Kategori: undervisning

I den här tredje och sista delen av texter som skrivits under kursen ”Kulturens digitala dimensioner” reflekterar Panu Heiskanen över hur hans syn på digitalisering och digital kultur förändrats under kursens lopp. Den här gången bjuder vi på ett litet språkbad på engelska.

Everything comes to end at some point – this time it is this course of digital humanities. Well, actually, the whole spring semester is almost over. Therefore, it is time to take a look back over the last months and gather some ideas and thoughts from the course.

This course has touched several themes on modern technology and digitalisation. We have discussed how digital technology has developed in the past and how the Internet became the most important communication channel of the present. We have also discussed challenges of digitalisation; how to preserve and archive something that only exists in digital reality; what digital culture actually is; which challenges in research we need to confront in the future.

After 15 blog posts written for the course, it feels almost impossible to really gather everything together for one text. Hence, I have gathered a couple of subjects and themes which I find the most interesting and instructive.

Modern communication and research

As a student in culture and communication, interactions and interpersonal communication is a very relevant subject for me. It is not really something new to discuss social media and modern technology as main communication tools today. However, this course has helped me to form some new perspectives on the subject.

First of all, I think it is very important to understand how most of our everyday communication occurs in digital reality. We do not write and send letters anymore. We may not meet each other as often as before because some interpersonal communication has found its place more in social media. As a matter of fact, we create a lot of data that can be used for a different kind of research in the future. Instead of reading old diaries, a researcher may scan through different blogs to understand how we used to live.

However, we have also discussed the challenges of modern communication. It is necessary to understand that the data may not be open for later research. Because of different laws, privacy policies and technology, we will lose data in different ways. Even though we might want to preserve data and information for the future, we cannot be sure if it will last very long. File formats will change. Databases will change. The technology itself will change and develop.

It may seem challenging to decide which tools and methods would suit best for gathering and preserving data today. Still, I think it is important that we try to find different ways to solve this problem. We need to accept that it is not possible to save everything but, at the same time, trust in those tools that we have now. As we have discussed, it is very important to see beyond one’s own academic discipline and to co-operate with others.

Quantitative material in humanities

Another big theme on this course has been databases and the amount of gathered data. It will be challenging to gather, preserve and process all the data we make in digital reality. Again, it is necessary to understand how to make the best of all the information that we can find in the present (and in the future).

One challenge lies in the methods of gathering and preserving data on databases. It might seem simple to just choose information and save it in a digital form. However, when there is countless forms of different kinds of data and information, there is a big risk that some of that will be lost because of bad practices. The thing is understanding how to preserve data in a way that it is accessible later and understanding how to label the data in the right way. In other words, there needs to be clear common practices if we want to make sure that all the gathered data will be found in the future. Tags, metadata and other attributes have to be made according to common standards.

I think it is also important to become familiar with the quantity of research material. I have to admit that I thought that I would not need to think so much about statistics when I began this master program. I thought that I had enough of statistics when I was rolling my BA degree in business administration. However, this course has shown that some knowledge of statistics might be needed in humanities. Because of big data and a large amount of information, it is necessary to look at the material in broader perspectives. I mean that it is not only details that matter but, that it is also good to understand the information in a big picture.

And yes, visualisations are a super important tool!

Summary: Me and modern devices

I have tried to gather some thoughts from this course. It is obvious that this short blog post will not touch on everything – even those themes which I have discussed should be worked out further to really deepen my knowledge. Anyway, I hope that I have shown how this course has influenced and inspired me to get deeper into digital humanities.

15 January, I wrote:

“Acknowledging the lack of my knowledge of digital devices, I set as a goal for this semester that I will challenge myself to see beyond the mundane surface of the present digital culture and society. I hope that at the end of this spring I will recognize more critically different phenomena in today’s digital spheres. As a humanist who wants to study and work with culture in the future, it is necessary to understand the impacts and consequences of contemporary digital development. I need to understand how different digital systems work.”

Looking back to the beginning of the course, I see that I have come to understand digitalisation and digital culture on a much deeper level than before. I think I have met my goal to pay more attention to different digital phenomena in the present. I understand the challenges of modern technology and how digital is not eternal. I understand some logic in social media much better now and, hence, I may benefit from modern communication more than before.

The course has been very interesting and educational. Although there have sometimes been some challenges of understanding every concept, I think that every task has found its place in the longer run. It has also been quite funny to write this blog. In the end, we produce different kinds of texts all the time here at the university. It is actually very good to learn how to write to the general public in this way.

I am sure that this course has given me new ideas and thoughts that I can apply later in my studies and my career in the future. I am happy to continue my digital journey now!

Det här är den andra texten i serien texter skrivna på kursen  ”Kulturens digitala dimensioner”. Den är skriven av Mikaela Weckman som reflekterar kring arkivering av sociala medier, hur framtidens forskare ska komma åt den offentlighet som idag finns på webben, samt vilka plattformer som skulle vara viktiga att bevara.

Digitalisering och digitala arkiv

Jag börjar med att dela med mig mina tankar kring Jason Scotts föreläsning på Digikult (Digitalt kulturarv i praktiken) 25–26 mars 2015 som en inkörsport till ämnet. Scotts föreläsning om bl.a. Internet Archive innehåller flera tankar kring digitala arkiv och digitala medier.

Jason Scott jobbar på Internet Archive. Scott säger i sin föreläsning att digitalt kulturarv är detsamma som kulturellt kulturarv. Detta kan jag hålla med om. Scott nämner webbsidor som dör ut, såsom t.ex. MySpace; och att man borde arkivera webbsidor för att ha tillgång till dem i framtiden.

Scott talar varmt om arkivering, men jag blev inte alldeles övertygad av hans föreläsning om arkivering av webbsidor. Arkivering tar tid – är det värt att använda den tiden ifall hemsidan nödvändigtvis inte är värd att sparas? Detsamma som om man tar en serie med flera bilder – vill man verkligen att även de sämre bilderna ska sparas? Man borde kunna välja själv. Här undrar jag: måste man ha kvar och arkivera allt gammalt på webben? En del gammalt är dock bra, en del bilder och sidor kan t.ex. vara svåra att reproducera.

Hur ska framtidens forskare komma åt den offentlighet som idag finns på webben?

Till att börja med kan man fundera på lagstiftning. Gällande lagar är internet en annan scen än samhällets system. Tjänster som Google har tillgång till mycket persondata och t.ex. Apple får inte enligt lagen dela med sig information om vad som försiggår i telefonerna.

En som tänker annorlunda är Johannes Koponen från tankesmedjan Demos Helsinki. I artikeln ”De stora teknikjättarna måste anpassas efter våra behov i Norden – annars riskerar våra värderingar att urholkas” på Svenska Yle framför Koponen sin åsikt att staten borde reglera digitala plattformar för att säkerställa att de följer de principer och värderingar som passar i nordiska socialdemokratiska samhällen.

Frågan är om staten borde reglera internet? Är det så farligt ifall Apple inte får dela med sig av information? Vi har diskuterat detta på föreläsningarna – det kan givetvis vara problematiskt ifall man faktiskt skulle behöva få fram information som endast Apple har tillgång till, t.ex. om forskare önskar ha tillgång till dylik information.

”Om man ser på ett hundraårsperspektiv så kommer vi inte att prata om internet på det viset längre, utan det kommer vara integrerat i vardagen på ett annat sätt” konstaterar Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet, i en intervju med Svenska Yle. Han tror att internet kommer att ersättas av något nytt. I så fall vore det vettigt ifall forskare kunde komma åt åtminstone en del av internet just nu för att kunna spara vad vi har för tillfället, ifall internet kommer att se ut på ett annat sätt i framtiden

Vilka plattformer skulle vara viktiga att bevara?

Jag läste i PC-tidningen om Websatchel som sparar webbsidor i sin ursprungliga form. En rapport som är anknuten till ämnet är Oxford Internet Archive The Future(s) som kom sommaren 2011. Rapportens mål är stimulera till eftertanke och diskussion om hur webbarkiv bör se ut i framtiden för att bli relevanta för forskade. I The Future(s) tar man upp hur lagrade och arkiverade webbsidor borde se ut: man borde kunna navigera enkelt på de sparade och arkiverade webbsidorna och man borde göra med ”frysningar”. Något de även tar upp är lagringskostnader och molnets ekologiska avtryck. Detta kan vara en orsak till att inte spara allt: moln rymmer inte så mycket.

Gällande plattformer som man borde bevara anser jag att man borde spara sådant som man enligt någon modell tror att skulle vara viktigt att ha bevarat i framtiden. Man borde inte bevara på måfå, utan det som är viktigast, eftersom arkivering för tillfället tar så mycket tid. Innehållet på social media såsom Facebook, Instagram och Youtube, dvs. plattformar som människor rör sig på, skulle vara viktigast att bevara enligt mig. Detta kunde innebära att spara en del texter, bilder och videor från dessa plattformer.

Efter Jessicas öppning av temat humaniora och digital kultur presenterar vi en serie texter som kommit till under hennes kurs ”Kulturens digitala dimensioner” i vår. I den här första texten analyserar Otto Ekman databasen e-enlightenment och reflekterar kring dess uppbyggnad, möjligheter och användarvänlighet.

Digitaliserade brev

Materialet som presenteras på e-enlightenment.com består av editerade brev från upplysningstiden: det har alltså producerats av diverse privatpersoner, allt från okända bönder eller borgare till berömda kungar och filosofer, i Europa. Det har samlats ihop och gjorts tillgängligt via Internet av Oxford-universitetets Bodleian-bibliotek för att stöda historisk forskning eller annars bara fungera som nytto- och nöjesläsning för intresserade privatpersoner. Det är också möjligt för användarna själva att lägga till egna anteckningar t.ex. i de biografiska noterna.

Materialet är avgränsat till att gälla “den tidigmoderna eran” vilket enligt informationstexten är “från början av 1600-talet till mitten av 1800-talet”. En lite annorlunda definition skulle till exempel ha kunnat innefatta hela 1800-talet. Då innehållets omfattning beskrivs används parentesen “(As of Autumn 2017)” vilket antyder att arkivet i alla fall fram till hösten 2017 växte då det lades till mera material. Fram till hösten 2017 publicerade hemsidan också regelbundet “News Sheets” där de berättade om nya materialsamlingar som lagts till den digitala kollektionen. Det finns också en “Forthcoming Content”-sida som beskriver vilka material som kommer att laddas upp näst.

Materialet består av brev tagna från olika fysiska samlingar och överförda till internet: det är således digitaliserat från icke-digitala material. Materialet är inte scannat utan transkriberat till elektroniska dokument för att underlätta användningen. Men det innehåller också vissa detaljer, som biografiska noter, som är originalproducerade för den digitala samlingen.

Teknik och struktur

Tekniken som använts är en databas och en molntjänst (ee-cloud-c). Hemsidan kräver att man tillåter cookies och använder följande cookies som finns listade under fliken “Privacy”: JSESSIONID, EENLIGHT, ATHENS, LIBRARY, REFERRER, USERAUTH, USERPASS. Sidan använder Unicode för att visa skrivtecken från icke-latinska alfabet. Jag hittar ingenting om format eller öppen källkod, i alla fall inte under “Privacy Policy”.

Databasen använder MARC (Machine Readable Cataloging) som är en metadatastandard som utvecklades av Henriette Avram på 60-talet för att lagra bibliografiska data. Eftersom MARC är utvecklat för att kategorisera bibliografiska data så kategoriseras föremålen enligt titel, författare, datum, utgivare, språk och publikationstyp. Eftersom e-enlightenments kollektion består av brev så har de också lagt till egen metadata: man kan söka i brevsamlingarna också enligt kategorier som “botanik”, “mat och dryck” eller dylikt, och kategorisera breven enligt mottagare. I framtiden ska man också kunna kategorisera materialet enligt författarens eller mottagarens kön. Databasen upprätthåller en kontrollerad vokabulär av nyckelord för att underlätta sökningen. Det är dock svårt att undersöka sökfunktionen närmare eftersom den, precis som materialet, endast är åtkomlig för prenumeranter. Det är dock möjligt att ansöka om en gratis testprenumeration via University of Oxford Press. Då jag klickar runt på gratis samplen ser jag att det också finns kategorier för nationalitet och yrke för att underlätta sökningen. Jag hittar ingenting om API, men databasen är främst tänkt för att användas med en vanlig bordsdator och webbrowsers, inte telefoner. Den kräver ingen lokaliserad GPS-data eller något sådant för sina funktioner.

E-enlightenment använder sig av ett DOI-system och varje brev och författare har sin egen DOI. Om jag skulle göra en källhänvisning till material på e-enlightenment.com skulle jag använda mig av vanlig Oxford Sourcing Standard, och sedan tillägga “åtkommen via e-enlightenment.com” och länka till källan genom att använda mig av det enskilda brevets beständiga identifierare: Digital Objective Identifier, DOI som är ett standardiserat länksystem som upprätthålls av ISO, International Organization for Standardization, för att göra det möjligt att länka till samma källa på Internet fast dess URL skulle förändras.

Jag hittar ingenting om bevaringsplan på hemsidan men eftersom resursen upprätthålls av ett av världens mest prestigefyllda universitet med gamla anor så skulle jag säga att det inte är sannolikt att den blir helt kortlivad. Jag tror inte att ett universitet som Oxford eller att Bodleian-biblioteket skulle sätta resurser på ett kortlivat slarvigt hastverk. Eftersom materialet är tänkt som en akademisk resurs för lärare och forskare snarare än underhållning för allmänheten är dess popularitet mindre beroende av flyktiga trender eller kortsiktiga vinstintressen. Att de lagt ner resurser och energi på sådant som DOI tyder också på att det är tänkt att materialet på sidan ska kunna överleva också drastiska ändringar i själva hemsidans utseende eller form.

I och med att man som prenumerant skriver på ett avtal där man förbinder sig att betala för fortlöpande tillgång till en produkt, och den andra parten som konstaterat är ett världsberömt gammalt universitet och inte ett startupbolag som kan ha gått i konkurs om ett år skulle jag säga att mycket tyder på att e-enlightenment hör till de mer stabila resurserna i sitt slag. Ett litet oroväckande tecken som tyder på motsatsen är dock att det senaste nyhetsbrevet är över ett år gammalt. Det är tyvärr lägre tröskel att lägga ner en sida som “stått stilla” länge utan att nya uppdateringar görs, nytt material tillförs eller nya prenumerationer tecknas.

Oändliga möjligheter, men klen användarvänlighet

Det här materialet innehåller oändliga möjligheter för åtminstone litteratur- och historieforskning, men också för språkforskare och diverse andra former av kulturforskare. Att det går att söka i privata korrespondenser inte bara enligt namn utan också enligt t.ex. yrke är intressant: en möjlig forskningsfråga skulle t.ex. kunna vara att jämföra hur europeiska soldaters och handelsresandes första intryck av den amerikanska kontinenten skiljde sig åt i brev de skrev hem till sina familjer.

Min huvudsakliga invändning mot denna resurs är sidnavigeringen: i stället för en enkel och lättnavigerad infrastruktur för att orientera sig på huvudsidan presenteras läsaren för en förvirrande mängd olika balkar vars rubriker på ett kryptiskt sätt delvis överlappar varandra. (“Collaborate/publish”, “Privacy/legal/Copyright”) Somliga öppnar sig i nya balkar, somliga i nya fönster. Upprepade gånger insåg jag att jag måste gå tillbaka eftersom svaret på en fråga jag hade plötsligt dök upp under en helt annan, oväntad rubrik. Att endast en bråkdel av sidan är tillgänglig för icke-prenumeranter och man måste klicka på en rubrik för att se om den ledde någonstans eller inte hjälpte inte heller.

Information om hur sökningen fungerar, metadata, kontrollerade vokabulärer eller dylikt fanns inte någonstans sammanfattat på ett fullständigt men ändå lättfattligt sätt (eller om det fanns kunde jag inte hitta det i djungeln av rubriker). Istället hittade jag det mesta av informationen jag behövde genom att pussla ihop betydelsen av korta, ur sammanhanget uttagna meningar som var menade att fungera som ett slags reklamaktigt axplock av resursens funktioner. Det frustrerande var att materialet och den underliggande tekniken kändes gedigen och pålitlig: det var bara användarvänlighet och tillgänglighet som inte kändes som att det prioriterats alls. Hemsidan kändes således som en väldigt typisk traditionellt akademisk resurs.