Under de gånga veckorna har vår grupp fördjupat sig i en forskning kring “drop outs”, som i det här fallet har definierats som ungdomar som av diverse orsaker haft problem med att komma in i studierna efter grundskolan. Termen “drop out” är väldigt negativt laddad och rubriken vi fick i början av kursen, “Hukka perii drop outit!” bara förstärkte den här känslan. Det här fick oss att utgå från att alla som avbryter sina studier på andra stadiet är dömda till fördärv och misslyckande: faller man utanför skolan är det bara att vinka hejdå åt en ljus framtid.
När vi sen väl fick läsa forskningen och intervjua en av skribenterna märkte vi snabbt att fallet inte riktigt var som vi tänkt oss. Forskningen är förvånansvärt positiv med ett grundläggande budskap om att även de som går en lite annorlunda väg efter grundskolan kan klara sig riktigt bra och bli “ordentliga medborgare” fastän det kanske inte ser så ut i utomståendes ögon.
Nu stämplas ju en drop out omedelbart som en misslyckad person och någon som har sämre framtidsförutsättningar än de duktigare eleverna, men sitter den stämpeln verkligen rätt? Visst, i nuläge behöver alla en utbildning efter grundskolan och det är inte idealt att driva omkring vind för våg utan några som helst framtidsplaner i ung ålder, men forskningen vi läst pekar på att det ändå i slutändan går helt okej även för dem som tar lite längre tid på sig i sökandet efter den egna vägen. Det känns varken meningsfullt eller rättvist att döma alla drop outs som misslyckade individer, speciellt som t.ex. de ungdomar som presenteras i artikeln inte ser sig själva som särskilt misslyckade utan rent av tvärtom. Exempelvis Oona som presenteras i artikeln är stolt över att vara en ung mamma och studerande, en status hon uppnått själv och som särskiljer henne från de andra studeranden.
Allt är inte svart och vitt, antingen eller. Istället för att stigmatisera dem som definieras som drop outs, borde man kanske ta och ruska om själva begreppet och de förhållningssätt som hör ihop med det.