Ilmastonmuutos luo haasteita myös Itämeren suojelulle, kun rehevöityminen kiihtyy ilmaston lämmetessä entisestään. Yksi uusimmista havaituista ongelmista Itämeressä on merenpohjaan sitoutunut fosfori. Itämeren pelastamiseksi kaivataankin yhä enemmän toimia.

 Niin kuin usein kuuluu sanottavan, Itämeri on yksi maailman saastuneimmista meristä. Mökkeilijä huomaa tämän samentuneesta vedestä ja yhä laajemmalle leviävistä kesäisistä sinilevälautoista.Itämeren suojelu kehittyy ja tietoa rehevöitymisestä saadaan yhä enemmän. Baltic sea action group -säätiö, tutummin BSAG, on yksi monista järjestöistä, jotka tekevät työtä Itämeren pelastamiseksi. Säätiön mukaan Itämeri voidaan vielä pelastaa, mutta toimiin on ryhdyttävä heti. Jätevesien tehokas puhdistus ja vesistöjen rantakasvillisuuden turvaaminen ei kuitenkaan enää riitä, vaan tarvitaan yhä laajempia keinoja rehevöitymisen hillitsemiseksi.

BSAG:n sisältöjohtaja, Laura Höijer on tehnyt koko työuransa luonnon suojelemisen hyväksi. Hän on väitellyt tohtoriksi maaperämikrobiologian alalta Helsingin yliopistosta, ja on sen jälkeen työskennellyt monissa kestävään kehitykseen ja ympäristöön liittyvissä tehtävissä. Vuodesta 2010 hän on työskennellyt ympäristöministeriössä tutkimusjohtajana, josta on tällä hetkellä virkavapaalla. Nyt hän suunnittelee ja vastaa hankkeista BSAG:n riveissä.

Muun muassa maaperän ravinteidensitomiskykyä tutkinut Höijer jakaa mielipiteen siitä, että tällä hetkellä suurin Itämeren saastuttaja on maatalous. Etenkin viljelyssä käytetyt lannoitteet ovat ongelma, kun niissä käytettävät fosfori ja typpi yhdisteen valuvat sadevesien mukana mereen.

”Maatalouden lisäksi yhä enenevissä määrin ymmärretään myös metsätalouden, etenkin metsien ojituksen, merkitys saastuttajana”, Höijer kertoo. Metsien ojituksessa metsämaan kyky sitoa ravinteita kärsii, kun ravinteita valuu sadeveden mukana ojien kautta vesistöihin.

”Nykyään puhutaan kuitenkin yhä enemmän myös sisäisen kuormituksen vaikutuksesta”. Sisäisellä kuormituksella tarkoitetaan Itämerenpohjaan ihmistoiminnan seurauksena sitoutuneen fosforin vapautumista. Pohjan hapettomuus edistää fosforin vapautumista veteen, joka edistää edelleen rehevöitymistä. Tämä noidan kehä on yksi syy, miksi Itämeren pelastaminen on vaikeaa. Rehevöitymisongelmaa ei enää ratkaista vain maalla tehtävin parannuksin, vaan ongelma on jo meressä itsessään. ”Tämän lisäksi ilmastonmuutoksella on suuri vaikutus rehevöitymiseen, kun veden lämpötila nousee, ja Itämerestä tulee yhä makeampi lisääntyneen sadannan seurauksena”, Höijer jatkaa.

Toivoa ei kuitenkaan ole menetetty, sillä sisäisen kuormituksen vähentämiseksi yritetään etsiä ratkaisua. John Nurmisen säätiön perustamassa The Seabased -projektissa kokeillaan eri keinoja sisäisen kierron, ja sitä kautta meren rehevöitymisen, hidastamiseksi. Höijer korostaa kuitenkin, että meren pohjaan kajoamisessa on aina riskinsä:

”Sisäistä kuormitusta vähentävät keinot ovat vasta kokeiluvaiheessa, eikä yksittäisten kokeilujen toimivuutta isossa mittakaavassa  vielä tiedetä. Itämeren eliöstö on herkkä muutoksille, ja jos pohjaa ruvetaan esimerkiksi hapettamaan, ei voi tietää miten eri eliölajit reagoivat.”

Voiko monien ongelmien ravistelema Itämeri sitten edes koskaan palautua entiselleen?

”Se on hyvä kysymys, eikä siihen ole vastausta. Sisäisen kuormituksen ja ilmastonmuutoksen vaikutus Itämereen on niin merkittävä, että tulevaisuutta on mahdotonta ennustaa. Esimerkiksi sitä, miten tämä leuto talvi vaikuttaa meren tilaan, ei vielä tiedetä. Itämerensuojelu on pitkäjänteistä työtä, jonka vaikutukset nähdään vasta vuosien päästä.”

Mitä tavallinen ihminen voisi tehdä rakkaan Itämeremme hyväksi? ”Ei heitä kokistölkkiä mereen”, Höijer naurahtaa. Koska ilmastonmuutos vaikuttaa niin vahvasti Itämeren tilaan, sitä hidastavat teot edistävät myös Itämeren terveyttä. ”Tiedämme kaikki mitä voimme tehdä ilmastonmuutoksen hidastamiseksi. Samat asumiseen, liikkumiseen ja ruokavalioon liittyvät ympäristövalinnat edistävät myös Itämeren terveyttä.”

Vaikka Itämeren tulevaisuus on epävarma yhdestä asiasta voimme olla silti saamaa mieltä: Itämeri tarvitsee pelastuakseen muutoksia meidän käyttäytymisessämme ja ajattelutavoissamme. Ei ehkä voida tietää milloin Itämerta voidaan sanoa hyvinvoivaksi mereksi, mutta ilman meidän uskoa ja halua muutokseen ei se ole mahdollista.

Helsingfors har ett ambitiös mål att minska sina koldioxidutsläpp från trafik på 69% jämförd med utsläpp nivån i 2005 tills år 2035. Planen ska vara svårt att genomföra och det behöver många knepiga beslut och förändringar men det ändå finns en glimt av hopp. Jag intervjuade Timo Kärkinen från WSP för att veta mer om vad vi kan göra i Helsingfors för att minska våra utsläpp när det gäller trafik.

Kärkinen var del av gruppen som beräknade trafikens koldioxidutsläpp i Helsingfors nyligen. Han berättar att det största problemet här i huvudstadsregionen är beroendet av personbil. Enligt Kärkinen det är ändå populärt att köra en egen bil trots en bra kollektivtrafik, HRT. Trenden är att man byter till kollektivtrafik när det är billigare, snabbare eller trivsammare än att köra en egen bil. I många andra länder och stora städer använder flera människor kollektivtrafik för att den är mycket snabbare och lättare än att stå i rusch hela tiden, till skillnad från Helsingfors där trafiken i centrumet är ganska lätt.

Kärkinen tror att 69% reduktionen räcker i knappaste laget om man vill bli kolneutral men den är det högsta nåbar mål. Om vi vill nå detta mål behöver vi starka beslutfattare och lust att göra förändringar. Kärkinen påpekar att minskningar ska ske redan nu och inte om 10 år, då är vi försenad.

Helsingfors har mycket planerad för att minska sina utsläpp. Staden har planerat att täta stadsplan vilket ska minska invånarnas behovet att röra. Enligt Kärkinen den kommande Raidejokerin kan möjligtvis minska koldioxidutsläpp på lång sikt om den ersätter busslinjer. Staden borde också satsa på eldrivna bussar för att minska utsläpp och bli ännu grönare. Helsingfors har redan en bra och praktisk kollektivtrafik men frågan är varför använder man inte den?

Kärkinen tycker att den avgörande saken är priser. Personbilar är för billiga i proportion till kollektiv och det lockar invånare att köra. Kärkinen hävdar att det är oundviklig att öka kostnader för personbilar. Vi kan öka kostnader med skattning av bilar och bränslen eller med parkeringsavgifter och vägtullar i framtiden. Mad skattningen kan man styra människor att köpa grönare el- eller hybridbilar istället av bilar som använder fossila bränslen. Kärkinens egen åsikt är att trafiken borde också minskas med stadsplanering på så sätt att det blir rusning i trafiken, t.ex. ändra bilvägar till gång- eller cykelvägar i centrum.

Allt som allt är det viktigt att ändra våra vanor för hållbar framtid. Vi är alla tillsammans med att göra Helsingfors och Finland kollneutrala och alla kan göra något. Man kan till exempel byta sin egen bil till kollektivtrafik eller gå i stället av att köra. Städer och länder ska planera våra omgivningar på sådant sätt att det är möjligt för oss att göra klimatsmarta beslut i våra liv. De är de lilla saker vi gör varje dag som gör den konkreta skillnaden.

-Hannele Pudas

källor:

https://www.hel.fi/static/liitteet/kaupunkiymparisto/julkaisut/julkaisut/HNH-2035-toimenpideohjelma.pdf

intervjun med Timo Kärkinen, head of Unit at WSP i Finland. 1.4.2020.

En stor global utmaning har alltid varit att mätta munnar. Världens befolkning ökar för varje år och vi närmar oss nio miljarder. Att mätta så många munnar betyder att en allt större press sätts på matproduktionssektorn. Ohållbara jordbruksmetoder utarmar marker och minskar på den biologiska mångfalden samtidigt som klimatförändringen gör matproduktionen allt opålitligare. Inom matproduktionssektorn finns det utrymme för nya tankesätt och dessutom finns det ett stort behov för det också. Vi behöver nya odlingsmetoder som klarar av att producera mer, samtidigt som de för oss närmare FN:s hållbarhets mål nummer 12 om hållbar produktion och konsumtion. En möjlig lösning kunde vara regenerativt jordbruk som bygger på det starka hållbarhets ramverket där den ekologiska hållbarheten är i fokus.

Regenerativt jordbruk tillåter naturen att skapa vitala ekosystem överallt som främjar skapandet av rika matjordar, rent vatten, ren luft och landskap fyllda med liv och mat. Jag intervjuade Galina Kallio som är forskare inom regenerativt jordbruk och som är en av grundarna till forskningsprojektet Näkymä, som genom sitt arbete lyfter fram det ”osynliga” hållbarhetsarbetet som jordbrukare gör på regenerativa gårdar. Hon har studerat ekonomi och har år 2018 doktorerat med ett ämne som behandlar matproduktionens nya modeller. I samband med hennes doktorsavhandling förstod hon hur mycket okunskap det finns bland allmänheten om jordbruk och hur lite människor egentligen vet om den maten vi äter.

Jag frågar henne varför det finns ett behov för att tänka om inom matproduktion och varför regenerativt jordbruk och dess metoder borde vara en del av den hållbara framtiden. Hon konstaterar att matproduktion är ett väldigt brett ämne som är kopplat till det samhällssystem vi lever enligt. Jordbruk i sig har möjliggjort mycket, utan jordbruk skulle det inte ha varit möjligt att bygga upp de samhällen som finns i dag. Jordbruk som näring är som vilken annan näring – kopplad till marknadens utbud, efterfrågan och marknadspris. Eftersom jordbruket är underordnat marknaden, utsätts många bönder också för konkurrensen från den globala jordbruksföretagen. För att hålla sig på marknaden måste de ofta öka sin verksamhet, vilket i praktiken innebär att arbetskraften minimeras och gården mekaniseras ytterligare. Det här är enligt henne också vad som sätter grunden för intensivjordbruk och är ödet som matmarknadens struktur har skapat för flera jordbrukare.

Jag beskyller alltså inte bönderna för den miljöinverkan som jordbruk har, problemet ligger i det system som bönderna ”tvingas” följa för att klara sig på den ekonomiska marknaden, säger Galina Kallio. 

Diskussionen om hållbarhet gällande mat är knivig och delar dessutom upp människogrupper i vi och ni samtidigt som den polariserar samhället. Jag frågar Galina om hon anser att jordbruk och jordbrukare får tillräckligt med uppskattning för det arbetet som de gör? Galina svarar att jordbrukarna kan vara en del av lösningen eller en del av problemet beroende på hur de gör sitt arbete. Ifall de är en del av problemet kan det naturligt vara svårt att värdesätta deras arbete. Hennes egna forskningsprojekt handlar mycket om just hur den regenerativa bondens arbete är väldigt undervärderat. Hon har svårt att förstå hur bönderna värderas så lite i dagens samhälle då deras arbete är så viktigt. Hon konstaterar ändå att jordbruket inte är den enda branschen i samhället som är undervärderad och att jordbruk är ett sorts omsorgsarbete; bonden tar hand om växter det vill säga tar hand om liv men kan också genom ohållbara odlingsmetoder göra det motsatta. Det hon menar är att beroende på hur man utför jordbruksarbetet kan det värdesättas mer eller mindre i allmänhetens ögon.

Trots det här, finns det ändå ett typiskt drag hos finländare som bygger på tanken av att allt som är finskt är hållbart, oberoende vad det handlar om. Jag frågar Galina vad hon anser om denna finska mentalitet? Är allting verkligen så hållbart i Finland? Galina ler och konstaterar lugnt att det är ett väldigt typiskt finskt drag och att det i flera avseenden är en problematisk mentalitet som har sina rötter i den finska imagen. Hon poängterar ändå att man alltid kan vända sig till forskning och fakta för att se ohållbara sanningar i Finland, som exempel nämner hon det finska jordbrukets inverkan på eutrofiering av vattendrag och Östersjön.

Globalt sett har det alltid funnits både ohållbart och hållbart jordbruk, säger Galina. För 200 år sedan var jordbruket ohållbart i Finland på grund av brist på kunskap eller bättre metoder, samtidigt som kretsloppen inom odlingen fungerade bättre eftersom man var beroende av fungerande näringskretslopp och boskap som betade. Enligt Galina är det oljan som har möjliggjort en frånkoppling från det naturliga tänkandet och man har gått mot ett system där tankesättet är starkt påverkat av industrialism. Det fossila bränslet har gjort jordbruket allt mer bundet till maskiner, men Galina anser att jordbruket kan vara maskinellt också då det är hållbart eftersom odlingstekniker kan ändras genom till exempel övergången till biobränsle.

Hållbart jordbruk handlar inte om att backa tillbaka i tiden, utan att anpassa ny kunskap till praktiken, säger Galina Kallio.

Men vad är det då som skulle krävas av samhället för att vi skulle övergå till hållbarare odlingsmetoder som till exempel det regenerativa jordbruket? Galina anser att det varken är fungerande eller hållbart att tvinga människor till förändring men att det ändå krävs politiska riktlinjer för att kunna anpassa nya system till praktiken. Ifall vi väljer en ny riktlinje för jordbruket kräver det också att vi tar våra mål på allvar. För att jordbrukets primärproduktion ska genomgå en hållbar utveckling så kräver det att resten av matsektorn följer samma väg.

Intervjun går mot sitt slut och jag frågar Galina en sista fråga gällande hur hon ser på jordbrukets framtid. Galina Kallio ler och förklarar lugnt att hon ser dagens läge som ett vägskäl där vi har två vägar att välja mellan; en som fortsätter på samma sätt som förut och en som för oss mot något nytt. Galina ser inte så ljust på den snara framtiden, hon säger att det finns en avsaknad av intresse för förändring. Tillsvidare stöder det finska samhället det jordbruk vi har i dag. Hon nämner till exempel hur MTK (Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter) önskar att man ska hålla i liv det gamla systemet, det vill säga det som bygger mer på intensivjordbruk, och att de inte verkar villa ta den vägen som skulle förnya det finska jordbruket. Hon poängterar också att konsumenterna spelar en viktig roll och bidrar genom deras konsumtion till en allt stadigare bas för bönderna inom regenerativt jordbruk att stå på.

Enligt henne borde man inte stöda något som redan håller på att gå under, intensivjordbrukets skepp har gått på grund och skeppet fylls sakta med vatten. Hur länge ska vi hålla skeppet ovanför ytan? Corona-krisen bevisar också att samhället kräver resistenta och flexibla system som kan anpassa sig till en förändrande värld, detta gäller också matsektorn.

Nadia Korkman