Kostnaderna för textilproduktionen i Bangladesh är bland de lägsta i hela världen, minimilönen för textilarbetarna är 84 euro i månaden. Det här är optimalt för företag inom klädindustrin som vill tillverka kläder så snabbt och billigt som möjligt för att maximera vinsten.

Stora internationella företag som H&M, Lee och Zara men även finska företag som Reima och Stockmann producerar en del av sina produkter i Bangladesh. Det är allmänt känt att förhållandena i dessa textilfabriker är mer eller mindre inhumana och att stora företag som H&M är medvetna om problemet men inte gör tillräckligt åt saken.

Det som diskuteras mindre är den faktor som de flesta textilarbetare har gemensamt: de är kvinnor. Den låga månadslönen för textilarbetare görs möjlig av kvinnornas svaga ställning i Bangladesh. Kvinnorna har inte makt att kräva högre löner eller förbättra sina arbetsförhållanden. Att vara kvinna inom textilindustrin medför också för många att man blir utsatt för våld av sina manliga chefer, som kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt.

Grunden till våldet mot kvinnorna i textilfabrikerna är de hierarkier och könsroller som existerar i Bangladesh. Situationen förvärras av att flera chefer uppfattar våld som det effektivaste sättet att öka produktiviteten och motivera arbetare. Våld är också ofta accepterat av ledningen och kan till och med belönas då ledningen ser våldet som ett försök till att öka produktionen. Våldet har alltså en direkt koppling till företagens strävan efter vinst då stora mängder produkter ska tillverkas på väldigt kort tid. Företag som låter bli att göra åtgärder för att höja arbetares löner och förbättra arbetsvillkoren för textilarbetare i Bangladesh, uppehåller därmed en miljö där våld mot kvinnor tillåts existera.

Företagen måste ta sitt ansvar, sociala problem kan inte enbart falla på staters axlar i en globaliserad värld. Den stora frågan är däremot i fall det överhuvudtaget är möjligt att producera socialt hållbart och ansvarsfullt snabbmode? Jag frågar Anniina Nurmi, expert i hållbara kläder och textilindustrin, samt skribenten bakom bloggen Vihreät Vaattet vad hon anser om frågan:

”Jag anser inte att det är möjligt att bygga en snabbmodesindustri på en hållbar grund, men det går att förbättra den” – Anniina Nurmi

Nurmi poängterar att hela snabbmodesindustrin i sig är ansvarslös då målet är att producera så många produkter som möjligt för ett så lågt pris som möjligt.

Om vi utgår från att snabbmodesindustrin åtminstone i nära framtiden kommer att fortsätta, vad kan då företag göra för att förbättra sitt sociala ansvar och sin hållbarhet? Nurmi anser att det krävs förståelse från företag för vad hållbarhet verkligen betyder, och att det krävs mer än små handlingar för att hållbarhet uppnås. Företag måste försäkra sig om hållbarheten i hela produktionskedjan och från alla aktörer som medverkar i produktionen. Nurmi menar att det är viktigt att processen är transparent. Viljan till att förbättra hållbarheten måste också komma från högsta ledningen eftersom åtgärderna annars inte är tillräckligt stora.

Trots att det finns en allt högre medvetenhet om arbetarnas förhållanden inom snabbmodsindustrin fortsätter företag att driva sin verksamhet med samma framgång. Det är lätt att känna hopplöshet över problemet och över hur man som enskild individ kan bidra till förändring. Anniina Nurmi erbjuder några förslag för hur man kan påverka som konsument.

Nurmi anser att konsumenten kan påverka genom att med sina konsumentval stöda ansvarsfulla företag. Dessutom är det viktigt för hållbarheten att i överlag minska sin konsumtion och att låta bli att konsumera från ansvarslösa företag. Konsumenten kan ställa frågor om företags hållbarhet och kräva att de förbättrar sin verksamhet.

Nurmi lyfter fram att man också kan inverka på företagen genom att rösta på sådana politiker som prioriterar hållbarhetsfrågor. Hon betonar att det krävs politiska aktörer som pressar företagen, för just nu har företagen fria händer att göra vad de vill. Nurmi anser också att ett annat sätt för konsumenten att inverka indirekt på företagen är att stöda frivilligorganisationer. Det finns organisationer som Eettisen kaupan puolesta ry som har expertkunskap i hållbarhet som de kan föra vidare till företag och således hjälpa dem bygga en mer ansvarsfull verksamhet.

Ulrika Söderblom

I Finland använder vi energi till så gott som allting. Det krävs energi för att laga mat, värma upp våra hus, kläd- och matproduktion, tåg- och spårvagnstrafik med mera. Ju mer befolkningen växer, desto mer elektricitet behöver vi för att kunna tillfredsställa allas behov. All energiproduktion är däremot inte hållbar i långa loppet.

Icke-hållbar energiproduktion innebär förbränning av fossila bränslen, till exempel kol, torv, olja eller gas. Då vi använder fossila bränslen använder vi jordens icke-förnybara resurser, och förorenar omgivningen. Vi behöver nya hållbara energilösningar så fort som möjligt, för att garantera en framtid för kommande generationer.

Hur viktigt är det då att öka på mängden förnybar energiproduktion i Finland? Enligt Matti Manninen, VD för Manpoint Ab, styrelsemedlem för ELENIA Lämpö Ab och LOISTE Ab, måste den globala klimatförändringen och dess utmaningar tas allvarligt också i Finland, eftersom det ligger i varje lands intresse att bidra till en hållbar framtid. I och med att elproduktionen står för en stor del av Finlands koldioxidutsläpp är riktningen mot en hållbarare energiproduktion av stor vikt. Manninen påpekar, att det i Finland kan förväntas ske en gradvis förändring mot hållbarare energiproduktion, först genom en ökning av kärnkraftverkens andel av produktionen, och sedan en förflyttning mot allt fler förnybara energikällor. Även om kärnkraft inte räknas som en förnybar energiresurs så produceras inget koldioxid i samband med det, vilket innebär att kärnkraft är en betydligt miljövänligare energikälla än t.ex. förbränning av torv eller kol. Helsingfors bland andra finska storstäder har lovat sluta använda stenkol och minska på fossila utsläppen på 2020-talet, vilket betyder att förutsättningarna för ett hållbarare Finland ser bra ut.

Det är alltså uppenbarligen av avsevärd betydelse att öka på mängden hållbart producerad energi i Finland. Hur lätt är det att få denna förändring till stånd i praktiken? Det finns två huvudsakliga aspekter som förhindrar en snabb förändring, säger Manninen. Den första utmaningen har att göra med de ekonomiska faktorerna. Enligt honom är de investeringar som krävs för att ens kunna producera förnybar energi påtagligt stora, och dessutom kan den nya energiproduktionens kostnader öka markant. Den andra utmaningen är bristfälliga alternativa lösningar. I Finland står träbaserade bränslen för tillfället för 80% av den förnybara energiproduktionen. Manninen poängterar dock, att även om flera av de nya omvandlingsprojekten i Finland har fokuserat på ökad användning av bioenergi från skogar, är mängden bioenergi som behövs för att producera tillräckligt med el för stora städer (t.ex. Helsingfors) så pass stor att det lätt uppstår problem med både tillgängligheten och logistiken. Dessutom uppstår frågan om skogarnas uppgift som kolsänkor och naturens biodiversitet. Som andra hållbara energikällor för Finland nämner Manninen värmepumpar och geotermisk värme, men implementeringen av dessa är ännu i ett relativt tidigt skede.

Enligt FN:s hållbarhetsmål strävas det efter hållbart producerad energi för alla i världen före år 2030. Är detta ett rimligt mål?

“Globalt sett är situationen väldigt problematisk. Det finns ett flertal länder där energiproduktionen ökar starkt, och i dessa länder är det besvärligt att uthärda de växande produktionskraven också med nuvarande produktionssätten. De centrala frågorna är tillräckligheten av kapital, svårigheter med finansieringen samt kundernas köpkraft. Det håller på att ske mycket framgångsrik utveckling och nya teknologier och innovationer för saker framåt, men på globalt plan kommer det högst antagligen krävas flera decennier att nå dessa hållbarhetsmål.”

Enligt expertens åsikt är därmed FN:s mål ambitiöst och tidslinjen är relativt kort. Det behövs åtgärder både av nationella och internationella beslutsfattare och ett engagemang av såväl privata som offentliga aktörer. I Finland har målen för förnybar energi fastställts i den nationella energi- och klimatstrategin, vilket antyder att vi kommer att få se en förändring under kommande decennier.

Finland strävar efter kolneutral trafik år 2045. En del av strategin för att minska växthusgasutsläppen är att öka cykeltrafikens andel i stadsområden. Infrastrukturens förbättring, stadscyklarna och attitydförändring gällande vintercykling kan vara åtgärder för att uppnå detta.

En investerad euro i cykling i Helsingfors räknas ge nästan 8 euro tillbaka till staden i form av bland annat förbättrad hälsa och därvid minskade ohälsokostnader. Detta kommer fram i analysen av cyklingens kostnadsnyttoförhållanden. Dessutom är cykling ett klimatsmart och på så vis hållbart sätt att röra sig i stadsområden. De här är några av orsakerna till att Finland har formulerat en strategi för att främja cyklingen. I Helsingforsområdet görs 9 procent av resorna med cykel på en vardag i september och i Finlands ledande cykelstad Uleåborg är andelen ungefär 16 procent. Målet har sätts högre både nationellt och i olika städers lokala strategier. Hur skulle vi börja cykla mera?

Tre åtgärder

Cykelförbundets verksamhetsledare Matti Koistinen svarar på frågan ovan med att citera Kalle Vaismaa som är doktor i trafikteknik:

–  Infra, infra och infra.

Infrastrukturens betydelse framgår bland annat i Helsingfors stads program för trafikens utveckling. Cykelbanorna och cykelparkeringen kommer att utvecklas i staden.

I Sverige har det nåtts goda resultat genom att satsa finansiellt på cykelinfrastrukturen. I Stockholm ökade cyklingen 75 % under åren 1999-2009. Vad Stockholm gjorde var att förbättra cykelbanorna, förenhetliga vägvisningen och bygga mera cykelparkeringsplatser. Även i Helsingfors har det i budgeten reserverats mera pengar för cyklingens behov.

Stadscyklarna är en annan sak som har fungerat väl i Helsingfors.

– Infrastrukturen börjar vara på en sådan nivå, att många personer väljer att cykla om utrustningen – alltså själva cykeln – finns lätt tillgänglig, i bra skick och om man inte behöver ta hand om den. På så vis kan många saker som vanligtvis förhindrar cykling undvikas, säger Koistinen.

Den tredje åtgärden är att främja vintercykling.  Koistinen anser att vintercyklingen är det som innehåller mest potential till att öka cykeltrafikens andel i Finland. Det finns stora skillnader mellan olika delar av landet i hur många av de som redan cyklar på sommaren alltid slutar för vintern. Koistinen påpekar att i Uleåborg och Joensuu fortsätter 30-50 procent av cyklarna året runt medan i huvudstadsområdet är andelen mindre än 20 procent.

– Cykelbanornas underhåll påverkar visst vintercyklingen. Infrastrukturens kvalité i sin tur påverkar hur lätt det är att underhålla banorna, säger Koistinen.

Attitydförändring är också något som behövs för att främja vintercykIingen, anser Koistinen.

– I Uleåborg väcker det inte så mycket förvåning om man till exempel cyklar till jobbet i januari då temperaturen är minus femton grader kallt. I Helsingfors och Tammerfors väcker sådant alltid lite förvåning.

Intrycket att vintercykling skulle kräva mycket speciell utrustning är en sak som kan utgöra ett hinder också. Koistinen tycker att om man vet hur man ska klä sig för att promenera på vintern, kan man visst också klä sig för att cykla på vintern.

Har unga börjat cykla mindre än förut?

Koistinen lyfter fram oron för att cyklingen under de senaste åren kan också ha minskat bland unga. Enligt en studie gjord i Tammerforsområdet i slutet av år 2018 hade gång och cykling till skolan minskat med 7 procent på tre år bland gymnasie- och yrkesskolestudenter. Ur samma studie framgår det dessutom att gymnasie- och yrkesskolestudenterna cyklar 30 procent mindre än elever på klasserna 4-6 i grundskolan. Koistinen tycker att det är oroväckande att eleverna så ofta slutar cykla till skolan när de går till gymnasiet. När man tittar på alla åldersgrupper tillsammans har cyklingen däremot ökat i många stadsområden i Finland.

 

 

Nelli Hämäläinen

Sanna Kaje på KONE förklarar att även storföretag kan medverka i global hållbar utveckling. ”I kampen mot klimatförändring och i utvecklingen av hållbara stadsmiljöer är det verkligen viktigt att våra lösningar är smarta och miljövänliga”.

Hållbarhet och hållbar utveckling syns i reklamer, media och politik. Vi människor har förstått att vi inte kan fortsätta leva på ett icke-hållbart sätt, att använda naturresurser över jordens kapacitet eller att sluta satsa på socialt ansvar. Hållbar utveckling är ett brett begrepp som innefattar flera delgrenar inom ämnen som social, ekonomisk och ekologisk ansvar (Heinonen 2015). Vad kan storföretag göra för att medverka i den globala hållbara utvecklingen?

Enligt Sanna Kaje, VP för investerarrelationer på hissbolaget KONE, har storföretag mycket att göra inom hållbarhet. KONEs mission är att göra städer till bättre platser att leva på och detta är starkt länkat med FN:s (2015) elfte globala mål, att ”göra städer och bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara”. ”Vi ser utvecklingen av stadsmiljön och det sammanhängande innovationsarbetet som ytterst viktigt eftersom det bl.a. påverkar det sociala och ekonomiska välbefinnandet i världen men också klimatförändringen” säger Kaje.

Kaje påpekar att städer upptar endast ca 2% av jordens areal men står för 75% av energiförbrukningen och för 80% av koldioxidutsläppen orsakade av människan. Det är därför avgörande att minska på städernas miljöpåverkan för att nå en mer hållbar framtid. ”I kampen mot klimatförändringen och i utvecklingen av hållbara stadsmiljöer är det verkligen viktigt att våra lösningar är smarta och miljövänliga”, förklarar Kaje.

Städer runt om i världen växer snabbt. Både nya bostäder och offentlig infrastruktur byggs för att möta behovet av de växande folkmassorna. Ändå överstiger efterfrågan ofta utbudet. ”Det byggs helt enkelt inte tillräckligt med nya bostäder för att täcka behovet som skapas av människor som flyttar in i städerna. Dessutom skulle det ofta finnas mycket livstid kvar i de gamla byggnaderna. Om de skulle moderniseras så att de använder mindre resurser, är effektivare och integreras bättre i sin omgivning skulle de väl kunna tjäna den växande befolkningen i städerna” påpekar Kaje. KONE erbjuder nya miljövänliga hissar och rulltrappor till nybyggen, men även underhåll och moderniseringstjänster av dessa, som förbättrar energieffektiviteten och användarupplevelsen.

KONE har undertecknat FN:n Global Compact initiativ för hållbar utveckling inom socialt, ekonomiskt och miljömässigt företagsansvar. Detta betyder att KONE rapporterar enligt Global Compacts kommunikationsriktlinjer. Enligt Kaje är KONEs utbud hållbart även inom FN:s ramverk. ”KONE erbjuder lösningar till utmaningar inom urbanisering, demografiska förändringar och säkerhet – ämnen som även ingår starkt i FN:n globala mål”, förklarar hon.

Urbanisering är alltså en stor trend i den globala stadsutvecklingen. ”Varje dag flyttar ca 200 000 människor till städerna runtom i världen”, betonar Kaje. En annan central trend har att göra med teknologisk utveckling. Kaje förklarar att den snabba teknologiska utvecklingen orsakar förändringar och påskyndar företagens verksamhet och skapar därmed helt nya slags förväntningar, t.ex. gällande arbetsmetoder. En tredje trend i utvecklingen av stadsmiljöer är hållbarhet. ”Byggnader förbrukar ca. 40% av all förbrukad energi i världen”, säger Kaje, ”och därför är det allt mer viktigt med energieffektivitet och hållbarhet när nya byggnader byggs och när gamla moderniseras”.

Tabun, myter, fattigdom och bristande sanitet leder till att flickor och kvinnor i Indien saknar tillgång till såväl privata toaletter, rent vatten, tvål och mensskydd, som rätt kunskap om hur man bör ta hand om sin mens hygieniskt. Inte minst i Indiens skolor är förutsättningarna usla för att sköta mensen hygieniskt och utan skam, och därför stannar flickor hemma från skolan i åtskilliga dagar – varje månad. Därmed går de miste om värdefull undervisning, vilket har i längden förödande konsekvenser för Indiens samhälle i stort.

Indien är världens näst mest folkrika land, och flickorna mellan 10 och 19 år i denna befolkning är fler än någonsin tidigare. Men att de här tjejerna ska genomgå puberteten tar man knappt någon hänsyn till, och mens är kraftigt tabubelagt. I det indiska samhället ses nämligen mens som orent, och därför undviker man att prata om det. Det här gör att flickor och kvinnor skäms över att menstruera, trots att det i själva verket är en fullkomligt naturlig process, och ett hälsosamt tecken på att kroppen fungerar som den ska.

Mensmyter och missade skoldagar

På grund av att man inte diskuterar mens i varken skolan, familjen eller samhället, blir inte flickor och kvinnor tillräckligt informerade om hur man sköter sin mens på rätt sätt. Den bristfälliga kunskapen om mens grundar sig i myter och missuppfattningar, som förs vidare från generation till generation. Enligt de här myterna kan bland annat åsynen av mensblod förblinda män och användas vid häxkonst för att göra en tjej infertil, och man inskränker flickor och kvinnor från dagliga aktiviteter och vanor medan de har mens – som att vistas i kök, sovrum eller hemmen över huvud taget, vidröra manliga familjemedlemmar, delta i religiösa tillfällen, leka, bada, äta viss mat och utföra hushållssysslor.

Enligt Petter Gustafsson, pressansvarig på hjälporganisationen Water Aid Sverige, ses mens som mer eller mindre smutsigt i alla kulturer överallt – även i Norden – men i Indien är tabuna kring ämnet extrema.

– I Indien begränsas flickor och kvinnor i sin vardag på en helt annan nivå än i Sverige. Och i och med de kulturella och religiösa tabuna, är det dessutom svårt att reda ut missförstånden, säger Gustafsson.

Framför allt begränsas flickor från att gå i skolan när de har mens, på grund av skamkänslor och praktiska omständigheter. Över hälften (51,25 %) av indiska skolflickor har nämligen rapporterats sakna en privat toalett, och bara en av fem byter därför mensskydd medan de är i skolan, eftersom de hellre gör det i hemmet – men många väljer också att stanna hemma från skolan helt och hållet vid mens. Och när toaletter väl finns, undviker flickorna att använda dem på grund av trasiga dörrar eller lås. Sedan törs inte många flickor varken ställa sig upp eller gå fram till tavlan för att besvara frågor, i rädsla för läckage eller fläckar på kläderna och därmed retfulla kommentarer.

Det här har förödande effekter på flickornas självkänsla, personliga utveckling, frihet och tillit gentemot omgivningen, och lägger grunden för livslång maktlöshet, vilket i sin tur är negativt för hela landets ekonomi, sociala harmoni, jämställdhet, befolkningsstabilisering och livskvalitet. Högre kvinnlig skolnärvaro och därmed utbildningsnivå leder nämligen till minskad mödradödlighet, bättre befolkningskänsla, ökad preventivmedelsanvändning, färre graviditeter, bättre barnhälsa, fler vaccinerade barn och färre människor smittade av HIV.

Gräs, aska och lera som mensskydd

Ett annat problem är sedan tillgången till mensskydd. Runt 70 % av Indiens invånare bor i byar, där priset på sanitetsbindor utgör det största hindret för menshygien. Man har inte heller råd med ordentliga rengöringsfaciliteter, och samtidigt saknar majoriteten av indiska byar tillräckliga vattenresurser för att man ska kunna hantera sin mens ordentligt.

Av den anledningen används exempelvis tidningspapper, löv, gräs, aska, lera och kodynga som mensskydd på landsbygden, men till störst del förlitar sig indiska flickor och kvinnor på tygstycken. Dessa är egentligen ofarliga att använda, men på grund av att man inte rengör och torkar tyget på rätt sätt förblir det ofta smutsigt och blött. Det här är varken bekvämt eller hygieniskt – trots att just hygien är av extra stor vikt när man menstruerar, för att undvika infektioner och sjukdomar.

Till följd av ohygienisk mensskötsel är i synnerhet infektioner i de reproduktiva kanalerna vanligt. Att använda smutsiga tygstycken ökar nämligen risken för urin-, mellangårds- och vaginala infektioner, som många gånger inte heller behandlas och därmed i värsta fall kan ha dödlig utgång. Därtill är infektioner i reproduktionskanalerna kopplade till bland annat livmoderhalscancer, HIV/AIDS, infertilitet och missfall. Det här leder sedan till begränsade arbetsmöjligheter och därmed inkomstkällor för kvinnor, då man antingen stannar hemma från jobbet eller arbetar medan man är sjuk.

Två flickor i en av skolorna som Water Aid har försett med privat toalett och mensskydd. Eftersom mens är så pass tabubelagt, fungerar frågan om bristfälliga toaletter som en inkörsport för att också börja prata om menshygien. Bild: Water Aid/Ton Greenwood.

Ett komplext problem

Mensproblematiken i Indien beror alltså på flera saker, och leder till flera negativa konsekvenser. För att råda bot på problemet behöver man därför angripa det från flera håll. Petter Gustafsson och resten av Water Aid arbetar därför för att minska skammen kring mens genom att undervisa, tillhandahålla vatten och toaletter samt starta så kallade hygienklubbar i skolorna. Man samarbetar på det sättet med lokala partners, och Gustafsson har själv besökt en av skolorna i Indien och bevittnat det kritiska tillståndet, men även sett framsteg.

– Resultat från vårt arbete syns redan, men det går långsamt, säger Gustafsson.

För att kunna lyfta tabuna som omgärdar mens i Indien, säger Gustafsson att man måste börja prata om det. Och ett sätt för att få folk att prata om mens, är att visa på vilka sociala och ekonomiska vinster man skulle få ut av att stötta menstruerande kvinnor. Att förbättra Indiens menssituation är en investering och bra för affärerna. Men framför allt fokuserar Water Aid på själva rätten till hygienisk mensskötsel.

– Att kunna sköta sin mens hygieniskt och utan skam är en mänsklig rättighet. Det är utgångspunkten hos oss på Water Aid, säger Gustafsson.

När man tänker på matsvinnet, tänker man ofta på det matet som vi har köpt från affären som går till spillo. Men i u-länderna är problemet med matsvinnet mycket annorlunda, men inte desto mindre allvarligt. Lösningarna är komplicerade, men ändå finns det sätt att göra någonting åt saken, säger Mila Sell.

 

När man minns sin barndom, kvällarna runt middagsbordet, kommer man säkert ihåg någon gång då en av föräldrarna har sagt: ät allt på tallriken, slösa inte mat! Även i skolan betonade man att man ska bara ta så mycket mat man orkar att äta, så att vi inte slänger mat i onödan. Därför kan man kanske undra om u-länderna, där i många rurala samhällen man fortfarande lider av hunger och undernäring, ens har ett problem med matsvinnet. Säkert slösar man aldrig mat i områdena där man redan har brist på det?

 

Men även i u-länderna är matsvinn ett stort problem, som påverkar matsäkerheten framför allt i fattiga, rurala områden. Där är orsaken inte att mat slösas vid middagsbordet, utan mat går till spillo i början av produktionskedjan, som Mila Sell från Naturresursinstitutet berättar om.

 

– I u-länder har man inte tillräckligt goda metoder att bevara mat, säger Sell. – Man har inte någonstans att lagra sina varor, och småjordbrukare kan vara tvingade att hålla maten i vardagsrummet inne i huset. Dessutom kan det hända att man inte har torkat grödorna tillräckligt, vilket också orsakar att maten blir skämd. Till och med hälften av maten kan gå till spillo på grund av dessa orsaker.

 

Eftersom jordbrukare i u-länder har problem med att bevara sina varor, är de oftast tvungna att sälja sina produkter genast efter skörden. Och när det finns mycket tillförsel, går priserna också ner, och jordbrukarna tjänar inte så mycket som de kunde om de hade möjligheten att bevara maten längre och istället sälja det utanför skördesäsongen. Därför är det viktigt att komma på med innovationer att hjälpa jordbrukare med bevaringen. Men som Sell berättar, är problemet inte att man har brist på lösningar.

 

– I för sig finns det redan innovationer, såsom torktumlare. Problemet är att i praktiken har jordbrukare inte pengar, och deras chans att investera är väldigt begränsad. Där finns det plats för innovationer: hur ska vi få metoder som är praktiska och all kan nytta av? Man har prövat på lösningar, såsom gemensamma lagrar, men där har man problemet med förtroende. Vem ska se till at maten inte stjäls eller blir skämd?

 

En annan möjlig lösning skulle vara användning av bekämpningsmedel för att hålla borta insekter, som orsakar en stor del av skadorna under matens förvaring i afrikanska länder. Men där blir inte bara priset ett problem, utan oron över hälsoeffekterna kommer också fram. Men skulle det finnas potentiell hos naturliga bekämpningsmedel?

 

– Vissa växter kan man odla bland skörden för att bekämpa insekter redan på fältet. Men detta motverkar just insekter, och kan inte göra någonting åt möss och andra skadedjur.

 

Men bevaringen är bara en faktor i kampen mot matsvinn. Dålig infrastruktur spelar också en stor roll. Sell berättar att i u-länder är vägarna ofta i väldigt dåligt skick, vilket leder till skador under transporten till vissa känsliga matvaror, till exempel frukter. Vägarna kan till och med vara i så dåligt skick att man inte kan köra på dem med bil. Man skulle kunna använda motorcykel att transportera mat i sådana områden, men då blir återigen bristen på pengar ett hinder. Dessutom kan även kulturella fenomen försvåra transporten av mat.

 

– I vissa länder tycker man att det inte är lämpligt för en kvinna att cykla, berättar Sell. – Då är det ännu värre för dem, eftersom de är bundna till sina gårdar där de måste vänta att någon kommer och köper deras varor. Då måste de sälja sina produkter för mycket lägre ”farmgate” priser.

 

Brist på ordentligt infrastruktur är alltså ett stort problem, och det skulle kräva stora investeringar från staten att lösa det. Ändå har det enligt Sell skett snabba förändringar i vägar och infrastruktur i många fattiga afrikanska länder – men det är inte staten som har drivit dessa förändringarna. Istället är det Kina som har varit med om att bygga vägar i u-länder. Men detta har i flesta fall inte gynnat jordbrukarna, eftersom Kina bygger stora landsvägar till sina egna plantager, vilket lämnar småjordbrukarna i rurala områden utanför vägarna, beklagar Sell. Dessutom har man haft problem med kvalité, och vägarna måste oftast renoveras inom några år efter de har byggts.

 

– Största kritiken mot Kina har varit att de exporterar maten från sina plantager tillbaka till sitt eget land, så det hjälper inte matsäkerheten i det ursprungliga landet, tillägger Sell. – Regeringen i det ursprungliga landet kan tycka att det är bra, eftersom det ger pengar till staten, men dessa pengar hjälper inte jordbrukarna.

 

Trots att regeringarna i afrikanska länder inte är helt beroende av Kina när det gäller att upprätthålla väginfrastruktur, mycket beror också på landets ekonomiska situation och prioriteringar. Att bygga ordentliga vägar som kopplar rurala samhällen med stora landsvägar skulle hjälpa småjordbrukare med att transportera sina varor till städer där de kan få ett bättre pris. Men sådana infrastrukturprojekt är oftast inte en prioritet för staten.

 

Under tiden kan man också ha enkla, lokala lösningar för att hjälpa med att minska matsvinnet. Sell berättar att även någonting så simpelt och relativt förmånligt som att lägga ett plastunderlägg mellan jorden och matvarorna när de torkar ute kan göra en stor skillnad. Man har även säckar av olika andande material som håller skadedjur borta. Men en enda lösning som skulle fungera i alla förhållanden har man inte hittat – och troligtvis kommer aldrig at hittas, eftersom varje samhälle har sina egna särdrag och behov. Då är det betydelsen av lokal kunskap som betonas.

 

– Jordbrukarna ska också ha möjligheten att vara med om att utveckla lokala metoder som skulle fungera just i deras samhälle, poängterar Sell.

 

Men fast minskning av matsvinnet har en stor potentiell för att förbättra matsäkerheten i u-länder, är det bara en del av pusslet. I synnerhet ska man se på matsystemet som en helhet, och leta efter många olika lösningar som tillsammans kan förbättra jordbrukarnas möjlighet att försörja sig själva och minska hunger.