När man tänker på matsvinnet, tänker man ofta på det matet som vi har köpt från affären som går till spillo. Men i u-länderna är problemet med matsvinnet mycket annorlunda, men inte desto mindre allvarligt. Lösningarna är komplicerade, men ändå finns det sätt att göra någonting åt saken, säger Mila Sell.
När man minns sin barndom, kvällarna runt middagsbordet, kommer man säkert ihåg någon gång då en av föräldrarna har sagt: ät allt på tallriken, slösa inte mat! Även i skolan betonade man att man ska bara ta så mycket mat man orkar att äta, så att vi inte slänger mat i onödan. Därför kan man kanske undra om u-länderna, där i många rurala samhällen man fortfarande lider av hunger och undernäring, ens har ett problem med matsvinnet. Säkert slösar man aldrig mat i områdena där man redan har brist på det?
Men även i u-länderna är matsvinn ett stort problem, som påverkar matsäkerheten framför allt i fattiga, rurala områden. Där är orsaken inte att mat slösas vid middagsbordet, utan mat går till spillo i början av produktionskedjan, som Mila Sell från Naturresursinstitutet berättar om.
– I u-länder har man inte tillräckligt goda metoder att bevara mat, säger Sell. – Man har inte någonstans att lagra sina varor, och småjordbrukare kan vara tvingade att hålla maten i vardagsrummet inne i huset. Dessutom kan det hända att man inte har torkat grödorna tillräckligt, vilket också orsakar att maten blir skämd. Till och med hälften av maten kan gå till spillo på grund av dessa orsaker.
Eftersom jordbrukare i u-länder har problem med att bevara sina varor, är de oftast tvungna att sälja sina produkter genast efter skörden. Och när det finns mycket tillförsel, går priserna också ner, och jordbrukarna tjänar inte så mycket som de kunde om de hade möjligheten att bevara maten längre och istället sälja det utanför skördesäsongen. Därför är det viktigt att komma på med innovationer att hjälpa jordbrukare med bevaringen. Men som Sell berättar, är problemet inte att man har brist på lösningar.
– I för sig finns det redan innovationer, såsom torktumlare. Problemet är att i praktiken har jordbrukare inte pengar, och deras chans att investera är väldigt begränsad. Där finns det plats för innovationer: hur ska vi få metoder som är praktiska och all kan nytta av? Man har prövat på lösningar, såsom gemensamma lagrar, men där har man problemet med förtroende. Vem ska se till at maten inte stjäls eller blir skämd?
En annan möjlig lösning skulle vara användning av bekämpningsmedel för att hålla borta insekter, som orsakar en stor del av skadorna under matens förvaring i afrikanska länder. Men där blir inte bara priset ett problem, utan oron över hälsoeffekterna kommer också fram. Men skulle det finnas potentiell hos naturliga bekämpningsmedel?
– Vissa växter kan man odla bland skörden för att bekämpa insekter redan på fältet. Men detta motverkar just insekter, och kan inte göra någonting åt möss och andra skadedjur.
Men bevaringen är bara en faktor i kampen mot matsvinn. Dålig infrastruktur spelar också en stor roll. Sell berättar att i u-länder är vägarna ofta i väldigt dåligt skick, vilket leder till skador under transporten till vissa känsliga matvaror, till exempel frukter. Vägarna kan till och med vara i så dåligt skick att man inte kan köra på dem med bil. Man skulle kunna använda motorcykel att transportera mat i sådana områden, men då blir återigen bristen på pengar ett hinder. Dessutom kan även kulturella fenomen försvåra transporten av mat.
– I vissa länder tycker man att det inte är lämpligt för en kvinna att cykla, berättar Sell. – Då är det ännu värre för dem, eftersom de är bundna till sina gårdar där de måste vänta att någon kommer och köper deras varor. Då måste de sälja sina produkter för mycket lägre ”farmgate” priser.
Brist på ordentligt infrastruktur är alltså ett stort problem, och det skulle kräva stora investeringar från staten att lösa det. Ändå har det enligt Sell skett snabba förändringar i vägar och infrastruktur i många fattiga afrikanska länder – men det är inte staten som har drivit dessa förändringarna. Istället är det Kina som har varit med om att bygga vägar i u-länder. Men detta har i flesta fall inte gynnat jordbrukarna, eftersom Kina bygger stora landsvägar till sina egna plantager, vilket lämnar småjordbrukarna i rurala områden utanför vägarna, beklagar Sell. Dessutom har man haft problem med kvalité, och vägarna måste oftast renoveras inom några år efter de har byggts.
– Största kritiken mot Kina har varit att de exporterar maten från sina plantager tillbaka till sitt eget land, så det hjälper inte matsäkerheten i det ursprungliga landet, tillägger Sell. – Regeringen i det ursprungliga landet kan tycka att det är bra, eftersom det ger pengar till staten, men dessa pengar hjälper inte jordbrukarna.
Trots att regeringarna i afrikanska länder inte är helt beroende av Kina när det gäller att upprätthålla väginfrastruktur, mycket beror också på landets ekonomiska situation och prioriteringar. Att bygga ordentliga vägar som kopplar rurala samhällen med stora landsvägar skulle hjälpa småjordbrukare med att transportera sina varor till städer där de kan få ett bättre pris. Men sådana infrastrukturprojekt är oftast inte en prioritet för staten.
Under tiden kan man också ha enkla, lokala lösningar för att hjälpa med att minska matsvinnet. Sell berättar att även någonting så simpelt och relativt förmånligt som att lägga ett plastunderlägg mellan jorden och matvarorna när de torkar ute kan göra en stor skillnad. Man har även säckar av olika andande material som håller skadedjur borta. Men en enda lösning som skulle fungera i alla förhållanden har man inte hittat – och troligtvis kommer aldrig at hittas, eftersom varje samhälle har sina egna särdrag och behov. Då är det betydelsen av lokal kunskap som betonas.
– Jordbrukarna ska också ha möjligheten att vara med om att utveckla lokala metoder som skulle fungera just i deras samhälle, poängterar Sell.
Men fast minskning av matsvinnet har en stor potentiell för att förbättra matsäkerheten i u-länder, är det bara en del av pusslet. I synnerhet ska man se på matsystemet som en helhet, och leta efter många olika lösningar som tillsammans kan förbättra jordbrukarnas möjlighet att försörja sig själva och minska hunger.