Bekanta dig med titta-in-kursens blogg!

Digiloikka-projektet för Kandidatprogrammet i samhällsvetenskaper har utvecklats en hel del från sin inledning. Produktionen av titta-in-kursen Samhällsvetenskapernas förunderliga värld är nu igång, men ett stort projekt tar tid, och då produktionen kommer att fortsätta efter att årets Digiloikka-finansiering tar slut 30.6.2019 har projektet fått sin egen blogg. Välkommen att bekanta dig med vår kommande titta-in-kurs på https://blogs.helsinki.fi/titta-in/!

Möt vår titta-in-kursansvarige Harry Lunabba

Kursansvarig för Soc&koms titta-in-kurs, Harry Lunabba.

Som alla omvälvande projekt har digitaliseringen på Soc&kom stött på mångahanda praktiska utmaningar, men den största och överhängande av dessa har ändå varit att digitalisering är en process som händer överallt och ingenstans. Framgångar och bakslag sker isolerat från varandra, och inte som en del av en systematisk förändring. Att koordinera helheten är också svårt när det inte är någons huvuduppgift; med andra ord behövs någon som ansvarar för digitaliseringssatsningar.

På Soc&kom är denna någon harry Lunabba, åtminstone vad rör det nya målet för Kandidatprogrammet i samhällsvetenskapers Digisprång. Lunabba är lektor i socialt arbete och socialpolitik, och under 2019 och våren 2020 har enheten allokerat en del av hans arbetstid till att framställa en sk. titta-in-kurs (tutustumiskurssi) i samhällsvetenskaper. Harry har också egna ambitioner på att koordinera ett nätverk av digi-entusiastiska lärare inom huset.

“Man kunde kontextualisera det [min nuvarande anställning] med att vi försökte hitta en sådan här person utifrån men att det visade sig svårt. Vi tog alltså det andra valet, vilket var att frigöra tid internt”, säger Lunabba. Han understrycker att tanken här inte är att starta ett till enskilt projekt, utan i stället att fråga sig vad digitalisering kan medföra för mervärde i det pedagogiska arbetet på universitetet. “I det här perspektivet är titta in-kursen bara en front för digitaliseringen.”

Inom dessa ramar berättar Lunabba att han framförallt försöker skapa sådant material som stöder personalen i att få in digitalisering i sin egen undervisning. Som exempel nämner han sin egen podcast-baserade kurs från föregående år, de många olika inslagen av att strömma eller banda in föreläsningar, användningen av animationer samt magisterprogrammets globala kurs Governing Online Communication som tack vare sin digitala uppbygnad är oberoende av geografiska realiteter.

“Sist men inte minst ser vi ju den här titta-in-kursen som något jättespännande i sig självt”, fortsätter Lunabba. “Den har ett marknadsföringsvärde, men erbjuder också på ett genuint sätt en möjlighet för personer som inte ännu är inskrivna att delta i universitetets verksamhet.” Han förklarar att husets digiarbetsgrupp har tänkt sig att titta-in-kursen ska vara en ca två studiepoängs kurs som både ska ge inblick i Soc&kom och samtidigt fungera som en introduktionskurs för social- och samhällsvetenskaper. Kursen kommer att redogöra för olika samhällsvetenskapliga traditioner, begrepp, teorier och förståelsemodeller.

I skrivande stund är årets tidtabeller ännu halvflytande, men preliminärt är målet att banda in under sommaren och sköta klipp och produktion under hösten, säger Lunabba. “Det här är en slags piloteringsverksamhet rörande produktionen av digitalt undervisningsmaterial, och det är väldigt viktigt att det inte blir en engångsföreteelse. Vi måste tänka på den digitala infrastrukturen och om vi måste göra nyrekryteringar som stöder digitalisering i framtiden. Personligen ser jag ett framtida behov av in-house producentresurser, särskilt slut- och postproduktionen, så att pedagogerna kan fokusera på innehållet.”

Slutligen återkommer Lunabba till att projekt som detta inte betyder att pedagoger inte behöver lära sig att använda digitala verktyg, men att de inte ska behöva kunna använda dem på professionell nivå. “Det är inte bara mediebolag som behöver produktionsresurser. Dessa behövs på enhetsnivå”, fastslår Lunabba. “Det här är inte en fråga om att tävla med mediabolag, utan om att fundera om vi i framtiden måste ha dessa resurser. Det har redan varit mycket helt annat att arbeta tillsammans med [titta-in-kursens producent] John.”

Nya mål för digitaliseringen: utvecklingen 2017–19

Universitetets Digiloikka-projekt anlände till Soc&kom redan under den första finansieringsrundan 2017 då medel delades ut för digitaliserandet av inledningskursen inom Biämneshelheten i ledarskap (Johtamisen sivuainekokonaisuus). 2018, i den andra finansieringsrundan, finansierades å sin sida enhetens båda undervisningsprogram: kandidat- respektive magisterprogrammet i samhällsvetenskaper.

I kandidatprogrammet ursprungliga Digiloikka-ansökan var målet att digitalisera två introduktionskurser inom socialt arbete och socialpolitik. Dessa skulle också i det långa loppet fungera som en ansökningslinje till Soc&kom. Projektet gick på flera stötestenar redan under sin första vår. Problemen föll i allmänhet i en av tre olika kategorier: praktiska, juridiska eller institutionella.

Den första av dessa var huvudsakligen en fråga om tidsbrist: i och med förvaltningsreformen, Stora hjulet och andra pågående projekt var det mycket att stå i för var och en, och väldigt få hade tid och intresse att förkovra sig i nya och oprövade metoder. Att hitta information om vad det finns för digitala verktyg tar redan sin beskärda tid, för att inte ens tala om att lära sig hur de fungerar och hur de kunde tillämpas i ens egen undervisning. Vidare fanns det många olika idéer om vad digitalisering betyder och hur det bäst skulle lösas.

De juridiska problemen kretsade till stor del kring upphovsrätt, men också kring det faktum att det inte fanns några standarder för bl.a. kontrakt och ersättningar för gästföreläsare. Inga standarder för detta finns på universitetsnivå. Här stötte även planerna på att använde de digitala kurserna som antagningsrutt på utmaningar, i och med att det inte ännu finns något pålitligt sätt att säkertställa identiteten på fjärrsökande.

Sist men inte minst fanns det inte riktigt något institutionellt stöd för digitalisering inom enheten. Digiarbetsgruppen hade just påbörjat sitt arbete, och digitalisering var inte ännu ett allmänt diskussionsämne. Fastän många entusiastiska lärare jobbade med enskilda personliga digitaliseringsprojekt var det svårt att få den stora massan av personal intresserad.

Samtidigt skedde det många framgångar inom enheten. Det ordnades flera korta ”digi after lunch”-evenemang där nya verktyg och erfarenheter med digitalisering presenterades, som snabbt blev populära bland personalen. Marknadsförings- och rekryteringsprojekt som Soc&kom360 och enhetens nya presentationsvideor involverade både personal och studerande, och visade hur digitala verktyg kan brygga många olika syften samtidigt. Framgångarna med magisterprogrammets Digisprång gjorde även andra lärare intresserade av interaktiva fjärrföreläsningar, vilka prövades på i samarbete med universitet annanstans i Norden och världen. Sist men inte minst gav enhetens digiarbetsgrupp riktning till utvecklingen genom att börja utforma en konkret vision och strategi för digitaliseringsarbetet.

Den viktigaste insikten som alla de varierade mot- och framgångarna gav var dock att digitalisering är en process som måste börja inifrån enheten. Personalen måste vara engagerad och inspirerad, och för att de ska bli detta behövs det stöd från institutionens sida.

Att detta stöd saknades då Digiloikka-projektet infördes på Soc&kom är en av orsakerna till varför det under 2018 blivit relevant att justera projektets mål. Som resultat av årets erfarenheten valdes det att i stället rikta resurserna på att producera en helt ny, helt digital kurs. Detta fick formen av en titta-in-kurs (från fi. kurkistus- eller, numera, tutustumiskurssi) som kombinerar lärdomarna från projektet: det har allokerats nog med tid och resurser; kursen utnyttjar digitala produkter och verktyg; kursen engagerar personalen brett och uppfyller flera funktioner, från marknadsföring till vetenskapskommunikation och rekrytering. Kursen har getts namnet Samhällsvetenskapernas förunderliga värld, och kommer att vara klar tills våren 2020. Mer om kursen kan man läsa på blogs.helsinki.fi/titta-in och på denna blogg.

Samtidigt kommer allokeringen av personal för digitalisering att bättre möjliggöra spridandet av information och bildandet av nätverk bland intresserade lärare. Hoppet är att dessa lärare ska kunna fungera som föregångare, försökskaniner, samt stöd och inspiration för sina kolleger, och att digitalisering på detta sätt ska kunna komma igång från gräsrotsnivå. Digitaliseringen har redan slagit rot på Soc&kom, frågan är vad som växer fram under vårens lopp!

Digitalisering i ett bredare perspektiv

En mantra som ofta återkommer när man talar om digitalisering är att det inte får vara ett självändamål, utan måste tjäna ett syfte – vid digitalisering av undervisningen är syftet naturligtvis pedagogiskt mervärde. Men digitaliseringen berör inte endast högskoleundervisningen, särskilt inom samhällsvetenskaperna. Det också nya forskningsobjekt, nya metoder och nya sätt att göra sina resultat tillgängliga för allmänheten.

På Soc&kom gås det mycket diskussioner kring vad digitalisering innebär för samhället och universitetens framtid – och om just samhällsvetenskaperna håller på och faller av kälken. Digitalisering fungerar ofta som en brygga som binder ihop vitt skilda teman så som demokratins utmaningar, universitetens funktion i samhället och högskolepolitik. Vem har makt att bestämma hur framtidens högskoleutbildning kommer att se ut?

Gränsöverskridande projekt

En av de viktigaste fördelarna med digitaliseringen är att man kan använda information flexibelt – man kan uppnå många effekter med samma instrument. En uttalad fördel med att vara ett forskningsuniversitet är att utbildningen ligger nära den dagsaktuella forskningen. Universitets strategi 2017–20 ställer också som mål att engagera de studerande i och göra dem till en del av forskarsamhället – och vilket bättre sätt att göra detta än att få arbeta med verklig, aktuell forskning som en del av studierna?

Att göra kvaliteten av undervisningen synligare utåt fungerar samtidigt som marknadsföring och att studerandena offentligt är en del av processen har en rekryteringsfunktion. I en alltmer digital värld där vetenskapskommunikation är en central del av universitetets uppgift kan gränserna bli otydligare mellan olika aspekter av verksamheten – och det kan vara en bra sak! Portaler som Kuka, bloggar som Antroblogi eller studerandes digitala portfolier är alla exempel på digitala lösningar som uppfyller flera funktioner samtidigt. Digitalisering som bäst är gränsöverskridande, och kopplar ihop saker som tidigare levde helt skilda liv.

 

Verktyg, utbildning och stöd

En konsekvent stötesten för digitaliseringen bland lärare är en kronisk tidsbrist som uppstår ur de senaste årens förvaltnings- och examensreformer. Många lärare känner att de har fullt upp med att bolla sin undervisning och forskning, och att digitalisering är något av en extra programpunkt – en som man ofta prioriterar bort.

En viktig del av digitaliseringsarbetet på enheten går alltså ut på att erbjuda lärarna stöd i att ta i bruk nya arbetssätt och förmildra orosmomenten kring vad som händer om de digitala verktygen plötsligt inte fungerar. Framförallt krävs detta för att hjälpa personer som inte redan brinner för allt digitalt och därmed självmant hittar sin väg till OTP:s utbildningar och dylikt.

Digi after lunch-tillfällena har varit ett mycket lyckat sätt att lätt och ledigt informera personalen om möjligheterna, och att visa på allt som händer runt omkring, men de är i sista hand blott en ytskrapning. Det bästa resultaten kommer alltid från att man kan hämta in det digitala i lärarnas vardag och stöda dem i ibruktagandet.

En observation som ofta återkommer i diskussionerna är att digitaliseringsprojekt också borde vara ett pedagogiskt tillfälle för lärarna – man lär sig väldigt lite av att köpa in digitala tjänster utifrån. För att bemöta alla dessa aspekter av digitaliseringen på en gång har Soc&kom börjat fundera på att skapa en digi/peda-universitetslektorsanställning. Personen kunde både erbjuda stöd och utbildning, och samtidigt utveckla enhetens digitala  kapacitet ”från insidan”, på enhetens och personalens egna villkor. När man vet att hjälpen är nära är man alltid modigare att experimentera med nya ting.

Digi after lunch

Som många Digiloikka-projekt har märkt är lärarkårens engagemang en viktig faktor i hur väl (eller om) de olika projekten lyckas. I Stora hjulet förenades sex tidigare självständiga ämnen under ett program, och de verktyg och metoder som lärarna tidigare använd kan variera mycket från person till person. För många är det svårt att veta var man ens ska börja, och framförallt att hitta tid för att ta reda på. För att underlätta att komma igång har Soc&koms digiarbetsgrupp tytt sig till ”after lunch”-tillfällen. Dessa är kring 30 minuters kaffetillfällen i personalens kafferum som består av en kort presentation diskussion, och frågor. Ämnen som har behandlats har varit bl.a. mjukvaror för att spela in och streama video och en lyckad podcast-kurs. Tillfällena har uppnått sina mål väl, och har varit populära bland lärarkåren. De har också varit ett utmärkt sätt för digiarbetsgruppen att presentera sig och kommunicera med personalen, och når också dem som inte aktivt söker sig till interna digitaliseringsseminarer, OTP:s utbildningar eller andra digi-tillfällen.

Upphovsrättsutmaningar

En bieffekt av digitaliseringen är väl beprövade metoder ibland får helt nya konsekvenser, eller att ett tidigare triviellt problem plötsligt blir mycket mer utmanande. Ett bra exempel på detta är upphovsrätt. Huvudmålet med Digiloikka-satsningen för Kandidatprogrammet i samhällsvetenskaper är digitaliseringen av två kurser i socialt arbete, och en central del av detta omfattar att spela in föreläsningar – med eller utan gästföreläsare – eller streama dem live. Särskilt lärarna som planerar och ansvarar för kurserna har många frågor rörande gästföreläsarnas roll. Köper Soc&kom rätten till det producerade materialet? Hur får det användas, hur länge, och hur många gånger? Vad är en skälig ersättning för exempelvis inbandningar?

De här är krångliga juridiska frågor, och olyckligtvis verkar det inte finnas några modellkontrakt eller standardarvoden på universitetsnivå. I det korta loppet kan detta problem lösas med enskilda kontrakt och genom att ta hjälp från enheter som Öppna universitetet med lång erfarenhet av fjärrföreläsningar och gästföreläsare. OTP har också reagerat på informationsbehovet gällande upphovsrättsfrågor och kommer att ordna utbildningar i ämnet, vilket är ett steg i rätt riktning. Från ett programperspektiv kommer dessa frågor dock i längden att kräva en mer permanent lösning. Viktigt att veta är också vilken kunskap i ämnet som enheten själv bör ha och uppehålla.

Då undervisningen och undervisningsmaterialet digitaliseras kommer upphovsrätten att dyka upp allt oftare. Vem är den slutliga auktoriteten för upphovsrättsfrågor vid universitetet? Dessa frågor fortsätter att utredas, och kommer förhoppningsvis att klarna inom en snar framtid.

Vem genomför KSV:s digisprång?

Efter Stora hjulet har Soc&koms tidigare ämnen – journalistik, rättsvetenskap, sociologi, socialpsykologi, socialt arbete och socialpolitik och statskunskap med förvaltning – smultit ihop till tre sökmål: kandidatprogrammet i samhällsvetenskaper, magisterprogrammet i samhällsvetenskaper och sökmålet för socialt arbete och socialpolitik. De nya, mer mångsidiga programmen är bördig jord för digitalisering, och för att koordinera och verkställa alla mångahanda projekt har huset tillsatt en digiarbetsgrupp.

Digiarbetsgruppens ordförande, Anna Henning-Lindblom, är universitetslektor i socialpsykologi, tillika ledare för Kandidatprogrammet i samhällsvetenskaper. Till gruppen hör vidare en undervisningsassistent – undertecknad – en studeranderepresentant, två representanter från personalen samt två pedagogiska experter. Arbetsgruppen utgör alltså ett mycket mångsidigt team med bred kunskapsbas. Gruppen är större än på många enheter, med dess kapacitet kommer väl till pass med tanke på senaste års förändringar i både undervisning och förvaltning. Det finns mycket nytt att koordinera vetenskapsområdena emellan.

Sammanfattning av KSV:s Digiloikka-ansökan

Detta är en redigerad sammanfattning av Digiloikka-ansökan för kandidatprogrammet i samhällsvetenskaper. Vi svarar gärna på frågor om ansökan!

Vad är det som ändrar?

Sammanfattning:

  • Nytt samarbete med ÖU för att förnya antagningsprocessen
  • Utveckla distanskurser med vettiga nätpedagogiska lösningar
  • Undvikande av dubblering av kurser
  • Synergieffekter mellan studieinriktningarna inom kandidatprogrammet
  • Ökad synlighet för relevant pågående forskning
  • Studenterna tränas att delta i samhällsdebatten

Avsikten med digiloikkaprojektet är att i initialskedet utveckla kurserna KSV-SA101 Introduktion till socialt arbete och KSV-SA205 Forskning i socialt arbete så att de på ett pedagogiskt meningsfullt sätt med hjälp av digitala verktyg kan avläggas via nätet. Samtidigt utvecklas samarbetet med Öppna universitetet så att kurserna kan fungera som en del av antagningen av nya
studenter i framtiden.

Kandidatprogrammet i samhällsvetenskaper har riksansvar för utbildning av personer med behörighet för socialt arbete på svenska. Därför har högskolan tidigare erbjudit delar av utbildningen parallellt i Vasa, så att vissa kurser dubblerats som intensivkurser på veckoslut, föreläsningar i sin helhet bandats och asynkrona diskussioner förts via Moodle. Digiloikkaunderstödet skulle användas till att utveckla undervisningen, i samarbete med ÖU, så att
kurser kan avläggas på distans. Kurserna ska i högre grad utnyttja nätpedagogiska verktyg som ger möjlighet till synkron interaktion t.ex. i form av diskussioner i real tid och olika former av grupparbeten mellan studenter i Helsingfors och Vasa.

Projektet eftersträvar goda pedagogiska lösningar: t.ex. kortare filmsekvenser och podcasts. Genom att använda sociala medier som verktyg i undervisningen skapas större synlighet för pågående samhällsvetenskaplig forskning. Studenterna tränas för sin kommande expertroll genom att öva sig i
att delta i en pågående samhällsdebatt. En utveckling av digitala lösningar i undervisningen medför också ökat  samarbete mellan studieinriktningarna i kandidatprogrammet: utbildningen av journalister kan koordineras med behov inom den digitala utvecklingen.

Vem är det som genomför projektet och hur engageras de studerande?

Högskolan har tillsatt en digiarbetsgrupp som i första hand kommer att planera och styra digiutvecklingen i programmet. I digiarbetsgruppen ingår en representant för studenterna. Högskolan har därutöver anställt en student som undervisningsassistent med uppgift att vara med och utveckla digitaliseringen. Sålunda står studentens perspektiv och pedagogisk utveckling hela tiden i centrum för projektet.

Projektet stöds av en expert i nätpedagogik och av universitetslektorn i pedagogik som bägge ingår i digiarbetsgruppen. En central del av projektet är att bygga på tidigare samarbete och utveckla samarbetet med öppna universitetet. Studenterna deltar också i denna digiloikkasatsning via ökat samarbete mellan olika studieinriktningar i kandidatprogrammet. Genom att sammanföra journalistutbildningens undervisning kring produktion av  medieinnehåll med behovet av nätmaterial i kurser inom andra vetenskapsområden skapas synergieffekter inom det mångvetenskapliga kandidatprogrammet.

Risker med projektet?

Den allmänt rådande tidsbristen vid universitetet i en tid då många stora förändringar genomförts och genomförs utgör en risk för allt slags utvecklingsarbete, även digitaliseringen. Digitala verktyg och tjänster får de största positiva effekterna för studenternas lärande när utvecklingsprojekten är ur pedagogisk synvinkel väl planerade, väl genomförda och omsorgsfullt
utvärderade. Distansundervisning måste exempelvis planeras så att  studenternas behov av kamratstöd och handledning tillgodoses. För allt omsorgsfullt utvecklingsarbete krävs tid och resurser. En risk är att personalen inte anser sig ha tid eller kraft att engagera sig i ytterligare
utvecklingsarbete, vilket kan bidra till färre synergieffekter än önskat.