Under de gånga veckorna har vår grupp fördjupat sig i en forskning kring “drop outs”, som i det här fallet har definierats som ungdomar som av diverse orsaker haft problem med att komma in i studierna efter grundskolan. Termen “drop out” är väldigt negativt laddad och rubriken vi fick i början av kursen, “Hukka perii drop outit!” bara förstärkte den här känslan. Det här fick oss att utgå från att alla som avbryter sina studier på andra stadiet är dömda till fördärv och misslyckande: faller man utanför skolan är det bara att vinka hejdå åt en ljus framtid.
När vi sen väl fick läsa forskningen och intervjua en av skribenterna märkte vi snabbt att fallet inte riktigt var som vi tänkt oss. Forskningen är förvånansvärt positiv med ett grundläggande budskap om att även de som går en lite annorlunda väg efter grundskolan kan klara sig riktigt bra och bli “ordentliga medborgare” fastän det kanske inte ser så ut i utomståendes ögon.
Nu stämplas ju en drop out omedelbart som en misslyckad person och någon som har sämre framtidsförutsättningar än de duktigare eleverna, men sitter den stämpeln verkligen rätt? Visst, i nuläge behöver alla en utbildning efter grundskolan och det är inte idealt att driva omkring vind för våg utan några som helst framtidsplaner i ung ålder, men forskningen vi läst pekar på att det ändå i slutändan går helt okej även för dem som tar lite längre tid på sig i sökandet efter den egna vägen. Det känns varken meningsfullt eller rättvist att döma alla drop outs som misslyckade individer, speciellt som t.ex. de ungdomar som presenteras i artikeln inte ser sig själva som särskilt misslyckade utan rent av tvärtom. Exempelvis Oona som presenteras i artikeln är stolt över att vara en ung mamma och studerande, en status hon uppnått själv och som särskiljer henne från de andra studeranden.
Allt är inte svart och vitt, antingen eller. Istället för att stigmatisera dem som definieras som drop outs, borde man kanske ta och ruska om själva begreppet och de förhållningssätt som hör ihop med det.
Jag håller med om att drop-out är ett begrepp som kopplas till negativ bild av människor som inte “klarar sig”. Om man inte går den förutbestämda stigen är man en risktagare, vilket man ju borde beundra istället för att stämpla. Jag känner även själv sådana som inte har annat än grundskoleutbildning och man blir lärd att vara orolig över dessa individer och deras framtid. Däremot har dessa inte passiviserats: de har hittat en yrkeskarriär och blivit egenföretagare, något som högutbildade kanske ser som en stor risk.
Istället för att skolan skulle upplevas som en korvstoppningsfabrik, borde man sträva till att hjälpa elever att hitta ett sätt att förverkliga sig själv. De som är lättformbara drunknar i skolans krav och glömmer kanske således bort sin egen passion, sitt eget intresse, till fördel för skolans vitsord. Man borde inte gå i skola för betygets skull, utan för att man vet vad man vill göra och vill ha hjälp och handledning på vägen.
Samhället utvecklas inte om inte det finns diversitet.
Hilton-dokumentin leidi:
“Joku sanoi joskus tosi fiksusti, että täytyy olla aika sairas, että sopeutuu näin sairaaseen yhteiskuntaan. Käydään nappulasta saakka peruskoulua yhdeksän vuotta, ja sitten pitäisi kouluttautua vielä lisää. Peruskoulu on tärkeä, mutta siellä pitäisi pystyä panostamaan henkilökohtaiseen opetussuunnitelmaan paljon enemmän kuin nykyisin.”
— haki ja pääsi suorittamaan kaksoistutkintoa lukioon ja ravintolakokkilinjalle. — työharjoittelussa Scandic Hotelin keittiössä — alkoivat paniikkikohtaukset.
“Koetin jatkaa lukiota vielä syksyllä, mutta olin niin pettynyt itseeni, kun en ollut jaksanut sitä kaksoistutkintoa, etten jaksanut lukiotakaan kunnolla.”
Päihteitä.
“En voi katua mitään, koska muuten minulla ei olisi lasta”, hän sanoo hiljaa.
“Mutta musta tuntuu, että olisin voinut tehdä paljon parempia päätöksiä. Mutta loppujen lopuksi, en tiedä olisinko pystynyt.”
— toivoo, että hän voisi vielä jonain päivänä opiskella musiikkia. — Jos ei vielä koskaan ole saanut tuntea onnistuneensa, miten uskaltaisi lähteä polulle, joka on kivinen heillekin, jotka ovat aina pärjänneet elämässään? — Nuoria ei saa huiputtaa uskomaan aloihin, joilla vain harvat voivat työllistyä ja ansaita elantonsa. Seurauksena on vain pahaa mieltä, mielenterveysongelmia ja jatkuva rahapula. — Mutta entä jos paha mieli, mielenterveysongelmat ja jatkuva rahapula johtuvatkin ihan päinvastaisesta? Siitä, ettei saa tehdä, mitä haluaa?
“Jos mä en halua tehdä mitään muuta, niin onko mun pakko?”
http://www.hs.fi/elama/Ihminen+tuomitaan+yhden+virheen+perusteella/a1361944620534
Sedan den här dropout-rubriken presenterades tänkte jag inte heller att det kunde finnas några positiva konsekvenser av att vara dropout, men det är kanske främst för att jag själv har en vän som pga aspergers syndrom inte fortsatt efter grundskolan och därmed blivit ganska isolerad. Egentligen handlar det väl säkert ganska mycket om hurdana ambitioner man själv har. Kompisen har en bror som har precis samma utgångsläge, men som trots det gick yrkesskolan efter grundskolan. Mentala eller fysiska hinder är förstås en ganska stor orsak till att utlämna vidare utbildning (lathet däremot är ingen giltig orsak!), men för dens skull behöver inte framtiden bli lidande. Vill eller kan man inte fortsätta studera så kan man hitta något annat att sysselsätta sig med. Bra medborgare kan man vara med eller utan utbildning 🙂