“Vi måste stöda lokala kvinnorörelser”

Trots att kvinnors situation har förbättrats är det fortfarande männen som styr världen. För att råda bot på detta och nå ett jämställdare samhälle måste större institutioner ingripa ekonomiskt och bland annat stöda de lokala kvinnorörelserna. Med hjälp av detta hoppas man även kunna ta ett steg på vägen mot en hållbarare utveckling.

– Över hela världen har kvinnor det sämre ställt än män, säger Elina Oinas som är professor i sociologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

Det syns bland annat i att det finns klasskillnader, löneskillnader och skillnader i arbetsuppgifter. Det finns få kvinnor i toppositionerna i de allra flesta länder, både i de stora företagen  och i samhället. Enligt Världsbanken innehade kvinnor endast 22,5 procent av parlamentsplatserna i världen år 2015. Sämst är situationen i u-länder som Palau och Mikronesiens federerade stater där inte en enda kvinna sitter i parlamentet.

– Det gör att en snäv värld får styra den stora världen, säger Oinas.

Hon tillägger att vardagssysslor ofta är en främmande verklighet för männen.

– Då är det svårt att förstå att det behövs offentliga medel till till exempel dagvård.

Stöd kvinnorörelser

Trots att läget överlag  är sämre i u-länderna finns det också undantag. I Rwanda är andelen kvinnor i parlamentet 64 procent, den högsta i hela världen.  Det bottnar delvis i folkmordet 1994 som skördade närmare en miljon människoliv, där många män dödades eller fängslades. Även kvinnorörelser i landet fick större påverkan efter folkmordet vilket stegvis ledde till att Rwanda är det land det är i dag.

– Ofta glömmer vi att det i de flesta länder finns kvinnorörelser. Genom stöda dem kan länderna bli mera jämställda. Vid de tillfällen då man har gjort det har det lyckats, säger Oinas.

Oinas tycker att EU borde ingripa ekonomiskt och stöda de olika kvinnorörelserna.

– På de sättet kan man nå en snabb förändring. Titta på Rwanda eller också Finland, här har kvinnors del i beslutsfattande förändrats på bara 50 år, säger hon.

För att kunna nå ett resultat som stöder både jämställdhet och en hållbar utveckling,  måste EU instanserna samarbeta. Industri- och exportpolitiken får inte stå i strid med jordbrukspolitiken och miljöfrågor.

– Det är v anligt att kvinnor självständigt driver småbruk. Dock kräver vår konsumtion en massproduktion vilket gör att den lokala odlingen försvinner, säger Oinas.

Ett steg mot hållbar utveckling

EIGE, European Institute of gender equality, har utfört en studie som visar att kvinnor är mera benägna att ta hand om sin miljö och också tänker långsiktigt. Oinas ställer sig ändå kritiskt till att man tillskriver kön vissa egenskaper.

­– Det finns kvinnor som Margaret Thatcher eller Condoleezza Rice vars politik inte alls motsvarar genusstereotypiska förväntningar.

Hon tror ändå att flera kvinnor i beslutsfattande på långsikt kan inverka på den hållbara utvecklingen. Kvinnor i politiken kan vara en indikator på en bättre skött och demokratiskt samhälle. Hon menar ändå att det kan vara problematiskt att koppla samman demokratiska i-länder med hållbar utveckling.

– Till exempel Sverige är bra på återvinning, energi och beskattning, men mindre bra om man räknar med allt de omsätter i andra länder, och hur deras industri agerar där.

I-ländernas konsumtionsprodukter produceras i u-länder, men i i-ländernas ägo. Oinas menar att miljöförstörelsen utlokaliseras och att i-länderna ses som miljömedvetna medan Indonesien anses omedvetna även fast det är Nestes palmoljeplantage som höjer Indonesiens siffror. Politiker i u-länder tackar heller inte nej till den tillväxt och de lågavlönade arbetsplatser som storföretagen kan erbjuda. Oinas menar detta är en sak som måste lösas på ett globalt plan.

– Jag börjar själv tycka att skiljelinjen inte längre är i- eller u-länders vanliga medborgare, kvinnor eller män, utan den lilla eliten och den vanliga människan var som helst.

Källor:

Intevju med Elina Oinas

http://data.worldbank.org/indicator/SG.GEN.PARL.ZS/countries/1W?order=wbapi_data_value_2015%20wbapi_data_value%20wbapi_data_value-last&sort=asc&display=default

http://eige.europa.eu/sites/default/files/documents/Gender-Equality-and-Climate-Change-Report.pdf

 

 

Onko Afrikalla mahdollisuutta elää ja kehittyä kestävään energiaa käyttäen?

Kestävä kehitys ja kestävä tulevaisuus: tärkeitä tämän hetkisiä puheenaiheita, joiden piirissä lanseerataan erilaisia tavoitteita. Haasteita löytyy niin läheltä kuin kaukaakin. Tea Erätuuli, vanhempi asiantuntija Helenistä, työskentelee tulevaisuuden kestävän energian parissa ja tuntee haasteet, mutta uskoo myös kestävän tulevaisuuden potentiaaliin energiasektorilla.

New York 25. -27.9.2015

Kestävää energiaa kaikille.solar-panel-africa Tämä on yksi YK:n jäsenmaiden New Yorkissa vuonna 2015 pidetyssä huippukokouksessa sovituista kestävän kehityksen tavoitteista. Samankaltaisia kunnianhimoisia päätavoitteita laseerattiin yhteensä 17 ja ne astuivat voimaan vuoden 2016 alussa. Tavoitteet sitovat sekä köyhiä että rikkaita maita ja niiden tarkoituksena on äärimmäisen köyhyyden poistaminen ja kestävä kehitys kaikilla osa-alueilla: ekologinen, kulttuurillinen, taloudellinen ja sosiaalinen kestävyys. Toimintaohjelma ulottuu vuoteen 2030 asti ja se on jatkoa YK:n vuosituhattavoitteille, jotka koskettivat tuolloin vain kehitysmaita. Päätavoitteiden lisäksi Agenda2030 sisältää yhteensä 169 alatavoitetta.

Kestävän kehityksen tavoite nro 7: varmistaa, että kaikilla on mahdollisuus luotettavaan, kestävään ja uudenaikaiseen energiaan kohtuuhintaisesti. Esimerkiksi Afrikan maat yhdessä kuluttavat vain 25 % siitä, mitä keskimäärin energiaa kulutetaan maailmalaajuisesti henkeä kohden. Kestävän energian määrän kasvattaminen maailmanlaajuisesti on kuitenkin hyvin tärkeää, jotta maailman keskimääräisen lämpötilan nousu jäisi kahteen asteeseen, ilmansaasteista johtuvat terveyshaitat vähenisivät ja ehtyvien fossiilisten polttoaineiden tilalle saataisiin kestävää energiantuotantoa kasvavan energiatarpeen turvaamiseksi.

Nykyhetki

Nykyiset modernit yhteiskunnat ovat hyvin sähköriippuvaisia, sillä käyttämämme toiminnot tarvitsevat sähköä. Viestit eivät kulje, tiedostoja ei saa avattua tietokoneelta eikä hampaita saada pestyä sähköhammasharjalla ilman sähköä. Koska modernit yhteiskunnat ovat niin riippuvaisia sähköstä, ei taloudellinen kasvu kehittyvissä maissa onnistu ilman sitä.

Saharan eteläpuolinen alue Afrikassa on maailman vähäisimmän sähkönjakelun piirissä ja näin ollen 621 miljoonaa afrikkalaista jää ilman sähköä. Sen saatavuus on kuitenkin oleellista, sillä sen on todistettu lisäävän mahdollisuutta opiskella kauemmin vuorokauden aikana, lisäävän työllisyyttä, parantavan sairaanhoitoa sekä lisäävän terveyttä mahdollisuutena käyttää jääkaappeja lääkkeiden sekä ruuan varastointiin ja lisäksi vapauttaa, yleensä naiset, vaatteiden käsinpesun työläisyydestä.

Energian tuottaminen kestävästi on tärkeää, sillä se tuottaa noin 60 % maailman kasvihuonekaasupäästöistä ja näin ollen hiili-intensiteettisen energian vähentäminen on avainasemassa ilmastotavoitteiden saavuttamiseksi pitkällä aikavälillä. Välillä tulee vastaan kuitenkin väitteitä, että ympäristönsuojelua ei voida toteuttaa Afrikan maiden kasvun kustannuksella vaan energiaköyhyyden sekä BKT kasvun tulisi olla Afrikan maiden prioriteetteina. Onko siis todella niin, etteivät Afrikan maat voi kehittyä kestävällä tavalla?

Kestävän energian edut ja haasteet Afrikassa

Afrikalla on suuri potentiaali uusiutuvan energian tuottamisessa ja vain neljäsosa tästä potentiaalista käytetään tällä hetkellä hyödyksi. Esimerkiksi tuulivoimalla yksistään olisi mahdollisuus viisinkertaistaa energiantuotanto kapasiteettiä nykyisestä määrästä. Afrikka koostuu kuitenkin 54 maasta, joiden haasteet energiasektorin ja taloudellisen tilanteen välillä vaihtelevat.

Yksi Afrikan maiden haasteista on resurssien sijainnin vaihtelu mantereella. Itä-Afrikan alueella sijaitsee melkein kaikki geotermiset varat, kun taas Keski-Afrikan alueella sijaitsee suurin osa mantereen vesivaroista. Parhaimmat paikat aurinkoenergian käytölle sijaitsevat taas Pohjois- ja Länsi-Afrikassa ja tuulivoiman käytölle Pohjois- ja Itä-Afrikassa.

Tällä hetkellä Afrikan maiden pääasiallisimmat energialähteet ovat fossiiliset polttoaineet, biomassa ja vesivoima. Tutkimustulokset osoittavat kuitenkin, että uusiutuvalla energialla on huomattavasti suurempi rooli Afrikan taloudelliseen kasvuun yleisesti kuin perinteisillä fossiilisilla polttoaineilla. Tuulivoima ja aurinkoenergia eivät kuitenkaan pysty tämän hetkisen teknologian avulla tarjoamaan kestävän kehityksen tavoitteiden mukaista luotettavaa energiaa vuoden jokaiselle päivälle, minkä vuoksi Afrikan maat kärsivät edelleenkin sähköttömistä ajan jaksoista. Kehittyäkseen maat vaatisivat vakaata energian saantia. Yleinen haaste uusiutuviin energialähteisiin liittyy niiden hitaampaan kykyyn vastata energian tarve piikkeihin.

Tea Erätuuli, vanhempi asiantuntija Helenistä, uskoo biomassan polton olevan välivaihe siirryttäessä aurinko- ja tuulivoiman laajamittaisempaan käyttöön. Laajamittainen biopolttoaineiden käyttö Afrikan liikennesektorilla ei ole todennäköistä, ottaen huomioon Afrikan maiden teknologian kehittymättömyyden ja biopolttoaineisiin tarvittavien raaka-aineiden tuottamisen vaatimat suuret maa-alat. Biopolttoaineiden raaka-aineet vaatisivat noin kahdesta kolmeen kertaa enemmän maa-alaa kuin tuuli- ja aurinkovoimalat tuottaakseen sähköä. Lisäksi kasvavan ruokatarpeen vuoksi ei Afrikassa ole mahdollisuutta viljellä polttoaineisiin tarvittavia raaka-aineita laajamittaisesti.

Uusiutuvan energian haasteita ovat lisäksi muun muassa energian huono kuljetettavuus, pääoman tarve investointeihin ja alhainen energiasisältö. Tuuli- ja aurinkovoimalat täytyy rakentaa sinne, missä tuulet puhaltavat ja aurinko paistaa riittävästi.

Kehittyvät maat eivät ole yksin haasteiden kanssa

Ei tule kuitenkaan unohtaa, että myös kehittyneillä mailla on haasteita kestävän energian kehittämisessä ja sen määrän lisäämisessä, vaikka kirjoituksen aiheena on Afrikka. Tea Erätuuli kertoo, että Helsingin alueen voimalaitosten haasteena ovat mm. niiden sijainti keskellä kaupunkia sekä vilkkaat tiet.  Erilaisista haasteista huolimatta Erätuuli muistuttaa, että afrikkalaiset ovat esim. kehittäneet itse omanlaisen biohiilen valmistuskeinon. Sitä valmistetaan länsimaissakin vähän erilaisia metodeita käyttäen. Afrikka ei siis suinkaan ole paikka, josta ei voisi nousta keksintöjä arkipäiväiseen käyttöön.

Helsingin Sanomissa 5.4.2016 kerrottiin EU:n listaamista 20 raaka-aineesta, joiden saatavuus on vaikeaa tai niiden korvaaminen on lähes mahdotonta. Näiden raaka-aineiden joukkoon kuuluivat muun muassa tuulimyllyissä käytettävät maametallit sekä aurinkopaneelien valmistuksessa käytettävä piimetalli. Haasteet näiden raaka-aineiden kohdalla liittyvät siihen, että niiden tuotanto on keskittynyt hyvin harvoihin maihin eikä niiden kierrätys ole välttämättä mahdollista. Tällainen tilanne voi siis hyvin vaikuttaa uusiutuvien energialähteiden kehittymiseen ja käyttöönottoa niin EU:n alueella kuin kehittyvissä maissa.

Uusiutuvan energian lisääminen ja uusiutumattomien vähentäminen ei yksistään pelasta ja paranna maailmaa. On tärkeä muistaa, että myös uusiutuvan energian käyttöön liittyy negatiivisia ympäristövaikutuksia ja laitteistoon tarvittavien raaka-aineiden hankkiminen ei välttämättä ole ympäristöystävällisemmästä päästä.  Tällöin kysymys laitteiden elinkaaren pituuden suhteesta niihin käytettyihin raaka-aineisiin nousee keskusteluihin. Teknologia esim. aurinkopaneeleissa on kuitenkin kehittynyt huomattavasti ja toivottavasti se tulee vain jatkumaa.

Kestävän energian tulevaisuus ja Afrikka

Todennäköisesti Afrikan maat käyttävät aluksi fossiilisia energialähteitä uusiutuvien rinnalla, mutta uusiutuvien energialähteiden potentiaali on niin suuri Afrikassa, että olisi yllättävää, jos sitä ei hyödynnettäisi jo mahdollisimman pian suuremmassa mittakaavassa. Lisäksi teknologian kehittyminen luo mahdollisuuksia uusiutuvien energialähteiden parempaan käyttöön esimerkiksi energiatehokkuutta parantamalla. Tea Erätuulen mielestä Afrikassa on ehkä jopa paremmat lähtökohdat hyödyntää uutta teknologiaa, jonka avulla voidaan lisätä uusiutuvan energian käyttöä. Hän myös uskoo, että Afrikan maat eivät välttämättä tarvitse fossiilisia polttoaineita kehittääkseen hyvinvointiaan. Tärkeää on, että länsimaat ja Afrikan maat tekisivät yhteistyötä niin uusiutuvan energian kehittämisessä kuin sen viennissä. Erätuuli uskoisi yhteistyön olevan monella tapaa win-win-tilanne kummallekin osapuolelle.

 

Lähteet

Baltic Bioenergy and Industrial Charcoal. Mitä biohiili on? http://www.balbic.eu/fi/mita_biohiili_on/fi_FI/mita_biohiili_on/ [Luettu 12.4.2016].

Globala målen. Mål 7: Hållbar energi för alla. http://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-7-sakerstalla-hallbar-energi/ [Luettu 3.4.2016].

Hancock, K.J. 2015. The expanding horizon of renewable energy in sub-Saharan Africa: Leading research in the social sciences. Energy Research and Social Science 5: 1-8.

Helsingin Sanomat 5.4.2016. 20 raaka-ainetta on kriittisen tärkeitä EU:lle – saatavuus vaikeaa tai korvaaminen lähes mahdotonta. http://www.hs.fi/ulkomaat/a1459746469838 [Luettu 12.4.2016].

Suomen YK-liitto. Kestävän kehityksen tavoitteet – Agenda 2030 http://www.ykliitto.fi/yk70v/yk/kehitys/post-2015 [Luettu 3.4.2016].

Tea Erätuuli, vanhempi asiantuntija, Helen. Haastattelu 11.4.2016.

UN. Goal 7: Ensure access to affordable, reliable, sustainable and modern energy for all. http://www.un.org/sustainabledevelopment/energy/ [Luettu 3.4.2016].

Wesseh, P.K., Jr. & Lin, B. 2016. Can African countries efficiently build their economies on renewable energy? Renewable and Sustainable Energy Reviews 54: 161-173.

Yhdistyneet Kansakunnat. 2015. Agenda2030 – kestävän kehityksen tavoitteet maailmalle. http://yk.fi/node/479 [Luettu 3.4.2016].

Vad är det fel med maten?

Vi kastar för mycket mat bort, ofta på grund av att den inte ser perfekt ut. Kanske en banan med bruna fläckar eller en bröd med lite torkad yte. Så kastas bort också livsmedlen och råvaror i affären och restauranger som inte köpts. I mjölkproduktion dödar man kossor som inte producerar tillräckligt med mjölk. Matsvinnet innebär att vi i EU kastar bort 90 miljoner ton mat varje år. Det gör 180 kilo per person! Även en tredjedel av mat är fortfarande ätbart. Allt det här matavfall är ansvarig för 16 % av växthusgaser från EU. Samtidigt finns det nästan en miljard människor utan tillgång till näringsrik mat. Hur är det möjligt att vi har nästan lika många överviktiga som det finns hungriga i världen?

Världspopulationen fortsätter att öka. Olika studier har sagt att matproduktionen skulle öka nästan dubbelt i mängden om man ska mata för 9 miljarder människor före 2050. Det betyder att man måste investera ytterligare 83 miljarder $ varje år i U-länderna. Ökande productionen menar inte att hugga ner skogen och odla på nytt land utan att odla mer effektivt. Proteinrika bönor och quinoa till exempel har bättre näringsvärde än vete eller ris. Baljväxter har förmågan att binda kväve och förbättra växten i områden. Man kan odla till exempel kaffe i samband med träd för att upprätthålla markens livskraft och tillstånd (agroforestry).  Ett av FN:s hållbara utvecklingsmål är att minska matavfall och förbättra näringsintaget för alla. Det lönar sig att ta hand om marken och skogar för att försäkra hållbart jordbruk.

Matproducenterna i U-länder har en begränsad möjlighet att förvara skörden och kyla ner maten.   Infrastrukturen är svag på många håll i Afrika och Asien. Samt, jordbruk är det huvudsakliga sättet att få mat och pengar och småjordbrukare producerar till och med 80 % av all mat i U-länderna.  Det finns en tydlig länk mellan fattigdom och bristen på effektiv lagring, transport och odling. För tillfället lever en miljard människa med bara 1,25 dollar om dagen. Huvudkosten bland fattiga i U-länderna är ris som inte är tillräckligt näringsrikt och innehåller nästan bara kolhydrater.

I västerländerna njuter vi av maten och den är en viktig del av kultur, men vi äter också för mycket, speciellt kött. För att få ett kilo kött, behöver man tusentals liter av vatten. En ko utsläpper lika mycket växthusgaser i luften som om man körde 13 000 kilometer med en bil under ett år! Att tänka klokt i mataffären är ett sätt att förhindra miljöförändringen.

Det är synd att man inte uppskattar mat. ”En orsak kan vara att maten är ännu ganska billigt, och därför blir det lätt att kasta bort” säger Eva Heiskanen från Konsumentforskning centret. Ett sätt att öka folkets intresse för att äta mera grönsaker och mindre kött är att ordna lunchlinjen på ett annat sätt. ”Brådska leder till slöseri” säger hon också.

Det är också trendigt att tänka på miljön som konsumenten. I Finland finns det många olika sätt att utnyttja mat som annars hamnar i soporna. Mobil-appen ResQ och Froodly och projekten From Waste to Taste är exempel på hur man kan minska på matsvinnet. Man kan alltså ha nya idéer –kanske även skoja lite med saken! I en artikel i “the Onion” har man kommit till olika sätt att undvika matsvinn i vardagen, man kan man t.ex. minska på sina impulsköp och införskaffa en sak åt gången i butiken: http://www.theonion.com/graphic/how-cut-down-food-waste-52495.

-Avoid impulse buying by only going to the grocery store for one ingredient at a time!

Alltså kanske kan vi tänka mat på ett nytt sätt? Kanske kan vi vara modiga och äta bananen med lite mörkad skal med den där vanilj yoghurten i kylskåpet från veckoslutet- om det smakar gott, så är det gott!

Omfattande nerskärningar innebär högre krav på u-lands projekt

Finlands regering har bestämt sig för att minska på finansieringen av utvecklingssamarbetet under de kommande åren. Beloppet som skall sparas är 200 miljoner euro per år. Det är en rejäl nedskärning och så mycket som 40 % av organisationernas resurser berörs. “Det gäller för projektansvariga att använda de minskande resurserna så effektiv som möjligt, för att fortsättningsvis nå hållbara resultat” säger Antti Turakka som jobbar med utbildningsplanering på Kepa.

Det finns många olika organisationer som arbetar med utvecklingsfrågor på internationell nivå. Kepa är en av dessa och fungerar som en paraplyorganisation för finska medborgarorganisationer som arbetar med utvecklingsfrågor. En central del av arbetet är att undervisa medlemsorganisationer om utvecklingssamarbetet och drivandet av projekt i u-länder. Projekten kan kretsa kring olika delar av hållbar utveckling; allt från att förbättra ekonomin, att ekologisera jordbruk till att bevara kultur. På grund av utvecklingssamarbetets många aspekter är det viktigt att lära sig vad som kännetecknar ett bra projekt. Det man strävar efter är en god planering och ett tätt partnerskap för att tillsammans arbeta för långvariga resultat.

”Målen måste rekognoseras redan i planeringsfasen”– Turakka

Centralt för alla projekt är en klar målsättning för vad man vill åstadkomma. Det viktigaste är att målen motsvarar behoven och att man utgår från dem då man planerar åtgärderna som skall genomföras i ett land. På detta sätt kan man komma på nya kreativa åtgärder för att nå målen och undvika att fastna i gamla och möjligen ineffektiva mönster. Man kan även upptäcka något som borde åtgärdas före man inleder en tänkt aktivitet i landet. Att sätta mål är dessutom viktigt för att man skall kunna mäta hur lyckat ett projekt varit. Enligt Antti Turakka, som arbetar inom Kepa med utbildningsplanering, är det viktigt att man gör en flexibel plan som ger rum för både positiva och negativa oväntade resultat och att man beaktar resultaten under projektets gång för att styra det i önskad riktning. Att kunna uppvisa konkreta resultat kommer i framtiden, på grund av de minskade stöden, att vara viktigt för att projekten skall få fortsatt finansiellt stöd från staten. Det kan dock vara svårt att uppvisa resultat i frågor såsom ökade mänskliga rättigheter och kunskap.

”Utvecklingens mål är realiserande av rättvisa”– Turakka

Antti Turakka menar att varje projekt borde sträva efter en förbättring av de mänskliga rättigheterna, exempelvis rätten till färskt vatten. Han har under sin karriär arbetat med flera olika projekt i u-länder. Ett av de mest lyckade projekten är ett samarbete mellan den finska och nepalesiska staten för att förbättra vattentillgången och de sanitära förhållandena på landsbygden i Nepal. Turakka anser att ett av de största framstegen i samarbetet är att man lyckats förbättra levnadsförhållandena genom lokalbefolkningens deltagande, vilket innebär att lokalbefolkningen arbetar för och är med och fattar beslut som påverkar deras levnadsmiljö. Detta i sig är en mänsklig rättighet, demokrati.

”Projektet förbättrar förhållanden på en strukturell nivå”– Turakka

Ett stort problem i Nepal var att skolade tjänstemän inte hölls kvar i de avlägsna trakterna på landsbygden, där de behövdes. Därför började man i projektet att satsa på kapacitetsutveckling hos lokalbefolkningen. Kapacitetsutveckling betyder att invånarna får kunskap och resurser som behövs för att de själva skall kunna ta itu med problem som de ställs inför. På detta sätt får man enligt Turakka bättre kontroll över vad som försiggår, man eliminerar mellanhänder och ger redskap som behövs för en fortsatt förbättring av levnadsförhållandena, även efter ett avslutat projekt. Enligt utrikesministeriets rapport över projektet har man under åren 2010-2013 lyckats ordna hållbara vattentjänster till över 185 tusen nepaleser på landsbygden. Information om de positiva effekter en god sanitet har på hälsan har också spridit sig från samhälle till samhälle. Många toaletter har därför byggts på eget initiativ och med egna resurser. Man har fått information och medel att göra detta. År 2001 hade 24 % av befolkningen tillgång till sanitetsutrymmen, år 2014 hade tillgången ökat till 70 %. Att bedriva projektverksamhet så att invånarna deltar och får kunskap har långvariga effekter på samhällets struktur, även efter ett avslutat projekt.

nepal

Förbättrad vattentillgång i Nepal är en grundpelare för utveckling, bild: Narendra Shrestha

Kapacitetsutvecklingen tar dock relativt länge, ett problem som inte överensstämmer med den finska statens förväntningar på effektiviteten hos projekt. Enligt Turakka hotas främst nya och små projekt av nedskärningar på biståndet för utvecklingssamarbete. Förlängningsmöjligheterna har minskat, speciellt ifall man inte kan uppvisa konkreta resultat, och det är troligt att det åtminstone blir ett uppehåll i projektarbetet. Detta är ett stort problem för samhällen som är beroende av stöden och där uppbyggandet av kapaciteten är på hälft.

”Förståelse för den lokala kulturen är extremt viktigt för ett lyckat projekt” – Turakka

Samarbetet mellan organisationer, stater, projektarbetare och lokalbefolkning har en ytterst central roll i utvecklingsprojekt. Hur väl de olika aktörerna växelverkar och förstår varandra kan ses i projektens resultat. Att komma som utomstående till ett land med främmande kultur är ingen lätt uppgift och kräver yrkesskicklighet. Man måste vara medveten om vad som kan uppnås i den specifika kontexten. Då man förstår varandra är det lättare att undvika konflikter, men också lättare att lösa dem genom diskussion. Då Finland drar ner på bistånden för utvecklingssamarbetet uppstår större krav på vad man vill få ut av projekten. Detta kan vara i konflikt med lokalbefolkningens förväntningar på projektet, som i sin tur kan minska på förtroende för organisationerna och projekten. Utan förtroende och diskussionsförmåga är det mycket svårt att fortsätta projekt. Det har till och med hänt att projekt avbrutits, vilket är ineffektivt och oekonomiskt. Även om det är viktigt att driva projekt med mål i sinnet är det ännu viktigare att anpassa dem till den kulturella kontexten, och att inte sätta orealistiskt höga mål.

”Företagen får en allt större roll i utvecklingssamarbetet” – Turakka

Projekt kan också vara marknadsbetonade, dvs. att genom ekonomisk verksamhet åstadkomma en förändring. Trenden för det finska utvecklingsarbetet i u-länder är att alla parter, både lokalbefolkningen och de aktörer som agerar där, skall dra nytta av verksamheten. Företagen kommer enligt Turakka att integreras allt mer och bli en del av utvecklingssamarbetet tillsammans med staten, invånarna och organisationerna. Tillsvidare har andelen ekonomiskt drivna privata aktörer inom utvecklingssamarbetet varit rätt lågt jämfört med offentliga aktörer och icke-statliga organisationer. Nu har dock de tidigare konsultföretagen som varit verksamma i u-länder fått sällskap av ekonomiskt drivna företag. Finnfund är ett exempel på ett bolag som sysslar med utvecklingsfinansierings. Bolaget ägs till stor del av den finska staten. Målet är att öka på finska företags verksamhet i utvecklingsländer genom investering, finansiering och rådgivning. Bolaget poängterar att företagens verksamhet skall främja även andra dimensioner av utvecklingen än den ekonomiska. Med möjligheten att utvidga sina marknader följer också olika krav på företagen, t.ex. att följa etiska principer. Nyttan med ökad ekonomisk verksamhet kan också kännas av i destinationslandet, bl.a. genom att infrastrukturen förbättras.

“Projekten skall medföra en positiv inverkan på människornas liv”– Turakka

Hur bra ett projekt är kan bestämmas av hur stor positiv inverkan en aktivitet har haft på människornas liv. Det är resultaten som är de mest avgörande och inte aktiviteten. På grund av att andelen projekt kommer att sjunka till följd av nedskärningarna, är det viktigt att satsa på kvaliteten hos de återstående projekten. Det som görs skall göras bättre med hjälp av samarbete, deltagande på gräsrotsnivå och med projekt som följer tydliga och realistiska målsättningar.

Referenser

Intervju med Antti Turakka, utbildningsplanerare på Kepa, 7.4.2016.

Kepas hemsida:
https://www.kepa.fi/svenska

Utrikesministeriets hemsida:
http://formin.finland.fi/public/

Finnfunds hemsida:
http://www.finnfund.fi/yritys/

Toaletter räddar liv

Då man hör ordet ”toalett” associerar man lätt till den i västvärlden välkända vattenklosetten. Här i Finland har alla hem minst en toalett. Går man omkring på stan finner man alltid wc:n att besöka då behovet infinner sig.
Därför kan det vara svårt att tänka sig att för många ute i världen är tillgången till toaletter – både vattenklosetter, dass, latriner osv. – överraskande begränsad. I verkligheten lever 2,5 miljarder människor i utvecklingsländer utan tillgång till en ordentlig hygienisk toalett, och av dessa uträttar över en miljard människor sina ärenden ute i det öppna.
Ett av målen bland FN:s Globala mål är därför att till år 2030 ge alla tillgång till god sanitet och hygien. Denna enorma utmaning tacklas bl.a. med hjälp av internationellt samarbete och olika biståndsprojekt.

Information om god sanitet och hygien, byggning och upprätthållning av fungerande sanitetslösningar måste i många fall börjas helt från början. Enligt Sari Huuhtanen från Käymäläseura Huussi ry är en central sak i föreningens utlandsprojekt att berätta hur sjukdomar sprider sig.
Då saniteten inte fungerar sprids nämligen sjukdomsalstrare lätt i omgivningen. Till exempel diarré, kolera, ebola och hepatit A sprider sig med avföring. Årligen dör över 750 000 barn under fem år enbart av diarré, en sjukdom som enkelt går att förhindra med god hygien. I slumområden, där människor lever tätt inpå varandra och det inte finns tillgång till ordentliga toaletter, kan sjukdomsepidemier lätt uppkomma. De facto anses upp till 80% av alla sjukdomsepidemier i utvecklingsländer bero på bristande sanitet.

För att råda bot på detta måste saniteten utvecklas. I områden där städer och stadsområden snabbt byggts upp finns ofta ingen infrastruktur eller avloppssystem. Då måste andra metoder för hanteringen av avföring användas. Exempelvis är torrdass en fungerande lösning.
– År 2006 visste ingen vad ett torrdass är, säger Huuhtanen, som jobbat med projekt i bland annat Tanzania. Hela konceptet måste förklaras från grund och botten.
Tömningen av dass är en utmaning Huuhtanen träffat på inom sitt yrke. Då ingen vill ta på sig ansvaret att tömma och upprätthålla dassen överges de lätt då de fylls.
– Det finns fortfarande ett visst stigma över att hantera dassprodukter, säger Huuhtanen.
Det fina med dass är dock att produkten som samlas in kan komposteras och omvandlas till mylla innan den hanteras. I områden där jordmånen är fattig kan komposten komma till stor nytta. Om myllan, som efter komposteringen är ofarlig, används som gödsel slås två flugor i en smäll. Då behöver inte jordbrukarna betala för dyrt gödsel och torrdassen töms. Huuhtanen berättar att ett av föreningens mål är att bygga upp sådana kedjor mellan människor och jordbrukare.

När man funderar på problem i u-länder är kanske god sanitet inte det första man tänker på, men det borde vara det. Med en så enkel sak som hygieniska dass som är lätta att bygga och upprätthålla kan livet förbättras för många människor. Därför är det så viktigt med föreningar såsom Huussi ry som koncentrerar sig på att lära ut hur dass byggs och hur de upprätthålls. Målet är att få människor att själva bygga toaletter åt sig, för att engagera människor att själva förbättra sin situation.

Källor:

Intervju med Sari Huuhtanen från Käymäläseura Huussi ry. 7.3.2016

Nakagiri, A., Niwagaba, C. B., Nyenje, P. M., Kulabako, R. N., Tumuhairwe, J. B. & Kansiime, F. 2016. Are pit latrines in urban areas of Sub-Saharan Africa performing? A review of usage, filling, insects and odour nuisances. Bmc Public Health 16: 120.

http://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-6-tillgang-till-rent-vatten-och-sanitet/

http://www.unicef.org/wash/

http://www.who.int/water_sanitation_health/sanitation/action/en/