.fi/artikkelit/maahanmuuttajien-ty-llistyminen-ep-vakaata-ja-hidasta

Det framgår ur artikeln att invandrarna lider av en stor arbetslöshet och att de faktiskt vill ha jobb. En större mångfald är en rikedom och sakta men säkert så skulle eventuellt rasismen minska en del. Variation behövs. Var det någon som tänkte sig att ju mer invandrare vi anställer, desto mindre arbetsplatser blir det åt oss finländare?

Tack för mig.  Carolina – Suomessa paperit ovat ihmistä tärkeämpiä.

Ett par artiklar

Att den inriktningen vi valde, pappersbyråkratin för invandrare, är aktuell visste vi. Därför tänkte jag visa er ett par artiklar som handlar om just detta. Båda är på visserligen på svenska, men hoppas att det går bra att läsa ändå. 🙂 Först en artikel som publicerades på Yle i förrgår (26.9.2014).

Artikeln i korthet: Amerikanska Jeremy gifte sig med sin finska flickvän i Finland 2013. Att få uppehållstillstånd var relativt lätt, men sedan började problemen. Till exempel kan han inte få ett bankkonto förrän han har en stadig inkomst i Finland, till exempel arbetslöshetsunderstöd – men han kan inte vara smidigt i kontakt med FPA (Kela) utan bankkoder.

I det här fallet har det ändå gått så pass bra att Jeremy fått uppehållstillstånd. Alltid går det dock inte så bra. Här är en artikel som Yle publicerade på våren (27.3.2014), som handlar om Maria, vars man från Nigeria i två år har försökt få inresetillstånd till Finland. Orsaken till att han inte fått det är att myndigheterna anser att deras äktenskap är ett skenäktenskap.

Känner ni någon, eller har hört om någon, som har haft problem med att dels få lov att komma till Finland, eller har haft problem med byråkratin efter att de kommit till Finland? Tror ni att det skulle finnas något man skulle kunna göra för att förenkla processen? Eller finns denna process för en orsak och borde man alltså inte alls förenkla den?

 

Pappersdjungeln

Hejsan!
Som ni säkert redan vet handlar vår ”lööppi” om ”Suomessa paperit ovat ihmistä tärkeämpiä” och det är just detta jag ska koncentrera mig på idag.
Det vi alla fastnade för var att vi ville bevisa detta påstående fel, men det var svårare än trott. Själv började jag tänka på till exempel FPA – hur många gånger har man inte svurit om att man igen har fyllt i fel blankett och fått ett nekande svar från dem om att nej, du kommer inte att få stöd ännu heller (på grund av någon liten detalj som du inte märkt fylla i). Det skulle vara så mycket lättare att fara till deras kontor och kräva dem att fylla i rätt blankett så att man kunde minska antalet nervsammanbrott man har hemma på grund av dem. Men detta är ju inte möjligt om du inte är beredd att köa i några timmar för att ens slippa in på kontoret. Alltså är det ingen skillnad hurudan människa det är bakom, bara pappren är i skick.
Samma sak gäller med skattebyrån och sjukförsäkring. Har nu i några månader försökt förnya min sjukförsäkring, men varje gång kommer blanketten tillbaks att det fattas ett eller annat litet kryss i något hörn. Och nej, det hjälper inte att ringa till dem och försöka förklara sig, utan det ska igen fyllas i en ny blankett och skickas per post till dem. Så väntar man igen nästan en månad bara för att få blanketten tillbaks igen för att fyllas i ipånytt.
Har under förra våren också ansökt till flera sommararbetsplatser, men kommit fram till att utan en otroligt fin skriven ansökan var du lyckas sälja dig själv så bra du kan, kommer du inte ens att slippa till en intervju. Detta är ett klart exempel på hur mycket viktigare pappren är jämfört med människan bakom dem. Alla är inte lika bra på att formulera sig  på ett papper – de behöver få en kontakt med en människa för att bevisa att de faktiskt är det bästa alternativet till arbetet. Men hur i all världen ska de få chansen till detta om de aldrig blir kallade till en intervju?
Jag förstår såklart att det är helt omöjligt att fråga alla ansökande till en intervju, men något borde man i alla fall hitta på, kanske ni har förslag?
/ Anna – Suomessa paperit ovat ihmistä tärkeämpiä

Onko tekopyhää suunnitella uutta, jos ei itse ole muutokselle valmis?

Siis miten tämä moodle oikein toimii? Siis mikä blogi? Siis mikä heitettävä mikki ja mitä nämä iPadit tekee tässä? Nämä olivat omat ajatukseni kun tulin tälle kurssille ensimäistä kertaa. Kuten jo aikaisemmissa kommenteissa jo avauduin ahdistuksestani kurssin suoritustapaa kohtaan, ei minulle nämä asiat ole vieläkään oikein selvinneet. En ole täysin kädetön kaiken maailman elektroniikan kanssa, ja opin nopeasti, (vaikka kesti iänikuisuus ymmärtää miten tämän merkinnän saa tähän blogiin) mutta ongelmanani onkin ehkä uutuuden pelko. Koen ahdistusta siitä, etten osaa arvioida omaa osaamista ja tekemistäni kuten ennen, yksinkertaisella opettaja-oppilas-kynä-paperi-koe –kaavalla. Uusi ja erilainen tuntuu uhkaavalta.
Olen luova persoona ja rakastan uusien tapojen ja asioiden suunnittelua ja jopa toteutusta, siksi oli vaikeaa huomata olevani yhtäaikaisesti myös muutokselle vastarinta. Provosoivasti voisin jopa kysyä, eikö ole tekopyhää suunnitella uutta, jos ei itse ole valmis muutokselle?

Tämä saikin minut pohtimaan omaa suhtautumistani moneen muuhunkin asiaan. Otetaan esimerkiksi maahanmuutto.
Olen lähtökohtaisesti aina maahanmuuton kannalla. Tahtoisin Suomen olevan kuin Muumitalo, jota ei lukita koskaan, saa tulla käymään ja aina on tarjottavaa, saa tulla hetkeksi tai jäädä pidemmäksi aikaa. Eiväthän asiat nyt aivan kuten muumeissa valitettavasti mene.
Oletteko kuitenkin huomanneet, kuinka paljon helpompaa on jutella ja viettää aikaa eri kulttuureista (varsinkin niistä kulttuureista, joista on eniten ennakkoluuloja) jossakin toisessa maassa? Antaa heidän opettaa kulttuuristaan ja tavoistaan, näyttää paikkoja, mutta kun he tulevat Suomeen, kynnys on suurempi tehdä sama heille. On helpompaa olla hyväksytty erilaisena, kun hyväksyä erilaista. Eikö ole sääli?

On siis helppoa väittää olevansa avoin muutokselle ja suvaitsevainen, sehän on nyt muotia ja melkeinpä jopa ainut hyväksytty mielenmaisema. On siis ymmärrettävää, että on vaikeaa myöntää ettei olekaan niin avoin ja suvaitsevainen kuin mitä luuli olevansa, ainakin se on minulle. Usein raja kulkeekin siinä missä ymmärrys loppuu, ja asioita joita en ymmärrä onkin vaikka kuinka ja paljon.
Onko teille tullut samanlaisia tilanteita vastaan, jossa alkaa pohtimaan omaa suvaitsevaisuuttaan tai muutokselle avoimmuuttaan?  Miten suvaitsevaiseksi tai muutos valmiiksi koette itsenne? Vai olenko aivan yksin ajatusteni kanssa? 

 

”Papperlandet” Finland

 

Cure-Paper-Clutter

Hej på er allihopa! Jag kommer idag att fortsätta med veckans blogginlägg och vårt grupps tema (Suomessa paperit ovat ihmistä tärkeämpiä). Som för många andra är det här förstå gången någonsin jag skriver ett blogginlägg, så visst är det lite pirrigt men ska bli intressant och sehur slutresultatet kommer att se ut. Jag har valt att skriva blogginlägget på svenska, men ni kan hitta längst ner en fil där ni hittar textens huvudpunkter på finska! Löydätte siis tämän julkaisun vasemmasta alakulmasta olevassa linkistä/tiedostosta blogijulkaisuni ”pääpointit” suomeksi! 🙂

Jag har till det här blogginlägget fördjupat mig i vår grupps forskares,  Marianne Teräs vetenskapliga artikel som heter ”Learning in paperland: cultural tools and learning  practices in Finland” och tankar om den.  Lite lustigt nog visade sig genast att vi hade (utgående från vår ”lööppi”, paperit ovat ihmistä tärkeämpiä) inte alls gissat rätt gällande vad forskningen skulle handla om. Artikeln visar att i Finland har papper en väldigt viktig kulturell betydelse, speciellt inom lärandet. Man kan ju fråga sig hur papper, som bara är ett material har fått en så viktig roll i Finland? I artikeln tas det fram att papper är en s.k.a. kulturell artifakt eller redskap, som har genom historisk och kulturell utveckling blivit redskap för mänsklig målmedvetet handlande. Artifakter representerar också våra normer och symboler och forskningen lyfter fram att papper symboliserar lärande och kunskap i vår kultur. Papper i sig  har såvida en stor ”makt” i vårt samhälle.

Jag själv känner igen den här ”förkärleken” för papper, eftersom jag personligen ofta tycker om att läsa från en vanligt bok eller printa ut de texter som ska läsas (t.ex. forskningsartikeln jag nu skriver om). Ock visst är det någonting  som man märker väldigt tydligt i Finland: till ALLT som man villgöra hör det till att fylla i minst två papper. Visserligen har man nuförtiden möjlighet att fylla i papper elektroniskt, som är mer ekologiskt, men huvudpunkten är den samma, du ska fylla i någonting och visa bevis på att du ”är någonting”.

Vår stora passion för papper är någonting som förstås skapar förundran bland med  invandrare, eftersom papper är inte ett så viktigt material inom flera andra kulturer. I forskningens intervjuer hade det kommit fram att det stora flödet av papper orsakar stress och problem för invandrare, eftersom de inte är vana att organisera de alla papper de får i skolan. Detta är även en känsla jag känner till, jag har alltid avundas mina skolkompisar som har fint organiserat alla sina papper och anteckningar i olika pärmar. Men jag kan tänka mig att detta blir ett väldigt mycket större problem för en person som inte är uppväxt med ”papperflödet” . Detta är dock någonting som har minskat enligt mig i och med att allt i skolan blir mer elektroniskt, men och andra sidan hur vana är människor i olika kulturer med detta? För mig väckte intervjuresultaten tankar om att man borde allt mer både i skolor och i olika byråer vara medvetna om saker som känns väldigt naturliga/självklara i vår kultur är sådana faktorer som är väldigt viktiga att man synliggör till människor som kommer till Finland från olika kulturer. Men hur skulle man kunna nå detta i praktiken?

Hei hopp, det blev lite längre än jag tänkte mig…som ni ser väckte artikeln mycket med tankar och det skulle vara intressant att också höra era andras åsikter om ämnet! För övrigtett trevligt veckoslut åt er alla och tack för mig! 🙂

Mvh, Jenny Byman/ Paperit-gruppen

Pääpointit suomeksi:  ’’PAPERIMAA’’ SUOMI

På kaffe!

image1
Veronika: Hej, vet du jag läste en intressant artikel om tvåspråkighet i undervisningen..
Jenny: Jaha, vad sa den då?
Veronika: Den tog upp att forskning i bland annat Sverige har visat positiva resultat gällande tvåspråkig undervisning. Många påståenden säger att tvåspråkig undervisning leder till god utveckling av båda språken.
Jenny: Jo, det här fick mig och tänka på vad Gunilla sa på grundkursen till pedagogik om nya studier som visat att använda “blandspråk” utvecklar ens hjärna.
Veronika: Man sku ju hoppas det, speciellt nu i den här kursen var vi ska försöka använda båda språken parallellt.
Jenny: Nu tycker jag att alla har en supermöjlighet att skita i grammatiken och pressen att tala korrekt, utan bara köra på!
Veronika: Ja, helt kanon!
Jenny: Hej jag märkte just att vi fått kommentarer på våra tidigare blogginlägg på svenska.
Veronika: Oj, vad kul, det betyder ju att folk på kursen är öppna för tvåspråkighet 🙂
Jenny: Jag tycker åtminstone att det är skönt att få skriva och diskutera på mitt modersmål. Men hur tycker du att det har fungerat i den här kursen?
Veronika: Det är ju första kursen vi har tillsammans med de finskspråkiga och måst erkänna att det kändes lite svårt och obekvämt i början..
Jenny: Håller med, jag var lite förvånad över hur ynkliga vi blev, vart försvann dom sociala, glada finlandssvenskorna?
Veronika: Sant, vi får lov att ändra vår attityd och ta ansvaret över att tuta på det svenska språket.
Jenny: Ja, fast det är ganska svårt att veta när man skall framhäva sitt språk och när man skall ta situationen i beaktande och utav artighet välja att tala finska.
Veronika: Jag reagerade på det på vår första gruppträff då vi automatiskt bytte till finska för att Pinja vår gruppmedlem är finskspråkig.
Jenny: Men jag är jätte imponerad över att folk har vågat kommentera på svenska och att allmänna atmosfären är så positiv.
Veronika: Absolut, jag är nyfiken på vad de finskspråkiga kurskamraterna tänker?
Jenny: Tror du förresten att helt tvåspråkig undervisning skulle kunna fungera i det finska skolsystemet?
Veronika: Jag skulle åtminstone ha valt en tvåspråkig utbildning om jag fått chansen!
Jenny: Jag med!
Hej alla kurskamrater, delta gärna i vår dialog!
Puss&Kram, vi hörs!
Jenny R., Veronika

“Suomessa paperit ovat ihmisiä tärkeämpiä” presentation

Idag hade vi vår presentation för de andra kurskamraterna. Vår uppgift har varit att fundera på invandrarnas erfarenheter av hur de har tagits emot och blivit bemötta av finska myndigheter under det första året. För att det inte skall bli allt för vitt och brett  har vi tänkt försöka begränsa undersökningen till dem som redan har fått ett positivt besked och bor I huvudstadsregionen. Som nästa steg ska vi gå djupare in på hur vi ska tillämpa de kvalitativa forskningsmetoder som vi har valt. Det märks att vi alla är intresserade av ämnet, det är väldigt aktuellt och alla har vi någon personlig koppling. Vissa har själva varit invandrare och andra känner någon som kämpat med just den här processen. Finns det kanske någon som läser just nu som känner igen sig i vår forsknings rubrik: “Suomessa paperit ovat ihmisiä tärkeämpiä”?

Vi gjorde kanske inte en lika omfattande presentation som många andra hade,  men vi hade väl ändå med det som behövs nu i början? (och så tycker jag faktiskt att den var rätt så snygg..)

Det här var min första presentation här på uni (och mitt första blogg inlägg ever!), och även om det bara tog 10min. så var det nog lite nervöst, fast det var ju inte heller sen så farligt. Vi fick bra feedback, hoppas att de inte var snälla mot oss bara för att vi pratade svenska.. Annars tyckte vi alla att det här var ett bra sätt att lära sig. Då man lyssnade på andras presentationer så fick man själv nya idéer som vi kan tillämpa i vårt eget projekt.

Här bifogar jag vår presentation 🙂

Eva

Tjenare, här kommer vårt första blogginlägg!

Vi är den så kallade “specialgruppen” som orsakar ångest, stress och missförstånd eftersom vår roll är att uppehålla svenskan i kursen 😉WP_20140924_004

Vår “lööppi” är: Maahanmuuttotutkija kertoo totuuden: “Suomessa paperit ovat ihmistä tärkeämpiä”.  Vad väcker denna mening för känslor hos er?  Och samma på finska eli mitä tuntemuksia tämä lause herättää teissä?

mvh,

Veronika, Jenny x2, Eva, Alexandra, Anna, Carolina, Pinja

Teknologia korkea-asteen koulutuksissa

Heippa kaikille! Aloittelen täällä blogi kirjoitusta ensimmäistä kertaa elämässäni. Katsotaan kuinka tämä lähtee sujumaan. Aiheenani on tosiaan teknologian kehitys ja vaikutukset korkeamman asteen koulutuksissa, kuten ammattikorkeakouluissa ja yliopistoissa.

Teknologian kehitys on jatkuvaa ja nopeaa. Nykypäivän työelämässä tietotekniset taidot ovat vaatimus, lähes missä ammatissa tahansa. On siis tärkeää, että teknologia ja tietotekniikka sisällytetään opetukseen jo nuoremmilla ja mitä korkeammille asteille mennään, sitä luonnollisempi osa opetusta sen pitäisi olla.

Teknologian kehittyminen on tuonut monia positiivisia puolia korkeakoulu opiskeluun. Opetus- ja opiskelukeinot ovat monipuolistuneet. Opiskelijoille ovat esimerkiksi saaneet suuremman vapauden valita itselleen mieluisin koulutusreitti. Etäopiskelu itsenäisesti, mahdollisuus luentojen seuraamiseen internetistä ja verkko tehtävät ja –tentit ovat mahdollistaneen sen, että jokainen voi valita omaan elämäntilanteeseen sopivimman opiskelu tyylin.

On kuitenkin pohdittava, että missä määrin teknologista tietämystä voidaan opiskelijoiden ja opettajien omaavan. Koska teknologia on elämän osa-alue, jolta ei voi nykyään välttyä, voidaan olettaa jonkin asteista tietotasoa osana yleissivistystä. Kuitenkin kehitys on niin vahvaa ja nopeaa, että perässä pysyminen voi olla vaikeata, jos ei ole erityistä kiinnostusta alaa kohtaan.

Asiaa mietittäessä opettajien kannalta herää kysymys, kuinka paljon heiltä voidaan vaatia uuden teknologian sisällyttämistä opetukseensa, mutta myös kuinka suuri velvollisuus heillä on kehittää tietojaan. Varsinkin vanhemman sukupolven opettajilla voi olla taipumus pitäytyä tutuissa keinoissa, vaikka nämä eivät antaisikaan mahdollisesti parhaimpia valmiuksia opiskelijoille.

Korkeakouluissa on opiskelijoita monista eri lähtökohdista ja eri ikäluokista. Asettavatko nämä opiskelijat eriarvoiseen asemaan? Nuoremmilla voi olla enemmän käytännön kokemusta ja tietämystä uusista teknologisista laitteista ja sovelluksista. Vanhemmille opiskelijoille voi olla vaikeampaa pysyä jatkuvasti kehittyvän tekniikan perässä. Vai voidaanko vaatia, että jokaisen oppilaan tehtävä on huolehtia oma tietämyksensä riittävälle tasolle?

Teknologian jatkuva kehittyminen vaatii myös koululta resursseja. Laitteiston ja henkilöstön taitojen päivittäminen on jatkuvaa, jos haluaa pysyä ajan tasalla. Tämä aiheuttaa alueellista tasa-arvoa. Kaikkialla ei ole samoja resursseja. Tällä on vaikutusta myös kansainvälisesti. Ovatko koulujen väliset listaukset ja kilpailut luotettavia, koska resurssit evät ole samat kaikilla?

Tässä oli vähän minun ajatuksiani teknologiasta korkea-asteen kouluissa. Mitä mieltä te olette? Tai onko jotain omakohtaisia kokemuksia aiheeseen liittyen?