Helsingfors universitet
Professor Kristina Malmios föredrag på symposiet Sagalitteraturen i genusperspektiv /2021/11/30/symposiet-sagalitteraturen-i-genusperspektiv/
Det kan kännas som att den finländska samtidslitteraturen har föga gemensamt med de isländska sagorna. Så är det emellertid inte. Vid en närmare granskning visar det sig att teman såsom berättande, makt och våld går igen i dem båda. I mitt föredrag granskar jag skildringar av genus i verk av kvinnliga finländska författare under perioden 1980–2020. ”Saga” betyder både historia och berättelse. Verken jag tar fasta på är sagor i dessa båda betydelser: de är berättelser om kvinnor och som sådana gestaltningar av kvinnohistoria. Motsättningen mellan man och kvinna har enligt den finska litteraturhistorikern Kai Laitinen varit ett av den finska litteraturens bestående teman under hela 1900-talet. Forskningen har visat att ett genusperspektiv fortsättningsvis är ett centralt tema i den finländska samtidslitteraturen.
Sju romaner med kvinnliga huvudpersoner och som gestaltar kvinnornas erfarenheter, ute efter att ge kvinnorna en röst i litteraturen. Iögonenfallande ofta visar verken på sin medvetenhet om aktuell feministisk forskning. Makt och våld är teman som dessutom har varit centrala även i den feministiska forskningen.
Sju verk, skrivna av finländska kvinnliga författare, som gestaltas genus, skrift och kropp på ett nydanande och kritiskt sätt. De är spektakulära: de omvandlar manliga berättelser, genrer och normer på ett sätt som har väckt mycket uppmärksamhet. De har levt vidare och lämnat spår i nya verk. De står för förnyelse: de har ifrågasatt normer anknutna till så kallad kvinnlighet och utmanar den västerländska litteraturens tradition. Maktkritik ingår i dem alla.
Mitt urval börjar med Anja Kauranens roman Sonja O. kävi täällä (1981), som har en sexuellt aktiv ung kvinna som protagonist. Hon är en kvinnlig Don Juan och en pikaresk hjältinna i ständig dialog med såväl manlig som kvinnlig litterär tradition (Lavikainen 2019). Kauranen presenterar en huvudperson som parodierar, utnyttjar och bryter ner de manliga författarnas kvinnobild och omvandlar den manliga utvecklingsromanen.
Medan skrivandet i Sonja O. är ett verktyg för överlevad, hämnd och framtid, är Mariaana Jänttis experimentella roman Amorfiaana (1986) ett verk i vilken skriften skriver fram kroppen. Romanen är ett stycke l’écriture feminine i finsk tappning, skriven enligt den franska feministiska psykoanalytiska teorin. Den testar det sägbaras gränser och bryter ner den manliga ordningen som ligger i grunden för språket. Genom sin poetik som bygger på rytm och det omedvetna skriver den fram konturerna för ett möjligt ”kvinnligt” språk.
Medan kroppen och sexualiteten är i fokus på 1980-talet, representeras 1990-talet i mitt material av två explicit litterära verk som bygger på återvinning av text. Pirkko Lindbergs roman Candida (1995) är en omskrivning av Voltaires satiriska berättelse om den naiva optimisten Candide. Här har hjälten bytt genus och tid men behållit sin orealistiska syn på livet. Lindbergs roman är en dräpande satir över ett samtida EU-Europa som samtidigt går i närkamp med filosofins kvinnoblinda tradition. Monika Fagerholms roman Diva (1998) korrigerar i sin tur ungdomsromanens och flickbokens genrer. Genom att ha en ung flicka i en förort på 70-talet som sin protagonist skriver hon fram ett utopiskt alternativ till J.D. Salingers The Catcher in the Rye. Kaisa Kurikka (2022) visar hur Amorfiaana och Diva ingår i en finländsk feministisk avant-gardetradition som bygger på ett radikalt innovativt berättande.
Medan 1980- och 1990-talens romaner innehåller huvudpersoner som är spektakulära solitärer, har romanerna på 2000-talet ofta haft kvinnliga kollektiv i huvudrollen. Laura Gustafssons Huorasatu (2011) som handlar om våld mot kvinnor i olika tider, skriver om de antika myterna ur ett parodiskt, superpostmodernistiskt perspektiv. Gudarna tar sig till samtidens Helsingfors, träffar de prostituerade huvudpersonerna och förenas i hämnden mot män. Våldet ligger såväl i omständigheterna som i ett fult, groteskt språkbruk. Silvia Hosseini konstaterar i Nuori Voima (2017) att omskrivningar av myter har varit ett populärt ämne under de senaste årtiondena med målet att belysa den västerländska kanoniska litteraturens genus- och etnicitetskonstellationer. Om vi tänker att antikens berättelser är en väsentlig del av den litteratur som format vår syn på litteratur och våra identiteter, kan Huorasatu uppfattas som en frigörelse från en tusenårig västerländsk tradition. Samtidigt präglas romanen dock starkt av en annan utveckling som beskrivits av Sanna Karkulehto (2013). Hon menar att bilder och språk från pornografin tränger alltmer in i samtidskulturen. Detta är en utveckling som ur ett feministiskt perspektiv är motsägelsefull och problematisk.
Riina Katajavuoris Wenla Männistö (2014) är en adaptation av den finska litteraturens främsta klassiker, Aleksis Kivis roman Seitsemän veljestä (1870). Romanen både hyllar och kritiserar sin föregångare, såsom Kukku Melkas (2020) visar. Den präglas av samma vildhet, humor och talspråklighet som sin föregångare, men bröderna är nu bifigurer och scenen intas av Wenla Männistö, hennes väninna Ansku Seunala och deras mammor. Flickorna karnevaliserar existerande genusbaserade maktförhållanden genom sitt tal och tar rum i romanen. Sexualiteten är ständigt närvarande i språket, men Wenla och Ansku är fria från tidigare normer för flickskap som krävt återhållsamhet. De uttrycker sitt sexuella begär direkt och skriver om normerna för ungdomslitteraturen.
Med den sista romanen i mitt urval, Laura Lindstedts Oneiron. Fantasia kuolemanjälkeisistä sekunneista (2015) kommer vi åter in på romanens utopiska dimension, den som förekommer i Amorfiaana och Diva. Oneiron är ett ord från grekiskan som betyder dröm. Lindstedt skildrar sju kvinnor i ett ”vitt” tillstånd. De är inte längre levande men inte heller ännu döda och de berättar för varandra om sitt liv och sin död. Lindstedt överskrider i sin roman den finländska romanens nationella gränser. Hennes huvudpersoner är inte finländska utan kommer från olika håll i världen. Det de har gemensamt är genus och våldet som riktas mot dem. Enligt en intervju med Anna Dönsberg (2017), ville Lindstedt undersöka vad det betyder för dessa kvinnors samarbete att de inte har ett gemensamt språk. Trots Lindstedts uttalat feministiska anspråk, att skildra sju kvinnor med olika bakgrund, klass, etnicitet och språk, kritiserades hon för att ha skapat stereotypiska representanter för olika kultur- och människogrupper. (Hosseini 2017). Är detta ett tecken på att den feministiska forskningen har splittrats till den grad att den inte längre anknyter till feministiska kvinnliga författares projekt?
Sammanfattningsvis: De kvinnliga gestalterna i romaner håller alla på med litterär återvinning, omskrivning och maktkritik. Utvecklingen verkar ha gått från enskilda finländska individer till kollektiva transnationella huvudpersoner och från en öppen skildring av sexualitet till en vokabulär och ett bildspråk alltmer präglat av pornografin. Miljöerna är många: realistiska, textuella, utopiska. Litteratur och feministisk forskning har länge gått hand i hand, hur det i framtiden blir med detta förbund återstår att se. Men sagor om våld, makt och frigörelse med inslag av humor finns det gott av i finländsk litteratur skriven av kvinnliga författare under perioden 1980–2020.
Källor:
- Arminen, Elina och Markku Lehtimäki (red.), Matkalaukku ja muistikirja (2020)
- Hallila, Mika & al. (red.), Suomen nykykirjallisuus 1-2 (2013)
- Hosseini, Silvi , ”Laylassa puhuu didaktinen kirjailija, Oneiron nojaa stereotypiohin”. Nuori Voima, 2.3.2017.
- Karkulehto, Sanna, ”Sukupuolisuus, seksuaalisuus, valta”. Suomen nykykirjallisuus 2 (2013)
- Koivisto, Päivi, ”Naiskirjailija muutoksessa. Anja Kauranen-Snellmanin tuotannon kirjailijanaiset”, i Isomaa & Rossi (2013)
- Kurikka, Kaisa, ”New. Fantastic. Different.” Mariaana Jäntti’s Amorfiaana (1986) and Monika Fagerholm’s Diva (1998) as feminist experimental prose with avant-garde sensibility.” Benedikt Hjartarson et al. (ed.), A Cultural History of the Avant-Garde in the Nordic Countries 1975 and after (forthcoming 2022).
- Lahdenperä, Hanna, ”Det finns miljoner sätt att vara.” Om Monika Fagerholm och den filosofiska läsningen. , Helsingfors 2021.
- Lavikainen, Sara, Intertekstuaalinen naiskuva Anja Kaurasen romaaneissa Sonja O. kävi täällä ja Tushka, pro gradu, Helsingin yliopisto 2019.
- Melkas, Kukku, ”Urbanized folk life. Multilingual slang, gender and new voices in Finnish literature”, Heidi Grönstrand et al. (ed.) The aesthetics and politics of linguistic borders. Multilingualism in Northern European Literature,
- Rossi, Riikka och Saija Isomaa (red.), Kirjallisuuden naiset (2013)