Det pandemiska hotet var känt, men inget gjordes. Nu har vi korona. Samma kommer att hända med klimatförändringen, tror experten.

FN är en organisation mellan världens stater vars syfte är att hjälpa världen mot en bättre framtid och tjäna politiken som en plattform för diskussioner mellan länder om mindre och större problem. Ett av de största problemen är klimatförändringen.

Enligt våra uppgifter är tiden kort, men ändå har inga betydande politiska eller ekonomiska åtgärder ännu setts för att ta itu med klimatförändringarna. Varför är det så? Och vad kan man göra åt klimatförändringen i politiken? Vilken roll spelar FN och hållbar utveckling i världspolitiken och kan den bidra till att stoppa klimatförändringarna?

Jag tänkte ta ställning till dessa frågor från Janne Hukkinen, professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet, som har också varit delaktig i rådgivning till den finska regeringen om hållbar utveckling.

Janne Hukkinen är professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet.(Bild: Helsingfors universitetet)

 

Problemet

Jag frågade Hukkinen vad det är med beslutsfattandet när, även om ämnet har debatterats i årtionden, det inte har funnits någon överenskommelse i politiken om vad man ska göra med klimatförändringen.

”Visst skulle IPCC vilja veta exakt samma sak”, skrattar Hukkinen. Han presenterar dock en djup åtskillnad mellan politik och vetenskap som orsak.

”Ibland kan socialt beslutsfattande stöta på forskningskunskap, men mestadels är det ett autonomt system som inte behöver ta hänsyn till vetenskaplig forskning.”

Politik och vetenskap fungerar under olika spelregler. Det politiska beslutsfattandet är kortsiktigt på grund av valperioder och valpåtryckningar, medan vetenskapen strävar efter att vara så långsiktig som möjligt. Politik åberopar fakta och säkerhet, medan vetenskapens uppgift är att ifrågasätta och utforska världen såväl som sig själv.

 

För politikens förhalning i kampen mot klimatförändringar finner Hukkinen också en förklaring i människans natur. Som ett resultat av evolutionen har vi anpassat oss för att reagera på omedelbara, påtagliga faror med “fight or flight”-reaktionen, och detsamma gäller till klimatförändringen. Men den här gången är faran inte påtaglig och överhängande. IPPCC-rapporterna säger vilken inverkan klimatförändringen sannolikt kommer att få, men allt har hittills varit långt ifrån åtminstone västerländsk mans vardag. Eller även om till exempel en intensiv storm har stuckit fläckarna i bältros, kan händelsen ha förklarats som en isolerad tillfällighet.

”Det är sorgligt att det tar tid innan vi vidtar några betydande åtgärder mot klimatförändringen, eftersom vi kollektivt måste ha en betydande mängd dåliga erfarenheter så att det blir som om på huden och verkliga uppfattas.”

Hukkinen jämför situationen med klimatförändringen med hur stora ekonomiska kriser har fungerat. Det har redan funnits ett antal av dem i en persons livstid, så idag vet de hur man bättre förbereder sig för dem. I sin tur har sådana globala pandemier som covid-19 inte funnits tidigare. Corona har stor likhet med klimatförändringen, eftersom även om experter har kunnat förutse en kris som denna kommer, har ingenting gjorts åt den i politiken.

”För en epidemiolog som respekterar sitt yrke var det ingen överraskning.” Institutionen för hälsa och välfärd har också rapporter om hur man ska reagera på en global pandemi. Ändå blev vi förvånade med våra byxor nere och situationen är nu vad som finns. Jag undrar om samma sak kommer att hända igen med klimatförändringarna. Jag frågade Hukkinen om det också.

 

Vi vet att det fortfarande är teoretiskt möjligt att stoppa klimatförändringen, men är det troligt i den nuvarande globala politiska situationen? Jag frågade Hukkinen om han tror att klimatförändringarna kommer att stoppas under 1,5 grader av uppvärmning, sett från förindustriell tid. Det här är Hukkinens personliga tro. Hukkinen berättade att när han pratar med andra experter på området är de oftast ganska mycket överens om frågan, men någon borde förmodligen undersöka vad experter inom området faktiskt tror på.

Men det svaret.

”Om du frågar vad jag tror, då allt jag vet om mänsklighetens förmåga att möta mycket stora kriser under världshistorien som har varit mindre än någon av de nuvarande miljökriserna, skulle jag säga att jag inte tror det.”

Janne Hukkinen rättfärdigar sin tro helt enkelt genom det faktum att för att bekämpa klimatförändringarna måste stiga under 1,5 grader ske i energiproduktionen, och i modern politik är det inte troligt att det kommer att ske. Enligt Parisavtalet i industriella länder skulle utsläpp minska enormt i bara tio år, och för andra länder, som får fler utsläppsrätter, finns det bara lite mer tid och utsläpp. Det verkar högst osannolikt, särskilt när ingenting har hänt under de senaste åren.

”Men i samma andetag skulle jag säga att jag inte tillhör dem som slår handskarna på bordet och tycker att det är meningslöst att ens försöka. Jag är övertygad om att vi bör göra allt vi kan, som forskare och individer som påverkar politiken och andra medlemmar av medborgarrörelsen, för att få till stånd mycket radikala åtgärder för att nå en och en halv grad.”

 

Dessutom fäster Hukkinen stor vikt vid anpassningen till klimatförändringen. Även om klimatförändringen stoppas under 1,5 grader kommer den fortfarande att få betydande konsekvenser. Hittills har klimatpolitiken haft en mycket stark dikotomi som i fråga om inneslutning och anpassning, och den har till och med blivit starkt politiskt splittrande, säger Hukkinen. Nu bör dock passera båda vägarna. Samtidigt som vi bör försöka mildra klimatförändringen bör vi se till att vi redan befinner oss i ett radikalt förändrat ekosystem på grund av klimatförändringen och det bör tas på största allvar, säger Hukkinen. ”Några tänker fortfarande på när klimatförändringen kommer att börja, men i verkligheten vi är inne i testinställningen och föränderlig verkligheten nu redan. Och det betyder logiskt att vi också måste kunna anpassa oss till det.”

 

Mot lösningar?

Enligt Hukkinen det är tydligt hur åtgärder bör vidtas för att ta itu med klimatförändringarna. ”Man kan inte göra något förnuftigt åt dessa saker på politisk beslutsnivå om du inte bitar i den sura äpplet och accepterar att du måste lyssna på experter.”

 

Ofta inom politiken representeras expertis av FN. FN: s synlighet i världspolitiken är trots allt stor och dess plats centrala. Där det finns diskussioner om att lösa världens stora problem, nämns vanligtvis det UN-populariserade begreppet hållbar utveckling. Därför kan vi föreställa oss att hållbar utveckling också skulle vara ett mycket centralt begrepp i kampen mot klimatförändringarna i politiken. Men hållbarhet och Agenda 2030 har också ofta kritiserats.

 

Jag frågade Janne Hukkinen vad hon tyckte om begreppet hållbar utveckling.

”Begreppet hållbar utveckling har visat sin funktionsduglighet genom att vara mycket ihållande i denna politiska debatt i mer än tre decennier. Det uppenbara konceptet lockar både beslutsfattare och vanliga människor”

Hukkinen uppskattar detta är åtminstone på grund av flexibiliteten i konceptet. Hållbarhet har definierats och kategoriserats på olika sätt. Så här bevaras idén, men detaljerna vädjar till olika människor.

 

Agenda 2030 har ofta kritiserats som otillräcklig. Hukkinen tycker att Agenda 2030 är bara bra. Det skulle också kunna finnas större mål, men Agenda 2030 är helt enkelt bra. ”Agenda 2030 går i ungefär samma kategori som deklarationen om de mänskliga rättigheterna.” Det passar FN: s roll. FN: s roll är alltid i den närliggande framtiden att vara organisatör av politiska förklaringar på högsta nivå. Även om FN fastställer strängare mål i Agenda 2030, har det varken befogenhet eller styrka att tvinga länderna att uppfylla sina skyldigheter. Hukkinen ser Agenda 2030 som riktlinje. “Till exempel förklaringen om de mänskliga rättigheterna är viktig också, även om det bara är en förklaring, och den bör inte nedspelas”.

Enligt Hukkinen är det ingen mening med att driva något annat. Volontärarbete och en viss typ av egenutvecklad anpassningsbarhet ger flexibilitet och når därmed fler människor. Om du försöker utarbeta för strikta regler eller definitioner kan företaget falla in i det när världens stater inte spelar så bra tillsammans ändå. FN: s roll är för närvarande realistisk.

Hukkinen tar också upp en annan punkt:

Han är involverad i en forskargrupp som utforskar trender i historien och vad vi går mot nu, liksom vad vi kan lära oss av historien. Det finns mycket mer litteratur om ämnet också. Hukkinen säger att vi idag är i en accelererande takt på väg in i samhällets stora crunches, och från historien lär vi oss att all slags mångfald som är så varierad som möjligt hjälper till att klara utmaningar. I det avseendet är det bra att det finns en viss variation mellan länderna och deras verksamhet när det gäller kultur, styrning och beslutsfattande. De problem som samhället och miljön kommer att möta i framtiden har inte universella lösningar, men de kräver att experimentera med väldigt många olika saker. FN:s ökade roll kunde minska mångfalden.

 

Jag frågade vad Hukkinen skulle förbättra den hållbara utvecklingen.

Hållbar utveckling har i allmänhet tagit fart ur ett människodrivet perspektiv som fokus på att möta mänskliga behov. Men enligt Hukkinen skulle ett mer holistiskt perspektiv vara klokare.

”När det gäller hållbar utveckling bör det vara viktigt att ta större hänsyn till interaktioner med naturen än att bara tillgodose människors omedelbara behov”

Från Agenda 2030 skulle han behöva lite mer tilltalande för folk. Som det ser ut är det en ganska hög politisk sak som fungerar som en riktlinje för staterna. Men på grund av det erbjuder det inte liknande möjligheter att ta budskapet till vanliga människor. För den uppgiften skulle det kunna finnas färre mål som fastställs i Agenda 2030.

 

Senast kom Hukkinen att tänka på ett potentiellt hot som framtiden kan medföra. Hukkinen tar upp ett ämne som han har varit involverad i forskningen.

“Vi vet att den värld vi är på väg mot i allt högre grad kommer att innehålla oväntade kriser, såsom denna coronapandemi. Hotet är att kriser blir kroniska och på grund av dem blir samhällets krigslagar kronisk. Detta är ett hot mot demokratin om sådana tillstånd som begränsar de grundläggande demokratiska rättigheterna, som beredskapslag, blir kontinuerliga. Beslutsmakten rör sig mer i riktning mot experter och kraftapparaten som polisen och militären är mer aktiva. Allvarligt talat bör man börja fundera på vilket sätt vi kommer att utveckla den politiska demokratin och beslutssystemen i den riktning som demokratin kommer att bevaras.”

Renar drunknat i tunn is — klimatförändringar hotar samernas traditionella levnadssätt

Klimatförändringen fortsätter att förändra förhållanden för renskötare, som blivit tvungna att tillämpa sitt kunnande i ett ändrande landskap. Är Finlands och sametingets strategier tillräckliga för att försäkra och stöda renskötselns överlevnad på ett kulturellt hållbart sätt?

 

Renar i Lappland. Bild: flickr

GPS, drones och motorskotrar har numera blivit en vanlig del av samernas renskötselmetoder. En ny rapport konkretiserar hur samisk renskötsel befinner sig mellan en moderniserad värld och en traditionell levnadsform.

I den nyligen publicerade rapporten SAAMI – Saamelaisten sopeutuminen ilmastonmuutokseen, av Klemetti Näkkäläjärvi, Suvi Juntunen och Jouni J.K. Jaakkola berättas det hur samisk renskötsel har påverkats av diverse förändringar i klimatet – speciellt uppvärmning – redan i årtionden. Forskarna går igenom data baserat på intervjuer och tidigare litteratur där det kommer fram att samiska renskötare har observerar förändringar i klimatet sedan 1960-talet. Dessa avvikelser har normaliserats under 2000- och 2010-talen. Renskötare har observerat bland annat starkare vindar, tunnare is, snö som smälter tidigare, ändringar i snötäcket, i växtligheter och i årstider – inte så olikt resultaten i IPCC:s rapport från förra året. Samma IPCC:s rapport antyder också att klimatförändringen har en påverkan på urfolks livnäring, kultur, självförsörjning, traditionell kunskap och hälsa (IPCC: kapitel 3). Finlands medeltemperatur uppskattas ha stigit med 2.3. celsiusgrader sedan 1800-talet.

Forskningen gjordes hos renbeteslag inom samernas hembygdsområde i norra Lappland. Samer har rätt att få undervisning på samiskt språk (enar-, kolt- eller norr-samiska) inom området. Samerna är EU:s ända urfolk och är cirka 10 000 personer i Finland. Deras status har bekräftats i Finlands grundlag. Klemetti Näkkäläjärvi, postdoktor i kulturantropologi, före-detta ordförande i sametinget och SAAMI-projektets ansvariga forskare, berättar att försvagandet av samernas kultur är förbjudet i olika lagstiftningar, som t.ex. Finlands gruv- och miljöskyddslagar men att dessa tolkas varierande. Till exempel ishavets tågbaneprojekt samt gruvdrift och hygge, vilka fruktas öka inom hembygdsområdet fortsätter att väcka oro. Klimatförändringar för med stora ändringar i samernas kultur, men är för enskilda folkgrupper – eller stater – omöjliga att ensam bekämpa.

Renskötsel är en viktig traditionell samisk levnadsform tillsammans med fiske, samlande och hantverk. Traditionella levnadsformer spelar ingen stor andel av omsättningen eller det relativa arbetskraftalet, men är mycket viktiga för uppehållandet av kulturen (Sametinget).

Forskningens informanter förklarar att stora ändringar i tillväxten av stubb orsakar ändringar i snötäcket, vilket har gjort det svårare att ta sig fram i terrängen. Året delas traditionellt in i 13 årstider. En del årstider har man hamnat tänka om, då de flyttats framåt. Speciellt hösten har blivit varmare på många områden och vintern anländer senare och slutar tidigare. Enligt en informant från Muddusjärvi vågar man numera träda på isen först vid nyår, då den blivit tillräckligt stark. Tidigare gick det enligt hen redan i oktober. Ett förtunnat istäcke har ökat risken för olyckor på alla forskningsområden, och inom norra boreala och boreala områden har renar drunknat i tunn is. Också våren kommer tidigare och sommaren har ibland sett värmeböljor så att renskötare har blivit solbrända. En informant från Näätämö berättar att renars päls har bränts i solen. Även fästingar har spritts mera bland renarna.

Då klimatförändringen framskrider kommer nya växt- och djurarter att spridas i Lappland. Detta har redan skett, och ibland existerar bara finska utryck för nya arter och fenomen. I en kultur där mycket information förs vidare muntligt eller genom praktisk inlärning, kan detta betyda förlusten av kunskap, då fenomenen som de samiska begreppen beskriver slutar att existera. Härtill finns formell utbildning i renskötsel att få endast på finska. Mellan 70% och 80% av renskötarna inom samernas hembygdsområde i Finland är samer.

”Informanterna berättar även att stödutfodring har varit en adapteringsstrategi”

I rapporten kommer det fram att informanterna utryckte oro över framtiden för sin traditionella kunskap, då intresset för renskötsel har minskat inom yngre generationer. Cirka 68% av Finlands samer bor idag utanför samernas hembygdsområde. Det är estimerat att 35%-50% av samer talar något samiskt språk som sitt modersmål.

Ändringar har tvingat renskötare att adaptera sig till nya förhållanden. Adaptering har skett till exempel genom att introducera stödutfodring samt genom användningen av GPS, drones och snöskotrar. En del renskötare drar också nytta av turism som en sidoinkomstkälla. Informanterna berättar även att stödutfodring har varit en adapteringsstrategi, då snötäcket blivit hårt av att ständigt smälta och frysa om och ger renarna svårigheter med att gräva fram föda. Dessutom är lavar en viktig näringskälla för renar, och i ett varmare klimat riskerar de at utkonkurreras av mossor.

”Resultat i forskningar gällande samer (eller andra folkgrupper) bör returneras till dessa så att informationen kan användas till exempel som material i lobbying.”

-Klemetti Näkkäläjärvi

Renskötsel baserar sig på siida-systemet. Sidor är mindre enheter inuti 13 olika renbeteslag, av vilka Finlands renskötselområdet består. Den traditionella metoden av renskötsel, som enbart baserar sig på naturbete och inte använder sig av stödutfodring och medicinering är mest hotad av klimatförändringar, berättar Näkkäläjärvi.

I rapporten kommer det upp att informanterna inte känt sig respekterade och hörda av myndigheter och vetenskapsmänniskor. Näkkäläjärvi förklarar att resultat i forskningar gällande samer (eller andra folkgrupper) bör returneras till dessa så att informationen kan användas till exempel som material i lobbying. Näkkäläjärvi säger att rätt så mycket forskning gjorts om samiska renskötare, men att traditionell kunskap och forskning inte har mött. Spridandet av traditionell kunskap inom det samiska folket är enligt Näkkäläjärvi mycket viktigt, och denna kunskap också är nyttigt att tilldela myndigheter, som på basis av information kan göra bättre beslut.

 

Otillräcklig uppmärksamhet inom strategier och lagstiftande

Europeiska Unionens arktiska strategi nämner klimatförändringens påverkan på det arktiska området och på urfolk samt betonar vikten av dialog och samarbete med arktiska urfolk inom EU:s olika arktiska strategier. Finlands arktiska strategi från 2013 har enligt Näkkäläjärvi inte framskritt enligt väntat, och har härmed ingen väldigt stor betydelse för samerna, även om strategin innehåller viktiga mål gällande samernas rätt till språk och kultur. Den uppdaterade versionen från 2017 nämner enligt rapporten urfolk, men inte samerna specifikt. Lapplands klimatstrategi nämner inte klimatförändringens påverkan på samer, även om Sametinget har nämnt representativa till strategins förberedande. Samernas Parlamentariska Råd, som är ett samarbetsorgan mellan Sveriges, Finlands och Norges sameting samt Rysslands same-organisationer har förberett en klimatstrategi från 2011. Strategin tar upp klimatförändringen som en människorättsfråga (en viktig del, som enligt SAAMI-rapportens analys saknas från andra strategier) och kräver bredare auktoritet för samerna inom sitt hembygdsområde. Strategin lyfter även fram forskningsbehov och utvecklingen av Sametingets egen klimatstrategi.

”Syftet med SAAMI-initiativet har varit att producera information som kan lägga grunden till en nationell adapteringsstrategi gällande klimatförändringen för Finlands samer.”

-Klemetti Näkkäläjärvi

Sveriges sameting har implementerat och år 2019 godkänt ett brett klimatpolitiskt program som baserar sig på forskning och vars huvudfokus är A) ökad adapteringsförmåga B) förmedlandet av information och C) krisberedskap. Näkkäläjärvi berättar, att syftet med SAAMI-initiativet har varit att producera information som kan lägga grunden till en nationell adapteringsstrategi gällande klimatförändringen för Finlands samer. Här borde samesamhället, samernas representativa och ansvarande ministerier höras. Näkkäläjärvi förklarar att denna strategi skulle utvecklas genom samarbete mellan havare av traditionell kunskap och forskare.

Övrigt borde det undersökas mera om adapteringsmöjligheter och information borde spridas mellan samerna. Viktigt är också att traditionell kunskap systematiskt förs över mellan generationer. I rapporten skrivs att klimatförändringen har en generationsspecifik natur – de kunskaper som en generation inte behöver förs inte heller vidare till den nästa. Stöd och hjälp borde ges dem som utövar traditionell kunskap i att föra den vidare, vilket kan kännas allt svårare i en globaliserad och moderniserad värld. Enligt Näkkäläjärvi borde traditionell kunskap läras ut på same-undervisningens alla stadier.

Slutligen skrivs det i rapporten att ett stödsystem för dem som övar traditionella levnadssätt kunde etableras, då de samiska språken och levnadssätten har bevisats vara livsviktiga för kulturens överlevnad. ”Genom förstärkandet av det traditionella levnadssättets position stöds det samiska språket och samernas hembygdsområdets livskraftighet, vilket stärker servicestrukturen. Försörjningens betydelse för språkets och den traditionella kunskapens framtid har inte blivit tillräckligt förstådd inom den finska administreringen.”, avslutar Näkkäläjärvi.

Rappporten: https://tietokayttoon.fi/julkaisut/raportti?pubid=URN:ISBN:978-952-287-930-1

Sametinget: https://www.samediggi.fi/saamelaiset-info/

IPCC:s rapport: https://www.ipcc.ch/sr15/

Kolneutral Helsingfors före 2035 kräver stora förnyelser på energisektorn – hur kan det här ambitiösa målet nås?

Enligt Helsingfors stadens mål ska staden vara kolneutral före året 2035. Energiproduktionen samt energiförbrukningen orsakar upp till 80% av stadens växthusgasutsläpp, vilket menar att energisektorn måste undergå stora förändringar. En av de är att minska användningen av fossila bränslen på energiproduktionen.

Enligt Förenta Nationernas hållbar utveckling -program Agenda 2030 skulle alla ha tillgång till hållbar energi. Förnybara energikällor borde ersätta fossila bränslen. Energisektorn är en av de största koldioxidutsläppskällor globalt samt i Helsingfors, och därför måste den undergå en systemförändring. Förändringar behövs för att hjälpa uppnå kolneutralitet och erbjuda hållbar energi för alla. Hurdana mål har Helsingfors som en stad? Hur bra sitter de ihop med den globala scheman för klimatförändring samt Agenda 2030? Helsingfors stadens mål är ambitiösa, och så borde det vara, säger specialforskare Vilja Varho.

Helsingfors stad strävar efter att bli kolneutral senast år 2035. Helsingfors vill också satsa på energieffektivitet samt förnybar energi, och har ställt mål för också dessa sektorer. Enligt specialforskare Vilja Varho, som jobbar hos Luke (Naturresursinstitutet), är Helsingfors agenda i tid med Finlands motsvarande. ”Det är viktigt att Helsingfors syftar på kolneutralitet med en tydlig tidtabell.” År 2030 borde Helsingfors växthusgasutsläpp ha minskat med 60 procent från det som de var år 1990, om man följer målen som staden har ställt. Redan nu under år 2020 borde de ha minskat med 30 procent.

Men hur kan Helsingfors då utveckla mot att producera energi genom hållbara, förnybara sätt? Det behövs förändring i system. Bränning av kol måste bytas till solenergi, vind- och vattenkraft samt biobränslen. Staden behöver energi i form av el samt värme. Fjärrvärme är den vanligaste värmningsmetoden i Helsingfors. Det produceras i kraftverk där el och värme produceras samtidigt, och det utnyttjar förlustvärme som förekommer där. I Helsingfors har det här skett mest med hjälp av förbränning av kol.

Helsingfors stadens åtgärdsprogram för kolneutral stad före 2035 har ett mål att utsläppskoefficienten av fjärrvärme borde minska med 74%. Under de senaste åren har det inte skett en märkbar minskning. Hur kan staden då minska utsläppen så kraftigt under mindre än 15 år, om förändringen har varit nästan omärkbart under de senaste åren? Förbränning av kolet kommer ta slut under 2030-talet, och stenkolkraftverket i Hanasaari stänger redan år 2024. Hur kommer Helsingfors få sitt värme efter det, då till exempel vindkraft inte alls producerar värme, utan bara el? ”Fjärrvärme har en stor roll i Helsingfors och det är inte väldigt snabbt att ersätta det”, berättar Varho. Enligt Varho är noggrann planering mer viktigt än att nå kolneutralitet ett eller två år tidigare, även om ju tidigare man kan minska utsläpp desto bättre det är. ”Det har inte en lika stor mening än att nya strukturer ska vara noggrant planerade och försäkra energitillgängligheten genom ett pålitligt sätt.”

Minskning av fossila bränslen leder till att vindkraft, solenergi, vattenkraft, biobränslen och andra förnybara sätt att producera energi kommer att ta över. Detta menar att energi kommer att produceras i ”mindre delar”, och det kommer från många små källor, förklarar Varho. Ett exempel av detta är att det redan tas upp värme från avloppsvatten som rinner till sjön i huvudstadsregionen. ”Det är viktigt att möjligtvis förekommande överstannande värme kan ledas till fjärrvärmeverket.”

Alla former av förnybar energi är det inte möjligt att produceras i staden. Till exempel i Helsingfors finns det inte tillräckligt mycket plats för en vindkraftspark på mark, och på sjön avgränsar båttrafik, landskapsmässiga faktorer samt försvarsmakten möjligheterna, betänker Varho. I stället kunde staden vara en ägare av vindkraftspark som ligger någon annanstans i Finland.

Växande populationen och migrationen som Helsingfors möter anser Varho inte vara ett stort problem. ”Jag tror att en del av migrationen riktar sig också mot andra städer i huvudstadsregionen.” Enligt Varho känns det att energianvändningen växer i hushållen hela tiden oavsätt migrationen. Som Varho också påpekar ut, kommer trafiken använda mer el i framtiden. Energikraven ökar alltså hela tiden i städerna. ”Det är viktigt att stödja energieffektiv byggandet och renoveringsbyggandet”, påminner hon.

Klimatpolitiken har en märkbar roll i energifrågor. Samtidigt redan nu eller i framtiden kommer vissa energikällor, till exempel vindkraft, inte behöva stöd. Produktionskostnader har sjunkit så mycket, berättar Varho. På frågan hur även de som har brist på pengar skulle kunna välja förnybar el, svarar Varho att i nuförtiden är förnybar energi inte ens alltid dyrare en det som har producerats på traditionellt sätt. Hon påminner att när vi går mot helt kolneutral energiförbrukning, behövs det stora investeringar. Då kommer priset på energin öka. ”Det är sant att det ställer människor till en viss del ojämlik position med varandra”, säger Varho. Hon påminner att energi är nog väldigt värdefullt. ”Därför kan man fråga, varför borde det på riktigt vara mycket billigt, fast visst får det inte kosta orimligt mycket.” Det summerar att energi är något som vi alla behöver, men som borde produceras och användas med tanke på våra naturresurser.

Läs mer:
Stadin ilmasto, Helsingin ilmastotavoitteet: https://www.stadinilmasto.fi/tavoitteet/
Hiilineutraali Helsinki 2035 –toimenpideohjelma

Så här skall vi i Finland övergå till cirkulär ekonomi – allas insats behövs

En cirkulär ekonomi är nödvändig för framtiden, men vad är det och hur skall den nås? Samuli Laita från Sitra förklarar hur företag kan leda vägen.

Samuli Laita, ledande expert inom kommunikation och samarbetsrelationer på Sitra, berättar att Sitra har jobbat med projekt inom ämnet cirkulär ekonomi sedan 2015, då målet var att skapa diskussion och uppmuntra innovationer inom cirkulär ekonomi i Finland. Projektet fortsatte tills slutet av 2019, med företagsfinansiering för att ge mera fart till utvecklingen mot cirkulär ekonomi. Laita berättar att ett nytt projekt startat det här året där fokuset ligger mera på att göra Finland till en föregångare inom cirkulär ekonomi på internationella planet.

Framtidshuset Sitra publicerade år 2016 en vägkarta för Finlands väg till att vara världens ledande land inom cirkulär ekonomi tills 2025. Vägkartan presenterar hur ett avfallsfritt, ansvarsfullt och hållbart Finland uppnås. Genom samarbete mellan kommuner, företag och konsumenter skall Finland övergå till en cirkulär ekonomi där uthyrning, lån och delning av produkter och utbud av tjänster skall ersätta vår nuvarande slit-och-släng-kultur.

Företag har en viktig roll i övergången till cirkulär ekonomi, eftersom de producerar varorna vi använder. Laita beskriver fem steg mot så hållbara produktionsmodeller som möjligt. ”Första steget har redan ganska bra fotfäste i vårt samhälle, nämligen att förbättra resurseffektivitet och återanvändning i slutet av produktens livscykel”, förklarar Laita, och fortsätter ”andra steget är att förlänga produktens livslängd, bland annat genom att erbjuda service och reparation eller att möjliggöra återanvändning av materialen.” Laita ger ett exempel på traktor företaget Valtra, som använder ett slags pantsystem på sina växellådor, vilket uppmuntrar kunderna att returnera söndriga växellådor, av vilka Valtra kan göra nya fungerande växellådor igen.

”Det tredje steget mot cirkulär ekonomi är främjande av delningsekonomi, som till exempel tjänster som Uber eller uthyrning av verktyg. . . . det fjärde steget är förnybarhet, alltså att ersätta fossila och nya råvaror med återanvänt och förnybart material. Ett bra exempel är Kotkamills, som tillverkar vätskekartong som inte har ett plasthölje. . . . vilket gör produkten fullt kompostbar och den minskar användningen av fossila råvaror” fortsätter Laita. Laita påpekar också att det är viktigt att införa återanvändningstankesättet redan i produktens planeringsskede, för att effektivt kunna återanvända den.

Avslutande beskriver Laita det femte steget mot cirkulär ekonomi, nämligen att ändra på vårt tankesätt om produktion och värde. Länge har måttet på framgång och utveckling varit hur mycket man producerar och säljer av produkten. Men Laita förklarar: ”sällan vill vi äga en produkt bara för att äga den, utan vi äger produkter för att få resultatet av deras funktion. . . . det femte steget mot en hållbar produktionsmodell är alltså att sälja produktens funktion istället för produkten. . . . till exempel har ett lampföretag i Kajanaland börjat sälja ljus istället för lampor.”

Övergången till cirkulär ekonomi kräver en systematisk förändring och samarbete mellan alla samhällets delar. Genom att följa dessa fem steg och genom samarbete mellan samhällets alla olika delar ändrar produktions- och värdekedjor till produktions- och värdenät. ”Om någon del av nätet hamnar i kris, kan resten av nätet fortfarande fungera vilket höjer dess resiliens. I motsats till en kedja som bryts när en del går sönder” beskriver Laita.

Laita tror att Finland har väldigt bra förutsättningar för att gå över till cirkulär ekonomi, och det är till och med den ändå möjliga riktningen för Finland att utvecklas. Avslutande konstaterar Laita: ”Finland hade redan i mars konsumerat naturresurserna som borde räcka hela året, och vissa av våra naturresurser börjar redan vara i kritiska tillstånd. För vårt eget bästa skulle vi borda börja stöda utveckling mot cirkulär ekonomi.”

Modeindustrin förorenar som 50 miljarder plastflaskor i havet – så här gör du din garderob så ekologisk som möjligt

Klädindustrin belastar planeten, och något borde ändras fort. För ofta lämnas ansvaret av hållbara konsumtionen på konsumentens axlar – ”Företagen borde ha största ansvaret”, säjer Carita Peltonen, expert på hållbart mode

Vi lever i en värld där alla har bråttom och allt ska vara snabbt. Trender byts varannan dag. Det är relativt lätt att följa dem, eftersom snabbt ändrande modet kostar lite och kläderna är inte gjorda för att hålla. Snabbmode är inte bara fina nya kläder, utan det innebär förstörning av naturen på många olika sätt. Nya kläder blir snabbt avfall, när nya kollektioner tar över de gamla. Enbart modeindustrin förorenar våra hav varje år med en mängd mikroplast som motsvarar 50 miljarder plastflaskor. Enligt FN är modeindustrin ansvarig för över 10% av alla koldioxidutsläpp.

På sistone har problemet lyckligtvis blivit erkänt. Detta menar inte att det är löst, men att det finns allt mer hållbara alternativ för det vanliga, oekologiska modet. Carita Peltonen, expert på ekologiskt mode och grundaren av Metsä/Skogen, en ekologisk lifestylebutik, säjer att ett problem med hållbart mode är att det inte är klart definierat. ”Hållbarhet är så komplext att jag tror att det inte är möjligt att nås på alla nivåer. Därför måste var och en välja de kriterier som bäst passar sin egen värdesättning och bete sig enligt dem”, säjer Peltonen. Hon anser, att ansvaret av att välja hållbara produkter kan inte lämnas på konsumentens axlar, utan företagen måste bära ansvaret. ”Hos Metsä/Skogen är det viktigt att hela produktionskedjan är transparent. Sedan får konsumenterna välja vilka produkter som möter deras kriterier gällande hållbarhet.”

 

Återvinning gör miljöbelastningen mindre   

Fast konsumtionen måste minskas för att nå ett hållbart samhälle, kan nya innovationer erbjuda tillfälligt hjälp med att skydda vår planet. Livscykeln av råmaterial blir längre när det används på nytt. Det innebär ändå vissa problem. Peltonen antyder att till exempel nya återvinningsmaterial kan låta härliga, men för att maximera nyttan som man får av återvinningen borde kläderna tåla användning och hålla sig bra länge. Detta kan man ändå inte alltid vara säker på före man har testat nya materialet i praktiken, vilket menar att man inte kan veta exakt hur hållbara nya innovationer är. ”Dessutom kan det hända att något som idag är ekologiskt inte är det mera imorgon, när ny vetenskaplig information uppförs”, påpekar Peltonen.

 

Textilavfall är svårt att återvinna

Eftersom hållbarhet är så mångfaldigt, är det inte bara konsumenterna som måste välja vilka kriterier de har för produkter som de köper, utan det måste också företagen göra. Peltonen säjer att ibland måste annars bra produkter tyvärr lämnas utanför urvalet eftersom de inte fyller de kriterier som är viktiga till Metsä/Skogen. Peltonen tycker det är grundläggande att produkterna är hållbara och tidlösa redan från början av planeringen och genom hela livkedjan. De ska vara lätta att reparera och återvinna och möjligt att lätt tas isär för återanvändning eller återvinning.

Alla material kan inte användas på nytt. Det är lättare at återvinna kläder som är 100% samma fiber, till exempel polyester eller bomull. Om ett plagg innehåller flera olika fiber, går det inte att skilja fibrerna ifrån varandra. Då hamnar kläderna oftast till blandavfall. Därför är det viktigt att antingen utveckla ny teknik som möjliggör återvinningen av plagg gjorda av fiberblandning eller försöka använda så mycket bara ett slags fiber som möjligt.

 

Allt som verkar ekologiskt är inte det

För att vara säker på att produkterna verkligen möter kriterierna, litar Peltonen på tillverkare från Finland eller från närområden. ”När man köper produkter längre ifrån måste man vara mer kritisk när det gäller certifikat. I Fjärran Östern är greenwash-mentaliteten vanlig, och det går inte att lita på att alla certifikat är äkta. Oftast är något som verkar etiskt inte det i verkligheten.” Detta är ett problem också för konsumenten. Många företag säljer sina produkter med vilseledande reklam. De kan lyfta upp något ekologiskt i produktionskedjan och påstå att det gör hela produkten ekologisk, fast i verkligheten har den ena ekologiska saken väldigt liten eller ingen betydelse alls för produktens hållbarhet. Företagen kan också använda luddiga ord och uttryck som naturlig eller att produkten är ett grönt val. Orden har alltid inte någon riktig betydelse, men får konsumenten att tro att de gör ett gott val.  Detta händer på grund av att det inte finns någon definition för hållbara kläder. Därför lönar det sig att välja produkter där hela produktionskedjan är genomskinlig och ta reda på varifrån produkten kommer och hur den är tillverkad om man vill köpa hållbara produkter.

 

Medvetenheten av miljön växer

Alla företag måste sträva efter vinst för att verksamhet skulle vara lönsamt. ”Fast vi inte syftar på massproduktion utan vill hellre förminska konsumtionen, måste vi få tillräckligt med volym. På det sättet är det möjligt att varenda aktör och del av produktionskedjan kan fortsätta tillverka produkter samt får måttligt lön för sitt arbete”, konstaterar Peltonen. Hållbart tänkande är ännu i början av sin livkedja och det innebär att många kunder inte nu är färdiga att betala ett mycket högre pris för hållbara produkter. Försäljningen måste vara tillräckligt så, att prisnivån möter både för tillverkarna och konsumenterna.

Lyckligtvis börjar ekologiska alternativ så småningom intressera både konsumenter och aktörer inom modebranschen enligt Peltonen: ”Det finns flera olika hållbara material och man får genast reda på hela produktionskedjan av materialen, vilket inte var så vanligt några år sedan. Vad som är best av allt är att man får också veta i vilket skede av processen hållbarheten inte ännu har uppnåtts på bästa möjliga sätt.” Det är definitivt ett steg framåt att problemen inte döljs utan at man talar öppet om dem. Dock räcker det inte ensam till att göra kläder mer ekologiska om konsumtionen inte minskar samtidigt. Det är ändå en början, och livliga diskussionen kring hållbarhet ger hopp om att i framtiden skulle hållbarheten vara trendigare än nya kläder.

 

Allt vanligare extrema väderfenomen är speciellt skadliga för livsmedelssäkerhet

Klimatförändringen hotar det globala målet att uppnå livsmedelssäkerhet – ”de största hoten förekommer i områden som redan lider av kroniska problem med livsmedelssäkerheten”, säger Kaisa Karttunen, en expert på livsmedelssäkerhet

 

Att avskaffa hunger och alla former av undernäring till 2030 är en enorm utmaning. Målet hotas nu även mer på grund av klimatförändringen, vars effekter på livsmedelssäkerheten är väldigt mångfacetterade.

 

Kaisa Karttunen, som är expert på livsmedelssäkerhet och jobbar som forskare på tankesmedjan e2 anser att klimatförändringen är ett stor hot som påverkar alla delar av livsmedelssäkerheten: matens tillgänglighet och kvalitet, människors köpkraft samt livsmedelsförsörjningens stabilitet på längre sikt.

 

Enligt henne har extrema väderfenomenen förstörande effekt på människors försörjning både inom och utanför jordbruket och påverkar på det sättet människors köpkraft. Långsiktiga förändringar kan till exempel inkludera stigande priser och snabba fluktuationer i livsmedelspriser och volymer.

 

Vatten spelar en stor roll

Klimatförändringen har lett till stora förändringar på miljön och allt vanligare extrema väderfenomen. ”Tillgången (till mat) kan minska när produktionen blir svårare på grund av förändrade väderförhållanden. Livsmedlens kvalitet och användbarhet lider till exempel på grund av värmen som ändrar näringsinnehållet i spannmål; dessutom kan förvaring av mat vara svårt på grund av översvämningar och fukt”, säger Karttunen.

 

Det förändrade klimatet påverkar regn, skördar och därmed kvaliteten och tillgängligheten på mat. Enligt Karttunen varierar de mest betydande förändringarna som gäller livsmedelssäkerheten regionvis; t.ex. Afrika har hittills drabbats hårdast av torka och Asien av översvämningar, vilket har försämrat ekosystemens beständighet i områdena.

 

Karttunen betonar vattnets avgörande betydelse i miljöförändringarna: ”Vanligtvis sker de största förändringarna genom vatten: det finns för mycket eller för lite eller vid fel tid på fel ställe.” Hon anser att värmeböljor är speciellt skadliga, men också trendökningen i medeltemperatur påverkar vattenmängden.

 

Samtidigt blir såväl kraftiga regn och översvämningar som långa torra perioder allt vanligare. Tidpunkten för regniga säsonger kan till och med förändras så att de inte sammanfaller med naturcykeln på samma sätt som normalt hittills, beräknar Naturresursinstitutet.

 

De fattiga speciellt utsatta

Klimatförändringen försämrar livsmedelssäkerheten speciellt i utvecklingsländer, där garanterandet av den är redan utmanande i sig. Också Karttunen är av den åsikten. ”Tyvärr förekommer de största hoten i områden som redan lider av kroniska problem med livsmedelssäkerheten. Det här gäller särskilt Afrika söder om Sahara och vissa asiatiska länder”, berättar hon.

 

”De fattiga har inte råd att ha tillräckligt med mat, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, särskilt om priserna stiger på grund av klimatförändringar.”, fortsätter hon. ”Fattiga stater saknar resurser för att tillhandahålla livsmedelssäkerhet för deras befolkningar, t.ex. genom att importera den saknade mängden mat från utlandet.”

 

Utöver småbrukare betonar Karttunen att kvinnliga jordbrukare är mest sårbara för klimatförändringen eftersom de saknar medel för att göra sin produktion mer och motståndskraftig.

 

Kvinnor säljer sina produkter på en marknad i Lilongwe, Malawi för att generera inkomst för sina familjer. Australien använder sin expertis och sin erfarenhet för att förbättra livsmedelssäkerheten i afrikanska länder.
Stephen Morrison/Africa Practice for AusAID

 

Spridning av information är viktigt 

Olika sätt att förbereda sig och öka jordbrukets anpassningsförmåga till klimatförändringar inkluderar ökad mångfald, organisering av vattenförsörjning för att förbättra skördarna genom t.ex. dränering och bevattning, samt förberedelse för nya typer av skadedjur och sjukdomar som kommer på grund av förändringar i miljön och klimatet.

 

Karttunen betonar vikten av att sprida information till jordbrukarna om klimatförändring samt olika metoder för att förbereda sig för den, men säger att det kräver fortfarande mycket arbete speciellt i utvecklingsländerna.

 

Det som är gemensamt för alla jordbrukare är oregelbundenhet och starka fluktuationer i vädret. ”I utvecklingsländerna är problemet fattigdomen bland bönderna – att införa något nytt (medel) är en risk, liksom att stanna kvar i det gamla”, konstaterar Karttunen. ”Därför måste medlen ofta byggas på grundval av det befintliga, t.ex. genom att plantera träd mellan grödorna.”

 

En kvinna håller upp några av de grönsaker som hon har odlat i en trädgård i Kapstaden, Sydafrika, möjliggjort genom Albalami Bezehkaya frivilliga förening, stödd med finansiering från Australien. Trädgården hjälper till att förbättra livsmedelssäkerheten genom att förbättra produktionen och generera inkomst för odlarna. Kate Holt/AusAID

Kulutus menee jo täysin yli – kestävän kehityksen opetuksella on väliä

Uudet kestävän kehityksen tavoitteet luodaan 10 vuoden päästä eli vuonna 2030. Nyt kun uusi vuosikymmen on alkanut ja maailmankirjat järkkyvät uudenlaisen viruksen levitessä, voisi meillä olla aikaa miettiä myös nurkan takana vaanivia kestävyysuhkia. Maailman ylikulutuspäivä oli viime vuonna 29.7., Suomessa ylikulutuspäivää vietettiin kuitenkin jo 5.4.2019. Mikäli kaikki kuluttaisivat kuin suomalaiset, tarvitsisimme käyttöömme melkein neljä maapalloa. 

Koska lapset ja nuoret ovat yhteiskuntamme tulevaisuuden suunnannäyttäjiä, kestävää kehitystä ja kestävää kulutusta on tärkeä korostaa myös opetuksessa. Mutta entä kuka tulevaisuuden toivojen opettajia sitten opettaa? Tutkijatohtori Jaana Herranen Helsingin yliopiston kemian laitokselta, kemian opettajankoulutusyksiköstä opettaa muun muassa kurssia “Kestävä kehitys opetuksessa”, joka painottuu nimenomaan siihen miten yliopisto valmistaa tulevia opettajia käsittelemään kestävyysaiheita opetuksessaan.

Millaisia aiheita?

Kestävän kehityksen opetuksessa on sekä yleisesti tärkeitä aiheita, että ainespesifimpiä tärkeitä aiheita. Herranen pitää yleisesti tärkeinä aiheina kriittistä- ja systeemiajattelua sekä niiden tukemista. Myös muu ajattelutaitojen oppiminen korostuu hänen vastauksissaan, koska ajattelutaitoja korostamalla oppijoilla olisi mahdollisuus tehdä tulevaisuudessa ympäristön ja ihmisen kannalta hyviä päätöksiä.

Herrasen mukaan muita tärkeitä teemoja kestävyystieteiden yleisten teemojen, kuten ilmastonmuutoksen ja maapallon kantokyvyn, lisäksi ovat kestävyyskasvatuksen kokonaisvaltaisuus eli kestävyyden moniulotteisuus,  sukupuolten sekä sukupolvien välinen tasa-arvo, ekososiaalinen sivistys, transformatiivisen oppimisen edistäminen, toimijuus ja oppijalähtöiset ja tutkimukselliset opetusmenetelmät sekä yhteistyötaitojen että demokraattisen päätöksenteon oppiminen.

“On olennaista huomioida kestävyyden eri näkökulmia, jos halutaan tehdä isoja muutoksia. Yksilön kannalta toimijuuden korostaminen on toki yksi keskeisimmistä asioista.”, Herranen toteaa.

Opetussuunnitelmien aukot

Herrasen mukaan Agenda 2030 kiteyttää tärkeitä kestävän kehityksen teemoja hyvin ja toimii muistuttajana ja tavoitteiden selkeyttäjänä. Hän ei kuitenkaan käytä sitä aktiivisesti opetuksessa. Herrasen mukaan kestävän kehityksen tavoitteet näyttelevät opetuksessa melko samanlaista roolia, kuin opetussuunnitelmat: hän toimii niiden mukaisesti, mutta ajattelee myös laajemmin ja käyttää esimerkiksi tuoreinta tutkimusta opetuksen kehittämisessä. 

Kulutuksen kasvaessa maailmanlaajuisesti on syytä kuitenkin pohtia myös sen kestävyyttä. Agenda 2030 Tavoite 12 mukaan tarvitaan kiireellisiä toimia, jotta kulutus ja tuotanto saataisiin kestävämmälle tolalle. Herranen kuitenkin kertoo, että opetussuunnitelmissa kestävä kulutus mainitaan valitettavan niukasti. Tämä on melko surullista, sillä kestävän kehityksen tavoitteen 12.8 mukaan kymmenen vuoden päästä kaikkialla maailmassa ihmisten tulisi olla tietoisia kestävästä kehityksestä ja luontoa suosivista elämäntavoista, ja tätä mitataan erityisesti koulutukseen liittyvillä indikaattoreilla. Onko tämä tavoite siis todella mahdollista saavuttaa, jos opetussuunnitelmissa ei sitä korosteta? Voidaanko kymmenessä vuodessa kääntää kelkka kohti kestävämpää kulutusta, kun sekä maailman että Suomen ylikulutuspäivät aikaistuvat vuosi vuodelta?

Näin turvataan tulevaisuus

Herranen kokee opetussuunnitelman puutteista huolimatta vahvasti, että kestävän kehityksen opetuksen avulla voitaisiin kyllä  saavuttaa tehokkaammin kestävän kehityksen tavoitteet: 

“Opetuksella tavoitetaan suuri joukko ihmisiä pitkän ajan kuluessa. Koska kestävän kehityksen edistäminen on hyvin pitkälti kiinni yhteiskunnallisesta päätöksenteosta, tietojen, taitojen ja asenteiden edistäminen kestävään suuntaan on olennaista lapsuudesta saakka. On tutkimustuloksia, jotka puhuvat sen puolesta, että koulutuksella on merkitystä näiden asioiden edistämisessä.”

Se, miten tämä tapahtuu todellisuudessa, jää kuitenkin nähtäväksi.

Finländsk teknologi och kunskap till Etiopiens räddning

Med hjälp av väderprognos- och varningssystem ska Etiopien bättre kunna förbereda sig mot de extrema väderfenomen som tilltagit på grund av klimatförändringen. Utvecklingsprojektets start har planerats in under år 2020.

Genom projektet ska man snabbt kunna bygga upp Etiopiens förmåga att förutspå och förbereda sig för de tilltagande extrema väderfenomenen. Inom dessa delområden är Vaisalas expertis på global toppnivå och företaget kan således främja utveckling i de områden som kräver det.

Klimatförändringen har skapat mer problem som kräver lösning för Etiopien som ligger i det så kallade afrikanska hornet. Landet är beroende av sin odling, som sedan tidigare redan lidit av de långa torrperioderna och oregelbundna regnsäsongerna som förekommer. På grund av klimatförändringen blir vädret mer instabilt och de extrema väderfenomenens, som torkans, förekomst ökar.
Det finländska väderteknologiföretaget Vaisala är med i ett utvecklingsprojekt i vilket även Finlands och Etiopiens meteorologiska institut deltar. Projektets mål är att genom finländsk teknologi och kunskap hjälpa Etiopien att förbereda sig för extrema väderfenomen och dess följder. Förutom Vaisalas teknologi, erbjuds skolning för de lokala meteorologerna av Meteorologiska institutet.
Tack vare projektet kommer även etiopiska bönder få viktig information om väderfenomen som kan ha en stor inverkan på deras skördar och därmed även deras inkomster.

Men på vilka grunder valdes Etiopien av alla afrikanska länder? Vaisalas Head of Meteorological Infrastructure & Capability Development Vesa Koivula berättar att företaget nog har väderverksamhet i hela Afrika och att dessa utvecklingsprojekt som förbättrar infrastrukturen är efterfrågade på hela kontinenten. För Etiopien var tidpunkten ändå passlig och dessutom hade Utrikesministeriet precis tagit i bruk investeringsstödet för utvecklingsländer (Public Sector Investment Facility, PIF), så Vaisala föreslog att finansiera projektet. Koivula betonar ändå att det i Afrika finns många länder där företaget kunde utföra liknande utvecklingsprojekt.
En fastställd tidpunkt har ändå inte presenterats sedan projektplaneringens start förra oktober, men det är tal om en start under året 2020.
– Projektet planeras starta under det här året. Projektplaneringen är klar, men låneavtalet är i det etiopiska parlamentet för att godkännas. Från Finlands del är allting gjort, berättar Koivula.
Då projektplaneringen satt igång förra året visste man ännu inget om den koronapandemin som för tillfället omskakar världen, men för tillfället ser det inte ut att ha en större betydelse för utvecklingsprojektet.
– För tillfället ser det inte ut att påverka desto mer, men vi följer med hur situationen utvecklas i Etiopien. I leveransen kan förseningar tänkas uppstå ifall situationen blir utdragen, men någon direkt påverkan kommer viruset inte ha på projektet, tror Koivula.

De finländska och etiopiska meteorologiska instituten gör tätt samarbete kring projektet bland annat genom att erbjuda en 200 dagar lång utbildning för den lokala National Meteorology Agency. Vaisala levererar alltså instrumenten och skolar personalen inom operation och underhåll, medan Meteorologiska institutet står för skolningen av meteorologerna. Vesa Koivula betonar ändå relevansen av observation och möjlighet till prognos i det här fallet.

Behovet av Vaisalas system har ökat som följd av klimatförändringen. Projekten handlar allt mer om att kunna förbereda sig för extrema väderfenomen och att klara av konsekvenserna.
– Det finns intresse för systemen. Speciellt mycket behov verkar finnas i de utvecklande länderna i Afrika, Asien och Sydamerika, där förmågan att förbereda sig för och förutspå extrema väderfenomen är svagare. Då översvämningar, torka eller en vanlig storm orsakar stora problem är det människorna som lider mest. Exempelvis kunde man inte för ett år sedan förbereda sig för väderfenomen, som översvämningar, i Sri Lanka och man drabbades av stora förluster på grund av kunskapsbrist och saknad av lösningar på problemen, berättar Koivula.
– För tillfället är de extrema väderfenomenen mycket stora – och tilltagande – problem. Det är därför speciellt viktigt för sårbara områden att förbereda sig, fortsätter Koivula. Nederbördsinformation och beredskaps- och prognossystem skulle underlätta mycket. Projekten kräver ändå stora investeringar och ifall de förverkligas hänger därmed på finansiärerna. Det handlar alltså om en mycket värdefull verksamhet och finansieringen är den slutliga frågan, påpekar Koivula.

Med hjälp av grundläggande observationsinfrastruktur – som möjliggör väderobservation – och väderradar förbättras prognosernas pålitlighet och tillräckliga förberedelser kan göras.
– Utvecklade länder har vanligtvis inte behov av infraprojekt eller observations- och prognossystem som på en gång täcker hela landet, fortsätter Koivula. Väderinfrastrukturen fungerar oftast och de länder som befinner sig i en god ekonomisk situation köper observationsinstrument av Vaisala regelbundet årligen. De kompletterar och upprätthåller på så sätt sitt kunnande och sin beredskap.

Coronaviruset kommer att förändra städer

Kvinna promenerar i en tyst stad under coronaviruset. Bristol, Storbritannien, Mars 30, 2020.

Coronaviruset har snabbt förändrat livet i städer. Viruset, som klassades som en pandemi den 11 mars, har fått stadsbor att undvika offentliga utrymmen och svartmålat befolkningstäthet. Att skapa och planera städer där smittspridningen är låg kommer vara en av de viktigaste och svåraste frågorna inom stadsplanering under de kommande åren.

Städer skapar tätare och större kontaktnät mellan människor. Detta har varit en fördel, produkter och idéer har spridits snabbare medan kulturliv och bekvämlighet ökat. Uppkomsten av städer har även haft sina konsekvenser, förorening och avfall koncentreras på ett ställe. Den moderna stadsplaneringen växte fram i städer som London i slutet av 1800-talet, där sjukdomar som kolera spreds snabbt i de täta, nedsmutsade och förorenade kvarteren. För att lösa problemet började staden allt mer ta över viktiga samhällsfunktioner och blev ansvariga för bl.a. belysning, vatten-och avloppsystem, transport och reglering av bostadsbyggandet. Ella Wahlbeck, strategisk stads-och regionalplanerare på Trafikverket, kommenterar detta.

-Man kan definitivt säga att pandemier formar städer samt påverkar hur vi tänker på stadsplanering. Både från ett infrastrukturperspektiv men även utifrån hur vi människor rör oss i städer och i stadsrummet.

Covid-19 viruset tros huvudsakligen spridas från person till person, om de är närmare än 1,5 meter från varandra. Detta skapar problem i storstäder, där människor bor tätt och har oftast nära kontakt med flera personer under dagen t.ex. i kollektivtrafiken. Befolkningstäthet är en viktig faktor i hur snabbt sjukdomen sprids, men även det sociala nätverket påverkar. Och det påverkas av bland annat boende-, familj- och jobbförhållanden. Spridningen av sjukdomen kan ses i stadsstrukturen, marginaliserade och fattigare bostadsområden drabbas ofta värre än rikare bostadsområden.

-Jag tror coronaviruset definitivt kommer påverka vårt sätt att tänka på bl.a. förtätning av städerna, men även hur vi rör oss i stadsrummet och hur man kan begränsa smittspridning genom fysiska förändringar i det. Det är även viktigt att framhäva hurdana behov olika stadsdelar har.

Sannolikt kommer det i framtiden även spridas liknande sjukdomar, som gynnas av globaliseringen. Frågan är hur man kan minska hot-spots för sjukdomar och smittspridning utan att förstöra lokala samhällen och möjligheter för mänsklig samhörighet och kultur. Stadsplaneringen kommer ha en viktig roll i detta.

-Att stänga ner städer och restriktioner har varit dagens sätt att minska spridningen, men förr eller senare måste man öppna samhället, och hur man gör det kontrollerat utan att spridningen tar fart igen blir långt en fråga om stadsplanering – hur ska man kunna möjliggöra “social distancing” på metron under rusningstid, hur ska man kunna ha 1,5 meters avstånd från varandra på trottoarer eller cykelbanor. Hur ska man få tillbaka det levande stadsrummet och de lokala samhällena om affärer har gått i konkurs.

Frågan om man kan beskylla covid-19 spridningen på urbanisering går inte att besvara. Det är självklart att sjukdomar sprids lättare i områden men hög befolkningstäthet och tätare kontaktnät, men många andra faktorer spelar även en viktig roll. I länder som Taiwan och Sydkorea, med de högsta befolkningstätheterna i världen, har man kunnat begränsa sjukdomens framfart bättre än i länder med lägre urbaniseringsgrad. Detta har berott på bättre förvaltning och övervakning, men även högre omfattningen av tester och olika kulturella faktorer. Dessa länder drabbades hårt av sars-epidemin 2003, varav efter lärde sig av sina misstag och investerade i krisberedskap och offentlig sjukvård, vilket nu har avlönats.

Städer har även en fördel när det kommer till sjukvårdens kvalitet och krisberedskap, jämfört med glesbebyggda områden. Det är även lättare att övervaka sjuka och begränsa rörlighet i städer än på glesbygden. I städer har även stark samhörighet växt fram, grannar hjälper utsatta, nallar sätts i fönstren och italienare spelar musik från deras balkonger. Det finns mycket att lära sig av denna kris, och de rätta metoderna att begränsa sjukdomen kommer sannolikt förstås först efter detta. Men redan nu finns det idéer om hur städer kan förbättras, precis som i 1800-talets London.

-När allt är över tror jag att coronaviruset kommer få städer att tänka över deras hantering av befolkningstäthet och förbättra hälsoförhållanden i städer, och genom det även förbereda sig för framtidens pandemier. Det jag tycker vi förstår allt mer är vikten av vår digitala infrastruktur, samt dess betydelse i ett krisläge som detta. Jag tror de största utvecklingarna kommer att ske inom det, både när det gäller samhällsviktiga funktioner såsom sjukvård, men även inom vår globala digitala infrastruktur. I dagsläget kan ju mycket av det vi gör, det vi reser för att göra, flyttas över till digital form. Hur digital information kan användas inom stadsplanering kommer att framhävas, som t.ex. att följa rörelsemönster med telefonapplikationer.

 

Bild: Woman walking in a quiet city during coronavirus. BRISTOL, UK, March 30, 2020. https://www.rawpixel.com/image/2297822/free-photo-image-alone-architecture-awareness