Enligt Statens näringsdelegations näringsrekommendationer borde man i stället för kött och mjölk konsumera mer produkter från växtriket. Näringsrekommendationer säger också att man borde äta mer grönsaker, baljväxter, bär och frukter. Kunde växtbaserade drycker vara ett sätt att leva hälsosammare och samtidigt mer hållbart?

Olika växtbaserade mjölkdrycker

 

Luke-naturresursinstitutets specialforskare Merja Saarinen tog ställning till växtbaserade dryckers roll i hållbar produktion och konsumtion. Hon har forskat till exempel i matens miljöpåverkan och näringsvärde och hennes expertisområde är därtill exempelvis livscykelanalys och bioekonomiprodukternas hållbarhet.

Spelar växtbaserade drycker någon roll i hållbar produktion och konsumtion? “Rollen är oklar, det här är en bred fråga” berättar Saarinen. “Man kan bearbeta och redigera produktionskedjor, till exempel använda förnybar energi för att få avtryckets storlek att minska.” Vad påverkar också detta svar är att det fortfarande finns bara några forskningar om saken enligt Saarinen. Frågan är således omfattande, vilket gör det svårare att besvara den med bara “ja” eller “nej”.

Finns det hälsoeffekter?

Är växtbaserade drycker hälsosammare än komjölk? “Det beror mycket på vilken diet man betraktar” säger Saarinen och fortsätter “Om vi tittar på den finska dieten, där får vi för mycket mättat fett och växtbaserade drycker saknar detta fett.” Å andra sidan finns det ändå fettfri mjölk också och således är växtbaserade drycker inte de enda drycker som är fettfria.

Komjölk skiljer sig näringsmässigt från växtbaserade drycker. “Växtbaserade drycker innehåller inte så mycket mineralämne och protein som komjölk.” Varför får man så mycket av dessa ämnen beror enligt Saarinen på det att vi konsumerar så mycket mjölk och mjölkprodukter. Drycker kan också berikas med vitaminer vilket kunde kompensera det ringare näringsvärdet av växtbaserade drycker. Vid denna punkt lyfter Saarinen fram en fråga: “Måste vår kost vara sådan att den förutsätter användning av berikade livsmedel?”.

“Det verkar också finnas kost som är allsidig och balanserad och samtidigt har mindre miljöverkning än vad vår nuvarande kost har och kosten skulle kunna innehålla också mjölk och fisk” berättar Saarinen. Alltså skulle inte alla animaliska produkter behöva överges. Å andra sidan är världens matsystem komplicerat vilket gör det svårt att säga hur ett val påverkar någon annan del av systemet. “Om vår kost förändras mycket, i så fall blir vår matproduktion annorlunda. Det kan för sin del möjligtvis påverka utsläppen per enhet och på det viset miljöverkningarna.” “Därför är det ännu svårt att säga vilken miljöpåverkan det skulle ha om vi hade en annorlunda kost.” Hur delas verkningen mellan olika delar av maten t.ex. vilken roll de växtbaserade dryckerna spelar är svårt att säga på grund av denna komplexitet.

 

Växtbaserade drycker och miljön

När man pratar om maten måste man tänka på helheten. Förutom näringsaspekten hör också miljöaspekten till. Om det inte är möjligt att säga att växtbaserade drycker har någon speciell roll i hållbar konsumtion, skulle det vara intressant att veta om de har några för- och nackdelar. Saarinen berättar att vad många tror om växtbaserade dryckers miljöavtryck verkar vara sant: det finns vetenskapliga undersökningar som påstår att växtbaserade dryckers miljöavtryck är mindre än med komjölk per liter. Ett exempel på det är en undersökning av tillverkning av havredryck och komjölk på en svensk gård från Röös, Patel och Spångberg (2016) som visade stor potential för att sänka klimatpåverkan genom att producera havredryck istället för komjölk.

Men det finns ett villkor för att miljöavtrycket ska vara mindre: “Utsläppen från jordmån, koldioxid och förändring av deras mängd tas inte i beaktande inom livscykelanalys.” Varför det är beaktansvärt är på grund av hur komjölk och t.ex. havredryck produceras. “Koldioxid frigörs allmänt mer när man använder annuell odling jämfört med gräsvall” berättar Saarinen. Om jordens koldioxid minskar betyder det att gasen frigörs i luften och det kan påverka klimatförändringen.

Växtbaserade drycker använder just de här ettåriga växterna och sedan är kon ett av de få djuren som kan utnyttja vallen och de hjälper att bevara kolet i jorden genom att beta. “Jordens koldioxidlagers storlek beror ändå på många andra saker, till exempel växtföljd, jordart och skördnivå” säger Saarinen och fortsätter “Å andra sidan, efter att kon har ätit gräs producerar den metan som är en stark växthusgas.” Alltså om man beaktade förändringen av jordens koldioxidlager inom livscykelanalysen, kunde resultaten vara olika. Bedömningen är i alla fall inte enkel att göra och om man behöver ta hänsyn till jordens utsläpp är enligt Saarinen en annan fråga.

“Om vår kost förändras mycket, i så fall blir också vår matproduktion annorlunda. Det kan för sin del möjligtvis påverka utsläppen per enhet och på det viset miljöverkningen.”

 

Havre på åker

Är växtbaserade drycker miljömässigt så hållbara som möjligt?

Om miljöavtrycket av växtbaserade drycker inte är så klart som det kunde vara, finns det någonting man kunde göra för att göra produktionen mer hållbar? Här ställer Saarinen en fråga: “Behöver man egentligen dricka mjölk?” “Om vi vill ha mat med lägsta utsläpp och mat som är mest hållbar, är jag inte säker om drycker gjorda av säd är det bästa alternativet.” Växtbaserade drycker består mest av vatten och Saarinen undrar om det är mest hållbart att transportera och distribuera detta vatten.

Tidigare pratade vi om jordens kollager och dess förändring på grund av odling, och här betonar Saarinen att hur odling av säd påverkar jordens kollager beror mycket på växtföljden. Odlingen borde inte heller vara för ensidig. “Besprutning av åkrar medverkar till biodiversiteten på åkrar och också till biodiversiteten i deras omgivning” berättar Saarinen. Eftersom produktionskedjorna redan är mer optimerade, borde växtdrycksproducenterna möjligtvis fokusera sig mer på dessa frågor.

“Om vi vill ha mat med lägsta utsläpp och mat som är mest hållbar, är jag inte säker om drycker gjorda av säd är det bästa alternativet.”

 

Om man vill dricka växtbaserade drycker, vilken dryck borde man i så fall välja? “Du har ju sådana här lätta frågor”, skrattar Saarinen. Hon funderar en liten stund innan hon svarar. “Det beror på ur vilken synvinkel man ser på frågan – vad man värderar och om man tar hänsyn till näringsämnesinnehållet.” “Till exempel sojaböna är en importerad produkt och där kan man externalisera miljöverkningen av odling.” Om man vill undvika externalisering av miljöverkningarna kan man välja att dricka havredryck som tillverkas av inhemsk havre. På det sättet sker miljöpåverkan närmare.

För konsumenter är det inte alltid lätt att välja någonting som kostar mer pengar även om det skulle vara bättre för miljön. En orsak till att växtbaserade drycker är dyrare än komjölk är det att mjölkproduktionen får stöd genom EU:s gemensamma jordbrukspolitik och det leder till lägre priser på komjölk. Samtidigt vill EU minska sitt växthusgasavtryck med 40%. Vad tycker Saarinen om det här stödet? “Stödens syfte är att upprätthålla jordbruksproduktionen i Finland, vilket är viktigt, men vi borde också fokusera på att diversifiera produktionen” Hon konstaterar ändå att förändringen inte är lätt att genomföra och det sker inte snabbt.

Sammanfattningsvis finns det inget klart svar på frågan “är växtbaserade drycker ett lämpligt alternativ för komjölk?”. Ur vetenskaplig synvinkel finns det inte tillräckligt med forskning om temat för att ge ett entydigt svar, och Saarinen funderar om det är alls möjligt att komma på ett svar eftersom vårt matsystem är så stort och komplicerat – många saker är länkade med och påverkar varandra kontinuerligt. Växtbaserade dryckers roll i hållbar konsumtion och produktion är alltså fortfarande oklar. Men det finns hopp: LUKE har ett pågående projekt som handlar om bland annat komjölk och växtbaserade drycker och Saarinen hoppas att när projektet blir färdigt kan forskarna ha någonting av större vikt att säga.

 

 

Källor:

EU. (9.4.2021). 2030 climate & energy framework. Hämtat från https://ec.europa.eu/clima/policies/strategies/2030_en

Ruokavirasto. (22.5.2020). Närings- och matrekommendationer:vuxna. Hämtat från https://www.ruokavirasto.fi/sv/teman/halsoframjande-kost/narings–och-matrekommendationer/vuxna/

Ruokavirasto. (21.3.2021). Statens näringsdelgation. Hämtat från https://www.ruokavirasto.fi/sv/teman/halsoframjande-kost/statens-naringsdelegation/

Röös, E., Patel, M., & Spångberg, J. (2016). Producing oat drink or cow’s milk on a Swedish farm — Environmental impacts considering the service of grazing, the opportunity cost of land and the demand for beef and protein. Agricultural Systems, 142, 23–32. https://doi.org/10.1016/j.agsy.2015.11.002

THL. (11.1.2019). Elintavat ja ravitsemus: työikäiset. Hämtat från https://thl.fi/fi/web/elintavat-ja-ravitsemus/ravitsemus/suomalaisten-ravitsemus-ja-ruokailu/tyoikaiset

THL. (9.1.2019). Tiedote: Aikuisten ruokavalio on kaukana suositeltavasta. Hämtat från https://thl.fi/fi/-/aikuisten-ruokavalio-on-kaukana-suositeltavasta

Bilder:

https://media02.stockfood.com/largepreviews/MzUzNzQwNjU5/11410989-Various-types-of-vegan-milks-in-glasses-with-their-ingredients-oat-milk-coconut-milk-almond-milk-and-rice-milk.jpg

https://p2.piqsels.com/preview/51/383/775/oats-oat-field-arable-cereals.jpg

5 år efter Parisavtalet har banker investerat kollektivt 3,8 trillioner dollar i fossila bränslen, enligt en rapport publicerad av Rainforest Action Network. Samtidigt har det globala klimatet destabiliserats ytterligare. Vi har sett ökade mängder skogsbränder, värmeböljor och floder under de senaste åren, och atmosfärens koldioxidhalt fortsätter växa. Det är ingen tvekan om att klimatförändringen är här och nu, och påverkar redan oss allihop.

Enligt Lassi Ahlvik, biträdande professor i miljöekonomi på Helsingfors universitet, har banker inte total kontroll över sina investeringar, utan de sker åtminstone delvis enligt kundernas önskan. Ifall kunderna, och därmed finansmarknaden, anser fossila bränslen som ett säkert och lönsamt investeringsalternativ, kan situationen se ut som den gör nu. Investeringsmarknaden påverkas därför starkt av politik, såväl inhemsk som global, och av människors värdesättningar och uppfattningar av hur världen fungerar.

Ahlvik har forskat i medel inom policy och finans med hjälp av vilka investeringarna kan styras för att bli mer hållbara. ”Det traditionella sättet att få bukt med finansströmmarna är att ta till åtgärder hos förorenarna, t.ex. med hjälp av utsläppsrätter. Då sjunker värdet på de företag som förorenar mycket, medan de som är rena vinner”. Problematiken med utsläppshandel är att utsläppspolicyn skiljer sig från land till land, och företag kan relativt lätt flytta till ett land med mindre strikta lagar. ”För att påverka de länder som kommer efter i klimatstrategin har vi indirekta verktyg, t.ex. via finansmarknaden om europeiska investerare undviker företag med dålig klimatpolicy eller via koltullar”.

Även om de globala investeringarna i fossilt fortfarande är för stora, har Parisavtalet påverkat företagens aktiekurser som förväntat; rent vinner medan fossilt förlorar. RAN:s rapport jämför inte investeringsmängderna med andra energiformer, vilket kan förvränga bilden av utvecklingsriktningen den ger. ”Det är svårt att säga hur storleken av marknaden har förändrats under tiden. Det skulle kunna vara en förklarande faktor. Det kan vara att den procentuella andelen till och med har blivit mindre. Men förstås skulle det vara bra om sifforna skulle sjunka totalt”. Ahlvik tar upp konceptet kolbubbla. Det handlar om att företag vilkas värde baserar sig på fossila bränslen kan krascha som resultat av eventuella snabba förändringar i klimatpolicy. Investerare har alltså en förvrängd tillit till fossilt. Det har teoretiserats att detta leder t.o.m. till en ny finanskris. Det är dock mycket osäkert om en sådan kris realiseras. ”Den nuvarande utvecklingen inom klimatfrågor skapar risk för investeringar i fossilt” säger Ahlvik. En del oljebolag har också anpassat sig enligt det här, och de söker efter mindre avlagringar, jämfört med t.ex. de stora fyndigheterna på 60–70-talet som används fortfarande. Det verkar som att oljebolag tar utvecklingen i beaktande i uppsökningen av olja i alla fall.

Genom striktare klimatlagstiftning kan fossila företag alltså göras mindre attraktiva som investeringsmål. Det är staterna som ansvarar för den legislativa styrningen. Ett exempel på detta är att finska staten förbjudit användningen av stenkol för energibruk från och med 1.5.2029. Detta leder förstås till en omformning i energiproduktionen, och staten måste stöda de intressenter som påverkas negativt av detta. Men om förändringen sker genom en sänkning i efterfrågan är staterna inte ersättningsbelagda, vilket blir mer lönsamt för staten, men inte för investerare. Fossilföretagen förlorar i alla situationer.

Ahlviks senaste forskning handlar om oljebolag. ”Det traditionella sättet att förminska utsläpp är att vidta olika klimatpolitiska åtgärder; skatter, utsläppshandel, olika standarder för bilar osv. Allt detta påverkar efterfrågan av fossila bränslen. När vi pratar om tillförsel handlar det om oljeproducenter t.ex. Norge eller Statoil, nutida Equinor. Klimatpolicyn är oftast riktad till dig vid bensinpumpen som använder fossila bränslen och köper dem från marknaden. Men det är också möjligt att rikta klimatpolicyn på tillförselsidan, även om det inte har gjorts ofta. Vi undersöker hur olika skatter i produktionsskedet kan hjälpa till med klimatbekämpningen”.

Företag finansieras och stöds ofta av staten. Om fossilföretag får stöd från stater kommer de också att söka olja mer aktivt. Vägvisarstaternas infallsvinkel är motsatt.

Ahlvik: ”Det finns några länder som har förbjudit utvinningen av fossila bränslen redan nu och produktionen av dem fr.o.m. något visst årtal, såsom Danmark, Frankrike och Costa Rica. Dessa länder har inte mycket olja. Stora oljeproducenter har inte gått med på det här. Norge skulle kunna vara ett av de första, eftersom där regleras endast utsläppen av själva produktionen. Den Norskproducerade oljan som används utomlands anses vara på användarens ansvar”.  Om regleringen skulle riktas på producenten skulle klimateffekten vara på Norges ansvar, i stället för konsumentens. Regleringen flyttas alltså en länk närmare början av produktionskedjan.

Enligt en stor mängd vetenskapliga artiklar har klimatbekämpningen skett för långsamt. Genom att ta exempel från lyckade miljöinsatser kan klimatbekämpningen utvecklas. Problem kan uppstå med intressentgrupper med olika målsättningar eller problem som inte kunnat förutsägas.

Ahlvik: ”Det som lyckades bra med skyddandet av Östersjön var att det började tidigt, och dessutom under kalla kriget. Man fick Öst- och Västtyskland runt samma bord. Och det räckte ganska länge före resultaten syntes, men den positiva utvecklingen fortsatte. Men en gemensam faktor som ingendera, dvs. skyddandet av Östersjön eller klimatbekämpningen lyckats med, är att ta i beaktande återkopplingar och tipping-points. En stor del av Östersjöns nuvarande belastning beror på utsläpp av gödslande ämnen från havsbottnen.  Redan enligt försiktighetsprincipen borde mer göras för att bekämpa klimatförändringen snabbt”.

Klimatförändringen är förstås ett mycket större och mer komplicerat problem att lösa än skyddandet av Östersjön. Ändå finns det ett exempel på ett mycket väl lyckat globalt avtal, Montrealprotokollet. Montrealprotokollet infördes för att bekämpa förtunningen av ozonlagret i atmosfären, och den har ratificerats av alla FN-länder, och faktiskt lyckats minska utsläppen av ozontunnande ämnen. ”Det avtalet är välgenomtänkt, och det har många finesser. Parisavtalet försöker vara liknande, det inkluderar alla. De gamla klimatavtalen delade länderna i två kategorier, vilket kunde vara bra för rättvisans skull, men de fungerade inte så bra. Montreal- och Parisavtalens problem liknar varandra, det är ingen skillnad var utsläppen kommer ifrån, de är lika svåra att lösa. Effekterna är fördröjda, resultaten ses inte snabbt, dock ozonhålet finns där fortfarande men den krymper, och klimatförändringens effekter syns ännu långsammare. USA hade republikansk president då Montrealprotokollet infördes, och då var Republikanpartiet av ganska olika åsikter om miljöfrågor. Dessutom fanns det ingen säkerhet om CFC-föreningarnas nackdelar, ingen liknande vetenskaplig konsensus som med klimatförändringen, men ändå implementerades protokollet”.

Är världen så annorlunda än under grundandet av Montrealprotokollet? Varför kan inte ett liknande avtal lyckas med klimatförändringen? Ahlvik funderar om kanske polariseringen inom länder kontra mellan länder är större nuförtiden, eller om miljöproblemets natur är så annorlunda att det inte kan lösas på lika sätt. Det är svårare att hitta alternativ för fossila bränslen än för CFC-föreningar. Ahlvik: ”Industrin emotsatte sig protokollet länge, men på en natt ändrade det ledande företaget Dupont sin ställning och började stöda den, och i rörde sig framåt. Kanske en liknande rörelse kan ses hos oljeföretag, British Petroleum och Equinor har varit ganska framskridande i förändringen. De förstår att en förändring måste ske. Eller är det bara en synvilla? Det är svårt att säga, handlingar är det som räknas”.

En viktig drivkraft bakom handling är pengar. Genom att styra finansströmmarna mot hållbara lösningar, där de behövs kan mycket gott göras för klimatet. Detta kanske kunde ske naturligt i och med marknadsutvecklingen, men det verkar ske allt för långsamt. Därför behövs reglering på såväl gräsrots- som global nivå.

Stadsbornas roll är viktigt så att sorteringen ska fungera. Ändå finns det mycket arbete att göra tills återvinningen kan uppnå sin fulla potential. Olika aktörer försöker engagera invånare att sortera, men vilka sätt finns det?

Enligt miljöministeriet försöker Finland att övergå till cirkulär ekonomin senaste år 2035. Den cirkulära ekonomin är ett kretslopp där inget avfall borde uppkomma. För att målet ska kunna uppnås, måste sorteringen och återvinningen i Finland förbättras betydligt, eftersom cirkulär ekonomi förutsätter effektiv återvinning av avfallet. Stadsområden har en stor roll i att uppnå hållbarhetsmålet, eftersom städerna producerar största delen av avfallet. Utveckling av återvinningen är ett delmål som hör till Agenda 2030-målet ”Hållbara städer och samhällen”. Genom samarbete mellan invånare och olika aktörer kan städerna bli ännu mer hållbara.

Enligt projektchef Maija Palomäki från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster), har återvinning och sortering en stor roll i hållbarheten i stadsområdet. ”För att vi ska kunna övergå till cirkulär ekonomi, förutsätter det mer effektiv återvinning”, säger Palomäki. ”Vi [HRM] har som mål att skapa världens mest hållbara huvudstadsområde.” Målet är kopplat med ett strategiskt mål att öka återvinningsgraden i huvudstadsområdet.

HRM försöker att engagera invånarna, men makten är ändå i invånarnas händer. ”Stadsbornas roll är väldigt viktig. Återvinning förutsätter att avfallet sorteras först”, säger Palomäki. Enligt Palomäki har invånarnas delaktighet en stor betydelse för att återvinningsgraden ska kunna ökas. ”För att återvinningsgradens mål ska nås, är det nödvändigt att sorteringen blir mer och mer effektiv”, kommenterar Palomäki.

Invånarna kan inte nå återvinningsmålen ensamma. Palomäki berättar om HRM:s sätt att engagera och motivera invånarna att sortera sitt avfall. Förbättring av återvinnings- och sorteringsmöjligheterna är ett väldigt viktigt sätt att engagera invånarna att återvinna. ”I vår får många bostadsaktiebolag nya avfallsbehållare”, säger Palomäki.  ”Vi har olika mediakampanjer där vi tackar invånarna för att de sorterar. Dessutom producerar vi information och tips om sortering till sociala medier och på HRM:s webbsida”,  tillägger Palomäki. Invånarna kan få information om sortering till exempel genom HRM:s avfallsguide, där invånarna kan söka hur specifikt avfall måste sorteras, eller från affischer i sopstationer. HRM är en betydande aktör i huvudstadsområdet och  ansvarig för dess avfallshantering. Engagemanget måste uppnå 1,4 miljoner invånare som bor i HRM:s verksamhetsområde och hjälpa till att öka återvinningen av avfallet till 60%. Målet ska nås senast 2025.

Andra sätt att informera och engagera invånarna är genom olika projekt, piloter och experiment. Palomäki berättar om ett pilotprojekt som HRM gjorde tillsammans med HOAS (Helsingin seudun opiskelija-asuntosäätiö). ”I höstas delades biosoppåsar för sex månader till fastigheten, så att sorteringen skulle bli lättare för de boende, eftersom de inte behövde köpa påsar”, säger Palomäki.

Ändå finns det utmaningar som hindrar effektiv sortering. ”Stadsbostäderna är ofta små, så sortering kan vara svårt att arrangera”, kommenterar Palomäki. ”Stadsbornas bekymmer är ofta hur man kan utföra sortering i litet utrymme. Därför söktes lösningar till arrangemang av sorteringsfaciliteterna genom HRM:s idétävling.” Lösningarna innehöll olika möbler som är designade för små stadsbostäder. Palomäki berättar också om problem med Sortti-stationerna. ”Sortti-stationerna är ofta långt borta från till exempel Helsingfors centrum och man måste åka dit med bil.” Det kan känns utmanande för invånarna att ta avfallet dit.

Utöver utmaningar, finns det också flera möjligheter som kan hjälpa till att öka sorteringsandelen. ”Vi har Sortti små-stationer under utveckling. Planen är att små-stationerna ska använda samma utrymme med återvinningscentraler och det ska bli lättare att föra avfallet till stationerna”, säger Palomäki. Medvetenheten spelar också en roll. ”Ju mer invånarna vet om avfallets potential och sorteringens viktighet, desto mer motiverade kan de bli att sortera”, säger Palomäki.

Dessutom tar Palomäki upp matavfallet som en möjlighet för invånarna att förbättra sorteringen. ”Det finns mycket potential i avfallet, speciellt i matavfall. Nästan en tredjedel i hushållens blandavfallspåse är matavfall”, kommenterar Palomäki. Bortkastad mat kan användas till exempel för tillverkning av biogas och mull. Genom sortering av matavfallet kan sorteringsaktiviteten öka och återvinningsmålet uppnås.

Fastän sortering och återvinning inte bara är på invånarnas ansvar, är det inte heller bara på andra aktörers ansvar. Därför är samarbetet mellan invånare och aktörer nyckeln till framgången.  Stadsområdena måste förbättra återvinningsgraden, så att återvinningsmålet kan nås under de följande fyra åren. Därför måste både invånare och andra aktörer såsom HRM göra sin andel, och genom samarbete mellan aktörerna kan vi lyckas göra städerna ännu mer hållbara. Medvetenheten om sorteringens nyttighet är nödvändig. ”Det är viktigt att invånarna vet att avfallet utnyttjas”, understryker Palomäki.

 

Läs mer:

Agenda 2030: https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/

HRM:s nätsidor: https://www.hsy.fi/sv/

 

Vi shoppar kläder som aldrig förr. Den globala klädindustrin tillverkar för tillfället 80 miljarder plagg per år. Det här är 400 % fler plagg än vad som tillverkades för bara 20 år sedan. Klädföretag lanserar 52 så kallade mikrokollektioner per år istället för de vanliga två säsongskollektionerna. De flesta kvinnor i västvärlden använder endast 20 % av alla kläder i sin garderob. I medeltal använder vi ett plagg sju gånger innan vi slänger det. Det här resulterar i att vi producerar i medeltal 35 kg klädavfall per år per person.

Julia Degerth har bloggat om hållbarhets- och miljöfrågor i närmare 10 år samt skrivit boken Min lilla gröna. Tips för en ekologisk vardag (S&S, 2019). Hon gläder sig åt att diskussionen om klädindustrin verkligen kommit igång och att vi som konsumenter blivit betydligt mer medvetna under de senaste åren.

Under samma tidsperiod som vår klädkonsumtion accelererat mer än någonsin har alltså allmänhetens medvetande om hur ohållbar den globala klädindustrin är ändå ökat. Mycket av vår fokus läggs på såväl den ekologiska som etiska ohållbarheten inom klädproduktionen i utvecklingsländer där de flesta av våra plagg kommer ifrån. Det känns behändigt att peka finger på globala klädföretagsjättar som fortsätter att driva samma ohållbara koncept i en allt snabbare takt och kräva ett större ansvar. Men var kommer den enskilda konsumenten in i bilden? Vilket är mitt och ditt ansvar i konsumtionsfesten?

”Kläder är ju något vi alla använder och därför borde vi vara mer medvetna om vår klädanvändning. Om vi alla skulle minska vår klädkonsumtion ens lite skulle det på det stora hela göra en enorm skillnad”, menar Julia Degerth.

Överkonsumtionen undergräver ekologiska produktionsframsteg
De stora globala klädföretagen har fortfarande långt att gå för att skapa en genuint hållbar klädproduktion. Ändå har det skett en hel del ekologiska framsteg inom klädproduktionen under de senaste 20 åren. Samtidigt som den industriella utvecklingen skapat förutsättningar för en klädindustri som orsakar en mindre belastning på klimatet har konsumtionen ökat kraftigt och med den produktionen. Dagens överkonsumtion undergräver effektivt miljöförbättringarna som den teknologiska utvecklingen skapat. Jordens naturresurser räcker helt enkelt inte till för att täcka dagens överkonsumtion.

Second hand inte lösningen
Enligt Julia Degerth är cirkulärekonomins breda genomslag definitivt ett stort steg i rätt riktning för att uppnå en hållbarare klädkonsumtion men hon poängterar samtidigt att det inte löser alla problem att köpa kläder second hand.

”Många av second hand butikerna är fulla av fast fashion plagg. Fast det inte är meningen bidrar second hand shopping till en större konsumtion – också av nya kläder. Tröskeln är så låg att sedan sälja kläderna vidare. Alltid är det inte så men ofta kan second hand shopping ses som konsekvensen av vår överkonsumtion.”

”Det köps enorma mängder plagg som inte används och så är det bara att sälja dem vidare. Det problemet borde vi lösa och second hand är inte lösningen. Såklart är det bra att kläderna inte slängs utan att någon annan använder dem men det viktiga skulle vara att kunna ändra på attityden att vi borde shoppa shoppa shoppa och alltid ha nya kläder varje säsong”, konstaterar Julia Degerth.

Värna om drömgarderoben
”Vi borde istället bli betydligt bättre på att värna om det vi redan har samt fundera på vad vi egentligen tycker om och på det sättet utforma vår egen stil istället för att blint jaga efter trender”, säger Julia Degerth och beskriver sin egen drömgarderob:

”Den ska vara extremt välfungerande men ändå liten. Alla plagg ska göra mig glada, de ska passa för så många olika tillfällen som möjligt och de ska passa med så många andra av mina plagg som möjligt. Dessutom ska de vara av så pass hög kvalitet att de inte behöver bytas ut vartannat år.”

Genom att använda de plagg vi redan äger dubbelt fler gånger än vi gör idag kunde vi minska på klimatavtrycket med hela 40 %. För att öka på plaggens livslängd borde vi tvätta dem mer sällan samt reparera dem flitigare. Under de senaste åren har det uppstått fler, lättillgängliga företag som vill reparera våra trasiga kläder. Vissa företag har också börjat erbjuda reparationstjänster för de plagg de själva producerat och sålt.

”Det händer mycket positivt på den här fronten vilket är bra eftersom hur vi behandlar våra plagg, inte bara vilka plagg vi köper och hur vi gör oss av med dem, är en viktig del av en hållbar konsumtion”, konstaterar Julia Degerth.

Idag finns det till exempel över 1 500 så kallade ”Repair cafés” på olika håll i världen. Där kan människor själva reparera söndriga saker (hemelektronik, cyklar, kläder etc). Volontärer som hjälper och lär ut nya praktiska färdigheter samt all tänkbar behövlig utrustning finns tillgängliga på kaféerna. Syftet med initiativet är att minska på avfallsmängden, lära ut nya färdigheter och främja lokal sammanhållning.

Vi är på väg mot ett jätte bra håll
Julia Degerth ser överlag ljust på klädindustrins framtid. Hon lyfter fram den större konsumentmedvetenheten, nya genuint hållbara klädföretag samt nya förhållningssätt och förändringar hos fast fashion företag som tecken på att utvecklingen kommer att fortsätta i rätt riktning. Dessutom förutspår hon att klädernas material och design kommer att bli allt bättre och på så sätt ännu mer gynna cirkulärekonomin. Reparationstjänsterna samt kläduthyrning kommer också att ha en stark roll i framtiden.

”Jag är hoppfull och tycker att vi på en ganska kort tid sett stora och fina förändringar överlag samt innovationer kopplade till klädproduktionen. Jag tror att vi är på väg mot ett jätte bra håll.”

 

FN är en organisation mellan världens stater vars syfte är att hjälpa världen mot en bättre framtid och tjäna politiken som en plattform för diskussioner mellan länder om mindre och större problem. Ett av de största problemen är klimatförändringen.

Enligt våra uppgifter är tiden kort, men ändå har inga betydande politiska eller ekonomiska åtgärder ännu setts för att ta itu med klimatförändringarna. Varför är det så? Och vad kan man göra åt klimatförändringen i politiken? Vilken roll spelar FN och hållbar utveckling i världspolitiken och kan den bidra till att stoppa klimatförändringarna?

Jag tänkte ta ställning till dessa frågor från Janne Hukkinen, professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet, som har också varit delaktig i rådgivning till den finska regeringen om hållbar utveckling.

Janne Hukkinen är professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet.(Bild: Helsingfors universitetet)

 

Problemet

Jag frågade Hukkinen vad det är med beslutsfattandet när, även om ämnet har debatterats i årtionden, det inte har funnits någon överenskommelse i politiken om vad man ska göra med klimatförändringen.

”Visst skulle IPCC vilja veta exakt samma sak”, skrattar Hukkinen. Han presenterar dock en djup åtskillnad mellan politik och vetenskap som orsak.

”Ibland kan socialt beslutsfattande stöta på forskningskunskap, men mestadels är det ett autonomt system som inte behöver ta hänsyn till vetenskaplig forskning.”

Politik och vetenskap fungerar under olika spelregler. Det politiska beslutsfattandet är kortsiktigt på grund av valperioder och valpåtryckningar, medan vetenskapen strävar efter att vara så långsiktig som möjligt. Politik åberopar fakta och säkerhet, medan vetenskapens uppgift är att ifrågasätta och utforska världen såväl som sig själv.

 

För politikens förhalning i kampen mot klimatförändringar finner Hukkinen också en förklaring i människans natur. Som ett resultat av evolutionen har vi anpassat oss för att reagera på omedelbara, påtagliga faror med “fight or flight”-reaktionen, och detsamma gäller till klimatförändringen. Men den här gången är faran inte påtaglig och överhängande. IPPCC-rapporterna säger vilken inverkan klimatförändringen sannolikt kommer att få, men allt har hittills varit långt ifrån åtminstone västerländsk mans vardag. Eller även om till exempel en intensiv storm har stuckit fläckarna i bältros, kan händelsen ha förklarats som en isolerad tillfällighet.

”Det är sorgligt att det tar tid innan vi vidtar några betydande åtgärder mot klimatförändringen, eftersom vi kollektivt måste ha en betydande mängd dåliga erfarenheter så att det blir som om på huden och verkliga uppfattas.”

Hukkinen jämför situationen med klimatförändringen med hur stora ekonomiska kriser har fungerat. Det har redan funnits ett antal av dem i en persons livstid, så idag vet de hur man bättre förbereder sig för dem. I sin tur har sådana globala pandemier som covid-19 inte funnits tidigare. Corona har stor likhet med klimatförändringen, eftersom även om experter har kunnat förutse en kris som denna kommer, har ingenting gjorts åt den i politiken.

”För en epidemiolog som respekterar sitt yrke var det ingen överraskning.” Institutionen för hälsa och välfärd har också rapporter om hur man ska reagera på en global pandemi. Ändå blev vi förvånade med våra byxor nere och situationen är nu vad som finns. Jag undrar om samma sak kommer att hända igen med klimatförändringarna. Jag frågade Hukkinen om det också.

 

Vi vet att det fortfarande är teoretiskt möjligt att stoppa klimatförändringen, men är det troligt i den nuvarande globala politiska situationen? Jag frågade Hukkinen om han tror att klimatförändringarna kommer att stoppas under 1,5 grader av uppvärmning, sett från förindustriell tid. Det här är Hukkinens personliga tro. Hukkinen berättade att när han pratar med andra experter på området är de oftast ganska mycket överens om frågan, men någon borde förmodligen undersöka vad experter inom området faktiskt tror på.

Men det svaret.

”Om du frågar vad jag tror, då allt jag vet om mänsklighetens förmåga att möta mycket stora kriser under världshistorien som har varit mindre än någon av de nuvarande miljökriserna, skulle jag säga att jag inte tror det.”

Janne Hukkinen rättfärdigar sin tro helt enkelt genom det faktum att för att bekämpa klimatförändringarna måste stiga under 1,5 grader ske i energiproduktionen, och i modern politik är det inte troligt att det kommer att ske. Enligt Parisavtalet i industriella länder skulle utsläpp minska enormt i bara tio år, och för andra länder, som får fler utsläppsrätter, finns det bara lite mer tid och utsläpp. Det verkar högst osannolikt, särskilt när ingenting har hänt under de senaste åren.

”Men i samma andetag skulle jag säga att jag inte tillhör dem som slår handskarna på bordet och tycker att det är meningslöst att ens försöka. Jag är övertygad om att vi bör göra allt vi kan, som forskare och individer som påverkar politiken och andra medlemmar av medborgarrörelsen, för att få till stånd mycket radikala åtgärder för att nå en och en halv grad.”

 

Dessutom fäster Hukkinen stor vikt vid anpassningen till klimatförändringen. Även om klimatförändringen stoppas under 1,5 grader kommer den fortfarande att få betydande konsekvenser. Hittills har klimatpolitiken haft en mycket stark dikotomi som i fråga om inneslutning och anpassning, och den har till och med blivit starkt politiskt splittrande, säger Hukkinen. Nu bör dock passera båda vägarna. Samtidigt som vi bör försöka mildra klimatförändringen bör vi se till att vi redan befinner oss i ett radikalt förändrat ekosystem på grund av klimatförändringen och det bör tas på största allvar, säger Hukkinen. ”Några tänker fortfarande på när klimatförändringen kommer att börja, men i verkligheten vi är inne i testinställningen och föränderlig verkligheten nu redan. Och det betyder logiskt att vi också måste kunna anpassa oss till det.”

 

Mot lösningar?

Enligt Hukkinen det är tydligt hur åtgärder bör vidtas för att ta itu med klimatförändringarna. ”Man kan inte göra något förnuftigt åt dessa saker på politisk beslutsnivå om du inte bitar i den sura äpplet och accepterar att du måste lyssna på experter.”

 

Ofta inom politiken representeras expertis av FN. FN: s synlighet i världspolitiken är trots allt stor och dess plats centrala. Där det finns diskussioner om att lösa världens stora problem, nämns vanligtvis det UN-populariserade begreppet hållbar utveckling. Därför kan vi föreställa oss att hållbar utveckling också skulle vara ett mycket centralt begrepp i kampen mot klimatförändringarna i politiken. Men hållbarhet och Agenda 2030 har också ofta kritiserats.

 

Jag frågade Janne Hukkinen vad hon tyckte om begreppet hållbar utveckling.

”Begreppet hållbar utveckling har visat sin funktionsduglighet genom att vara mycket ihållande i denna politiska debatt i mer än tre decennier. Det uppenbara konceptet lockar både beslutsfattare och vanliga människor”

Hukkinen uppskattar detta är åtminstone på grund av flexibiliteten i konceptet. Hållbarhet har definierats och kategoriserats på olika sätt. Så här bevaras idén, men detaljerna vädjar till olika människor.

 

Agenda 2030 har ofta kritiserats som otillräcklig. Hukkinen tycker att Agenda 2030 är bara bra. Det skulle också kunna finnas större mål, men Agenda 2030 är helt enkelt bra. ”Agenda 2030 går i ungefär samma kategori som deklarationen om de mänskliga rättigheterna.” Det passar FN: s roll. FN: s roll är alltid i den närliggande framtiden att vara organisatör av politiska förklaringar på högsta nivå. Även om FN fastställer strängare mål i Agenda 2030, har det varken befogenhet eller styrka att tvinga länderna att uppfylla sina skyldigheter. Hukkinen ser Agenda 2030 som riktlinje. “Till exempel förklaringen om de mänskliga rättigheterna är viktig också, även om det bara är en förklaring, och den bör inte nedspelas”.

Enligt Hukkinen är det ingen mening med att driva något annat. Volontärarbete och en viss typ av egenutvecklad anpassningsbarhet ger flexibilitet och når därmed fler människor. Om du försöker utarbeta för strikta regler eller definitioner kan företaget falla in i det när världens stater inte spelar så bra tillsammans ändå. FN: s roll är för närvarande realistisk.

Hukkinen tar också upp en annan punkt:

Han är involverad i en forskargrupp som utforskar trender i historien och vad vi går mot nu, liksom vad vi kan lära oss av historien. Det finns mycket mer litteratur om ämnet också. Hukkinen säger att vi idag är i en accelererande takt på väg in i samhällets stora crunches, och från historien lär vi oss att all slags mångfald som är så varierad som möjligt hjälper till att klara utmaningar. I det avseendet är det bra att det finns en viss variation mellan länderna och deras verksamhet när det gäller kultur, styrning och beslutsfattande. De problem som samhället och miljön kommer att möta i framtiden har inte universella lösningar, men de kräver att experimentera med väldigt många olika saker. FN:s ökade roll kunde minska mångfalden.

 

Jag frågade vad Hukkinen skulle förbättra den hållbara utvecklingen.

Hållbar utveckling har i allmänhet tagit fart ur ett människodrivet perspektiv som fokus på att möta mänskliga behov. Men enligt Hukkinen skulle ett mer holistiskt perspektiv vara klokare.

”När det gäller hållbar utveckling bör det vara viktigt att ta större hänsyn till interaktioner med naturen än att bara tillgodose människors omedelbara behov”

Från Agenda 2030 skulle han behöva lite mer tilltalande för folk. Som det ser ut är det en ganska hög politisk sak som fungerar som en riktlinje för staterna. Men på grund av det erbjuder det inte liknande möjligheter att ta budskapet till vanliga människor. För den uppgiften skulle det kunna finnas färre mål som fastställs i Agenda 2030.

 

Senast kom Hukkinen att tänka på ett potentiellt hot som framtiden kan medföra. Hukkinen tar upp ett ämne som han har varit involverad i forskningen.

“Vi vet att den värld vi är på väg mot i allt högre grad kommer att innehålla oväntade kriser, såsom denna coronapandemi. Hotet är att kriser blir kroniska och på grund av dem blir samhällets krigslagar kronisk. Detta är ett hot mot demokratin om sådana tillstånd som begränsar de grundläggande demokratiska rättigheterna, som beredskapslag, blir kontinuerliga. Beslutsmakten rör sig mer i riktning mot experter och kraftapparaten som polisen och militären är mer aktiva. Allvarligt talat bör man börja fundera på vilket sätt vi kommer att utveckla den politiska demokratin och beslutssystemen i den riktning som demokratin kommer att bevaras.”

Klimatförändringen fortsätter att förändra förhållanden för renskötare, som blivit tvungna att tillämpa sitt kunnande i ett ändrande landskap. Är Finlands och sametingets strategier tillräckliga för att försäkra och stöda renskötselns överlevnad på ett kulturellt hållbart sätt?

 

Renar i Lappland. Bild: flickr

GPS, drones och motorskotrar har numera blivit en vanlig del av samernas renskötselmetoder. En ny rapport konkretiserar hur samisk renskötsel befinner sig mellan en moderniserad värld och en traditionell levnadsform.

I den nyligen publicerade rapporten SAAMI – Saamelaisten sopeutuminen ilmastonmuutokseen, av Klemetti Näkkäläjärvi, Suvi Juntunen och Jouni J.K. Jaakkola berättas det hur samisk renskötsel har påverkats av diverse förändringar i klimatet – speciellt uppvärmning – redan i årtionden. Forskarna går igenom data baserat på intervjuer och tidigare litteratur där det kommer fram att samiska renskötare har observerar förändringar i klimatet sedan 1960-talet. Dessa avvikelser har normaliserats under 2000- och 2010-talen. Renskötare har observerat bland annat starkare vindar, tunnare is, snö som smälter tidigare, ändringar i snötäcket, i växtligheter och i årstider – inte så olikt resultaten i IPCC:s rapport från förra året. Samma IPCC:s rapport antyder också att klimatförändringen har en påverkan på urfolks livnäring, kultur, självförsörjning, traditionell kunskap och hälsa (IPCC: kapitel 3). Finlands medeltemperatur uppskattas ha stigit med 2.3. celsiusgrader sedan 1800-talet.

Forskningen gjordes hos renbeteslag inom samernas hembygdsområde i norra Lappland. Samer har rätt att få undervisning på samiskt språk (enar-, kolt- eller norr-samiska) inom området. Samerna är EU:s ända urfolk och är cirka 10 000 personer i Finland. Deras status har bekräftats i Finlands grundlag. Klemetti Näkkäläjärvi, postdoktor i kulturantropologi, före-detta ordförande i sametinget och SAAMI-projektets ansvariga forskare, berättar att försvagandet av samernas kultur är förbjudet i olika lagstiftningar, som t.ex. Finlands gruv- och miljöskyddslagar men att dessa tolkas varierande. Till exempel ishavets tågbaneprojekt samt gruvdrift och hygge, vilka fruktas öka inom hembygdsområdet fortsätter att väcka oro. Klimatförändringar för med stora ändringar i samernas kultur, men är för enskilda folkgrupper – eller stater – omöjliga att ensam bekämpa.

Renskötsel är en viktig traditionell samisk levnadsform tillsammans med fiske, samlande och hantverk. Traditionella levnadsformer spelar ingen stor andel av omsättningen eller det relativa arbetskraftalet, men är mycket viktiga för uppehållandet av kulturen (Sametinget).

Forskningens informanter förklarar att stora ändringar i tillväxten av stubb orsakar ändringar i snötäcket, vilket har gjort det svårare att ta sig fram i terrängen. Året delas traditionellt in i 13 årstider. En del årstider har man hamnat tänka om, då de flyttats framåt. Speciellt hösten har blivit varmare på många områden och vintern anländer senare och slutar tidigare. Enligt en informant från Muddusjärvi vågar man numera träda på isen först vid nyår, då den blivit tillräckligt stark. Tidigare gick det enligt hen redan i oktober. Ett förtunnat istäcke har ökat risken för olyckor på alla forskningsområden, och inom norra boreala och boreala områden har renar drunknat i tunn is. Också våren kommer tidigare och sommaren har ibland sett värmeböljor så att renskötare har blivit solbrända. En informant från Näätämö berättar att renars päls har bränts i solen. Även fästingar har spritts mera bland renarna.

Då klimatförändringen framskrider kommer nya växt- och djurarter att spridas i Lappland. Detta har redan skett, och ibland existerar bara finska utryck för nya arter och fenomen. I en kultur där mycket information förs vidare muntligt eller genom praktisk inlärning, kan detta betyda förlusten av kunskap, då fenomenen som de samiska begreppen beskriver slutar att existera. Härtill finns formell utbildning i renskötsel att få endast på finska. Mellan 70% och 80% av renskötarna inom samernas hembygdsområde i Finland är samer.

”Informanterna berättar även att stödutfodring har varit en adapteringsstrategi”

I rapporten kommer det fram att informanterna utryckte oro över framtiden för sin traditionella kunskap, då intresset för renskötsel har minskat inom yngre generationer. Cirka 68% av Finlands samer bor idag utanför samernas hembygdsområde. Det är estimerat att 35%-50% av samer talar något samiskt språk som sitt modersmål.

Ändringar har tvingat renskötare att adaptera sig till nya förhållanden. Adaptering har skett till exempel genom att introducera stödutfodring samt genom användningen av GPS, drones och snöskotrar. En del renskötare drar också nytta av turism som en sidoinkomstkälla. Informanterna berättar även att stödutfodring har varit en adapteringsstrategi, då snötäcket blivit hårt av att ständigt smälta och frysa om och ger renarna svårigheter med att gräva fram föda. Dessutom är lavar en viktig näringskälla för renar, och i ett varmare klimat riskerar de at utkonkurreras av mossor.

”Resultat i forskningar gällande samer (eller andra folkgrupper) bör returneras till dessa så att informationen kan användas till exempel som material i lobbying.”

-Klemetti Näkkäläjärvi

Renskötsel baserar sig på siida-systemet. Sidor är mindre enheter inuti 13 olika renbeteslag, av vilka Finlands renskötselområdet består. Den traditionella metoden av renskötsel, som enbart baserar sig på naturbete och inte använder sig av stödutfodring och medicinering är mest hotad av klimatförändringar, berättar Näkkäläjärvi.

I rapporten kommer det upp att informanterna inte känt sig respekterade och hörda av myndigheter och vetenskapsmänniskor. Näkkäläjärvi förklarar att resultat i forskningar gällande samer (eller andra folkgrupper) bör returneras till dessa så att informationen kan användas till exempel som material i lobbying. Näkkäläjärvi säger att rätt så mycket forskning gjorts om samiska renskötare, men att traditionell kunskap och forskning inte har mött. Spridandet av traditionell kunskap inom det samiska folket är enligt Näkkäläjärvi mycket viktigt, och denna kunskap också är nyttigt att tilldela myndigheter, som på basis av information kan göra bättre beslut.

 

Otillräcklig uppmärksamhet inom strategier och lagstiftande

Europeiska Unionens arktiska strategi nämner klimatförändringens påverkan på det arktiska området och på urfolk samt betonar vikten av dialog och samarbete med arktiska urfolk inom EU:s olika arktiska strategier. Finlands arktiska strategi från 2013 har enligt Näkkäläjärvi inte framskritt enligt väntat, och har härmed ingen väldigt stor betydelse för samerna, även om strategin innehåller viktiga mål gällande samernas rätt till språk och kultur. Den uppdaterade versionen från 2017 nämner enligt rapporten urfolk, men inte samerna specifikt. Lapplands klimatstrategi nämner inte klimatförändringens påverkan på samer, även om Sametinget har nämnt representativa till strategins förberedande. Samernas Parlamentariska Råd, som är ett samarbetsorgan mellan Sveriges, Finlands och Norges sameting samt Rysslands same-organisationer har förberett en klimatstrategi från 2011. Strategin tar upp klimatförändringen som en människorättsfråga (en viktig del, som enligt SAAMI-rapportens analys saknas från andra strategier) och kräver bredare auktoritet för samerna inom sitt hembygdsområde. Strategin lyfter även fram forskningsbehov och utvecklingen av Sametingets egen klimatstrategi.

”Syftet med SAAMI-initiativet har varit att producera information som kan lägga grunden till en nationell adapteringsstrategi gällande klimatförändringen för Finlands samer.”

-Klemetti Näkkäläjärvi

Sveriges sameting har implementerat och år 2019 godkänt ett brett klimatpolitiskt program som baserar sig på forskning och vars huvudfokus är A) ökad adapteringsförmåga B) förmedlandet av information och C) krisberedskap. Näkkäläjärvi berättar, att syftet med SAAMI-initiativet har varit att producera information som kan lägga grunden till en nationell adapteringsstrategi gällande klimatförändringen för Finlands samer. Här borde samesamhället, samernas representativa och ansvarande ministerier höras. Näkkäläjärvi förklarar att denna strategi skulle utvecklas genom samarbete mellan havare av traditionell kunskap och forskare.

Övrigt borde det undersökas mera om adapteringsmöjligheter och information borde spridas mellan samerna. Viktigt är också att traditionell kunskap systematiskt förs över mellan generationer. I rapporten skrivs att klimatförändringen har en generationsspecifik natur – de kunskaper som en generation inte behöver förs inte heller vidare till den nästa. Stöd och hjälp borde ges dem som utövar traditionell kunskap i att föra den vidare, vilket kan kännas allt svårare i en globaliserad och moderniserad värld. Enligt Näkkäläjärvi borde traditionell kunskap läras ut på same-undervisningens alla stadier.

Slutligen skrivs det i rapporten att ett stödsystem för dem som övar traditionella levnadssätt kunde etableras, då de samiska språken och levnadssätten har bevisats vara livsviktiga för kulturens överlevnad. ”Genom förstärkandet av det traditionella levnadssättets position stöds det samiska språket och samernas hembygdsområdets livskraftighet, vilket stärker servicestrukturen. Försörjningens betydelse för språkets och den traditionella kunskapens framtid har inte blivit tillräckligt förstådd inom den finska administreringen.”, avslutar Näkkäläjärvi.

Rappporten: https://tietokayttoon.fi/julkaisut/raportti?pubid=URN:ISBN:978-952-287-930-1

Sametinget: https://www.samediggi.fi/saamelaiset-info/

IPCC:s rapport: https://www.ipcc.ch/sr15/

Enligt Helsingfors stadens mål ska staden vara kolneutral före året 2035. Energiproduktionen samt energiförbrukningen orsakar upp till 80% av stadens växthusgasutsläpp, vilket menar att energisektorn måste undergå stora förändringar. En av de är att minska användningen av fossila bränslen på energiproduktionen.

Enligt Förenta Nationernas hållbar utveckling -program Agenda 2030 skulle alla ha tillgång till hållbar energi. Förnybara energikällor borde ersätta fossila bränslen. Energisektorn är en av de största koldioxidutsläppskällor globalt samt i Helsingfors, och därför måste den undergå en systemförändring. Förändringar behövs för att hjälpa uppnå kolneutralitet och erbjuda hållbar energi för alla. Hurdana mål har Helsingfors som en stad? Hur bra sitter de ihop med den globala scheman för klimatförändring samt Agenda 2030? Helsingfors stadens mål är ambitiösa, och så borde det vara, säger specialforskare Vilja Varho.

Helsingfors stad strävar efter att bli kolneutral senast år 2035. Helsingfors vill också satsa på energieffektivitet samt förnybar energi, och har ställt mål för också dessa sektorer. Enligt specialforskare Vilja Varho, som jobbar hos Luke (Naturresursinstitutet), är Helsingfors agenda i tid med Finlands motsvarande. ”Det är viktigt att Helsingfors syftar på kolneutralitet med en tydlig tidtabell.” År 2030 borde Helsingfors växthusgasutsläpp ha minskat med 60 procent från det som de var år 1990, om man följer målen som staden har ställt. Redan nu under år 2020 borde de ha minskat med 30 procent.

Men hur kan Helsingfors då utveckla mot att producera energi genom hållbara, förnybara sätt? Det behövs förändring i system. Bränning av kol måste bytas till solenergi, vind- och vattenkraft samt biobränslen. Staden behöver energi i form av el samt värme. Fjärrvärme är den vanligaste värmningsmetoden i Helsingfors. Det produceras i kraftverk där el och värme produceras samtidigt, och det utnyttjar förlustvärme som förekommer där. I Helsingfors har det här skett mest med hjälp av förbränning av kol.

Helsingfors stadens åtgärdsprogram för kolneutral stad före 2035 har ett mål att utsläppskoefficienten av fjärrvärme borde minska med 74%. Under de senaste åren har det inte skett en märkbar minskning. Hur kan staden då minska utsläppen så kraftigt under mindre än 15 år, om förändringen har varit nästan omärkbart under de senaste åren? Förbränning av kolet kommer ta slut under 2030-talet, och stenkolkraftverket i Hanasaari stänger redan år 2024. Hur kommer Helsingfors få sitt värme efter det, då till exempel vindkraft inte alls producerar värme, utan bara el? ”Fjärrvärme har en stor roll i Helsingfors och det är inte väldigt snabbt att ersätta det”, berättar Varho. Enligt Varho är noggrann planering mer viktigt än att nå kolneutralitet ett eller två år tidigare, även om ju tidigare man kan minska utsläpp desto bättre det är. ”Det har inte en lika stor mening än att nya strukturer ska vara noggrant planerade och försäkra energitillgängligheten genom ett pålitligt sätt.”

Minskning av fossila bränslen leder till att vindkraft, solenergi, vattenkraft, biobränslen och andra förnybara sätt att producera energi kommer att ta över. Detta menar att energi kommer att produceras i ”mindre delar”, och det kommer från många små källor, förklarar Varho. Ett exempel av detta är att det redan tas upp värme från avloppsvatten som rinner till sjön i huvudstadsregionen. ”Det är viktigt att möjligtvis förekommande överstannande värme kan ledas till fjärrvärmeverket.”

Alla former av förnybar energi är det inte möjligt att produceras i staden. Till exempel i Helsingfors finns det inte tillräckligt mycket plats för en vindkraftspark på mark, och på sjön avgränsar båttrafik, landskapsmässiga faktorer samt försvarsmakten möjligheterna, betänker Varho. I stället kunde staden vara en ägare av vindkraftspark som ligger någon annanstans i Finland.

Växande populationen och migrationen som Helsingfors möter anser Varho inte vara ett stort problem. ”Jag tror att en del av migrationen riktar sig också mot andra städer i huvudstadsregionen.” Enligt Varho känns det att energianvändningen växer i hushållen hela tiden oavsätt migrationen. Som Varho också påpekar ut, kommer trafiken använda mer el i framtiden. Energikraven ökar alltså hela tiden i städerna. ”Det är viktigt att stödja energieffektiv byggandet och renoveringsbyggandet”, påminner hon.

Klimatpolitiken har en märkbar roll i energifrågor. Samtidigt redan nu eller i framtiden kommer vissa energikällor, till exempel vindkraft, inte behöva stöd. Produktionskostnader har sjunkit så mycket, berättar Varho. På frågan hur även de som har brist på pengar skulle kunna välja förnybar el, svarar Varho att i nuförtiden är förnybar energi inte ens alltid dyrare en det som har producerats på traditionellt sätt. Hon påminner att när vi går mot helt kolneutral energiförbrukning, behövs det stora investeringar. Då kommer priset på energin öka. ”Det är sant att det ställer människor till en viss del ojämlik position med varandra”, säger Varho. Hon påminner att energi är nog väldigt värdefullt. ”Därför kan man fråga, varför borde det på riktigt vara mycket billigt, fast visst får det inte kosta orimligt mycket.” Det summerar att energi är något som vi alla behöver, men som borde produceras och användas med tanke på våra naturresurser.

Läs mer:
Stadin ilmasto, Helsingin ilmastotavoitteet: https://www.stadinilmasto.fi/tavoitteet/
Hiilineutraali Helsinki 2035 –toimenpideohjelma

En cirkulär ekonomi är nödvändig för framtiden, men vad är det och hur skall den nås? Samuli Laita från Sitra förklarar hur företag kan leda vägen.

Samuli Laita, ledande expert inom kommunikation och samarbetsrelationer på Sitra, berättar att Sitra har jobbat med projekt inom ämnet cirkulär ekonomi sedan 2015, då målet var att skapa diskussion och uppmuntra innovationer inom cirkulär ekonomi i Finland. Projektet fortsatte tills slutet av 2019, med företagsfinansiering för att ge mera fart till utvecklingen mot cirkulär ekonomi. Laita berättar att ett nytt projekt startat det här året där fokuset ligger mera på att göra Finland till en föregångare inom cirkulär ekonomi på internationella planet.

Framtidshuset Sitra publicerade år 2016 en vägkarta för Finlands väg till att vara världens ledande land inom cirkulär ekonomi tills 2025. Vägkartan presenterar hur ett avfallsfritt, ansvarsfullt och hållbart Finland uppnås. Genom samarbete mellan kommuner, företag och konsumenter skall Finland övergå till en cirkulär ekonomi där uthyrning, lån och delning av produkter och utbud av tjänster skall ersätta vår nuvarande slit-och-släng-kultur.

Företag har en viktig roll i övergången till cirkulär ekonomi, eftersom de producerar varorna vi använder. Laita beskriver fem steg mot så hållbara produktionsmodeller som möjligt. ”Första steget har redan ganska bra fotfäste i vårt samhälle, nämligen att förbättra resurseffektivitet och återanvändning i slutet av produktens livscykel”, förklarar Laita, och fortsätter ”andra steget är att förlänga produktens livslängd, bland annat genom att erbjuda service och reparation eller att möjliggöra återanvändning av materialen.” Laita ger ett exempel på traktor företaget Valtra, som använder ett slags pantsystem på sina växellådor, vilket uppmuntrar kunderna att returnera söndriga växellådor, av vilka Valtra kan göra nya fungerande växellådor igen.

”Det tredje steget mot cirkulär ekonomi är främjande av delningsekonomi, som till exempel tjänster som Uber eller uthyrning av verktyg. . . . det fjärde steget är förnybarhet, alltså att ersätta fossila och nya råvaror med återanvänt och förnybart material. Ett bra exempel är Kotkamills, som tillverkar vätskekartong som inte har ett plasthölje. . . . vilket gör produkten fullt kompostbar och den minskar användningen av fossila råvaror” fortsätter Laita. Laita påpekar också att det är viktigt att införa återanvändningstankesättet redan i produktens planeringsskede, för att effektivt kunna återanvända den.

Avslutande beskriver Laita det femte steget mot cirkulär ekonomi, nämligen att ändra på vårt tankesätt om produktion och värde. Länge har måttet på framgång och utveckling varit hur mycket man producerar och säljer av produkten. Men Laita förklarar: ”sällan vill vi äga en produkt bara för att äga den, utan vi äger produkter för att få resultatet av deras funktion. . . . det femte steget mot en hållbar produktionsmodell är alltså att sälja produktens funktion istället för produkten. . . . till exempel har ett lampföretag i Kajanaland börjat sälja ljus istället för lampor.”

Övergången till cirkulär ekonomi kräver en systematisk förändring och samarbete mellan alla samhällets delar. Genom att följa dessa fem steg och genom samarbete mellan samhällets alla olika delar ändrar produktions- och värdekedjor till produktions- och värdenät. ”Om någon del av nätet hamnar i kris, kan resten av nätet fortfarande fungera vilket höjer dess resiliens. I motsats till en kedja som bryts när en del går sönder” beskriver Laita.

Laita tror att Finland har väldigt bra förutsättningar för att gå över till cirkulär ekonomi, och det är till och med den ändå möjliga riktningen för Finland att utvecklas. Avslutande konstaterar Laita: ”Finland hade redan i mars konsumerat naturresurserna som borde räcka hela året, och vissa av våra naturresurser börjar redan vara i kritiska tillstånd. För vårt eget bästa skulle vi borda börja stöda utveckling mot cirkulär ekonomi.”

Klädindustrin belastar planeten, och något borde ändras fort. För ofta lämnas ansvaret av hållbara konsumtionen på konsumentens axlar – ”Företagen borde ha största ansvaret”, säjer Carita Peltonen, expert på hållbart mode

Vi lever i en värld där alla har bråttom och allt ska vara snabbt. Trender byts varannan dag. Det är relativt lätt att följa dem, eftersom snabbt ändrande modet kostar lite och kläderna är inte gjorda för att hålla. Snabbmode är inte bara fina nya kläder, utan det innebär förstörning av naturen på många olika sätt. Nya kläder blir snabbt avfall, när nya kollektioner tar över de gamla. Enbart modeindustrin förorenar våra hav varje år med en mängd mikroplast som motsvarar 50 miljarder plastflaskor. Enligt FN är modeindustrin ansvarig för över 10% av alla koldioxidutsläpp.

På sistone har problemet lyckligtvis blivit erkänt. Detta menar inte att det är löst, men att det finns allt mer hållbara alternativ för det vanliga, oekologiska modet. Carita Peltonen, expert på ekologiskt mode och grundaren av Metsä/Skogen, en ekologisk lifestylebutik, säjer att ett problem med hållbart mode är att det inte är klart definierat. ”Hållbarhet är så komplext att jag tror att det inte är möjligt att nås på alla nivåer. Därför måste var och en välja de kriterier som bäst passar sin egen värdesättning och bete sig enligt dem”, säjer Peltonen. Hon anser, att ansvaret av att välja hållbara produkter kan inte lämnas på konsumentens axlar, utan företagen måste bära ansvaret. ”Hos Metsä/Skogen är det viktigt att hela produktionskedjan är transparent. Sedan får konsumenterna välja vilka produkter som möter deras kriterier gällande hållbarhet.”

 

Återvinning gör miljöbelastningen mindre   

Fast konsumtionen måste minskas för att nå ett hållbart samhälle, kan nya innovationer erbjuda tillfälligt hjälp med att skydda vår planet. Livscykeln av råmaterial blir längre när det används på nytt. Det innebär ändå vissa problem. Peltonen antyder att till exempel nya återvinningsmaterial kan låta härliga, men för att maximera nyttan som man får av återvinningen borde kläderna tåla användning och hålla sig bra länge. Detta kan man ändå inte alltid vara säker på före man har testat nya materialet i praktiken, vilket menar att man inte kan veta exakt hur hållbara nya innovationer är. ”Dessutom kan det hända att något som idag är ekologiskt inte är det mera imorgon, när ny vetenskaplig information uppförs”, påpekar Peltonen.

 

Textilavfall är svårt att återvinna

Eftersom hållbarhet är så mångfaldigt, är det inte bara konsumenterna som måste välja vilka kriterier de har för produkter som de köper, utan det måste också företagen göra. Peltonen säjer att ibland måste annars bra produkter tyvärr lämnas utanför urvalet eftersom de inte fyller de kriterier som är viktiga till Metsä/Skogen. Peltonen tycker det är grundläggande att produkterna är hållbara och tidlösa redan från början av planeringen och genom hela livkedjan. De ska vara lätta att reparera och återvinna och möjligt att lätt tas isär för återanvändning eller återvinning.

Alla material kan inte användas på nytt. Det är lättare at återvinna kläder som är 100% samma fiber, till exempel polyester eller bomull. Om ett plagg innehåller flera olika fiber, går det inte att skilja fibrerna ifrån varandra. Då hamnar kläderna oftast till blandavfall. Därför är det viktigt att antingen utveckla ny teknik som möjliggör återvinningen av plagg gjorda av fiberblandning eller försöka använda så mycket bara ett slags fiber som möjligt.

 

Allt som verkar ekologiskt är inte det

För att vara säker på att produkterna verkligen möter kriterierna, litar Peltonen på tillverkare från Finland eller från närområden. ”När man köper produkter längre ifrån måste man vara mer kritisk när det gäller certifikat. I Fjärran Östern är greenwash-mentaliteten vanlig, och det går inte att lita på att alla certifikat är äkta. Oftast är något som verkar etiskt inte det i verkligheten.” Detta är ett problem också för konsumenten. Många företag säljer sina produkter med vilseledande reklam. De kan lyfta upp något ekologiskt i produktionskedjan och påstå att det gör hela produkten ekologisk, fast i verkligheten har den ena ekologiska saken väldigt liten eller ingen betydelse alls för produktens hållbarhet. Företagen kan också använda luddiga ord och uttryck som naturlig eller att produkten är ett grönt val. Orden har alltid inte någon riktig betydelse, men får konsumenten att tro att de gör ett gott val.  Detta händer på grund av att det inte finns någon definition för hållbara kläder. Därför lönar det sig att välja produkter där hela produktionskedjan är genomskinlig och ta reda på varifrån produkten kommer och hur den är tillverkad om man vill köpa hållbara produkter.

 

Medvetenheten av miljön växer

Alla företag måste sträva efter vinst för att verksamhet skulle vara lönsamt. ”Fast vi inte syftar på massproduktion utan vill hellre förminska konsumtionen, måste vi få tillräckligt med volym. På det sättet är det möjligt att varenda aktör och del av produktionskedjan kan fortsätta tillverka produkter samt får måttligt lön för sitt arbete”, konstaterar Peltonen. Hållbart tänkande är ännu i början av sin livkedja och det innebär att många kunder inte nu är färdiga att betala ett mycket högre pris för hållbara produkter. Försäljningen måste vara tillräckligt så, att prisnivån möter både för tillverkarna och konsumenterna.

Lyckligtvis börjar ekologiska alternativ så småningom intressera både konsumenter och aktörer inom modebranschen enligt Peltonen: ”Det finns flera olika hållbara material och man får genast reda på hela produktionskedjan av materialen, vilket inte var så vanligt några år sedan. Vad som är best av allt är att man får också veta i vilket skede av processen hållbarheten inte ännu har uppnåtts på bästa möjliga sätt.” Det är definitivt ett steg framåt att problemen inte döljs utan at man talar öppet om dem. Dock räcker det inte ensam till att göra kläder mer ekologiska om konsumtionen inte minskar samtidigt. Det är ändå en början, och livliga diskussionen kring hållbarhet ger hopp om att i framtiden skulle hållbarheten vara trendigare än nya kläder.