Kategori: Skald

Publicerat

Hemma i både Belgien och Finland

Dagens bloggare är Pieter Claes som utexaminerades från Magisterprogrammet i kultur och kommunikation 2015 med huvudämne nordisk litteratur. I dag jobbar han som redaktör på Svenska litteratursällskapet i Finland och som lärare för kursen Yrkesliv och kulturjobb på magisterprogrammet.

Hemma från Belgien, men numera lika mycket hemma i Finland. Jag studerade nordiska språk och nordisk litteratur i Belgien, gjorde mitt utbyte vid Helsingfors universitet och flyttade därefter till Finland för att fortsätta med magisterstudierna. Nu har det gått nästan 10 år sedan jag började på kultur och kommunikation. Roligt att få skriva ned en del av min historia!

Spännande och givande studier

Mina studier i Belgien var tunga och teoretiska. Vi utbildades till humanister i bredaste mening med kurser i bland annat konsthistoria, kritik och filosofi utöver traditionell språkvetenskap och litteratur. Jag var intresserad av studiernas innehåll, särskilt av svenska, men jag vantrivdes och upplevde studierna som en tävling i förmågan att lära sig utantill. De fina betygen som föräldrarna förväntade sig blev stora besvikelser. Det var dags för något annat, något nytt.

Redan under utbytestiden vid Helsingfors universitet fick jag testa på en mer dynamisk undervisningsform med starkare betoning på förståelse och tillämpning. Därför beslöt jag att söka in till magisterstudier här i Finland.

Under mitt utbyte fick jag tips om kultur och kommunikation. Jag sökte in för att jag gillade bredden i kursutbudet. Jag ville liksom inte bli fackidiot, utan trivdes (och trivs fortfarande!) överhuvud bäst med mångsidighet. Kulturanalys var dessutom något helt nytt för mig. Det lockade! Jag kom in.

Som en av två av de första internationella studerandena var jag riktigt motiverad och ivrig när programmet började, samtidigt som jag också var mycket självmedveten om brister i mitt språk och mina kunskaper. Kurskompisarnas uppmuntran och närkontakten till lärarna hjälpte massor. Jag kände mig super bra, och så gick studierna också bra!

Mina studier i kultur och kommunikation var spännande och givande. Jag lärde mig massor, jag trivdes och jag utvecklades både som akademiker och som människa. Om du överväger att söka in, så är min rekommendation: sök!

Att jobba som redaktör

I dag jobbar jag på Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS). SLS är ett vetenskapligt samfund som bevarar, utforskar och sprider kunskap om den svenska kulturen i Finland. Just nu jobbar jag som redaktör för den vetenskapliga utgåvan Henry Parlands Skrifter.

Redaktionen för Henry Parlands skrifter Pieter Claes, Elisa Veit och Per Stam på Göteborgs bokmässa. Foto: Håkan Rönnblad.

Henry Parlands Skrifter är en digital och tryckt utgåva av tjugotalsmodernisten Henry Parlands skönlitteratur, essäer och korrespondens. Mitt jobb som redaktör kan delas upp i tre särskilda roller:

  1. För det första är jag en traditionell redaktör som jobbar med text, dvs. att språkgranska och att strukturera text. Jag granskar även innehåll – som en faktacheckare – för att texten måste hålla vetenskaplig kvalitet. Och så får redaktören också den ”roliga” uppgiften att se till att alla håller sig till deadliner.
  2. För det andra är jag också textkritiker och digital humanist. Det betyder att jag sysslar bland annat med att tolka gamla handstilar, att jämföra manuskript, och digitalt då även att koda text i XML och att utveckla webbplatser. Jag gillar tudelningen i mitt arbete.
  3. Till sist är jag även kommunikatör. Jag visade intresse för marknadsföring och sociala medier vilket snappades upp. Småningom blev kommunikation också en del av mitt arbete. Jag har fått skriva pressmeddelanden, annonser och massor av inlägg i sociala medier. För ögonblicket är jag besatt av Instastories och älskar att få göra det för en organisation som SLS. Det är ett mångsidigt arbete, utmanande och lärorikt.

Vad jag haft mest nytta av …

Under studierna på kultur och kommunikation har jag fått använda och utveckla mina kunskaper i svenska. Programmet har stark betoning på skrivande. Alla kurser jag avlade hade en vetenskaplig essä som slutbedömning i stället för tentamen. Skrivandet var mycket och hårt arbete, särskilt eftersom ordförrådet då inte var lika stort som i dag. Men trots det fanns det för mig en klar fördel med essäskrivandet, nämligen att själv få välja ett spännande ämne, att få fördjupa sig i något man själv är intresserad av. Så uppmuntras studerandena till delta i diskussioner och måste även hålla presentationer. Det var bara att våga tala, och det gick bara bättre genom att våga!

Det tvärvetenskapliga upplägget och bredden i kursutbudet är till nytta i mitt arbete. Till exempel förutsätter mitt arbete med Henry Parland Skrifter kunskap om den samhälleliga kontexten i 1920-talets Finland, utöver att kunna hantera en äldre svenska skriven av en icke-modersmåltalare (Parland talade tyska och ryska som modersmål) samt så klart litteraturhistoria och teori. Studierna har hjälpt att få insyn i andra discipliner än min egen. De har lärt mig nya metoder, eller, om inget annat, var jag ska leta efter information.

Till slut måste jag få skriva några ord om ämnesföreningen Skald. Jag var med när Skald grundades. Det var en otrolig och nyttig erfarenhet, men framför allt en rolig upplevelse. Jag lärde mig hålla möten, skriva protokoll, söka pengar, ta ansvar osv. Det finaste jag fick göra med Skald är att ordna en arbetslivsorienterande föreläsningsserie tillsammans med Julia von Boguslawski. Varför det finaste? Nå, i dag undervisar Julia och jag kursen Yrkesliv och kulturjobb. Enligt oss, den bästa kursen som finns.

Skalder på höstexkursion i Hangö 2018.
Publicerat

Att hitta sin egen väg

Dagens bloggare är Malin Bergström som utexaminerades från Magisterprogrammet i kultur och kommunikation 2017 med huvudämnet historia. Hon berättar om sitt arbete som projektansvarig på Finlands Beneluxinstitut i Bryssel och om hur hon hittade dit.

Malin Bergstrom. Foto: Inka Hyvönen

Jag har aldrig varit den som tagit vanliga rutter i livet. Jag har gått längs märkliga banor, snabbat upp i svängarna, ibland snubblat i skarpa kurvor och skrapat knäna på rännstenarna. På samma gång har min livsrutt gett mig otaliga värdefulla upplevelser och jag är inte endast nöjd utan även stolt över den väg jag har valt. Den tog mig trots allt till där jag står idag.

Jag kom till Kulkom 2014 efter att ha befunnit mig ute arbetslivet i nästan åtta år efter min kandidatexamen. Liksom många andra vid Kulkom, började jag mina magisterstudier efter en längre studiepaus och med en utländsk studiebakgrund. Jag hade bott i England i nästan tio år och hade redan en någorlunda bred arbetserfarenhet. Jag hade bland annat arbetat på ett museum, och med marknadsföring och kommunikation inom industrisektorn. Några publikationer hade jag även fått till. Men på något sätt kändes det ändå som om jag hade tappat mitt mål och min väg till det som jag ville göra med mitt liv. Man blir lätt bekväm i sin rutin och då kan det vara svårt att ta sig tillbaka till skolbänken, men för mig var återvändandet till uni en mycket värdefull upplevelse.

Det som öppnades för mig var en värld som inte endast bestod av akademiska färdigheter, utan även olika ansvarsposter och nätverkande. Till skillnad från de universitet jag studerat vid i England, erbjöd Helsingfors universitet ett enormt utbud av studieaktiviteter, föreningar och studentpolitik, och den tvärvetenskapliga inriktningen på programmet sammanförde ämnen ur olika discipliner som gav nya insikter och perspektiv. Det var som om en ny flik öppnades på min gamla karta, och visade tydligt hur jag skulle gå för att nå mina mål. Och jag tog emot varje möjlighet – de facto sprang emot dem med öppna armar. Till exempel kursen Digital Humaniora gav mig färdigheter att söka ett sommarjobb på Teaterhögskolan där jag arbetade med digitala plattformer och läromaterial. Hela kursutbudet inom historia beredde vägen för möjligheten att skriva en historik för Svenska Kvinnoförbundets Helsingforsavdelning (publicerad 2018), tillsammans med en kollega från Kulkom, Anna von Bonsdorff. Dessutom gav min pro gradu avhandling en grund till en vetenskaplig artikel om samma ämne, som är på kommande i en större akademisk publikation.

Min tid som ordförande för ämnesföreningen Skald och som studentrepresentant i programmets styrgrupp, samt som tutor för nya studeranden, har gett mig starka erfarenheter inom projektförvaltning och kulturproduktion, samt utvecklat mina ledaregenskaper. Dessutom har jag knutit viktiga och underbara vänskapsband med studiekamrater och andra personer jag mött på vägen. Det är lustigt hur lätt det är skapa nätverk när man väl har tagit det första steget. Kulkom gav mig inte endast färdigheterna utan även självförtroendet jag behövde för att gå vidare med min karriär.

Projektet ”European Dreams of Modernity: 100 years” (2018) gjordes i samarbete med flera institut och organisationer och behandlade utvecklingen i Europa efter första världskriget. Programmet sträckte sig ända till Tankehörnan i Helsingfors. Foto: Annaliina Lassila.

Jag arbetar idag som projektansvarig på Finlands Beneluxinstitut i Bryssel, i Belgien. Institutet är ett av de 17 institut som finns inom Finlands kultur- och vetenskapsinstituts nätverk, och har Belgien, Nederländerna, Luxemburg, samt Finland som sina verksamhetsområden. Jag fick in foten där genom mitt arbete som praktikant på Finlands institut i Estland, som jag fick via praktikprogrammet vid Svenska kulturfonden efter att jag utexaminerades från MKK. Praktikplatsen var en fantastisk möjlighet att bekanta mig med institutens verksamhet och skaffa goda kontakter både inom institutens nätverk och på Finlands och Estlands kulturfält. Det som är speciellt bra med dessa praktikplatser, förutom möjligheten att bo utomlands och arbeta med kulturfrågor internationellt, är att instituten ger praktikanter chansen till konkret arbete inom kultursektorn med egna projekt och ansvarsområden. I mitt fall till exempel, arbetade jag inte endast som ”praktikant” på institutet utan hade titeln projektkoordinator.

Att gå från praktiserande projektkoordinator till anställd projektansvarig har gett mig möjligheten att ta det jag lärt mig under mina studier och under min tid i Estland till följande nivå. Idag ansvarar jag för flera spännande projekt på Beneluxinstitutet, samt institutets dagliga kommunikation, medan jag på samma gång fungerar som förman för institutets praktikanter. Ett av projekten är Re/defining Masculinities, vars program sträcker sig från Bryssel till Amsterdam och Helsingfors. Projektet faller under vårt årstema 2019, vilket är RE/definitions, eller OM/värderingar. Årestemat ger institutet möjligheten att organisera program som inte endast främjar kulturella samarbeten mellan våra länder, utan även strävar efter en samhällelig påverkan inom programmet. Utöver årstemat har institutet även fortlöpande stödprogram såsom TelepART och GoCommission, samt diverse samarbeten och mindre projekt som ständigt håller oss aktiva. Arbetet är alltså väldigt mångsidigt med flera grenar inom internationellt kulturarbete, och vi samarbetar med många intressanta organisationer och institutioner, som till exempel Finlands ambassad. Arbetet ger mig också möjligheten att delta i många spännande kulturevenemang, helt bara för att det ingår i arbetsbeskrivningen. Att dessutom vara baserad i Bryssel mitt i EU:s hjärta, är i sig själv oerhört spännande. Ett riktigt drömjobb, med andra ord!

Kaarina Kaikkonens installation ”If I had Wings – Social Elevator” på Marolles hiss i Bryssel 2018 var ett samarbete mellan Beneluxinstitutet, Ifa Laboratories och Arts Lab Brussels. Foto: Anna Prusila.

Jag värderar min tid vid Magisterprogrammet i kultur och kommunikation väldigt högt. Åt de studerande som står på kanten till arbetslivets skrämmande avgrund kan jag endast understryka att ta vara på alla möjligheter ni får. Föreningsarbetet och andra ansvarsuppgifter vid uni är speciellt värdefulla, eftersom så mycket kulturellt arbete består av liknande verksamhetsmodeller: understöd ska sökas, projektbeskrivningar och budgeter ska framföras, rapporter ska skrivas. Till den som står vid ett vägskäl i livet och funderar på om MKK är en väg värd att ta, kan jag bara säga att jag gick den rutten i rask takt och har aldrig behövt blicka tillbaka.