5 år efter Parisavtalet har banker investerat kollektivt 3,8 trillioner dollar i fossila bränslen, enligt en rapport publicerad av Rainforest Action Network. Samtidigt har det globala klimatet destabiliserats ytterligare. Vi har sett ökade mängder skogsbränder, värmeböljor och floder under de senaste åren, och atmosfärens koldioxidhalt fortsätter växa. Det är ingen tvekan om att klimatförändringen är här och nu, och påverkar redan oss allihop.

Enligt Lassi Ahlvik, biträdande professor i miljöekonomi på Helsingfors universitet, har banker inte total kontroll över sina investeringar, utan de sker åtminstone delvis enligt kundernas önskan. Ifall kunderna, och därmed finansmarknaden, anser fossila bränslen som ett säkert och lönsamt investeringsalternativ, kan situationen se ut som den gör nu. Investeringsmarknaden påverkas därför starkt av politik, såväl inhemsk som global, och av människors värdesättningar och uppfattningar av hur världen fungerar.

Ahlvik har forskat i medel inom policy och finans med hjälp av vilka investeringarna kan styras för att bli mer hållbara. ”Det traditionella sättet att få bukt med finansströmmarna är att ta till åtgärder hos förorenarna, t.ex. med hjälp av utsläppsrätter. Då sjunker värdet på de företag som förorenar mycket, medan de som är rena vinner”. Problematiken med utsläppshandel är att utsläppspolicyn skiljer sig från land till land, och företag kan relativt lätt flytta till ett land med mindre strikta lagar. ”För att påverka de länder som kommer efter i klimatstrategin har vi indirekta verktyg, t.ex. via finansmarknaden om europeiska investerare undviker företag med dålig klimatpolicy eller via koltullar”.

Även om de globala investeringarna i fossilt fortfarande är för stora, har Parisavtalet påverkat företagens aktiekurser som förväntat; rent vinner medan fossilt förlorar. RAN:s rapport jämför inte investeringsmängderna med andra energiformer, vilket kan förvränga bilden av utvecklingsriktningen den ger. ”Det är svårt att säga hur storleken av marknaden har förändrats under tiden. Det skulle kunna vara en förklarande faktor. Det kan vara att den procentuella andelen till och med har blivit mindre. Men förstås skulle det vara bra om sifforna skulle sjunka totalt”. Ahlvik tar upp konceptet kolbubbla. Det handlar om att företag vilkas värde baserar sig på fossila bränslen kan krascha som resultat av eventuella snabba förändringar i klimatpolicy. Investerare har alltså en förvrängd tillit till fossilt. Det har teoretiserats att detta leder t.o.m. till en ny finanskris. Det är dock mycket osäkert om en sådan kris realiseras. ”Den nuvarande utvecklingen inom klimatfrågor skapar risk för investeringar i fossilt” säger Ahlvik. En del oljebolag har också anpassat sig enligt det här, och de söker efter mindre avlagringar, jämfört med t.ex. de stora fyndigheterna på 60–70-talet som används fortfarande. Det verkar som att oljebolag tar utvecklingen i beaktande i uppsökningen av olja i alla fall.

Genom striktare klimatlagstiftning kan fossila företag alltså göras mindre attraktiva som investeringsmål. Det är staterna som ansvarar för den legislativa styrningen. Ett exempel på detta är att finska staten förbjudit användningen av stenkol för energibruk från och med 1.5.2029. Detta leder förstås till en omformning i energiproduktionen, och staten måste stöda de intressenter som påverkas negativt av detta. Men om förändringen sker genom en sänkning i efterfrågan är staterna inte ersättningsbelagda, vilket blir mer lönsamt för staten, men inte för investerare. Fossilföretagen förlorar i alla situationer.

Ahlviks senaste forskning handlar om oljebolag. ”Det traditionella sättet att förminska utsläpp är att vidta olika klimatpolitiska åtgärder; skatter, utsläppshandel, olika standarder för bilar osv. Allt detta påverkar efterfrågan av fossila bränslen. När vi pratar om tillförsel handlar det om oljeproducenter t.ex. Norge eller Statoil, nutida Equinor. Klimatpolicyn är oftast riktad till dig vid bensinpumpen som använder fossila bränslen och köper dem från marknaden. Men det är också möjligt att rikta klimatpolicyn på tillförselsidan, även om det inte har gjorts ofta. Vi undersöker hur olika skatter i produktionsskedet kan hjälpa till med klimatbekämpningen”.

Företag finansieras och stöds ofta av staten. Om fossilföretag får stöd från stater kommer de också att söka olja mer aktivt. Vägvisarstaternas infallsvinkel är motsatt.

Ahlvik: ”Det finns några länder som har förbjudit utvinningen av fossila bränslen redan nu och produktionen av dem fr.o.m. något visst årtal, såsom Danmark, Frankrike och Costa Rica. Dessa länder har inte mycket olja. Stora oljeproducenter har inte gått med på det här. Norge skulle kunna vara ett av de första, eftersom där regleras endast utsläppen av själva produktionen. Den Norskproducerade oljan som används utomlands anses vara på användarens ansvar”.  Om regleringen skulle riktas på producenten skulle klimateffekten vara på Norges ansvar, i stället för konsumentens. Regleringen flyttas alltså en länk närmare början av produktionskedjan.

Enligt en stor mängd vetenskapliga artiklar har klimatbekämpningen skett för långsamt. Genom att ta exempel från lyckade miljöinsatser kan klimatbekämpningen utvecklas. Problem kan uppstå med intressentgrupper med olika målsättningar eller problem som inte kunnat förutsägas.

Ahlvik: ”Det som lyckades bra med skyddandet av Östersjön var att det började tidigt, och dessutom under kalla kriget. Man fick Öst- och Västtyskland runt samma bord. Och det räckte ganska länge före resultaten syntes, men den positiva utvecklingen fortsatte. Men en gemensam faktor som ingendera, dvs. skyddandet av Östersjön eller klimatbekämpningen lyckats med, är att ta i beaktande återkopplingar och tipping-points. En stor del av Östersjöns nuvarande belastning beror på utsläpp av gödslande ämnen från havsbottnen.  Redan enligt försiktighetsprincipen borde mer göras för att bekämpa klimatförändringen snabbt”.

Klimatförändringen är förstås ett mycket större och mer komplicerat problem att lösa än skyddandet av Östersjön. Ändå finns det ett exempel på ett mycket väl lyckat globalt avtal, Montrealprotokollet. Montrealprotokollet infördes för att bekämpa förtunningen av ozonlagret i atmosfären, och den har ratificerats av alla FN-länder, och faktiskt lyckats minska utsläppen av ozontunnande ämnen. ”Det avtalet är välgenomtänkt, och det har många finesser. Parisavtalet försöker vara liknande, det inkluderar alla. De gamla klimatavtalen delade länderna i två kategorier, vilket kunde vara bra för rättvisans skull, men de fungerade inte så bra. Montreal- och Parisavtalens problem liknar varandra, det är ingen skillnad var utsläppen kommer ifrån, de är lika svåra att lösa. Effekterna är fördröjda, resultaten ses inte snabbt, dock ozonhålet finns där fortfarande men den krymper, och klimatförändringens effekter syns ännu långsammare. USA hade republikansk president då Montrealprotokollet infördes, och då var Republikanpartiet av ganska olika åsikter om miljöfrågor. Dessutom fanns det ingen säkerhet om CFC-föreningarnas nackdelar, ingen liknande vetenskaplig konsensus som med klimatförändringen, men ändå implementerades protokollet”.

Är världen så annorlunda än under grundandet av Montrealprotokollet? Varför kan inte ett liknande avtal lyckas med klimatförändringen? Ahlvik funderar om kanske polariseringen inom länder kontra mellan länder är större nuförtiden, eller om miljöproblemets natur är så annorlunda att det inte kan lösas på lika sätt. Det är svårare att hitta alternativ för fossila bränslen än för CFC-föreningar. Ahlvik: ”Industrin emotsatte sig protokollet länge, men på en natt ändrade det ledande företaget Dupont sin ställning och började stöda den, och i rörde sig framåt. Kanske en liknande rörelse kan ses hos oljeföretag, British Petroleum och Equinor har varit ganska framskridande i förändringen. De förstår att en förändring måste ske. Eller är det bara en synvilla? Det är svårt att säga, handlingar är det som räknas”.

En viktig drivkraft bakom handling är pengar. Genom att styra finansströmmarna mot hållbara lösningar, där de behövs kan mycket gott göras för klimatet. Detta kanske kunde ske naturligt i och med marknadsutvecklingen, men det verkar ske allt för långsamt. Därför behövs reglering på såväl gräsrots- som global nivå.

Stadsbornas roll är viktigt så att sorteringen ska fungera. Ändå finns det mycket arbete att göra tills återvinningen kan uppnå sin fulla potential. Olika aktörer försöker engagera invånare att sortera, men vilka sätt finns det?

Enligt miljöministeriet försöker Finland att övergå till cirkulär ekonomin senaste år 2035. Den cirkulära ekonomin är ett kretslopp där inget avfall borde uppkomma. För att målet ska kunna uppnås, måste sorteringen och återvinningen i Finland förbättras betydligt, eftersom cirkulär ekonomi förutsätter effektiv återvinning av avfallet. Stadsområden har en stor roll i att uppnå hållbarhetsmålet, eftersom städerna producerar största delen av avfallet. Utveckling av återvinningen är ett delmål som hör till Agenda 2030-målet ”Hållbara städer och samhällen”. Genom samarbete mellan invånare och olika aktörer kan städerna bli ännu mer hållbara.

Enligt projektchef Maija Palomäki från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster), har återvinning och sortering en stor roll i hållbarheten i stadsområdet. ”För att vi ska kunna övergå till cirkulär ekonomi, förutsätter det mer effektiv återvinning”, säger Palomäki. ”Vi [HRM] har som mål att skapa världens mest hållbara huvudstadsområde.” Målet är kopplat med ett strategiskt mål att öka återvinningsgraden i huvudstadsområdet.

HRM försöker att engagera invånarna, men makten är ändå i invånarnas händer. ”Stadsbornas roll är väldigt viktig. Återvinning förutsätter att avfallet sorteras först”, säger Palomäki. Enligt Palomäki har invånarnas delaktighet en stor betydelse för att återvinningsgraden ska kunna ökas. ”För att återvinningsgradens mål ska nås, är det nödvändigt att sorteringen blir mer och mer effektiv”, kommenterar Palomäki.

Invånarna kan inte nå återvinningsmålen ensamma. Palomäki berättar om HRM:s sätt att engagera och motivera invånarna att sortera sitt avfall. Förbättring av återvinnings- och sorteringsmöjligheterna är ett väldigt viktigt sätt att engagera invånarna att återvinna. ”I vår får många bostadsaktiebolag nya avfallsbehållare”, säger Palomäki.  ”Vi har olika mediakampanjer där vi tackar invånarna för att de sorterar. Dessutom producerar vi information och tips om sortering till sociala medier och på HRM:s webbsida”,  tillägger Palomäki. Invånarna kan få information om sortering till exempel genom HRM:s avfallsguide, där invånarna kan söka hur specifikt avfall måste sorteras, eller från affischer i sopstationer. HRM är en betydande aktör i huvudstadsområdet och  ansvarig för dess avfallshantering. Engagemanget måste uppnå 1,4 miljoner invånare som bor i HRM:s verksamhetsområde och hjälpa till att öka återvinningen av avfallet till 60%. Målet ska nås senast 2025.

Andra sätt att informera och engagera invånarna är genom olika projekt, piloter och experiment. Palomäki berättar om ett pilotprojekt som HRM gjorde tillsammans med HOAS (Helsingin seudun opiskelija-asuntosäätiö). ”I höstas delades biosoppåsar för sex månader till fastigheten, så att sorteringen skulle bli lättare för de boende, eftersom de inte behövde köpa påsar”, säger Palomäki.

Ändå finns det utmaningar som hindrar effektiv sortering. ”Stadsbostäderna är ofta små, så sortering kan vara svårt att arrangera”, kommenterar Palomäki. ”Stadsbornas bekymmer är ofta hur man kan utföra sortering i litet utrymme. Därför söktes lösningar till arrangemang av sorteringsfaciliteterna genom HRM:s idétävling.” Lösningarna innehöll olika möbler som är designade för små stadsbostäder. Palomäki berättar också om problem med Sortti-stationerna. ”Sortti-stationerna är ofta långt borta från till exempel Helsingfors centrum och man måste åka dit med bil.” Det kan känns utmanande för invånarna att ta avfallet dit.

Utöver utmaningar, finns det också flera möjligheter som kan hjälpa till att öka sorteringsandelen. ”Vi har Sortti små-stationer under utveckling. Planen är att små-stationerna ska använda samma utrymme med återvinningscentraler och det ska bli lättare att föra avfallet till stationerna”, säger Palomäki. Medvetenheten spelar också en roll. ”Ju mer invånarna vet om avfallets potential och sorteringens viktighet, desto mer motiverade kan de bli att sortera”, säger Palomäki.

Dessutom tar Palomäki upp matavfallet som en möjlighet för invånarna att förbättra sorteringen. ”Det finns mycket potential i avfallet, speciellt i matavfall. Nästan en tredjedel i hushållens blandavfallspåse är matavfall”, kommenterar Palomäki. Bortkastad mat kan användas till exempel för tillverkning av biogas och mull. Genom sortering av matavfallet kan sorteringsaktiviteten öka och återvinningsmålet uppnås.

Fastän sortering och återvinning inte bara är på invånarnas ansvar, är det inte heller bara på andra aktörers ansvar. Därför är samarbetet mellan invånare och aktörer nyckeln till framgången.  Stadsområdena måste förbättra återvinningsgraden, så att återvinningsmålet kan nås under de följande fyra åren. Därför måste både invånare och andra aktörer såsom HRM göra sin andel, och genom samarbete mellan aktörerna kan vi lyckas göra städerna ännu mer hållbara. Medvetenheten om sorteringens nyttighet är nödvändig. ”Det är viktigt att invånarna vet att avfallet utnyttjas”, understryker Palomäki.

Läs mer:

Agenda 2030: https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/

HRM:s nätsidor: https://www.hsy.fi/sv/

Vi shoppar kläder som aldrig förr. Den globala klädindustrin tillverkar för tillfället 80 miljarder plagg per år. Det här är 400 % fler plagg än vad som tillverkades för bara 20 år sedan. Klädföretag lanserar 52 så kallade mikrokollektioner per år istället för de vanliga två säsongskollektionerna. De flesta kvinnor i västvärlden använder endast 20 % av alla kläder i sin garderob. I medeltal använder vi ett plagg sju gånger innan vi slänger det. Det här resulterar i att vi producerar i medeltal 35 kg klädavfall per år per person.

Julia Degerth har bloggat om hållbarhets- och miljöfrågor i närmare 10 år samt skrivit boken Min lilla gröna. Tips för en ekologisk vardag (S&S, 2019). Hon gläder sig åt att diskussionen om klädindustrin verkligen kommit igång och att vi som konsumenter blivit betydligt mer medvetna under de senaste åren.

Under samma tidsperiod som vår klädkonsumtion accelererat mer än någonsin har alltså allmänhetens medvetande om hur ohållbar den globala klädindustrin är ändå ökat. Mycket av vår fokus läggs på såväl den ekologiska som etiska ohållbarheten inom klädproduktionen i utvecklingsländer där de flesta av våra plagg kommer ifrån. Det känns behändigt att peka finger på globala klädföretagsjättar som fortsätter att driva samma ohållbara koncept i en allt snabbare takt och kräva ett större ansvar. Men var kommer den enskilda konsumenten in i bilden? Vilket är mitt och ditt ansvar i konsumtionsfesten?

”Kläder är ju något vi alla använder och därför borde vi vara mer medvetna om vår klädanvändning. Om vi alla skulle minska vår klädkonsumtion ens lite skulle det på det stora hela göra en enorm skillnad”, menar Julia Degerth.

Överkonsumtionen undergräver ekologiska produktionsframsteg
De stora globala klädföretagen har fortfarande långt att gå för att skapa en genuint hållbar klädproduktion. Ändå har det skett en hel del ekologiska framsteg inom klädproduktionen under de senaste 20 åren. Samtidigt som den industriella utvecklingen skapat förutsättningar för en klädindustri som orsakar en mindre belastning på klimatet har konsumtionen ökat kraftigt och med den produktionen. Dagens överkonsumtion undergräver effektivt miljöförbättringarna som den teknologiska utvecklingen skapat. Jordens naturresurser räcker helt enkelt inte till för att täcka dagens överkonsumtion.

Second hand inte lösningen
Enligt Julia Degerth är cirkulärekonomins breda genomslag definitivt ett stort steg i rätt riktning för att uppnå en hållbarare klädkonsumtion men hon poängterar samtidigt att det inte löser alla problem att köpa kläder second hand.

”Många av second hand butikerna är fulla av fast fashion plagg. Fast det inte är meningen bidrar second hand shopping till en större konsumtion – också av nya kläder. Tröskeln är så låg att sedan sälja kläderna vidare. Alltid är det inte så men ofta kan second hand shopping ses som konsekvensen av vår överkonsumtion.”

”Det köps enorma mängder plagg som inte används och så är det bara att sälja dem vidare. Det problemet borde vi lösa och second hand är inte lösningen. Såklart är det bra att kläderna inte slängs utan att någon annan använder dem men det viktiga skulle vara att kunna ändra på attityden att vi borde shoppa shoppa shoppa och alltid ha nya kläder varje säsong”, konstaterar Julia Degerth.

Värna om drömgarderoben
”Vi borde istället bli betydligt bättre på att värna om det vi redan har samt fundera på vad vi egentligen tycker om och på det sättet utforma vår egen stil istället för att blint jaga efter trender”, säger Julia Degerth och beskriver sin egen drömgarderob:

”Den ska vara extremt välfungerande men ändå liten. Alla plagg ska göra mig glada, de ska passa för så många olika tillfällen som möjligt och de ska passa med så många andra av mina plagg som möjligt. Dessutom ska de vara av så pass hög kvalitet att de inte behöver bytas ut vartannat år.”

Genom att använda de plagg vi redan äger dubbelt fler gånger än vi gör idag kunde vi minska på klimatavtrycket med hela 40 %. För att öka på plaggens livslängd borde vi tvätta dem mer sällan samt reparera dem flitigare. Under de senaste åren har det uppstått fler, lättillgängliga företag som vill reparera våra trasiga kläder. Vissa företag har också börjat erbjuda reparationstjänster för de plagg de själva producerat och sålt.

”Det händer mycket positivt på den här fronten vilket är bra eftersom hur vi behandlar våra plagg, inte bara vilka plagg vi köper och hur vi gör oss av med dem, är en viktig del av en hållbar konsumtion”, konstaterar Julia Degerth.

Idag finns det till exempel över 1 500 så kallade ”Repair cafés” på olika håll i världen. Där kan människor själva reparera söndriga saker (hemelektronik, cyklar, kläder etc). Volontärer som hjälper och lär ut nya praktiska färdigheter samt all tänkbar behövlig utrustning finns tillgängliga på kaféerna. Syftet med initiativet är att minska på avfallsmängden, lära ut nya färdigheter och främja lokal sammanhållning.

Vi är på väg mot ett jätte bra håll
Julia Degerth ser överlag ljust på klädindustrins framtid. Hon lyfter fram den större konsumentmedvetenheten, nya genuint hållbara klädföretag samt nya förhållningssätt och förändringar hos fast fashion företag som tecken på att utvecklingen kommer att fortsätta i rätt riktning. Dessutom förutspår hon att klädernas material och design kommer att bli allt bättre och på så sätt ännu mer gynna cirkulärekonomin. Reparationstjänsterna samt kläduthyrning kommer också att ha en stark roll i framtiden.

”Jag är hoppfull och tycker att vi på en ganska kort tid sett stora och fina förändringar överlag samt innovationer kopplade till klädproduktionen. Jag tror att vi är på väg mot ett jätte bra håll.”