En stor global utmaning har alltid varit att mätta munnar. Världens befolkning ökar för varje år och vi närmar oss nio miljarder. Att mätta så många munnar betyder att en allt större press sätts på matproduktionssektorn. Ohållbara jordbruksmetoder utarmar marker och minskar på den biologiska mångfalden samtidigt som klimatförändringen gör matproduktionen allt opålitligare. Inom matproduktionssektorn finns det utrymme för nya tankesätt och dessutom finns det ett stort behov för det också. Vi behöver nya odlingsmetoder som klarar av att producera mer, samtidigt som de för oss närmare FN:s hållbarhets mål nummer 12 om hållbar produktion och konsumtion. En möjlig lösning kunde vara regenerativt jordbruk som bygger på det starka hållbarhets ramverket där den ekologiska hållbarheten är i fokus.
Regenerativt jordbruk tillåter naturen att skapa vitala ekosystem överallt som främjar skapandet av rika matjordar, rent vatten, ren luft och landskap fyllda med liv och mat. Jag intervjuade Galina Kallio som är forskare inom regenerativt jordbruk och som är en av grundarna till forskningsprojektet Näkymä, som genom sitt arbete lyfter fram det ”osynliga” hållbarhetsarbetet som jordbrukare gör på regenerativa gårdar. Hon har studerat ekonomi och har år 2018 doktorerat med ett ämne som behandlar matproduktionens nya modeller. I samband med hennes doktorsavhandling förstod hon hur mycket okunskap det finns bland allmänheten om jordbruk och hur lite människor egentligen vet om den maten vi äter.
Jag frågar henne varför det finns ett behov för att tänka om inom matproduktion och varför regenerativt jordbruk och dess metoder borde vara en del av den hållbara framtiden. Hon konstaterar att matproduktion är ett väldigt brett ämne som är kopplat till det samhällssystem vi lever enligt. Jordbruk i sig har möjliggjort mycket, utan jordbruk skulle det inte ha varit möjligt att bygga upp de samhällen som finns i dag. Jordbruk som näring är som vilken annan näring – kopplad till marknadens utbud, efterfrågan och marknadspris. Eftersom jordbruket är underordnat marknaden, utsätts många bönder också för konkurrensen från den globala jordbruksföretagen. För att hålla sig på marknaden måste de ofta öka sin verksamhet, vilket i praktiken innebär att arbetskraften minimeras och gården mekaniseras ytterligare. Det här är enligt henne också vad som sätter grunden för intensivjordbruk och är ödet som matmarknadens struktur har skapat för flera jordbrukare.
Jag beskyller alltså inte bönderna för den miljöinverkan som jordbruk har, problemet ligger i det system som bönderna ”tvingas” följa för att klara sig på den ekonomiska marknaden, säger Galina Kallio.
Diskussionen om hållbarhet gällande mat är knivig och delar dessutom upp människogrupper i vi och ni samtidigt som den polariserar samhället. Jag frågar Galina om hon anser att jordbruk och jordbrukare får tillräckligt med uppskattning för det arbetet som de gör? Galina svarar att jordbrukarna kan vara en del av lösningen eller en del av problemet beroende på hur de gör sitt arbete. Ifall de är en del av problemet kan det naturligt vara svårt att värdesätta deras arbete. Hennes egna forskningsprojekt handlar mycket om just hur den regenerativa bondens arbete är väldigt undervärderat. Hon har svårt att förstå hur bönderna värderas så lite i dagens samhälle då deras arbete är så viktigt. Hon konstaterar ändå att jordbruket inte är den enda branschen i samhället som är undervärderad och att jordbruk är ett sorts omsorgsarbete; bonden tar hand om växter det vill säga tar hand om liv men kan också genom ohållbara odlingsmetoder göra det motsatta. Det hon menar är att beroende på hur man utför jordbruksarbetet kan det värdesättas mer eller mindre i allmänhetens ögon.
Trots det här, finns det ändå ett typiskt drag hos finländare som bygger på tanken av att allt som är finskt är hållbart, oberoende vad det handlar om. Jag frågar Galina vad hon anser om denna finska mentalitet? Är allting verkligen så hållbart i Finland? Galina ler och konstaterar lugnt att det är ett väldigt typiskt finskt drag och att det i flera avseenden är en problematisk mentalitet som har sina rötter i den finska imagen. Hon poängterar ändå att man alltid kan vända sig till forskning och fakta för att se ohållbara sanningar i Finland, som exempel nämner hon det finska jordbrukets inverkan på eutrofiering av vattendrag och Östersjön.
Globalt sett har det alltid funnits både ohållbart och hållbart jordbruk, säger Galina. För 200 år sedan var jordbruket ohållbart i Finland på grund av brist på kunskap eller bättre metoder, samtidigt som kretsloppen inom odlingen fungerade bättre eftersom man var beroende av fungerande näringskretslopp och boskap som betade. Enligt Galina är det oljan som har möjliggjort en frånkoppling från det naturliga tänkandet och man har gått mot ett system där tankesättet är starkt påverkat av industrialism. Det fossila bränslet har gjort jordbruket allt mer bundet till maskiner, men Galina anser att jordbruket kan vara maskinellt också då det är hållbart eftersom odlingstekniker kan ändras genom till exempel övergången till biobränsle.
Hållbart jordbruk handlar inte om att backa tillbaka i tiden, utan att anpassa ny kunskap till praktiken, säger Galina Kallio.
Men vad är det då som skulle krävas av samhället för att vi skulle övergå till hållbarare odlingsmetoder som till exempel det regenerativa jordbruket? Galina anser att det varken är fungerande eller hållbart att tvinga människor till förändring men att det ändå krävs politiska riktlinjer för att kunna anpassa nya system till praktiken. Ifall vi väljer en ny riktlinje för jordbruket kräver det också att vi tar våra mål på allvar. För att jordbrukets primärproduktion ska genomgå en hållbar utveckling så kräver det att resten av matsektorn följer samma väg.
Intervjun går mot sitt slut och jag frågar Galina en sista fråga gällande hur hon ser på jordbrukets framtid. Galina Kallio ler och förklarar lugnt att hon ser dagens läge som ett vägskäl där vi har två vägar att välja mellan; en som fortsätter på samma sätt som förut och en som för oss mot något nytt. Galina ser inte så ljust på den snara framtiden, hon säger att det finns en avsaknad av intresse för förändring. Tillsvidare stöder det finska samhället det jordbruk vi har i dag. Hon nämner till exempel hur MTK (Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter) önskar att man ska hålla i liv det gamla systemet, det vill säga det som bygger mer på intensivjordbruk, och att de inte verkar villa ta den vägen som skulle förnya det finska jordbruket. Hon poängterar också att konsumenterna spelar en viktig roll och bidrar genom deras konsumtion till en allt stadigare bas för bönderna inom regenerativt jordbruk att stå på.
Enligt henne borde man inte stöda något som redan håller på att gå under, intensivjordbrukets skepp har gått på grund och skeppet fylls sakta med vatten. Hur länge ska vi hålla skeppet ovanför ytan? Corona-krisen bevisar också att samhället kräver resistenta och flexibla system som kan anpassa sig till en förändrande värld, detta gäller också matsektorn.
Nadia Korkman