Author: Lili-Ann M Wolff

Innan jag kom in på forskarbanan hade jag skrivit ett stort antal populärvetenskapliga artiklar i dagstidningar och tidskrifter av olika slag. Ibland kom uppdraget från tidningen eller tidskriften i fråga, men ofta kom också idén till vad jag skulle skriva om enbart från mig själv. En tanke som jag fann intressant eller angelägen utformades till en konkret tråd att ta fasta på och utveckla i skrift efter nödvändig utforskning. Efter att artikeln skickats in, så tog det några dagar och i undantag ett par veckor tills artikeln publicerades. Inom kort därefter trillade sedan ersättningen in på mitt bankkonto – inga stora summor, men helt skälig timpenning. När jag inbjöds att hålla föredrag på seminarier och konferenser så fick jag också skälig ersättning. Ingen jämförde eller mätte det jag gjorde enligt någon given måttstock. Det räckte att det var aktuellt, välskrivet och intressant. För den som var av annan åsikt var det fritt fram att öppet polemisera. Numera innehåller dagstidningarna sällan långa populärvetenskapliga inlägg eller debattartiklar. De flesta sidor fylls av snuttexter och bilder eller skidringar av enskilda personers liv och leverne. Ett viktigt forum för populärvetenskap har försvunnit och övertagits av olika publiceringskällor på Internet, mer eller mindre seriösa.

De vetenskapliga forskningsresultaten däremot, som många fler än forskare kunde ta del av, publiceras i dag oftast oåtkomliga för allmänheten. I den akademiska världen är policyn en helt annan än den var under min tid som skribent i dagspressen (och jag medger att valet av den akademiska banan var mitt eget). Som akademiker förmodas jag publicera mig med täta intervaller, i allmänhet oftare än vad den egentliga arbetstiden räcker till. Likaså ska jag gärna dela med mig av min forskning på konferenser så ofta jag kan. Ett stort arbete förväntas jag också lägga ner på att söka pengar för forskning och resor. Inte ett skvatt extra får jag för att ha rest utomlands och satt ner flera dar på att hålla ett 20 minuters anförande. Av goodwill ställer jag också upp och sakgranskar artiklar för flera akademiska journaler – någon ska ju också utvärdera det jag skriver frivilligt, så i rättvisans namn ställer jag upp gratis.

Universitet får 13 % av sin finansiering genom att jag och andra forskare vid universitetet lyckas få publicerat våra alster i internationella journaler som A1 artiklar (enl. Kultur- och Undervisningsministeriets klassificering). Ju högre Julkaisufoorumi sedan har klassat de journaler vi valt att publicera oss i, desto mer pengar genereras. Det lustiga i denna finansieringsmodell är dock att universiteten blir tvungna att betala stora summor för att de internationella forskningsjournaler, som vi forskare behöver i vårt dagliga arbete ska kunna finnas tillgängliga för oss i vår forskning för att vi sedan i vår tur ska kunna få våra artiklar publicerade i dessa journaler. Antalet journaler blir bara fler och fler och likaså gör systemet att allt fler försöker få bli en del av detta sammanhang – också som forskare och skribenter. Konkurrensen blir en grogrund för ekonomiska intressen, som styrs av stora förlagshus. Värst drabbas den enskilda forskare som av en eller annan anledning inte är kopplad via forsknings- eller arbetsavtal till ett universitet. För en sådan person är mycket av det som publiceras i dag otillgängligt. Inte ens de största universiteten har råd att köpa tillgång till alla akademiska publikationskanaler. Att det finns ett logiskt fel i denna internationellt verkande policy är lätt att se. Universiteten får sin basfinansiering via det vi forskare lyckas få publicerat, men de betalar stora summor för att vi ska få tillgång till en del av det basmaterial vi som skrivande forskare behöver. Vi lägger sedan ner en stor del av vår arbetstid (och även fritid) på att få externa bidrag för att forska och bli publicerade, och en stor del av den tiden går upp i rök – efter flera försök är resultatet: ingen finansiering och ingen publicering. Det oaktat kunde den ratade forskningen ha stor relevans i ett nationellt perspektiv eller som grundforskning. Det är en hel del som borde förändras i detta, men någonstans måste man börja och till det behövs modiga personer, som vågar ta strid mot väderkvarnarna.

År 2011 fick den ryska neuroforskaren Alexandra Elbakyan nog och beslöt att ändra på förlagsmonopolet. Hon har helt enkelt gjort 48 miljoner vetenskapliga artklar fritt tillgängliga på Internet. Enligt henne är det förlagen gör i grunden fel och hon ser det som allas rätt att ha tillgång till forskning av hög kvalitet. Det innebär enligt hennes logik att i jämlikhetens namn ska forskningsresultaten göras tillgängliga för alla. Det skulle också vara ett sätt att motarbeta den fördumning som sker när så många skriver om sådant de inte vet i olika öppna sammanhang på Internet och denna kvasikunskap sedan läses av många som inte inser att det är just kvasikunskap. Alexandra visar exempel på vad verklig bildning innebär. Vad vore bildning utom just mod att gå emot det rådande? Eller med Immanuel Kants ord Sapere aude! Våga veta! (Have the courage to use your own understanding!)

Läs mer om Alexandras förehavanden här:
http://www.sciencealert.com/this-woman-has-illegally-uploaded-millions-of-journal-articles-in-an-attempt-to-open-up-science

Och förslag till förändring av beräkningen av hur publikationerna värderas i Finland här:
https://www.tsv.fi/sites/tsv.fi/files/media/yo_rahoitusmalli_05062015_0.pdf

Kurserna på kandidatnivå i mitt ämne ordnas på finska och svenska, det vill säga det finns två parallella utbildningar på två språk. Från och med hösten kommer magisterkurserna att vara gemensamma för alla och trespråkiga, så att studenterna kan studera enbart på finska, svenska eller engelska, men den som kan och är beredd att välja kurser på två eller tre språk får också göra det och har då de största valmöjligheterna. Ett nytt färdigplanerat och godkänt magisterprogram med annan inriktning och med alla kurser på engelska är lagd på is på grund av ”Iso pyörä”.

Hittills har det bara erbjudits enstaka kurser på engelska och vi har fortfarande mestadels finländska studerande på de svenskspråkiga kurser jag undervisar. De som inte är finländare kommer i allmänhet från Sverige. De flesta doktoranderna kommer också från Finland, men internationellt forskarutbyte och forskarsamarbete hör till vardagen och där möter vi många nationaliteter. Professorn som ansvarar för den svenska sidan av mitt ämne har också bott och arbetat över 20 år utomlands. Jag hoppas att det nya studieprogrammet får grönt ljus nästa år och jag skulle gärna också ha fler kolleger med utländsk bakgrund. Det skulle kunna stimulera diskussionerna och göra dynamiken mer spännande. Själv är jag också med och planerar och undervisar på en engelskspråkig och tvärvetenskaplig kurs tillsammans med flera andra lärare på ett annat universitet. Förra året var deltagarna en mycket heterogen grupp. Det var inte bara brokighet när det gällde etnicitet, utan också minst lika brokigt vad beträffar ämnestillhörigheten och tidigare studieerfarenheter. Ändå var alla mycket engagerade och samarbetet under kursen lyckades bra. Likaså var diskussionerna mycket givande.

Trots att jag bara undervisat enstaka utbytesstudenter och studenter som flyttat från andra länder, har jag under flera års tid undervisat blandgrupper med barn och unga från andra kulturer. Lika så har jag själv studerat utomlands i en mångkulturell miljö och också bott i en studielägenhet där faktiskt alla åtta kom från olika länder. Under min doktorandtid hade jag också många forskarkolleger från andra länder. Dessutom har jag många år verkat inom internationella organisationer. Nu ser jag fram emot att få åka på lärar- och forskarutbyte och undervisa i andra universitetsmiljöer än de finska.

Ett problem som jag ser när vi diskuterar hur vi ska bemöta internationella studerande är att vi ofta ser dem som en enda grupp ”utländska studenter”, trots att de kan vara mycket mera olika sinsemellan vad beträffar erfarenheter och kulturella särdrag än vad en del av dem är lika oss. Det är så mycket mer än härkomsten som gör en människa till den hon är och bidrar till att vi kan uppleva likheter och olikheter med varandra. Jag tycker att Amartya Sen (2006, 10) uttrycker det jättebra i sin bok Identitet och våld: ”Samma person kan, utan motsägelse, vara amerikansk medborgare, komma från Västindien, ha sina rötter i Afrika, vara kristen, liberal, kvinna, vegetarian, långdistanslöpare, historiker, lärare, författare, feminist, heterosexuell, engagerad i kampen för homosexuellas rättigheter, älska teater, arbeta för miljön, spela tennis, uppskatta jazz och vara djupt övertygad om att det finns intelligent liv på andra planeter och att det är av största vikt att vi kommunicerar med dessa utomjordingar (helst på engelska)”. Det är just detta att vi alla är så mångbottnade, som gör att vi kan uppleva möten med andra så fascinerande, oberoende av varifrån de kommer. Jag har flera gånger snabbt blivit vän med någon jag träffat utomlands, trots att vår bakgrund har varit mycket olika. Det har nämligen också funnits mycket som förenat.