Author: Deleted User

När kursen började var vi alla i gruppen på väldigt olika nivåer med tanke på hur mycket kunskap vi hade om vetenskaplig forskning från tidigare. Under kursen har vi dock fått en djupare insikt i pedagogisk forskning och dess delområden. Vår grupp har fungerat bra med tanke på gruppstorlek, gruppanda och fördelning av arbete. En grupp på fyra personer har varit optimalt med tanke på aktivt deltagande och fördelning av uppgifter. Vi skulle inte velat att vår grupp skulle ha varit större. Vi har lärt oss att samarbeta på ett fungerande sätt och våra kunskaper har kompletterat varandra.

Vi reagerade på hur stor inverkan det hade på forskartenten beroende på vilken forskare som valts till gruppen. Vi kunde uppfatta att vissa forskare inte hade lika lätt att uttrycka sig på svenska som andra och detta påverkade gruppens prestation. Som Staveflet hänvisar till var det tydligt att en forskare gick in mer i rollen som föreläsare än som opponerad forskare.

Vi anser att det skulle ha varit till stor hjälp ifall vi skulle ha gjort sammanfattningen av forskningen redan i början av kursen. Då skulle vi genast från början fått en djupare förståelse och insikt för vad vår forskning handlat om.

Hejdå bloggen!

-Musikerna, Sara, Sanna, André och Polly

Hej bloggen!

Forskartenten är över och allt som allt är vi mycket nöjda. Den givna tiden hölls bättre än förväntat i och med att det var nästan på minuten när vi skulle starta och avsluta vår forskartent trots att vi var sista gruppen. Vår forskare Jan-Erik Mansikka dök upp precis i tid före vi började undra var han höll hus. J-E var aningen spänd jämfört med våra träffar i mindre grupp men stämningen var ändå relativt avslappnad.

Innan forskartenten hade vi oroat oss för att han skulle ha mycket långa svar på våra frågor, men som tur lyckades vi hålla oss innanför tidsramen eftersom han var tillräckligt kortfattad i sina svar. Vi hann dessutom fråga alla våra frågor samt ett par spontana frågor i slutet. Vår ordförande gav alla i vår grupp ordet i den ordning vi på förhand hade bestämt.

Vi var positivt överraskade att vi fick ny information om tillämpning av forskningen i praktiken, vilket inte hade kommit på tal under våra forskarträffar. J-E berättade att nästa steg är att föra ut forskningsresultatet till tillämpningen på fältet, till exempel genom workshops om mångfald i musikundervisningen för lärare.

–Musikerna, Sanna, Sara, André och Polly

Förra fredagen hade vi våra forskartenter. Det var mycket intressant att få lyssna på de andra tenterna. Eftersom vi under hela kursens tid följt  med de andras forskningar under de träffar vi haft med alla kursdeltagarna, var det jätte givande att höra vad alla grupper tyckte var viktigast att fråga deras forskar nu i slutet. Man hade ju själv i tankarna vissa uppfattningar och frågor om andras forskningar, så att höra andras frågor och forskarnas svar var väldigt givande.

Jag själv upplever att vår egen tent for väldigt bra. Personligen var jag i alla fall lite nervös över att kommer våra frågor vara för upprepande och svaren sådant som redan gåtts igenom, men det var de inte alls. Det väcktes igen nya frågor och synvinklar på forskningen, vilket fick en att förstå att det är ju så det faktiskt är också då man själv forskar och någon opponerar och man presenterar forskningen för andra. Det som var väldigt intressant med vår forskning är i vilket skede den nu är, alltså att de försöker få den publicerad i någon annan tidskrift än vad de först planerat, så det är ju lite spännande att hur det kommer att framskrida.

Sedan har man ju nu börjat tänka lite tillbaka på kursens gång och fundera på hur det kändes i början av kursen och hur det känns nu. I början när jag fick höra att vi skulle tentera en forskare, visste jag egentligen inte riktigt vad jag skulle tänka. Man hade ju ingen aning om hur kursen skulle framskrida, eller ännu mindre visste man om forskningarna eller forskarna. Då vi valde löpsedel förvänta jag mig ännu något helt annat, än vad forskningarna och kursens innehåll verkligen var. Med det menar jag att av löpsedeln ” Är den nya läroplan Finlands nya Nokia?” trodde jag inte att vi skulle skugga en forskning som låter såhär ”Changing a national curriculum from traditional to critical multicultural education – The case of Finland ” och behandlar mångkulturalitet och flerspråkighet.

Allt som allt har det ju varit intressant och roligt att genomföra kursen såhär som vi gjort, istället än på ett mer traditionellt sätt att genomföra kurser. Att arbeta med samma grupp genom hela kursen har varit jättebra!

Daniela/ Microsoft

Vi hade vår forskartent idag, vilket innebar att vi ställde frågor till vår forskare utgående från artikeln vi läst. Vi fick också lyssna och ta del av de andra gruppernas forskartenter, vilket vi tycker var intressant och lärorikt.

Vi tycker att forskartenten kändes något utmanande, eftersom vår forskare var mycket erfaren och hade stark sakkunskap. Dessutom blev det en slags rollkonflikt eftersom vår forskare även är vår lärare i en annan kurs och vi upplevde att forskaren intog en slags lärarroll under tenten. Samtidigt satte vi oss själva i en studeranderoll – en position som vi borde ha utmanat.

Vi upplever att vi fick svar på de frågor vi ställde, även om vi hade försökt göra dem så knepiga som möjligt. Tiden kändes knapp, eftersom vi ännu hade en hel del frågor som vi inte hann ställa.

Vi anser att forskartenten gav oss färdigheter till att tänka och diskutera vetenskapligt och i detta sammanhang kändes detta som ett bra alternativ till en skriftlig tent. Dessutom var det här ett bra sätt att ta del av samt gå in på djupet av en forskning.

Vi har under kursens gång lärt oss att fredag eftermiddag påverkar prestationen, koncentrationen och motivationen hos oss. 🙂

Vi önskar er ett trevligt veckoslut! 😀

//Vi från Staveflet

Då vi intervjuade vår forskare Harry Lunabba fick vi veta mycket mera om forskning än vi trodde. Utöver hur forskningsprocessen praktiskt hade gått till berättade Lunabba öppet om de känslorna som präglade tiden då han genomförde sin forskning.

Som många andra av forskarna vi intervjuat under kursens gång, har Lunabba gjort en etnografisk studie. I hans fall innebar det att han under ett läsår deltog i högstadieundervisning precis som resten av eleverna i skolan. Han deltog lektioner och raster, åt i matsalen med de andra eleverna, gjorde allt eleverna förväntades göra. Men han var ändå aldrig en av eleverna…

Lunabba berättade att han gick en ständig balansgång mellan elev och vuxen. Han berättade att vissa forskare försöker “go native”, dvs. att helt smälta in med de man undersöker. Men enligt Lunabba är det naivt att tro att han som 30 åring skulle kunna smälta in bland 14-16 åringar. Han fick även kämpa med att inte bli sedd som lärare. I en situation blev han tvungen att vikariera en lärare och till och med slänga ut en elev från klassrummet, vilket såklart påverkade hans relation med den eleven. I ett annat fall handlade det om ifall han borde förbjuda eleverna att röka eller helt ignorera det.

Den här typen av moraliska dilemman kan göra etnografiska studier tunga att genomföra.

Som vi nämnt i vårt tidigare inlägg konstaterade Lunabba att inom etnografisk forskning pratas det mycket om hur mycket energi det går till att komma in i forskningen, t.ex. att bygga upp förtroende till eleverna och få dem att öppna upp till forskaren. Men sällan talas det om hur svårt det kan vara att “komma ut ur forskningen”, att ta avstånd till materialet samt sina egna känslor och tankar. Att kunna granska materialet analytiskt men ändå ta med sina egna tankar från observationerna.

Lunabba erkände att en lång tid efter att han slutfört observationerna gick åt till att “vara förvirrad”. Forskningen tog upp mycket av hans energi vilket han nog hade varit helt oförberedd på. Det handlade om oklarheter med fortsatt finansiering, saker som hände i hans privatliv, och vad han över huvud taget skulle göra med materialet han samlat in.

Det var väldigt intressant att få en sådan inblick i vad forskning verkligen innebär. Det finns inget färdigt arbetsschema att följa, ingen som talar om för en hur man ska göra, inget tydligt rätt och fel.

Hej bloggen 🙂

Här är ännu vår Tumblr.

Kan man komma oförberedd?

Lärarna har troligtvis endast fått kort veta om forskningslovets innehåll (ämnet mångfald och musikundervisning) innan deltagande på den första gruppintervjun som enda förhandsinformation. Till den andra intervjun kom de som uppfattats som nervösa mer avslappnade (avseende tonfall och reaktioner), de hade förmodligen hunnit analysera och reflektera mer kring ämnet genom att samla på sig synvinklar och tankar. Lärarrollen innefattar en norm om att vara reflekterande kring etnicitet, religion och mångkulturalitet. Om man som undervisande musiklärare inte riktigt ännu funderat kring mångkulturalitet inom musikundervisning kan det vara att gruppintervjun kändes till en början obehaglig. När det också var en intervjuare från Sverige kan det ha ökat de intervjudeltagarnas press i den tanken att det som sägs nu av någon personligen skulle kunnat uppfatta gälla hela Finland. I intervjusituationen var det speciellt viktigt för intervjuaren att inte ge sken av att stå inne med rätt eller fel svar, utan mer genuint intresserat öppet ställa frågor hur de olika lärarna gör, utan att bedöma dialogen.

Likaså är det viktigt för intervjuaren att vara tillräckligt påläst om ämnet och inte gå för snabbt framåt. Följdfrågor och förståelse av begrepp gör att intervjun får ett djup. I detta fall krävdes kunskap om mångkulturell pedagogik och en del om musikämnet. Mansikka säger att det kan hända att forskaren vid transkriberingen märker situationer det skulle varit intressant att lyssna mer eller ställa följdfrågor i stället för att gå vidare till nästa öppna fråga. Men chansen att fråga är förbi, det som finns är det material som finns. För att inte sen tala om att intervjuaren måste vara närvarande hela tiden, för att inte missa något och lyssna aktivt.

Materialen som vår forskare har använt i sin undersökning är de tre sista läroplanen samt diverse artiklar och dokument innanför forskningsområdet. Deras teoribas grundar sig på tidigare forskningar och teorier som finns oberoende om forskningen. Våra forskare valde ut utvalda material efter att ha gått igenom ca. 50–60 olika dokument. Materialvalen utgick delvis från att få en tillräcklig översikt över tid för att kunna se en utveckling och att ta med de mest relevanta stöddokumenten. Alla material som använts har kunnat användas i deras originalform.

De flesta dokumenten fanns tillgängliga på nätet, men inte läroplanen från 1994. Den fanns dock på Caisa biblioteket. Engelska översättningar av läroplanerna 1994 och 2004, men LP2014 kom ut på engelska för ca en månad sedan.

I vår undersökning var det tre forskare involverade, men Harriet Zilliacus gjorde huvudarbete kring materialinsamlingen och analysen.

Vår enda kritik är att forskarna kunde ha använt sig av kompletterande forskningsmaterial och inte endast läroplanerna vilka sist och slutligen inte nödvändigtvis representerar den dagliga verkligheten i skolorna. Det enda det går att bedöma utgående från endast läroplanerna är målen som önskas uppnå, i detta fall angående mångkulturalitet.

Strukturerad eller ostrukturerad intervju?

Forskningsfrågan som skulle försöka besvaras var vad musikundervisning ur ett mångkulturellt perspektiv innebär. Metoden skulle försöka svara på vad mångkulturell undervisning i musikundervisning kan uppfattas som enligt lärarna som medverkar i undersökningen. Under intervjuerna har intervjuaren Maria Westvall följt samma frågeordning för varje grupp och sett varje lärare antingen i grupp eller enskilt två gånger. De intervjuade fick skriva under en blankett med samtycke om att delta i studien. De flesta gruppintervjuer hölls i skolornas klassrum under vintern och våren och några kompletterade intervjuer med enskilda lärare efter sommaren. Forskargruppen valde att använda sig av gruppintervju för att få igång en levande diskussion i en mer avslappnad atmosfär jämfört med enskilda intervjuer.

“Vid användning av t.ex. datorns egna mikrofon påverkas de intervjuade mindre än av en skild inspelare. Detta för att vi är så vana att ha datorer omkring oss.”      – Jan-Erik Mansikka, HU

En strukturerad intervju består av färdiga frågor och används ofta som kvantitativ metod. Ett exempel på en strukturerad intervju är en intervjuare på gatan som fyller i en enkät och kryssar i svarsalternativen. Ostrukturerade intervjuer har däremot sällan något färdigt frågebatteri. Istället kretsar intervjuerna kring ämnen som deltagarna fritt får diskutera. Semistrukturerade intervjuer är vanligast, vilket också denna studie var. Gruppintervjuerna hade vissa frågeteman som diskuterades och samtalets innehåll hölls inom vissa ramar av intervjuaren. Diskussionen var levande och genom att ställa styrande frågor och följdfrågor såg intervjuaren till att fokus på undersökningsområdet hölls.

Vad är transkribering?

Transkribering i detta fall betyder att man överför text från muntligt språk till skriftlig form. Då man transkriberar verbalt tal försöker man få med alla småord och nyanser i talet, som betoning och tonfall, för att kunna göra en så noggrann analys av självaste språket som möjligt. I kvalitativa transkriberingar, som inte studerar språket eller hur de intervjuade pratar, tas dock småord såsom utfyllnadsord bort och koncentrationen ligger på vad de intervjuade diskuterar, inte hur. Samtalssessionerna i Mansikkas undersökning räckte runt en timme var och de transkriberade diskussionerna blev därför sammanlagt ända upp till 150 sidor långa.

Analysskedet

Mansikka delade in materialet från transkriberingarna enligt två olika strukturer. Ena strukturens indelning baserades på tre kategorier utgående från att vad som sagts; om eleven, läraren eller musikämnet i sig. Det andra sättet att sortera transkriberingens struktur var tre olika synvinklar att se på musikundervisning; additivt, inkluderande och kritiskt sätt att tala om musikundervisning. Den sistnämnda indelningen har sitt ursprung i forskning av mångkulturalitet.

Antti Paakkari, som är huvudsakliga forskaren i undersökningen Digital labour in school: students discussing Snapchat and other social media use during the school day, är intresserad av hur digitalt arbete, kognitiv kapitalism och maktförhållanden är relaterade till eller påverkar miljön i klassrummet. Hans intressen i forskningen är att undersöka bl.a. hur man nuförtiden diskuterar användandet av sociala medier i klassrum och hur mobilen förändrar maktförhållandena i klassmiljön. Han behandlar även hur användningen av mobilen är förknippad med ekonomin.

Vi har träffat Paakkari två gånger, den första gången 5.10. och andra gången 25.10. I detta blogginlägg utgår vi i huvudsak ifrån intervjun med Paakkari som ägde rum 25.10. och i vilken han beskriver dataproduktionsmetoderna i undersökningen.

Forskningen i fråga är en videoetnografisk studie. Detta är en form av etnografisk forskning där forskaren utöver sin egen närvaro och observation även filmar det som händer i en viss miljö. I detta fall valde forskarna att alltid observera och filma två elever i en klassrumssituation – två forskare per elev och en medhjälpare därtill, så totalt var det så gott som alltid fyra forskare och en teknisk medhjälpare på plats.

I de elevers mobiltelefon som var med i undersökningen installerades en applikation med vilken man avspeglade all aktivitet. Applikationen heter Mirror som finns tillgänglig i Play Store. Den grundar sig på Apples AirPlay-teknologi med vilken man kan avspegla Android mobiltelefoner till Mac datorer. En Iphone mobiltelefon kräver inte Mirror-applikationen utan det går att avspegla mobiltelefonen direkt med AirPlay-teknologin. Med andra ord kunde man genom att eleverna loggade in på ett gemensamt nätverk få kontakt mellan elevernas mobiltelefoner och forskarens dator. Eleverna kunde själva välja ifall de ville stänga av applikationen, men Paakkari antar att eleverna gjorde det högst cirka två till tre gånger per dag. Elevernas datorer filmades dessutom vid ett fåtal tillfällen ifall de var i användning.

Som redan tidigare nämnts består forskarteamet av fem personer. Paakkari och hans forskningsassistent var närvarande vid varje observation, medan det övriga teamet kunde variera. Den videoetnografiska studien består av ca fem veckors material som samlats in under ungefär en tvåårsperiod (förundersökningen startade ungefär hösten 2014, videomaterialinsamlingen våren 2015). Forskarna besökte alltid en vecka i taget de två skolor som är med i undersökningen och samlade material under dessa besök. Den ena skolan är belägen inom och den andra utanför huvudstadsregionen. Enligt Paakkari har det samlats in under skolbesöken allt som allt hundratals timmar videomaterial.

Forskargruppen hade klart för sig från tidigare hur man ansöker om tillstånd för att få genomföra dessa slags undersökningar. Därför gick processen smidigt enligt Paakkari. Tillstånd för undersökningen bads av själva skolorna och av de deltagande eleverna. I detta fall handlade det om observation av sju gymnasieelever (barn över 16 år) vilket innebar att tillstånd av föräldrarna behövdes ej.

Förutom videoinspelningarna utförde Paakkari och hans team även intervjuer med de sju elever som deltog i undersökningen (så kallad fokusgruppintervju). Intervjuerna som utfördes var ostrukturerade temaintervjuer där forskarna använde olika stimuli som hjälpmedel eller olika diskussionsunderlag. De eleverna som blev intervjuade fick själva styra diskussionens och därmed intervjuns riktning. Ur ett kritiskt perspektiv kan man fundera över hur verklighetstrogen bild intervjuerna ger. Hur skulle svaren och därmed resultaten se ut om intervjuerna hade gjorts individuellt eller om intervjuerna hade gjorts utanför skoltid? Elevernas ömsesidiga relationer och relationerna till forskarna påverkar också vad de väljer att säga och vad de lämnar osagt.

Observationerna som Paakkari utförde i klassrummen kan benämnas som ostrukturerade, eftersom han försökte fånga känslor och stämningar i klassrummen samt registrera allt som hände och skedde under lektionerna. Ronkainen, Pehkonen, Lindblom-Ylänne och Paavilainen (2013) skiljer på en icke-deltagande och deltagande observatör. Paakkari tog rollen som delvis deltagande observatör, innebärande att han deltog i klassrumsmiljön i rollen som forskare.

Enligt Patel och Davidson (2011) måste forskarens närvaro accepteras av eleverna i och med att situationen som uppstår är avvikande från det normala. I och med att eleverna är medvetna om att de blir observerade kan det resultera i att eleverna beter sig på ett annorlunda sätt än vad de annars skulle bete sig. Enligt teorin blir eleverna dock snabbt vana med observationssituationen och deras beteende normaliseras (Patel & Davidsson, 2011.)

Ronkainen m.fl. (2013) skiljer på olika tekniker för att skriva fältanteckningar. Direkta observationer är beskrivningar om sådant som sker och sägs. Paakkari beskriver under vår intervju att den formen dominerade hans anteckningar under inledningsfasen. Enligt Ronkainen m.fl. (2013) kan observatören också skriva ner egna tolkningar och intryck av händelser som pågår, vilket även Paakkari gjorde, samt anteckna personliga erfarenheter.

Då Paakkari befann sig i klassrummet skrev han fältanteckningar i en anteckningsbok. Sättet att anteckna varierade från direkta observationer till mer personliga kommentarer. I början liknade anteckningarna mer generella beskrivningar om situationer och utvecklades sedan till att omfatta allt från stämningar till hans personliga känslor. Paakkari belyser detta genom ett exempel där han beskriver hur han antecknade också om han kände sig obekväm eller nervös innan han steg in i klassrummet. Paakkari påpekar att sådana kommentarer kan vara viktiga komplement i analysen av videomaterialet.

/Someagenterna – Julia, Emma, Anna, Anu, Hanna, Linda, Jenna och Cecilia

Litteratur:

Patel, R., Davidson, B., (2011). Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Studentlitteratur AB, Lund

Ronkainen, S., Pehkonen, L., Lindblom-Ylänne, S., Paavilainen, E., (2013). Tutkimuksen voimasanat. Sanoma Pro, Helsinki