Läraren och programmet

Dagens bloggare är Derek Fewster, magisterprogrammets universitetslektor som lotsat både studenterna genom studierna och själva programmet genom åren. Hans intressen har lett honom från arkeologi och historia till tvärvetenskaplig kulturtolkning med fokus på historiebruk och spelstudier.

Mina intressen har varit många under åren. Jag studerade länge parallellt historia och arkeologi och kom att arbeta för mitt levebröd ett årtionde som arkeolog i olika sammanhang. Mot 1990-talets slut lämnade jag sedan arkeologin, som jag då såg som alltför okritisk och naturvetenskapligt fixerad. Med detta personliga linjeval övergick jag från att vara närmast en medeltidsarkeolog till att specialisera mig på nationalismens idé- och kulturhistoria. Min doktorsavhandling tog fart och verket Visions of Past Glory blev sist och slutligen en vandring in i en nationalistisk historiesyn jag inte vuxit upp med.

Samma år som jag disputerade, 2006, blev jag anställd som assistent i historia vid min gamla institution. Den tidsbundna tjänsten skulle ändra på mycket i mitt liv. Till uppgifterna hörde i synnerhet att förbereda och koordinera ett experimentellt projekt, Magisterprogrammet Kultur och kommunikation, som hade erhållit en ovanligt ymnig finansiering från vissa fonder. Efter två år av förhandlingar med olika läroämnen och en omfattande innehållsplanering startade programmet (”v1.0”) i augusti 2008.

Med tiden minskade mitt engagemang i den rent historiska forskningen och jag övergick till en allt mer tvärvetenskaplig syn på mitt arbete, som nu var mera betonat på undervisning och kulturtolkning. Snart indrogs och omformades alla assistenturer vid fakulteten och jag blev formellt en forskardoktor. Från att ha forskat i finsk nationalism flöt jag nu allt tydligare in i de djupare frågorna om historians och minnets betydelse för det moderna samhället. Det gällde att se hur det förflutna brukas och missbrukas, och varför. Hur fungerar historiemedvetenheten, hur förmedlas historiekulturer? Varför blir historiesyner överlag relevanta och hur förnyas de?

Snart upphörde även posten som forskardoktor då ett ersättande universitetslektorat inrättades, med särskilt ansvar för magisterprogrammet. Det var första gången som Kultur och kommunikation nämndes i en formell och nu även fast tjänst. Jag valdes till den nya posten, men i praktiken var arbetet det samma som tidigare. Som femtioåring erhöll jag således min första fasta anställning, efter årtionden av stipendier, projekt, punktinsatser och tidsbundna anställningar. Den långa vägen till relativ stabilitet har i alla fall fört med sig en identitet närmare studenternas och doktorandernas än professorernas världsbild. Vissa ränder går aldrig ur och jag tror mina studenter uppskattat det med åren. Respekt skall förtjänas med gärningar, med det att man bryr sig, tycker jag.

Projektets tid var i alla fall från och med 2012 på slutrakan, Kultur och kommunikation var på väg att bli en del av universitetets ordinarie verksamhet. Inspirerad av allt detta lät jag ett av mina personliga intressen komma ut: följande år var jag redo att hålla en specialkurs om förhållandet mellan spel och historiebruk. Spelforskningen har fångat mitt intresse gällande både socialt bordsspel som digitala tillämpningar. Nu i skrivande stund pågår den nionde versionen av denna kurshelhet, i år för andra gången i samarbete med Aalto-universitetets studiehelhet för Game Design and Production. Behovet av spelforskning – en verksamhet som ser spel och spelande som ett särpräglat kulturfenomen – har nu även resulterat i ett nygrundat forskarseminarium jag håller: Research Seminar: Game Studies and Historical Culture. Med egna doktorander(!) och ett tjugotal andra studerande från många studielinjer och bakgrunder ser framtiden lovande ut. Det är en härlig tid att höra till en första generation av forskare inom en ny vetenskapsgren som formas just nu.

Universitetets stora omstruktureringar 2017 betydde stora förändringar för Kultur och kommunikation, som nu gick in i version 2.0. Programmet hade konsekvent utvecklats vidare sedan 2008, men nu skulle all undervisning vid universitetet ske i liknande kandidat- och magisterprogram. Från att ha varit en förgrenad specialisering under vissa gamla läroämnen blev Kultur och kommunikation nu ett eget, autonomt och unikt svenskspråkigt, mångbrokigt ”läroämne” direkt under fakulteten. Medan andra svenskspråkiga institutioner assimilerades in i tvåspråkiga helheter, bestod Kultur och kommunikation ännu som en unik svenskspråkig miljö, med egna resurser och framgångar och en egen profil.

De senaste åren har varit administrativt utmanande, men för studenterna hoppas och tror jag att de synliga eller omstörtande förändringarna i praktiken har varit få. Fastän jag numera verkar som ledare för det förnyade magisterprogrammet är uppgifterna fortfarande lika mångsidiga och studenterna alltid lika magnifika att följa med under de år de stannar här. I kort: jag är gammal nog att ha sett första månlandningen live i TV, ung nog att dansa till 4 på morgonen på studentfester.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.